Tema språk: Dialekter del två

För snart ett år sen startade jag en serie om dialekter. Jag upptäckte då att jag egentligen inte kan nåt om dialekter, bara att jag förstår de flesta dialekter direkt när jag hör dom talas. Jag kan förstås rekommendera Fredrik Lindströms dialektserie som sändes i TV under två säsonger för några år sen för den som vill ha grunden i några av dialekterna som talas i Sverige. Här är ett av avsnitten:

Jag känner att jag behöver lära mej mer om dialekter innan jag säger mer. Därför låter jag programmet ovan tala medan undertecknad lyssnar.




"Nån gång kanske man åkte till någon marknad"

Tema mytologi: En äkta hjälte

Ordet hjälte är från fornsvenska hæla∂e, kämpe, krigare, fri man, vilket i grunden är ett lågtyskt ord, helt, som betyder samma sak. En kämpe, en krigare var den som försvarade samhället utanför själva samhället självt genom att man ställde upp sina trupper mot angripare. Här blir ju den enskilde kämpen en viktig gestalt för att kunna få folk att känna gemenskap. Hela konceptet med en person som sätter hela sitt ego åt sidan för att hjälpa andra är förstås universellt. I folksagorna förekommer hjältar ofta och är ofta en metafor för hur det är att växa upp och bli en vuxen man, med alla problem på vägen. Läs gärna mer om detta i någon av professorn i mytologi Joseph Campbells böcker, främst då Hjälten med tusen ansikten (The Hero With A Thousand Faces).

En modern hjälte, superhjälten som ger skurkarna däng.

Det engelska ordet hero, som även finns i svenskan (betydelsen är halvgud), kommer av grekiska heros, halvgud, stor människa. Redan på medeltiden kom detta ord att kopplas samman med det germanska ordet för kämpe, vilket inte är så tokigt med tanke på hur stor den kämpande hjälten var under denna period. Sen blev idealet ett annat under renässansen, den undersökande människan, han som älskade att göra olika mojänger som hjälpte ledarnas arméer.

Men hjälten har sen dess svängt tillbaka till den där som slåss mot skurkar för det godas skull. Men för mej är en hjälte en som utan att tänka på sej själv gör allt för att hjälpa fattiga, sjuka, svältande och skadade, inte bara i krissituationer. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så. I mitt tycke är en hjälte också en som bara gör nåt extra utöver det han eller hon vanligtvis gör, t ex klarar sej igenom en enorm personlig kris och blir som förut igen.

Alla är hjältematerial om tillfället kräver det. Det är nog det myterna och sagorna talar om för oss. En hjälte tränas inte till att vara hjälte, utan blir det för att situationen kräver det. Att stoppa terrorister och hjälpa en katt ur ett träd gör båda räddare till hjältar. Det hindrar förstås inte att vi fortsätter drömma om superhjältar som flyttar bussar genom att lyfta dom, skjuter strålar med sina ögon eller hoppar från höga byggnader för att nå skurkarna. Drömmar ska vi alla få ha. Äkta hjältar finns överallt, även i fantasins värld.



"Greven var djupt nedstämd. Han slog sig ned vid grevinnans sida och åt sin middag utan att öppna munnen."

Var de tidiga jordbrukarna öhoppare?

För en tid sen skrev jag kort om människans jordbrukarhistoria i samband med att jag skrev om hur våra hakor utvecklades. Jag måste ha missuppfattat betydelsen hos de rön man gjort i samband med DNA-utforskandet av dessa tidiga jordbrukare, för jag missade helt att det man tycker är sensationellt är att det verkar som om de hoppade från ö till ö i Egeiska havet, snarare än via Anatolien in på Balkan där Bulgarien och Makedonien är första länder sett från Mellanöstern idag.

Tänker man efter är det inte så konstigt att de tog övägen, snarare än över Hellesponten. Kusterna och floderna erbjöd snabbare kommunikationsvägar och bättre jordar än bergen och skogarna. Karpaterna var nog snarare ett hinder än en väg in. De är tillsammans med andra bergskedjor på Balkan ganska svåra att penetrera. Ändå kom Balkan att bli befolkat av jordbrukarfolk rätt tidigt. Inte så tidigt som kring det Egeiska havet och den Italienska halvön, men nära nog samma tid. Förmodligen vandrade folk upp längs det Adriatiska havets östkust kort efter att de övriga börjat hoppa från ö till ö längre söderut, med Italien som mål.

Låt mej nu byta ämne till ett ännu mer spekulativt ämne, nämligen frågan om varifrån de indoeuropeiska språken först uppstod.

Kanske de indoeuropeiska språken utvecklades samma väg som jordbrukarna en gång tog in i Europa, snarare än via Anatolien eller de ukrainska stäpperna? Bara en löslig tanke från min sida, men lika giltig som de två andra (Renfrew respektive Gimbutas).

Jag menar nu inte att de tidigaste jordbrukarna spred de indoeuropeiska språken som vi känner dom idag, dock att de kan ha pratat en eller flera föregångare till de indoeuropeiska språken. Själv är jag förespråkare av ett kaspiskt ursprung, att de indoeuropeiska språken utvecklades norr om det Kaspiska havet och spreds därifrån i nästan alla riktningar. Det var inte de som byggde Kurgangravarna i dagens Ukraina och Ryssland som spred de indoeuropeiska språken. Det var inte heller jordbrukarna i Anatolien. Jag menar snarare att precis som med allt annat har det kommit vågor av stammar som hela tiden utnyttjat handelsvägarna. 

