Tipspromenader

Om det är nåt som är ett helgnöje i Sverige, samtidigt som det är en inofficiell folkrörelse, så är det tipspromenader. Vid sidan av bingo och dans torde tipspromenader vara en av svenska folkets favoritnöjen. Det är närmast heligt för många av dess supportrar och jag är förvånad att ingen hittills har gjort en dokumentär om detta fenomen. Det har blivit en ersättning för att gå i kyrkan och en förevändning för att ta en promenad. En bra förevändning, då man får luft och lite motion, samtidigt som man gnuggar geniknölarna.

Här där jag bor arrangeras de lokala tipspromenaderna av Korpen och görs av folk som jobbar för samma organisation jag jobbar för. Här märks en ganska stor diskrepans mellan kunnandet hos frågeställare och tipspromenadsdeltagare, för det klagas på att det är för svåra frågor. Något förmätet och/eller arrogant kunde man ju säga att kunskapsnivån hos de deltagande kanske skulle höjas innan det klagas för mycket. Men jag förstår dom. Det är inte lätt alla gånger att få sina illusioner om hur allmänbildad man är krossade av en liten runda med tolv frågor.

Vad som nu får göras är att göra frågorna lättare. Kanske den här frågan skulle passa bra:

Vem efterträdde Stalin som ledare för Sovjetunionen vid hans död 1953?

1) Bresnjev
X) Malenkov
2) Chrustjov

Frågan är lättare än man tror. Kan man bara ett litet uns modern historia, eller höll öron och ögon öppna under 1950-talets tidigare år, så borde man kunna besvara frågan rätt. Jag var inte ens påtänkt då, men kan svaret. Jag säger så här som ledtrådar till svaret; Bresnjev var med i staben som styrde inom några månader efter Stalins död, men blev inte chef förrän 1964. Chrustjov tog över hela ledningen 1955, även om han var med i en trojka som ordnade upp saker och ting direkt efter Stalins död, bland annat tog de död på den lismande parasiten Berija.

Vad säger ni nu då?



"I never learn anything talking. I only learn things when I ask questions."

Min favoritmusik: If You Can't Stand The Heat...

1978 började tydligen även medlemmarna i Status Quo tycka att deras egen musik hade blivit lite väl förutsägbar så man anlitade ett gäng blåsare och en trio unga sångerskor, som hängde på bandet till Hilversum i Nederländerna för ett antal studiosessioner där. Resultatet blev en skiva som lät som - Status Quo.

Det häftigaste med den här plattan är egentligen omslaget, för så het är inte musiken. Den är inte tam, men det känns ändå lite mindre slagkraftigt än många tidigare skivor. Ändå finns här pärlor som Again And Again, Oh, What A Night och Let Me Fly, Long Legged Linda samt Alan Lancasters bästa låt, Stones. Producenten Pip Williams har på Status Quos forum uttryckt sitt ogillande av den sistnämnda låten, han tyckte den var ojämn och för pretentiös. Det tycker inte jag. Jag tycker det är en väldigt charmig låt, som vinner i längden. Vad den handlar om har jag ingen aning om.

Som alltid med Status Quo är det vad Francis Rossi vill som i slutändan blir musik, vilket innebär rak, ganska rå rock influerad mer av Everly Brothers, Carl Perkins och Little Richard än Elvis Presley och The Beatles. Från plattan innan har en del element bevarats, till exempel countryrocken i Let Me Fly och folkrocksartade valsrocken Someone Show Me Home.

Detta är en bra skiva, varken den bästa eller den sämsta i deras stora katalog, som går hem nästan var som helst. Gillar du rak röjarrock i bästa stoppa-skivan-bilens-spelare.stil så är det bara att köra på. Tacka mej gärna senare.



"Long-legged Linda
She sure was worth the flight
Long-legged Linda is playing the Whiskey
Tonight"

Drömmen om det stora scoopet

Jag är inte journalist, hyste väl drömmar om yrket en gång i tiden, men gav upp dessa drömmar när jag såg kraven för att få läsa på högskolan. När jag sen också sett vilka nollor som blivit journalister de senaste åren är jag glad att jag inte blev en av dom. Det ska förstås sägas att inte alla journalister är dåliga. Det finns väldigt bra skribenter och/eller fotografer runtom på världens olika tidningar och tidskrifter. Men bland såväl dåliga som bra journalister finns det alltid rötägg, såna som hellre följer en historia än verkligheten. De följer den gamla "goda" journalistmaximen; sanningen får inte komma i vägen för en bra historia.

Såna journalister följer politiker, stora affärsmän, musiker, konstnär och annat löst folk som är likadana, det vill säga såna som offrar sin professionalism till förmån för sitt eller andras kändisskap. Det är illa nog att politiker gör så, men att journalisterna hänger på och blir ett sorts bihang likt djuphavsmarulkens hanar som hänger sej fast i honorna tills de skrumpnar bort nästan helt. Alldeles för många journalister har offrat sin professionalism på opportunismens altare. De följer vad de tror är trender och struntar i vem de trampar på. Inte heller ber de om ursäkt till den drabbade ifall de har haft fel.

Inte fan vill man bli journalist eller ens frilans mot bakgrund av såna fel. Det är inte internet som enbart är felet till att alltfler struntar i att läsa tidningar.

Likväl har jag som bloggare drömt om att göra det stora scoopet, att vara först med en nyhet och sen uppmärksammas för att ha varit den som kommit med denna nyhet. Först i Sverige har jag varit några gånger med diverse nyheter, men inte har jag blivit uppmärksammad för det. Climategate var jag bland de första att skriva om på svenska. Det tog dock ett par dagar innan jag skrev om det, därför att jag först inte förstod dess innebörd och betydelse för den fortsatta klimatforskningen.

Trots att jag var före alla tidningar (de försökte ignorera detta i början, och sen har de med alla medel bortförklara det), och före de allra flesta andra bloggar, var det inte jag som fick äran i Sverige för att ha varit med att föra ut detta scoop till svenska folket. Det gör inte mej nånting, jag struntar i ära och berömmelse, bara jag får ett litet erkännande.