Det var alltså handelsmän, inte krigare eller jordbrukare som förde med sej språkbruket. Jag skulle vilja föreslå följande: Bland de som för 10,000 år sen förde jordbruket till Europa fanns de som talade en föregångare till dagens indoeuropeiska språk. När jordbruket nått ut till de områden som än idag är jordbrukarland kom en andra våg, och en till, och en till. De kom inte nödvändigtvis samma väg hela tiden, en del influenser kom från områden som kanske tidigare varit sist med att få ett visst kulturintryck.

En sådan kulturinnovation var stridsvagnen, vars ursprung står att finna i ett område norr om Kaspiska havet och som spritts i nästan alla riktningar, inklusive områden som absolut inte talar samma språk, inte ens på den tiden vi talar om, nämligen mitt i bronsåldern för 4000 år sen. Detta område norr om Kaspiska havet, och Aralsjön, är nära det område jag själv tänker mej som ursprung för dagens indoeuropeiska språkfamilj, och det stämmer ganska väl överens med spridningen av de indoeuropeiska språken av idag. Det ligger tillräckligt nära för att kunna vara det område där jag tänker mej ett bronsålderssamhälle som genom handel förde indoeuropeiska språkinfluenser med sej. 

Den hästdragna stridsvagnens tidigaste förekomst och spridning. Bild från Wikipedia.

Det är inte nödvändigtvis så att det var de indoeuropeisktalande folken som skapade stridsvagnen. Det kan ha varit andra, t ex förfäder till turkiska folk eller andra, som skapat denna vagn, men det ligger nära till hands att anta att de indoeuropeisktalande folken åtminstone hade stor del i dess tillblivelse, framför allt som det i de turkiska folkens språk inte finns samma stöd för jordbruk som i de indoeuropeiska språken. De turkiska folken var hästskötande nomader fortfarande när de stiger in i historiens ljus, och hade ganska lite med organiserat jordbruk att göra, utöver småskaligt odlande av sånt som lätt kunde fraktas. De hade heller inte samma behov av en vagn som de indoeuropeisktalande folken.

Stridsvagnen, dragen av hästar, hade viss militär betydelse men då oftast genom att hövdingen stod i den i strid eller då han skulle tala till folket. Det var först med hettiterna och egyptierna på 1500-talet före vår tideräkning som de aktivt började användas aktivt i strid. Som synes kom stridsvagnen rätt tidigt till Norden. Den finns avbildad på insidan av Kiviksgraven, som är från tiden, mellan 1700-1100 fvt. 

Man ser på bilden ovan att det är främst handelsvägar som har använts vid spridandet av vagnen runtom i världen. Dessa handelsvägar gick dessutom i floddalar, längs med havskusterna och runtom de stora sjöarna, precis som idag. Av de arkeologiska spåren att döma är handelsvägarna riktigt gamla, ända tillbaka till de första jordbrukarnas tid och bortom deras tid till och med. Man ser också på bilden att Kaukasus inte är med i resonemanget. En stridsvagn kan inte manövreras så lätt i kuperad terräng och eventuell handel där en sån här vagn förekommit i området har således förekommit längs kusterna kring Svarta havet eller Kaspiska havet.

Jag skulle i avslutande vilja säga att jag tror att föregångare till de indoeuropeiska språken talats ganska länge i Europa och västra Asien, kanske så länge det funnits människor i den här trakten. De människor som enligt DNA-forskningen kom till Europa från Mellanöstern för kanske 15,000 år sen var enligt mitt sätt att se förlöparna till de som senare skulle föra de indoeuropeiska språken till Europa. Därför blev nog transitionen från ett språk till ett annat inte så stor.

Tack för mej för den här gången. Hoppas jag inte blev för långrandig. Väl mött en annan gång, i samma eller annat ämne.



"De rör sej som elefanter där uppe!"

Repris: Språkhörnan: Du och ni

Nedanstående är en repris från den 14 december förra året, skrivet med anledning av en artikel i DN om du-reformen, vilken har aktualiserat mitt inlägg. Håll till godo.

Du-reformen anser jag måste bibehållas. Jag upplever det som väldigt fult när någon säger ni till mej. Det är oartigt och tyder på bristande respekt enligt mitt sätt att se. En som niar mej i en affär uppträder jag oftast kort mot och visar tydligt att jag ogillar detta ord, som för övrigt bäst hör ihop med plural, alltså flera personer. Ni är förresten en anomali i det svenska språket. Det är bildat mer eller mindre som en feluppfattning av pluralordet i. I äldre svenska fanns fortfarande pluraländelserna kvar före vissa ord. T ex det som idag blir "Är ni hungriga?" var förr "Ären i hungriga?".

N i sista delen av verbet lösgjordes med tiden från sitt ursprungliga hem och kom att höra ihop med i och blev så ordet ni. Av någon anledning kom detta ni att bli en alternativ form för du, singular alltså. Men du behöver ingen kompanjon på den platsen i det grammatiska schemat. Du är ett tillräckligt ord och ni ska vara kvar där det hör hemma, dvs i plural. Sen 1960-talets du-reform har du varit det vanligaste ordet.

Dock verkar det som om folk ute i världen är obekväma med att säga du till främlingar. Men just du och ni är bara en liten aspekt av det där med artigheter gentemot en annan person. Att säga herr och fru, fröken osv är något som faktiskt hade börjat försvinna ur svenska språket flera decennier redan innan du ersatte ni som det offentliga tilltalet mellan vanligt folk som inte kände varandra. Om något borde vi fortsätta säga du till varandra. Ni är som sagt ett ord för flera personer, inget annat.



"Klar för kvällens final"

Språkhörnan: Du och ni

Du-reformen anser jag måste bibehållas. Jag upplever det som väldigt fult när någon säger ni till mej. Det är oartigt och tyder på bristande respekt enligt mitt sätt att se. En som niar mej i en affär uppträder jag oftast kort mot och visar tydligt att jag ogillar detta ord, som för övrigt bäst hör ihop med plural, alltså flera personer. Ni är förresten en anomali i det svenska språket. Det är bildat mer eller mindre som en feluppfattning av pluralordet i. I äldre svenska fanns fortfarande pluraländelserna kvar före vissa ord. T ex det som idag blir "Är ni hungriga?" var förr "Ären i hungriga?".

N i sista delen av verbet lösgjordes med tiden från sitt ursprungliga hem och kom att höra ihop med i och blev så ordet ni. Av någon anledning kom detta ni att bli en alternativ form för du, singular alltså. Men du behöver ingen kompanjon på den platsen i det grammatiska schemat. Du är ett tillräckligt ord och ni ska vara kvar där det hör hemma, dvs i plural. Sen 1960-talets du-reform har du varit det vanligaste ordet.

Dock verkar det som om folk ute i världen är obekväma med att säga du till främlingar. Men just du och ni är bara en liten aspekt av det där med artigheter gentemot en annan person. Att säga herr och fru, fröken osv är något som faktiskt hade börjat försvinna ur svenska språket flera decennier redan innan du ersatte ni som det offentliga tilltalet mellan vanligt folk som inte kände varandra. Om något borde vi fortsätta säga du till varandra. Ni är som sagt ett ord för flera personer, inget annat.



"Klar för kvällens final"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del femton - De slaviska språken

För första gången sen december 2012 skriver jag om de indoeuropeiska språken. Det har varit andra saker som intresserat mej men nu är det läge igen för lite lingvistik. Nu handlar det om de slaviska språken. Jag måste erkänna att de slaviska språken är ett mysterium för mej. Främst för att jag alltid sett folken bakom dom som lite udda bland folken i Europa. De dyker upp sent i historien och då är det som erövrare och intränglingar, strax efter hunnernas och strax före ungrarnas intåg på den europeiska scenen.

De slaviska språken delas in i tre större grupper, väst-, syd- och östslaviska.  Till den första gruppen, västslaviska, räknas polska och tjeckiska, för att nämna två, till sydslaviska språken räknas bland annat bulgariska och serbokroatiska (en term som är politiskt inkorrekt att använda men språkligt sett är serbiska och kroatiska så lika att det går att använda den ändå), och till östslaviskan räknas ryska och ukrainska. Skriftspråken är latinska och kyrilliska. De språk som använder latinska bokstäver har anpassat det för att få in sina speciella ljud som annars skulle saknas. Ryska är det största språket med långt över 100 miljoner talare. 

De slaviska språken har överlag ganska få ord från andra språkgrupper i sina respektive ordförråd, de flesta främmande orden är från de germanska och romanska språkgrupperna. De slaviska språken hör samtliga till den så kallade satemgruppen, där bland de indoiranska språken också hör hemma. Som den som följt den här serien kanske kommer ihåg så är satem det avestiska ordet för hundra och genom att många andra språk har ett liknande ord för hundra har de förts till denna grupp, för att kunna skilja dom från centumgruppen, som har sitt namn efter det latinska ordet för hundra. De germanska språken hör till centumgruppen, pga att orden för hundra inom denna språkgrupp är så lika centum.

Denna indelning fick många språkforskare att vilja dela in de indoeuropeiska språken i en västlig och en östlig del. Upptäckten av tochariskan (centum) och de anatoliska språken (där hettitiskan visar tecken på att utvecklas mot ett centumspråk), och det faktum att armeniskan (som är ett centumspråk) har sin bas öster om de slaviska språken. Skillnaden mellan centum och satem ligger egentligen inte i att orden för hundra är olika, utan i hur alla ord som är gemensamma för samtliga indoeuropeiska språk behandlas olika. Det finns indikationer på att satem är ursprungsformen och centum är en vidareutveckling vilket gör nästa uppgift lite underlig.

Många slaviska ord har nämligen kopplingar till de germanska och baltiska språken. Detta utan att dessa ord kommer från de germanska språken, därtill är orden för olika i sin struktur. Förmodligen har de germanska och slaviska språken skilts åt vid en tid då de båda hade en satemstruktur, nånstans längre österut än idag. De som talade germanska språk kom sen att nå Europa mycket tidigare än slaverna vilket påskyndade de förras sammanblandning med andra folk som talade centumspråk de med.

Till sist kan påpekas att de slaviska språken, trots sina många gemensamma ord med de germanska språken, är mer lika de baltiska och indoiranska språken. De delar många ord med varandra och de har liknande grammatik, en grammatik som visserligen inte skiljer sej mycket från de västligare språken men som ändå uppvisar en lite mer samstämmighet.

Nästa gång tänker jag avsluta den här serien - för den här gången. Vi får väl se vad den episoden kommer handla om.



"Den dagen Skatteverket blir utsatt för attack så skall jag säga upp mitt abonnemang hos dom."

Kan vatten halka?

Forskare har upptäckt ett "svart hål" i våra hav och genast är Aftonbladet där med sina "journalister" för att skriva en artikel. Men det är inte direkt själva "hålet" i vattnet jag irriterar mej mest (även om det utan tvivel är en väldigt tokigt skriven artikel i övrigt) på utan användandet av ordet "slippra". Ingressen till artikeln är denna: "Nu har forskare funnit svarta hål i havet. De enorma strömvirvlarna slukar allt som kommer i dem och inte ens vatten kan slippra ut."