Jag fortsätter drömma om scoopet, som inte nödvändigtvis behöver göra undertecknad berömd. Det är själva handlingen som gärna får bli känd, inte jag själv. Att någon citerar ens inlägg är beröm nog...



"Men den är inte köpt i hälsokosten"

Vad startar ett krig?

I år är det 100 år sen Första världskriget började. Den tändande gnistan var attentatet i Sarajevo där Österrikes kronpris Franz Ferdinand och hans fru Sophie brutalt sköts ihjäl av en tok vid namn Gavrilo Princip den 28 juni. Egentligen var detta bara ett svepskäl. Bara året innan, 1913, hade ett storkrig på Balkan avslutats, ett krig som i två omgångar rasat genom stora delar av regionen utan någon reell vinnare, vilket lämnat många öppna sår och revanschlusta bland alla involverade, som kände att de kunde ha uträttat så mycket mer.

Krig orsakas av en mängd faktorer, girighet, hämnd, förmätenhet och ibland rena rama dumheterna. Så även denna gång. I och med att Balkankriget, trots två omgångar som snabbt slutade i framtvingade vapenstillestånd och låtsad fred, inte ledde fram till det slut Serbien ville ha, nämligen alla slaviska folk på Balkan samlade under en och samma ledare, med dom själva som ledande folk, så började en gruppering inom det serbiska samhället smida planer för att få stormakten i området, Österrike-Ungern, att nappa på kroken.

Om man verkligen ville ha ett storkrig till stånd är oklart, men klart är att man ville sända ett meddelande till Wien att man inte var att leka med. Oavsett vilka motiv man sen hade för att kriga verkar det som om att kriget mot Serbien från Österrike-Ungerns sida kunde, och borde, ha stoppats efter några veckor. Lite vapenskrammel kunde ha räckt. Den riktiga tändande gnistan verkar ha varit alla dessa allianser de stora länderna ingått åren före. Dessa allianser skapades med ekonomiska och styrkemässiga motiv och var lika mycket till för att avskräcka som för att verkligen kriga mot varandra.

Mot bakgrund av det vi nu vet, att Europa var en fredligare plats och att fredsrörelserna vunnit mark inom politiken, är det konstigt att kriget alls startade och att det sen blev så våldsamt blodigt. Allianserna borde ha varit nog för att stoppa kriget mellan Österrike-Ungern och Serbien på ett tidigt stadium. Men sanningen är att vissa element inom de olika samhällena ville ha krig, dock att ingen kunde förutse att 50 års utveckling av vapnen under relativa fredliga tider hade lett till att soldaterna gick ut i strid med moderna vapen och 1850 års inställning till stridande. Resultatet blev att miljoner människor slaktades och hela städer jämnades med marken på ett sätt som aldrig förr.

I detta storkrigs fall kan man också säga att det var dessa allianser som var den största, och värsta, orsaken till att en medelstor konflikt, som borde ha dött ut på några veckor, blev så enorm. Som det är idag lider vi fortfarande av dess efterdyningar. Alla dessa drömmar om nationalism, ära och segrar som man matade de unga med via propaganda om hur hemsk den andra sidan var har fått återverkningar ända in i vår tid. Det märks inte minst på Andra världskriget, som startades för att en enda man, Adolf Hitler, ansåg att Tyskland fått bära hundhuvudet efter Första världskrigets slut.

Hitler hade också en dröm om ett Stortyskland. Om den drömmen var han inte ensam om att hysa. Många hade dessa drömmar, men väldigt få ville väl egentligen att tyskarna skulle försöka erövra hela Europa. Krig leder bara till sorg, förstörelse och revanschlusta. Speciellt om de förs med avsikten att erövra och hålla mark man inte tidigare hållit. Ett krig har inga vinnare, bara segrare på pappret. I verkligheten finns det bara förlorare och dåliga förlorare. Parader och fredstraktat är bara tomma aktioner som är till för att lugna befolkningen i länder som fått sina liv förstörda av krigshetsare och andra galningar.

När får vi se de första krigen utan fysiska offer? När får vi se krig som utkämpas enbart av krigshetsare mot krigshetsare, utan att alla andra människor kommer till skada?



"The worst thing about religion was religious people."

Demokratibegreppet under attack

Många gånger har jag pratat om demokratibegreppet och yttrandefrihet här på min blogg. Lika många gånger har jag upprepat det jag nu kommer att skriva: Yttrandefriheten är den viktigaste delen av demokratibegreppet. Utan yttrandefriheten kan vi lika gärna återgå till den sortens diktatur adeln ville ha i Sverige på 1700-talet, och var beredda att mörda en kung för att uppnå 1792.

Egypten har aldrig varit nåt land där vare sej demokrati eller ens tillstymmelsen till demokrati varit på tal, ändå har gemene man fått säga lite till och från. Men yttrandefrihet kan faktiskt existera utan den sortens demokrati vi har i Europa. Vi har nämligen byggt vår version av demokrati på tanken att en person är detsamma som en röst i diverse val, det vill säga det grekiska sättet att se på demokrati. De vi väljer ska sen föra vår talan i ett råd vi kallar parlament, i Sverige har vi till och med en gammal tysk term vi har översatt för detta parlament, nämligen riksdag. Men att rösta i val är inte det viktigaste i en demokrati. Vi är ingen boskap som ska vallas till urnorna vart fjärde år för att sen ledas bort igen för att vi inte längre är intressanta.

Envälde, ett annat ord för diktatur, handlar om att all makt samlas kring en enda person och att alla som har denna persons öra kan påverka hela populationer. Så var det under antikens dagar, så var det under medeltiden, så var det under renässansen, och så är det i praktiken även i våra dagar. Skillnaden är som i ordspråket, att i en demokrati väljer vi våra diktatorer medan vi ändå har rätten att yttra oss negativt om dom. Det är alltså inte sättet att styra det kommer an på vad gäller demokratins viktigaste del, utan på vilket sätt den eller de styrande väljer att låta den vanliga befolkningen tala.