Jag blev nyfiken på ordet slippra och slog upp det. Det finns mycket riktigt ett sådant ord i svenskan men det betyder inte ta sej ut, som Aftonbladet använder det, utan halka till. Glida är en annan betydelse och i den betydelsen kan man säga att något slipprar mellan ens fingrar (samma som engelskans slip through ones fingers). Annars säger ju vi ser mellan fingrarna.

I själva brödtexten till Aftonbladets artikel förekommer sen sippra, vilket betyder att något sakta ångar, rinner eller på annat sätt sakta tar sej ut. Inte heller det gillar jag i sammanhanget för eftersom virveln i havet är stark att inget SLIPPER ut kan det inte heller sippra ut. Jag undrar nu bara en sak: Kan de ingenting på Aftonbladet längre?




"If you don't read the newspaper, you're uninformed. If you read the newspaper, you're mis-informed"

Dialekter, identiteten och livet i stort

Jag är född i Göteborg och bodde där de första decenniet av mitt liv. Då kände jag inte speciellt mycket för att identifiera mej som göteborgare eftersom det var vad jag var. Sen kom jag till Skåne och fann att dialekterna de talar där nere var radikalt annorlunda mot den jag var van vid men ändå fann jag inget större skäl att definiera mej som göteborgare. Det var liksom en del av mej utan att jag behövde säga det. Jag har flackat runt i många år i Sverige men inte heller då känt behovet av att definiera och identifiera mej som nåt annat än en person som kommer från Göteborg.

Det senaste decenniet har jag bott i Dalarna och nu, när jag närmar mej 40, känner jag helt plötsligt ett behov av att visa omgivningen vem jag är dialektalt. I Göteborg skulle min blanddialekt, som är påverkad av dels de områden jag bott i och dels den dialekt morsan pratade med mej när jag var liten, verka udda men här i Dalarna får jag en känsla av att jag måste prata göteborgska för att skilja mej från mängden. Jag märker det på andra som flyttat hit också att de vill utmärka sej genom sin dialekt. Det märks inte minst på "infödingarna" också att de vill visa upp sina respektive särdrag inför oss "ytlänningar".

Dialekter är härliga, även de man själv tycker är konstiga. De är en del av ens identitet, såväl kulturell som rent individuell. Det verkar som om dialekter snart är det enda kulturella särdrag vi har kvar i de olika bygderna för allt annat har slätats ut av det moderna samhällets likriktningsgalenskap. Nej, jag menar inte att det moderna samhället är dåligt. Tvärtom är de allra flesta sakerna med det moderna samhället mycket bättre än det gamla samhället. Men just likriktningen är en dålig sak, att allt ska vara i stort sett identiskt överallt. Därför är det skönt att höra dialekter, ibland även sociolekter, talas lite varstans. Det kvittar om man förstår vad de säger. Jag blir så glad varje gång jag hör nån bräka på sitt regionala språk.

Ta vara på din dialekt eller skapa en ny. Det är snart det enda du har kvar när alla andra särarter försvinner. Det är särarterna som gör oss till människor, det är särarterna som definierar och identifierar oss inför varandra och som gör att vi håller ihop i små grupper. Jag pratar göteborgska med dalfolket för att visa att jag inte är från Dalarna men samtidigt gör jag det på ett sätt så att jag visar att jag är en av dom. Gör samma sak du där du bor.

Vi har fått en del nya dialekter i landet som en följd av immigration från diverse länder som inte tidigare bidragit till den svenska floran och faunan av kulturspråk och sakta men säkert införlivas även dom i det svenska samhället. Dagens immigranter som stannar kvar här kanske inte alla kommer att märka det men deras barn och barnbarn kommer definitivt att bli en del av den svenska myllan och bidra till det svenska språket. Det märker man på jugoslaverna och italienarna som kom hit strax efter kriget för att jobba. De som blev kvar här har nu barn och barnbarn som ibland är mer svenska än infödda svenskarnas barn är.  Det är ren och skär psykologi. Man identifierar sej med platsen man bor på och gör allt för att smälta in.

Dagens immigranter och flyktingar som blir kvar här kommer att gå samma väg. Så småningom kommer deras sätt att vara och leva att införlivas med det svenska samhället och deras särarter att försvinna. Det är oemotståndligt. Alla kommer att bli kulturellt likriktade. Det enda som binder dom samman är den dialekt de kommer att skapa. Se på språken i Rosengård, Malmö och Rinkeby, Stockholm. De är dialekter skapade ur önskan att vara en del av det svenska samhället samtidigt som de (förgäves!) kämpar för att behålla sina kulturella särarter.

Dialekten är din att bevara som enda särart. Språket i stort liksom livet vi alla lever följer en undermedveten ström genom samhället och dess utveckling. Om hundra år låter inte dialekterna likadant som de gör idag, liksom de inte lät likadant för hundra år sen som de gör idag. Men de kommer att finnas kvar.



"You don't have to burn books to destroy a culture. Just get people to stop reading them."

Citatfabriken

Den uppmärksamme kanske har sett att jag avslutar mina inlägg med ett citat från diverse källor. Jag anger sällan upphovsmannen eller -kvinnan eftersom jag tycker att citaten ska stå för sej själva hellre än att låta den som sagt det få all uppmärksamhet. Men nu får upphovsmakarna vara med för en gångs skull.