Om det är något som hotar yttrandefriheten är det politiker som anser att yttrandefriheten är för vidlyftig, för i yttrandefriheten ingår också rätten till åsikter om allt och alla. Om så bara en enda person känner att han eller hon måste hålla inne med sina åsikter som en följd av lagstiftning, som t ex datalagringen, så är det ett allvarligt hot mot demokratin och framför allt yttrandefriheten.

Det här kan låta konspiratoriskt eller naivt, men antingen är politikerna rädda för oss, eller bara avundsjuka för att vi så ofta klarar oss utan dom, för övervakningen av internettrafiken har inte direkt med rädslan för grov kriminalitet eller planerandet av sådant att göra, utan är snarare ett led i politikernas önskan att få bestämma mer över internet- och telefontrafiken, helt i linje med gamla tiders totalitära herrar som ville bestämma hur handeln och övriga kommunikationer sköttes. Jag tror inte övervakningen och datalagringen heller är till för att stoppa kriminalitet i första hand, utan för att se till att inte fler blir kriminella, genom avskräckning. Men vad de än säger om cyberkriminalitet tror jag den mesta kriminaliteten sker utanför datorernas och mobiltelefonernas värld.

Jag vill gå så långt som att säga att datalagringen, många andra internetlagar samt lagar  är ett led i en attack på demokratibegreppet. Ett litet steg i riktning mot mer statlig styrning av demokratin, som ändå aldrig har gillats av de som vill ha makt över allt och alla, gärna på bekostnad av just yttrandefriheten. Val kan man gärna tänka sej, eftersom marionetterna bara byts ut vid de olika valen, men yttrandefriheten verkar man rucka på, smula för smula. Låt oss hoppas att den kommande generationens maktmänniskor inte bryr sej om yttrandefriheten, och istället lär sej omfamna den som en allierad, inte en fiende.



"We now understand dogs better than ever before"

En av Greenpeace grundare talar ut - en gång för alla

Patrick Moore var med och grundade Greenpeace för många, många år sen. När han sen slutade var det för att han upplevde organisationen som för toppstyrd och att den hade svikit sina ideal. Det kan man lugnt säga. Greenpeace å sin sida verkar låtsas som om Moore aldrig hade någon viktig roll i skapandet av organisationen. Ett tag såg det ut som om man tänkte radera ut hans del av historien helt och hållet. Men Moore har överlevt och frodas till och med i det nuvarande politiska klimatet där vetenskap och reson ersatts av blind tro, ja övertro på den politiserade vetenskapen som inte har mycket gemensamt med de regler Sir Karl Popper satte samman för hur man ska utföra riktiga vetenskapliga studier.

Nu har Patrick Moore skrivit ett inlägg i klimatdebatten som verkligen visar att han har förstått hur det egentligen ligger till. Han listar nio obekväma sanningar inom klimatfrågan. Här är de nu, översatta av undertecknad:

1. Koldioxidens koncentration i atmosfären är lägre idag, även om man inkluderar mänskliga utsläpp, än den har varit någon gång under jordens existens.
2. Det globala klimatet har varit mycket varmare än den är idag under större delen av jordens existens. Idag är vi inne i en interglacial till den pleistocena istiden som började för ca 2,5 miljoner år sen och den har ännu inte slutat.
3. Jorden hade en istid för 450 miljoner år sen när koncentrationen av koldioxid var tio gånger högre än den är idag.
4. Vi människor utvecklades i det tropiska Afrika nära ekvatorn. Vi är en tropisk art och kan enbart överleva i kallare klimat med hjälp av eld, kläder och skydd.
5. Koldioxid är den viktigaste födan för allt liv här på jorden. Allt grönt använder koldioxid för att  producera de sockerarter som ger energi till deras växande, liksom till vårt växande. Utan koldioxid i atmosfären skulle kolbaserade livsformer aldrig ha kunnat existera.
6. Den optimala koldioxidnivån för de flesta plantor är ca 1600 PPM (miljondelar), vilket är fyra gånger högre än dagens nivåer. Det är därför växthusodlare avsiktligt för in avgaser från gas- och vedeldade värmeanläggningar in i växthusen, vilket resulterar i en 40-80-procentig tillväxt.
7. Om nu mänskliga utsläpp av koldioxid skulle få världen att värmas upp (vilket inte är säkert) kan det bli möjligt att odla grödor för mat i norra Canada och Ryssland, där stora områden idag inte är lämpade för agrikultur.
8. Oavsett ökade koldioxidnivåer orskar en signifikant uppvärmning eller inte kommer de ökade nivåerna i sej resultera i betydande tillväxtökningar hos alla sorters plantor, inklusive våra matgrödor samt skogar.
9. Det har inte varit någon mätbar höjning av temperaturen de senaste 18 åren samtidigt som vi människor har släppt ut 25 % av all koldioxid som vi någonsin har släppt ut i atmosfären. Hur länge kommer temperaturnivån att ligga stilla, och går den sen upp eller ner? Med denna fråga lämnar vi fakta åt sidan och närmar oss profetiornas rike.

Så långt Patrick Moore. Jag är säker på att hans forna lekkamrater i Greenpeace inte har många fredliga ord att säga om honom efter detta blad taget från munnen.

Till sist nås vi av nyheten att en ateist i Nigeria förklarats psykiskt sjuk sen han just sagt att han är ateist och följaktligen förnekar alla gudars existens.Är det verkligen så fel att inse faktum; nämligen att gudar som vi känner dom egentligen inte finns? Är det värre att förneka deras existens än att slåss och mörda i gudars namn?



"Det blir vår sista dans"

Min favoritmusik: Jailbreak

Om det är något album vars låtar jag ofta går och nynnar på är det detta. Framför allt titelspåret körs ofta i huvudet. När det kom ut 1976 var jag för liten för att kunna vara med och uppskatta den här sortens musik, min storebror var den som köpte såna skivor då. Jag har fått komma in i efterhand, vilket inte varit en nackdel, tvärtom. Det har varit en fördel eftersom det gått en våg av så kallad 70-talsnostalgi över den här sortens musik. Thin Lizzy har dessutom med detta album skapat en låt som nog aldrig kommer att bli omodern eller bortglömd. Vilken låt tror ni jag talar om?

Jo, The Boys Are Back In Town, deras mest kända låt, och största hit för övrigt. Den har spelats av många artister världen över och spelas fortfarande ganska ofta på radion nästan 40 år senare. Men plattan bjuder på många fler godbitar än bara en radiohit. Jailbreak, som inte bara är titelspåret utan också inleder hela plattan, är snabbfotad rocklåt som drabbar lyssnaren med ett snabbt ackord i samma stil som The Beatles A Hard Day's Night. Samtidigt bevisar låten att texter ska man inte alltid lyssna för mycket på, speciellt inte om man inte utröna nån särskild historia i dom. Låten i sej är ändå så bra att man gott och väl kan ignorera vissa ologiska element i texten.

Angel From The Coast, en härligt svängig låt om vad som verkar vara en yrkesmördare, The Cowboy Song, the hyllning till amerikanska västern, Emerald, om Irlands fina historia, Fight Or Fall, Warriors, Romeo And The Lonely Girl, Running Back, hela plattan är så där härligt skön som en riktig rockplatta ska vara. Thin Lizzy bevisar här att det går att spela hårdrock utan att behöva närma sej heavy metal-lägret. Det är glad och trevlig hårdrock, som blandas med soulpop och svängig 70-talsrock här och där.

Det är förstås den klassiska uppsättningen av Thin Lizzy som spelar här, Phil Lynott, Scott Gorham, Brian Robertson och Brian Downey. Phil Lynott, okrönt kung på basen och fantastisk låtskrivare, Scott Gorham, också han fantastisk musiker (från början basist men sadlade om tidigt i karriären), Brian Robertson med sin ungdomliga entusiasm och sitt sköna riffspelande, samt trumvirtuosen Brian Downey, taktsäker som få men samtidigt lika träffsäker i utsvävningarna som nånsin Buddy Rich eller Neil Peart.

Deras sammanlagda kunnande smälter här samman till denna underbart sköna platta, som jag brukar ta fram och lyssna på när andan faller på. Som jag skrivit till många andra skivor jag recenserat här, detta är en bra platta för den nyfikne, som vill veta mer om Thin Lizzy.



"Romeo he had it rough
The guy you'd like to burn
But everything that Romeo had
You can bet it was well earned"

Vi sparkar väl lite till på den som ligger ner, va?

Det faktum att nån hade spekulerat bort miljoner kronor från Greenpeace konton viftades bort av svenska medier och nämndes knappt i TV. Den senaste skandalen, att ryska agenter har underblåst motståndet mot olje- och gasutvinning i väst så att gas från Ryssland ska kunna fortsätta säljas obehindrat, har inte ens nämnts i svenska medier. Nu visar det sej att Greenpeace finanser är långt ifrån ordnade. De är i total oordning och det är ganska skumt att en sån känd och välrenommerad revisionsbyrå som Ernst & Young har godkänt deras ekonomiska rapporter de senaste åren.

Nu får vi hoppas att Greenpeace lär sej nåt av detta, bland annat ödmjukhet och visdom. Ödmjukhet inför uppgiften att hjälpa till med att rätta till världens riktiga miljöproblem (gifter i ekosystemet, nedskräpningen av haven, valjakten) och visdom nog att inse att inte alla problem är möjliga att lösa (klimatet är inte ens ett problem, det är en möjlighet).

Jag är villig att acceptera ett Greenpeace som testar säkerhetsnivån hos kärnkraftsverk, även om de borde göra det på andra typer av kraftverk också, men att de blir en propagandamaskin för starka särintressen som vill sälja på oss en riktigt dålig energikälla (vindkraft) kan jag aldrig acceptera. Vindkraften har aldrig varit, och kommer aldrig heller att bli, en energikälla att räkna med. Det är på sin höjd ett alternativ som kan användas då inget annat finns till hands. Men inte med nuvarande fågelmördarblad.

Som Lars Kamël mycket riktigt påpekar finns det inget som kan kallas förnybar energi. Energi kan inte förnyas eftersom den hela tiden är vad den är, nämligen samma sak. Ständigt användbar energi är en term jag kan tänka mej använda. Inom den gruppen kan vi räkna vattenkraft, kolkraft och kärnkraft. Sol och vind kan inte räknas dit eftersom vi inte kan lita på att de går att använda hela tiden. Där kan Greenpeace göra lite nytta, tror jag. Nytta i sån mån att de kan se till att bolagen följer miljöregler och sunt förnuft. Sunt förnuft borde vara på agendan överallt...



"42"

Var de tidiga jordbrukarna öhoppare?

För en tid sen skrev jag kort om människans jordbrukarhistoria i samband med att jag skrev om hur våra hakor utvecklades. Jag måste ha missuppfattat betydelsen hos de rön man gjort i samband med DNA-utforskandet av dessa tidiga jordbrukare, för jag missade helt att det man tycker är sensationellt är att det verkar som om de hoppade från ö till ö i Egeiska havet, snarare än via Anatolien in på Balkan där Bulgarien och Makedonien är första länder sett från Mellanöstern idag.

Tänker man efter är det inte så konstigt att de tog övägen, snarare än över Hellesponten. Kusterna och floderna erbjöd snabbare kommunikationsvägar och bättre jordar än bergen och skogarna. Karpaterna var nog snarare ett hinder än en väg in. De är tillsammans med andra bergskedjor på Balkan ganska svåra att penetrera. Ändå kom Balkan att bli befolkat av jordbrukarfolk rätt tidigt. Inte så tidigt som kring det Egeiska havet och den Italienska halvön, men nära nog samma tid. Förmodligen vandrade folk upp längs det Adriatiska havets östkust kort efter att de övriga börjat hoppa från ö till ö längre söderut, med Italien som mål.