Tre saker i en människas liv viktiga.
Den första är att vara snäll.
Den andra är att vara snäll.
Den tredje är att vara snäll.
- Henry James

Gatorna är säkra i Philadelphia.
Det är bara människorna som gör dom osäkra.
- Frank Rizzo, expolischef och borgmästare i Philadelphia

Det lättaste sättet att behålla en hemlighet är att vara ensam.
- Okänd

Oroa dej inte för att folk stjäl dina idéer.
Om dina idéer är bra, kan du vara tvungen
att trycka ner dom i deras strupar.
- Howard Aiken

Var försiktig när du läser hälsoböcker; du kan dö av ett feltryck.
- Mark Twain

Min doktor gav mej sex månader att leva, men när jag inte kunde betala räkningen
gav han mej sex månader till.
- Walter Matthau

En dag utan skratt är en bortkastad dag.
- Charlie Chaplin

Det vi åstadkommer inombords förändrar den yttre verkligheten.
- Plutarchos

När jag ser tillbaka på all denna oro, kommer jag att tänka på mannen som på sin dödsbädd sa att han haft många bekymmer i sitt liv, varav de flesta aldrig inträffat. 
- Winston Churchill

Ge upp tanken på att försöka hitta dig själv. Inse istället att du skapar dig själv varje dag.
- Okänd

Den som står på tå står inte stadigt.
- Lao Zi

Allt det vi irriterar oss på hos andra kan hjälpa oss att förstå oss själva bättre. 
- Carl Jung

Jag tycker inte om den personen. Jag måste lära känna honom bättre. 
- Abraham Lincoln

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del åtta - Språken och den religiösa dimensionen

Kan språket säga oss nånting om det religiösa och vice versa? Det finns tre gemensamma ord för gud i nästan alla indoeuropeiska språk, as, Tyr och gud. Det förra finns framför allt i sammansatta ord som åska (vilket betyder ungefär gudaåkning och syftar på Tors färd i sin vagn med bockarna och hammaren Mjölner) och är släkt med ande.  Det andra finns idag endast kvar i gudanamnet Tyr i de germanska språken. Det betyder den skinande, den klara, den ljusa och tycks höra ihop med ord som syftar på himlen liksom föregående ord, fast den klara himlen.

Det tredje ordet, gud, är visserligen specifikt för de germanska språket men dess form tyder på ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Det har förts till ord som betyder åkalla, framkalla, bedja men även skräckinjagande eller frambringa är förslag som framförts. Så man kan alltså tänka sej att den gud man vill följa är antingen den man vill be om nåt, eller så finner man denne skräckinjagande och skrämmer folk med denne. Till sist tänker man sej guden som ens anfader/anmoder.

Jag gillar frambringaren bäst för det är konstaterat att de flesta kulturer har en förfäderskult och dessa förfäder blir ofta upphöjda till gudar av ättlingarna. Man offrade till dom så man gav marken åter vad den en gång hade skapat. Ordet gud skulle då vara släkt med verbet gjuta. Gud var neutrum ända fram till 1500-talet då den maskulina formen som mer mindre gjorde gud till ett namn vann. Det var också då föreställningen om en enda gud tog över totalt i folks sinnen. Överheten hade då lyckats få med i stort sett alla på föreställningen om Vite Krist.

Det finns förstås möjligheten att ordet gud är en blandning av alla dessa ord. En skräckinjagande förfader man åkallar. Orden smälte samman till ett enda. Ordet as användes av de olika folken för sina egna högsta gudar och ordet gud verkar enbart ha använts om gudar i gemen. Ordet bakom Tyr verkar helt ha tappat betydelse och bara använts om guden ifråga samt som namn på en dag i veckan, tisdag.

Så vad säger detta oss? Kan man på grundval av dessa ord säga att vad som styrde de indoeuropeiska folkens religiösa liv? Den gemensamma nämnaren har redan nämnts, nämligen åskguden, men det finns en gemensam nämnare till, jordbrukar- och fruktbarhetsguden eller motsvarande gudinnan. Hos germanerna kallas han den förste, Frej (vars namn just betyder den förste, den främste), hos romarna kallades han Saturnus, kelterna hade en uppsjö fertilitetsgudar med ofta samma funktioner och grekerna kallade honom Kronos. Annars hade grekerna tagit till sej den anatoliska gudinnan Demeter som huvudansvarig för jordbruket. Den ursprungliga personifikationen av naturen, marken för grekerna var Gaia, vilket betyder jord.

Vad dessa ord betyder är i vissa fall oklart men jag kan tänka mej att de har med jordbruk och generell fruktbarhet att göra. De hade alla en oerhört stor betydelse bland de indoeuropeiska folk vi känner till, liksom herdegudarna och de formade tillsammans med krigargudarna och överguden med sina präster en bild som vi känner väl till, treenigheten.

Det är just treenigheten är den främsta gemensamma nämnaren. Den beskriver ett samhälle uppbyggt på tre olika samhällsskikt; präster, krigare och bönder. Det fanns ingen speciell samhällsstege man kunde klättra på, ingen var således förmer än någon annan men man var mer eller mindre fast i sina roller i samhället. Exakt hur detta samhälle såg ut från början vet man inte men det existerade i många samhällen fram till medeltidens införande av klassamhällen.

Gudarna är alltså en återspegling av de samhällen som vi idag kallar indoeuropeiska och som tycks ha vuxit fram under ett antal sekler för mer än 5000 år sen, kanske uppemot 8000 år sen. De är skapta av människor som vill stabilitet i tillvaron och då sett att om de tillbad en gudom så skulle inga oförutsedda saker hända. Det som ändå hände sågs som ett tecken på att gudarna var vredgade med dom. Varje samhällsskikt hade sina gudar och de tolererades av de andra skikten, även om man inte tillbad de andra skiktens gudar.