Låt mej nu byta ämne till ett ännu mer spekulativt ämne, nämligen frågan om varifrån de indoeuropeiska språken först uppstod.

Kanske de indoeuropeiska språken utvecklades samma väg som jordbrukarna en gång tog in i Europa, snarare än via Anatolien eller de ukrainska stäpperna? Bara en löslig tanke från min sida, men lika giltig som de två andra (Renfrew respektive Gimbutas).

Jag menar nu inte att de tidigaste jordbrukarna spred de indoeuropeiska språken som vi känner dom idag, dock att de kan ha pratat en eller flera föregångare till de indoeuropeiska språken. Själv är jag förespråkare av ett kaspiskt ursprung, att de indoeuropeiska språken utvecklades norr om det Kaspiska havet och spreds därifrån i nästan alla riktningar. Det var inte de som byggde Kurgangravarna i dagens Ukraina och Ryssland som spred de indoeuropeiska språken. Det var inte heller jordbrukarna i Anatolien. Jag menar snarare att precis som med allt annat har det kommit vågor av stammar som hela tiden utnyttjat handelsvägarna. 

Det var alltså handelsmän, inte krigare eller jordbrukare som förde med sej språkbruket. Jag skulle vilja föreslå följande: Bland de som för 10,000 år sen förde jordbruket till Europa fanns de som talade en föregångare till dagens indoeuropeiska språk. När jordbruket nått ut till de områden som än idag är jordbrukarland kom en andra våg, och en till, och en till. De kom inte nödvändigtvis samma väg hela tiden, en del influenser kom från områden som kanske tidigare varit sist med att få ett visst kulturintryck.

En sådan kulturinnovation var stridsvagnen, vars ursprung står att finna i ett område norr om Kaspiska havet och som spritts i nästan alla riktningar, inklusive områden som absolut inte talar samma språk, inte ens på den tiden vi talar om, nämligen mitt i bronsåldern för 4000 år sen. Detta område norr om Kaspiska havet, och Aralsjön, är nära det område jag själv tänker mej som ursprung för dagens indoeuropeiska språkfamilj, och det stämmer ganska väl överens med spridningen av de indoeuropeiska språken av idag. Det ligger tillräckligt nära för att kunna vara det område där jag tänker mej ett bronsålderssamhälle som genom handel förde indoeuropeiska språkinfluenser med sej. 

Den hästdragna stridsvagnens tidigaste förekomst och spridning. Bild från Wikipedia.

Det är inte nödvändigtvis så att det var de indoeuropeisktalande folken som skapade stridsvagnen. Det kan ha varit andra, t ex förfäder till turkiska folk eller andra, som skapat denna vagn, men det ligger nära till hands att anta att de indoeuropeisktalande folken åtminstone hade stor del i dess tillblivelse, framför allt som det i de turkiska folkens språk inte finns samma stöd för jordbruk som i de indoeuropeiska språken. De turkiska folken var hästskötande nomader fortfarande när de stiger in i historiens ljus, och hade ganska lite med organiserat jordbruk att göra, utöver småskaligt odlande av sånt som lätt kunde fraktas. De hade heller inte samma behov av en vagn som de indoeuropeisktalande folken.

Stridsvagnen, dragen av hästar, hade viss militär betydelse men då oftast genom att hövdingen stod i den i strid eller då han skulle tala till folket. Det var först med hettiterna och egyptierna på 1500-talet före vår tideräkning som de aktivt började användas aktivt i strid. Som synes kom stridsvagnen rätt tidigt till Norden. Den finns avbildad på insidan av Kiviksgraven, som är från tiden, mellan 1700-1100 fvt. 

Man ser på bilden ovan att det är främst handelsvägar som har använts vid spridandet av vagnen runtom i världen. Dessa handelsvägar gick dessutom i floddalar, längs med havskusterna och runtom de stora sjöarna, precis som idag. Av de arkeologiska spåren att döma är handelsvägarna riktigt gamla, ända tillbaka till de första jordbrukarnas tid och bortom deras tid till och med. Man ser också på bilden att Kaukasus inte är med i resonemanget. En stridsvagn kan inte manövreras så lätt i kuperad terräng och eventuell handel där en sån här vagn förekommit i området har således förekommit längs kusterna kring Svarta havet eller Kaspiska havet.

Jag skulle i avslutande vilja säga att jag tror att föregångare till de indoeuropeiska språken talats ganska länge i Europa och västra Asien, kanske så länge det funnits människor i den här trakten. De människor som enligt DNA-forskningen kom till Europa från Mellanöstern för kanske 15,000 år sen var enligt mitt sätt att se förlöparna till de som senare skulle föra de indoeuropeiska språken till Europa. Därför blev nog transitionen från ett språk till ett annat inte så stor.

Tack för mej för den här gången. Hoppas jag inte blev för långrandig. Väl mött en annan gång, i samma eller annat ämne.



"De rör sej som elefanter där uppe!"

Dags för lite djupare tankar, herr blogginnehavare!

Inte blogginnehavaren. Han ser inte så feminin ut i verkligheten.

 Under de sju år jag haft den här bloggen har det hänt många gånger att jag stannat upp för att tänka efter för att se hur jag har skrivit, vilka mina motiv har varit för att skriva som jag gjort, vad jag har haft för tankegångar vid ett visst tillfälle och så vidare. Mina motiv har hela tiden varit ädla, även om jag väldigt ofta varit naiv och/eller haft svårt att erkänna att jag haft fel. Jag erkänner numera mina fel och brister på kunskapsfronten, men har väldigt liten tolerans för andras fel och brister.