Så vill man förstå de indoeuropeiska samhällena är det bara att kolla in gudarna och gudinnorna för deras verksamhet speglar alltså vad folk gjorde. Det visar också hur språken fungerade ihop med resten av samhället. Det visar sej nämligen att de indoeuropeiska språken i många områden var elitens språk. Denna elit ville att folket i gemen skulle tala deras språk med dom vid frågor om skatt, krig och religiösa angelägenheter. I övrigt fick de sköta sej själva.

I andra områden, centrala Europa och större delen av västra Asien var tydligen folket och eliten av samma stam vilket inte innebar några större problem språkmässigt. Men det ska sägas att eliten lika många gånger verkade ha talat ett indoeuropeiskt språk medan vanligt folk talade ett annat indoeuropeiskt. Hur det såg ut långt tillbaka i tiden är svårt att säga. Vi kan på sin höjd spekulera, vilket är vanskligt. Vi har ju inga skriftliga källor från tiden före greker, romare och enstaka keltiska skrifter.

Nästa gång handlar det om tocharerna.




"I öknen duger vilket vatten som helst."

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fem - Balkanproblemet

Illyrier på marsch, från ett monument i nuvarande Albanien.

För två tusen år sen skulle ett besök på Balkan ha inneburit en chock för de som är vana vid hur språken och dialekterna låter idag. Grekiskan hade förstås varit relativt igenkännlig och möjligen albanskans föregångare, vilken det nu än var, men de övriga är okända för de som är vana vid dagens slaviska och liknande språk. Närmast norr om grekiskan talades förutom albanskans föregångare även makedoniskan, diverse illyriska språk, en del keltiska språk, dakiska, latin, thrakiska och en hel del andra språk som vi kanske aldrig får ordentlig koll på vilka det var.

Saken är den att det fortfarande finns spår i dagens språk av de gamla språken, spår som de nyare språken inte har kunnat utplåna. Tyvärr vet vi inte tillräckligt om de gamla språken för att nöjaktigt kunna säga hur de såg ut rent morfologiskt och hur de förde sej semantiskt. Allt vi har är fraser inristade på objekt såsom bägare och keramikfat, samt ortnamn spridda över hela Balkan. Illyrierna dyker upp som några av de tidigaste av alla folken norr om Grekland och de omnämns av samtidens skrivkunniga som stolta krigare och duktigt sjöfolk.

Albaner anser sej i mångt och mycket vara ättlingar till illyrierna och även om det språkliga materialet från de gamla folken är magert är det tänkbart att det är så. Det mesta illyriska materialet är från gränstrakterna mellan Grekland, Albanien och Makedonien. Det sistnämnda landet är för övrigt platsen där makedonierna, mest kända för Filip II och Alexander den store, höll till. Makedonierna var ett indoeuropeiskt folk som talade ett språk närbesläktat med såväl grekiskan som de illyriska språken, av allt att döma.

Här ska inflikas att illyrierna inte var en beteckning på alla folken som idag kommit att kallas illyrier utan förmodligen var namnet på ett enda folk som bodde grannar med grekerna. Grekerna hörde sen andra folkslag tala samma eller liknande språk och sen har beteckningen förts över på alla dessa folk också.

Österut fanns thrakerna, ett indoeuropeiskt folk dom med, som var uppdelade i många olika folkslag med ett språk (eller flera språk) som talades i ett område från nuvarande norra Grekland, genom Bulgarien, Rumänien och upp till Ukraina. De levde till skillnad från grannarna i väster, söder och öster sällan i städer utan levde i små byar på toppen av en kulle eller inne i de stora skogarna.

Rörigt? Inget mot hur det måste ha varit för en utomstående som kom dit första gången vid den här tiden. Ett folk jag inte nämnt hittills är frygierna, ett folk som till viss del tidigt flyttade över sundet vid Hellesponten till Anatolien och där försvinner ut ur historien på 600-talet efter vår tideräknings början (fvt). En intressant sak för alla grekälskare kan sägas att gudinnan Cybele egentligen är en anatolisk gudinna med namnet Kubileya hos frygierna. Varifrån frygierna ursprungligen kom är föremål för debatt eftersom de flesta avvisar tanken att frygierna ska ha kommit från Balkan till Anatolien då det inte finns några direkta bevis för ett balkanförflutet. Det fanns säkerligen grupper och enskilda personer som flyttade, som alltid har hänt, men det tycks inte ha varit hela populationer.

I vilket fall verkar Balkan ha varit ett hopkok av folk och språk, vilket är fallet än idag. Inflyttningen av slavisktalande folk har inte förändrat detta speciellt mycket. Förmodligen bytte folk bara språk utan att för den sakens skull ha bytt traditioner och kultur. Det leder oss till nästa del i serien om de indoeuropeiska språken.

Nästa gång handlar det om språkens koppling till traditioner och kulturen.




"Det är meningslöst att prata om gruppens intressen, om man inte förstår individernas intressen."

Språkhörnan: Fvt istället för f Kr

Mitt i min serie om de indoeuropeiska språken kommer detta lilla inlägg om språk och religion.

Det är så att det norska företaget bakom ett lexikon, Det store leksikon, har ändrat stil, subtilt men ändå märkbart. Det handlar om att skriva före vår tideräkning istället för före Kristus. Detta kan synas vara politisk korrekthet från såväl lexikonskaparnas som min sida men det är faktiskt nödvändigt att göra det så neutralt som möjligt eftersom alltfler är sekulära i denna delen av världen och de flesta människorna på jorden är faktiskt inte kristna, hur konstigt det än kan låta för alla dessa korstroende.