Jag har under hela mitt liv sett till att känna till det som är viktigt för mej att veta. Sån där korvstoppning som gör att man vinner tipsrundor och Vi i femman tappade jag lusten för när jag gick i just femman. Vad ska man kunna sånt för när ingen vill använda det man kan? Så i något självupptagen ton brukar jag säga "det jag inte vet är inte värt att veta". Min kunskapssamling handlar således mer om att veta saker som kan användas när någon efterfrågar det, inte annars. Tipsrundor går jag bara för motionen numera. Skulle jag svara rätt är det ingen bekräftelse, snarare en bonus.

Jag har upptäckt att jag är en ganska god skribent, och om jag bara har tålamodet att göra lite efterforskningar här och var skulle det nog gå att skriva längre inlägg, av samma typ som Tanja Bergkvist. Hon har en förmåga att spotta ur sej ord så att man får känslan av att hon går omkring med en roman i skallen varje dag. Det är kanske därför hon så sällan skriver på sin blogg, det kan ibland gå månader mellan inläggen. Hennes "romaner" måste nog genomgå en korrekturläsning innan hon sätter det på pränt. Intressant läsning är det dock, även om matematik aldrig varit min starka sida.

Det har blivit några såna långa från min sida med, då det har rört sej om mitt favoritämne, historia med lite arkeologi inbäddat. Ibland får jag en knäpp och skriver långa haranger om andra ämnen också, speciellt om jag känner för att få fram ett visst budskap. Religion, fotografi, politik och klimatfrågan kan ibland få mej att spy ur mej långa inlägg.

Jag får ofta stå oemotsagd. Om det beror på att jag är dålig på att göra reklam för mej själv, om folk undviker mej av olika skäl, om jag alltid har rätt eller om det är svårt att kommentera via Disqus vet jag inte, men det är sällan någon kommenterar det jag gör. Det funderar jag över då och då, men det är inget som gör mej sömnlös direkt. Jag står inte och faller med några få kommentarer. Det vore dock roligt att få nån form av respons.

Jag tänker inte göra några ändringar, bara fortsätta som förut. Om det är något jag är bra på så är det att fortsätta i samma spår. Så jag gör som tåget, fortsätter längs spåret. Om någon vill kommentera något stannar jag vid nästa station.



"Active kindness"

Miljökämpar jobbar för Putin

Putin och hans anhang vill behålla makten över sin gasexport till Europa och pengarna den genererar så ryska agenter hjälper miljöorganisationer som Greenpeace att protestera mot satsningarna på gasutvinning i Västeuropa. Det varnade NATOs ledare Anders Fogh Rasmussen för vid ett möte om hot mot Europas säkerhet. Är det så det fungerar inom miljökämpeområdet är jag glad att jag inte har engagerat mej i nån av dessa. Att protestera mot gas i Västeuropa samtidigt som man får hjälp av folk i Östeuropa att behålla sin gas är verkligen den mest perversa form av hyckleri jag hört och sett i miljöfrågan. Det är verkligen flum!

Till sist vill jag bara återge något som diskuterats på nätet i några dagar, en professor i statistik, Caleb Rossiter, fick sparken från sitt jobb efter att ha skrivit en artikel om att klimatfrågan är långt ifrån avgjord och att vetenskapen bakom klimatmodellerna är ytterst tveksam. Det är också hyckleri då universiteten ju ska stå för yttrandefrihet, även om åsikterna kan vara obehagliga. På tal om yttrandefrihet, i det tänkandet ingår även debattkunskaper, och för att debattera på ett sätt som ger alla rätten att yttra sej på lika villkor finns det ett antal regler. Det märks bland många klimatalarmister (varning, generaliserande och nedsättande beteckning från min sida!) att man inte vill debattera med meningsmotståndare på lika villkor...

Uppdatering ETT DYGN EFTER UNDERTECKNADS INLÄGG: Nu skriver Klimatupplysningen äntligen om att Ryssland hjälper miljöorganisationer att behålla sin gasexport. När ska de av miljöorganisationerna influerade medierna skriva om det? Kommer de nånsin att göra det?



"”frisches wetter in schweden”
sa tysken, frös ihjäl på midsommarafton."

Min favoritmusik: State Of Confusion

För den som inte känner till The Kinks så bra, för den som endast har hört hitlåtar som You Really Got Me, Come Dancing, Waterloo Sunset så är denna platta rena rama chocken. 1983 kom denna samhällskritiska och personkritiska platta, en fullständigt fantastisk platta där Ray Davies verkligen får till det, och bandet hänger på med full kraft. Och, för att poängtera det jag tidigare nämnde om chock, så är denna platta nog inget för den som bara är ute efter hitlåtar. Såvida denna någon inte börjar botanisera i själva plattan och då upptäcker en sak: plattan har två av Kinks största hits!

Just det, såväl Come Dancing och Don't Forget To Dance är med här. Musikaliskt sett pendlar plattan annars mellan hårdrock och den sortens pop Ray Davies är känd för att göra, Apeman och Days för att ta två exempel ur högen. Han låter här brodern Dave höja volymen på sin gitarr och till dessa toner gör sen Ray processen kort med såväl äktenskap (Labour Of Love) och valfriheten (Definite Maybe) som unga konservativa i Thatchers Storbritannien (Young Conservatives) och allting som finns omkring honom (State Of Confusion).

Come Dancing är en nästan självbiografisk låt, om hur han som liten såg en av sina systrar gå iväg på dans, för att sen göra sina föräldrar ledsna och sura när hon kom för sent. Han ger sin syster Rene ett lyckligt slut, något som inte skedde i verkligheten då hon dog av en hjärtattack 31 år gammal på dansgolvet. Don't Forget To Dance handlar också om en kvinna, en äldre kvinna som dansar med vem hon vill trots att hon egentligen inte längre "borde" dansa med yngre män. Denna låt blev ingen större framgång i hemlandet Storbritannien men blev desto större här i Norden.

Pendlandet mellan pop och hårdrock gör det nog lite svårt att hänga med om man inte är van vid Ray Davies sätt att arbeta. Hans musik beskriver nämligen på pricken det som förekommer i texterna. Är texten arg och/eller satirisk är också musiken aggressiv. Är texten sentimental och lite eftertänksam så är musiken lugn och melodisk. Det gör det svårt att peka ut någon speciell favorit, men jag finner ofta att om jag skulle presentera den här plattan för någon så är det Heart Of Gold som får bli presentationslåten. Det är en vacker låt om att växa upp som yngsta barnet i en familj, som sen får veta att det kommer ett till syskon i familjen.

Jag tenderar också att lyssna väldigt ofta på den elakaste låten av dom alla, Cliches Of The World (B Movie).  Den handlar om en man vars liv är trist och ensamt och han önskar innerligt att något ska hända i hans värld. Hela tiden beskriver musiken det hela på ett nedstämt och stenhårt vis, bara för att brytas drygt halvvägs in av Ian Gibbons och hans piano och syntar. En drömsekvens om utomjordingar bryts sen av hårdrocken och vardagens trista mediokra liv. Framgångarna är bara illusioner för denne man som bara blir argare och argare.

Plattan i sitt ursprungsutförande avslutas med röjarrocklåten Bernadette. En sån som Bernadette, med sina utsvävningar och sitt fladdrande liv, vill jag inte vara med alls. För några år sen gavs en special-CD ut med extralåtar. De känner jag inte till lika bra, men jag har inte direkt nåt emot dom. Tvärtom är jag förvånad att Long Distance inte var med på originalplattan. En trevlig poplåt som ger upphov till inre bilder om semester och långa stunder vid telefonen.

Dessutom borde den längre versionen av Don't Forget To Dance varit med, då den är skönare och ger en finare atmosfär. Once A Thief, en låt om hur samhället aldrig förlåter en person som en gång blivit dömd för ett brott, är också en låt som borde ha varit med. Sista låten, Noise, om oväsen (förvånad?) i vardagen och hur olika folk uppfattar musik borde också ha varit med.

Är du det minsta intresserad av The Kinks och hur de egentligen låter bortom de mest kända låtarna så är detta den perfekta plattan att börja med. Många av dagens pop- och rockartister verkar ha lyssnat på den här plattan, inte minst Oasis som verkar ha plagierat varenda låt på denna plattan för sin så kallade karriär. Men som nån sa, stöld är den bästa formen av smicker i musikvärlden.



"Ooh, Bernadette, you are so expensive
You've never done a day's work in your life
You've got no incentive, you've made a career
Out of punting off all of the men you've slept with
Ooh, Bernadette, you are so expensive"

Riktig midsommar

Den av myndigheterna utsedda midsommarperioden, den högst ovetenskapliga och rätt löjligt att de vågar peta så i den viktigaste helgen på året förresten, infaller snart. Den RIKTIGA midsommarperioden infaller som vanligt den 24 och 25 juni. Det heter midsommar för att det är mitt på året. Ordet sommar betyder nämligen halv, faktiskt. Ordet sommar är släkt med galliska soma-, grekiska hemi- och latinska semi-, vilka alla betyder halv. Det har med solens position att göra. Varje halvår den 25:e står solen över en av polerna och då är det sommar på det halvklotet. Nu är det alltså vår tur att ha sommar. Det infaller den 25:e juni varje år. Den når till denna position den 21:a juni, det så kallade sommarsolståndet.

Under fyra dagar kommer sen solen att vara på ungefär samma position innan den vänder och det sakta blir mörkare igen. Så upprepas det år efter år. Varför myndigheter och politiker anser sej stå ovanför vetenskapliga observationer vet inte jag. Jag firar midsommar den 24:e och 25:e varje år i alla fall...



"And the Colorado Rocky Mountain high, 
I've seen it raining fire in the sky.
The shadows from the starlight 

are softer than a lullaby.
Rocky Mountain high, Colorado. 
Rocky Mountain high."

Vi behöver ingen utbildning

Något krasst kan man faktiskt använda sej av den första raden i Pink Floyds låt "Another Brick In The Wall Part 2" för att beskriva det faktum att man egentligen bör ge upp alla försök att reformera skolorna. Det vi bör fråga oss är detta, vilken typ av undervisning ska vi ha i skolorna? Det mesta är ändå skåpmat eller propaganda. De politiska utspelen i frågan är bara spel för gallerierna och syftar bara till att lugna valboskapen, de gör inget ordentligt för eleverna. Vill man vara elak kan man säga att skolorna inte är till för att utbilda eleverna till goda medborgare i ett framtida samhälle. Skolorna är till för att hålla ungarna hemifrån och borta från gatorna, samt att hålla arbetslöshetssiffrorna nere.

Tänk efter själva från tiden i skolan, var det lärandet eller var det kamraterna som var viktigast? Var det böckerna eller samvaron som var viktigast? Att man tar sej ur skolan och kan nånting som vuxen beror inte på undervisningen, utan på livets egen skola är så mycket bättre. Det mesta jag kan inom en lång rad ämnen har jag lärt mej efter skoltiden. Nej, problemet är inte undervisningen. Problemet är hur undervisningen ser ut och kvaliteten på lärarna. Lärarna jag hade i skolan var det väldigt stor skillnad på. En del var kunniga och visste hur de skulle lära ut den kunskapen på ett sätt så att alla kände sej delaktiga. Andra var direkt ignoranta och visste vare sej hur man lärde ut eller hade tillräckliga kunskaper för att få vara lärare.

De senare var ofta dom som fortsatte i yrket. Varför kan man ju undra, då det borde ha framgått även för dom att de inte höll måttet som lärare - till slut. Men å andra sidan har vi ett helt parlament fullt med politiker där de flesta är urusla utan att de nån gång reflekterat över hur urusla de egentligen är. Samma sak med tjänstemän på diverse departement och myndigheter. För att inte tala om journalister och professionella tyckare. Att påtala deras tillkortakommanden har ingen som helst effekt. Inkompetenta människor stannar kvar på sin post enbart för att de gillar den makt de får och de influenser den posten ger.