Det är ett bra beslut som gör att man hänger med sin tid. "Vår tideräkning" är faktiskt bättre beskrivande också eftersom vi ju inte vet när Jesus föddes. Då är det bättre att utgå från ett fixt årtal så är alla nöjda och belåtna, tills vidare. Var glada att man inte valde andra sätt att räkna från, t ex från Roms traditionella grundande. För egen del har jag hela tiden skrivit fvt på min blogg.




"När man är tjugo år gammal, har man löst världsgåtan; vid trettio börjar man att tänka över den och vid fyrtioårsåldern finner man den olöslig."

Vad är en hjälte?

Det här inlägget är uppdelat i ett antal delar med olika infallsvinklar. Den första delen behandlar det språkliga. Den andra min syn på vad civil olydnad är och den tredje om kungen gjorde rätt som inte själv delar ut det pris som en tjej fått för sitt miljöarbete. Nu kör vi!

1. Hjälte är en blandning av fornsvenska haeladhe och lågtyska helt som från början har haft betydelsen fri man, stridande man. Under medeltiden har ordet kommit att ändra betydelse, förmodligen under påverkan från det grekiska ordet heros, vars ursprungliga betydelse är bevakare, väktare. Det är ett ord som syftar på en som arbetar inom samhällets ramar, som det anstår en fri människa. Alla andra är antingen trälar eller fredlösa. En hjälte gör enligt den medeltida kodexen vad som krävs för att samhället inte ska gå under.

2. Civil olydnad har tydligen en snäv betydelse hos många, även hans majestät, för det associeras med människor som sätter käppar i hjulen för samhällelig verksamhet på ett sätt som kan uppfattas som omstörtande. För mej handlar det om att göra småsaker här och där som ser till att föra den samhälleliga verksamheten in på rätt spår igen om den har gått vilse, t ex att skicka insändare till tidningar om snedsteg kommunalgubbar (och gummor!) gör, att anmäla felsteg eller göra mer än vad konvenansen kräver av en. Att stoppa samhällsfunktioner anser inte jag vara civil olydnad, det är på gränsen till dumdristigt.

Stoppa valfångst är dock en lovvärd aktion eftersom det inte har någon samhällelig nytta att fånga och döda valar. Att däremot stoppa ett kalkbruk, som i och för sej har brutit mot den överenskommelse man först gjorde med länsstyrelsen och kommunen på Gotland, är mer tveksamt till sin natur. Nu har ju samhället i sej stoppat verksamheten på Gotland. Jag undrar förresten om det inte går att bryta kalk och processa den utan att förstöra skogen ändå. Det skulle inte förvåna mej om avverkningen av skogen var ett svepskäl för att få tillgång till ännu mera mark att ta kalk från. Ändå anser jag det var fel av demonstranterna att stoppa maskinerna på detta sättet. Den civila olydnaden utfördes på rätt sätt av de som gick till domstol och fick avverkningen stoppad den vägen. Jag tror inte att fastkedjande av sej själv till träd eller maskiner hade ändrat företaget Nordkalks beslut och inställning i frågan.

3. Gjorde kungen rätt som valde att inte dela ut priset till den som av Världsnaturfonden och Min planet utsetts till miljöhjälte? Ja, mot bakgrund av det jag diskuterat ovan så gjorde han rätt. En hjälte i mina ögon är en som ser till att samhället fungerar med de medel samhället ger en. Frångår man dessa medel är man ingen hjälte, bara en dumdristig aktivist som agerar i utkanten av samhället men samtidigt vill utnyttja det för egen vinning. Sen att kungen kallar det hon gör för civil olydnad får stå för honom.

Företaget är definitivt inte nån hjälte. De försökte frångå ett avtal, vilket också är samhällsomstörtande och ett försök att utnyttja samhällets funktioner för egen vinning.




"Varje samhälle har de skurkar det förtjänar"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del två - Språkgrupperna

I första delen av denna serie talade jag lite inledande om de indoeuropeiska språken och vad de är för några. Här kommer en första fördjupning i ämnet, de olika språkgrupperna inom denna språkfamilj. Vi börjar väl med den germanska, eftersom svenskan hör till den gruppen. Den består av ca 25-30 språk, varav de flesta talas av minst 3 miljoner var. De är:

Engelska
Tyska
Nederländska (inklusive flamländska)
Lågtyska
Skotska
Svenska
Danska
Luxemburgiska
Norska
Frisiska
Färöiska
Isländska
Jiddisch
Bayerska (räknas av många som dialekt till tyskan)
Pennsylvaniatyska (räknas av många som dialekt till tyskan)
Jämtska
Gutniska
Afrikaans

Utöver dessa kan följande utdöda språk nämnas, varav två kan sägas ha talas och förståtts av miljoner, de två förstnämnda:

Gotiska
Vandaliska
Burgundiska
Lombardiska
Norn

Som synes är det ingen språkrik grupp. Dock är det väldigt många som talar ett germanskt språk. Minst 400 miljoner har engelska som förstaspråk eller delat förstaspråk. Dessutom förstås det av säkert ytterligare en miljard. Tyska talas av ca 100 miljoner. Sen är hoppet till trean, nederländskan, stort, ca 15 miljoner talare. Svenskan talas av knappt 10 miljoner och sen följer övriga på rad ner till färöiskan och frisiskan.

De germanska språken delas in i tre distinkta delar, västgermanska, östgermanska och nordgermanska. De östgermanska språken är idag samtliga utdöda och tycks ha utgått från de nordgermanska språken men skiljt sej från dessa vid en tid då de germanska språken fortfarande kunde förstås inbördes oavsett var på kontinenten man befann sej, dvs ca 2000 år sen. Denna utveckling mot separata språk påbörjades vid ungefär den här tiden, förmodligen som en följd av de vandringar och politiska förändringar som också påbörjades vid den här tiden.