De verkligt kompetenta hamnar till slut på universiteten eller blir utslagna. Jag vet, jag generaliserar å det grövsta nu. Men dessa exempel förekommer alltför ofta. Kompetens är för övrigt en relativ term. Allmän kompetens är ofta lika med att vara fullständigt inkompetent på vissa områden medan man är väldigt duktig på andra. Skillnaden här mot de genuint inkompetenta är att många vet om att de inte klarar av ett visst yrke. Jag själv, för att ta ett exempel ur högen, vet med mej att jag inte klarar av skolyrket. Man måste ha en kombination av entusiasmerande personlighet, tillräckligt vass ton och förmågan att lära ut. Jag är en föreläsare och en sådan kommer inte långt i skolans värld. Det behövs en propagandist.

Men, var det inte det jag klagade på i början, att det är bara var propaganda i skolan? Det är det som är kruxet. Vanlig skåpmat kan vilken insekt som helst lära ut i plugget. Det krävs en riktig propagandaapparat för att få eleverna att lyssna. Ungefär som den som sprider lögner om vindkraftens lov i alla medier. Det handlar om att få ut "rätt" budskap och då kvittar det vad det handlar om. Det viktiga är att eleverna inte frågar eller ifrågasätter. Det viktiga är att de ställer de "rätta" frågorna, såna frågor som inte stör makten. Att "tänka kritiskt" har i skolans värld blivit en klyscha inte ens värd namnet, för de tänker ju inte kritiskt. De bara kritiserar och det är en helt annan sak.

Jag har gett upp rörande skolan. Det viktiga är inte längre utbildningen, den är ändå inget att ha, det viktiga är att skolan ger grunderna för att verkligen lära sej nåt som vuxen. Låt skåpmaten vara kvar, låt de inkompetenta vara kvar men ge eleverna en chans att lära sej nåt på egen hand. Inte alla klarar av det, det finns såna som behöver bli visade steg för steg, men eftersom vi alla är i högsta grad olika personligheter med individuella drag borde vi få en undervisning som är anpassad efter var och en. Nu är det löpande bandet som gäller, alla delar ska passa in på samma platser överallt. Det är robotar man vill ha. Men varifrån ska vi rekrytera nästa generations snylt..., förlåt, politiker och tjänstemän om man gör skolan till en plats där det är fult att ifrågasätta?

Det sista jag vill säga nu är detta: Skolan har alla åsikter om, och det finns inga klara lösningar på problemen, men så mycket vet jag, om vi ska bli av med många administrativa problem bör vi föra tillbaka skolan till staten, med privata alternativ för dom som hellre vill ha det. Det rådande systemet, med kommunal skola och friskolor har aldrig funkat. Man ska vara bra blind om man tror att det är regeringens, invandrarnas, bögarnas eller någon annans fel. Vi alla bär lika stor skuldbörda här. Vi har den skola vi förtjänar, därför att vi aldrig säger ifrån. Vi har aldrig fått lära oss det, vare sej hemma eller i skolan...



"Det tog väl fem minuter för mig att bestämma att ingen ska tro att de kan bestämma vad vi tycker"

Min favoritmusik: Rockin' All Over The World

Den här plattan är svensk. Den är nämligen inspelad i Studio Bohus i Kungälv, strax norr om Göteborg. Det var bland annat av ekonomiska skäl man valde att spela in utanför Storbritannien. När man spelade in skivan var det sensommar i Sverige och året var 1977. För den som regelbundet besöker bloggen Katastrofala Omslag kan det vara värt att veta att året 1977 kallas för skammens år, emedan så många skivor detta år har riktigt hemska omslag. Riktigt så illa ställt är det inte med detta omslag, även om det är väldigt klyschigt upplagt med en del av jordskivan synlig mot en svart bakgrund, i kombination med datorutskriven text längst ner och en ganska spretig skrivstil för gruppnamnet.

Spretande är också ordet för musiken. Det är mer omväxlande musik än tidigare plattor. Här samsas den vanliga boogierocken med de för Quo typiska inslagen av blues och countryrock, men det som är nytt är att ren country och pop också hörs. Under ledning av inhyrde producenten Pip Williams gör Quo faktiskt en fräsch och fin platta, om än aningen för polerad på vissa ställen. Det faktum att den är så här polerad har fått många av gruppens fans att kritisera den för att ha en för mjuk ljudbild. Jag kan sätta på den här plattan för att bara ge den en genomkörare och jag tycker om den faktiskt, trots att den är polerad och tvättad så att det bara ibland låter som Status Quo.

Det finns tolv låtar här, ganska korta allihop men sammantaget blir det ca 50 minuter. Titelspåret är förstås väldigt känt. Det är skrivet av John Fogerty till hans debutsoloalbum från 1975. Rick Parfitt hörde den på radion en gång och ville ha den inspelad till skivan. Han fick sin önskan uppfylld till denna plattan, även om bandet ville spela in sina egna alster först. Bästa låtarna är följaktligen deras egna låtar, framför allt Rocker's Rollin', Hold You Back, Who Am I och Dirty Water. Nåja, Who Am I är skriven av Pip Williams och en kompis till honom, men skriven för grupper som Status Quo.

På tal om att göra andras låtar. Skådisen och sångaren Mike Berry gjorde 1978 en version av Hard Time, som inleder denna platta. Jämför hans version:

med Status Quos original:

Kanske Status Quo borde ha gjort den version Mike Berry gjorde för då hade låten inte låtit så tam som den gör från och till. Hela plattan är inte tam, men den ryter inte till som de andra plattorna har gjort. Den ropar istället, med en relativt vek röst. Men "rösten" är bra, inte tal om nåt annat. Det är en trivsam rockplatta som förtjänar en och annan lyssnarstund.



"You've been looking like a low down 
liquor drinking money grabber
I don't wanna see you looking this way
It's a crime the way you're carrying on
You'll keep it up till you're too far gone"