Småsamhällena (småriken, enskilda gårdar och stamsamhällen) slogs sönder av de politiska ambitioner vissa hövdingar hade att skapa regelrätta riken som kunde tävla med romarna och andra folk i Europa. Dessutom hämtades inspiration österifrån i form av traditioner som hör ihop med turkar och slaver. Det är nog från den här tiden de ord vi känner igen som östliga kommer in i språken, silver, mässing och koppar. Koppar är ett romerskt ord, aes cyprum (cypriotisk metall), vilket antyder att det kommer från Cypern där kopparbrytning varit igång i flera tusen år redan när ordet hittade in i de germanska språken.

De östgermanska språken är annars de som är mest intressanta eftersom de ger oss en inblick i hur de germanska språken utvecklades under dessa tidigare åren efter vår tideräknings början. Gotiskan inte minst eftersom man här kan se en direkt linje från 300-talet till våra dagars dialekter i Norden och Tyskland. T ex kan vissa människor i västra Sverige säkerligen förstå vad ordet öfsadröp som nämns i gotiska texter betyder. Förmodligen talades gotiska från början i ett område på båda sidor om södra Östersjön för ca 2500 år sen och när de människor som talade detta språk flyttade en masse söderut togs deras område över av andra folk och eftersom goterna och deras nära befryndade släktingar vandalerna kom att leva relativt isolerade från andra germansktalande folk utvecklades dessa språk åt ett specifikt håll och kom att behålla lite fler av de ursprungliga egenheter det ursprungliga gemensamma germanska språket hade.

De nordgermanska språken verkar geografiskt sett vara närmast det gemensamma germanska språkets ursprungsplats, alltså på båda sidor om Östersjön, men ingalunda språkligt sett. De nordiska språken har verkligen utvecklats bort från detta gemensamma urgermanska språk. Alla de omljud och avljud som de nordiska språken svänger sej med fanns inte i urspråket, dessutom är uttalet mer raffinerat i dagens språk. Ta danskans förmåga att svälja konsonanter i slutet av ord eller svenskans olika uttal av ord som stavas likadant. Anden (and) och anden (ande) är ett exempel.

Utvecklingen mot de olika språken påbörjades alltså för ca 2000 år sen, av olika orsaker. De som talade dessa språk började röra på sej och fick influenser från andra språkgrupper och t o m helt andra språkfamiljer. Sen kan det liksom idag ha kommit människor som ansett att ett ord ska uttalas på ett visst sätt trots att det alltid uttalats på ett annat. Som med många stockholmares envetna uttal av orten och drycken Ramlösa med ett långt a trots att det alltid uttalats med kort a. Samma med Ramberget i Göteborg. Där uttalas det olika beroende på var i staden man bor! De flesta säger dock med kort a.

De västgermanska språken är den största gruppen och den mest utvecklade - men samtidigt minst utvecklade. De har fler arkaiska segment från urspråket och fler ord i sina ordförråd. Engelskan kan sägas vara en modern man med gubbakläder. Modern därför att språket tar in så många nya ord men gubbe därför att uttalet fortfarande i grunden är detsamma som för 1000 år sen. Visst, uttalet ai för bokstaven i är relativt ny, men det lite mjuka sättet att uttala konsonanter (de låter lite som de tuggar tuggummi allesamman) är urgammalt och fanns i det fornnordiska språket också. Tyskan är inte mycket bättre där, det är beroende av sina omljud och att uttala bokstaven t som s är unik för tyskan (strasse istället för stråt respektive street), men orden uttalas i övrigt på urgammalt vis.

Om vi lämnar den germanska språkgruppen har vi den keltiska härnäst. Det är Europas minsta av de indoeuropeiska språkgrupperna idag. En gång i tiden var det den största och mest inflytelserika. Men dess influenser märks än idag. De så kallade romanska språken är i mångt och mycket keltiska språk med latinsk förklädnad och germansk fernissa. De hade låtit helt annorlunda om inte utvecklingen gynnat det latinska språket. Men nog om de romanska språken nu.

De keltiska språken är intressanta i och med att de bevarar många av de uttal som det gemensamma indoeuropeiska urspråket ska ha haft samtidigt som de huserar många innovationer såsom övergång från k-ljud till p i många ord, t ex ceann i iriska blir penn eller pen i kymriska (walesiska). Det betyder huvud förresten och k-ljudet är det ursprungliga vilket man har kunnat räkna ut då många andra indoeuropeiska språk har k-ljud i andra ord där de keltiska språken har ett p eller t o m förlorat detta ljud. Varför de gått över till p är oklart. Kanske påverkan från nån som hade svårt att uttala k eller så är det en omedveten övergång för att underlätta uttalet av ett ord. Det finns i ordet mab (map) som i kymriska betyder son, vilket är samma som mac i iriska och gaeliska. Detta ord är för övrigt samma ord som vårt eget måg, vilket från början betyder ogift ung man. I de germanska språken blir detta k-ljud ofta g om vokalen före eller efter är hård eller h, i andra fall f, om vokalen är mjuk.

Det finns idag sex levande keltiska språk, varav två är återupplivade. De är iriska, gaeliska, kymriska, bretonska, manx och corniska. Det största av dessa är bretonska i Bretagne, trots den franska statens envisa hävdande att franska är det enda språket som får talas officiellt i Frankrike. Om jag får komma med min mening är franskan det fulaste av de många språken som talas i Frankrike.

De romanska språken är språk utvecklats ur syntesen av latinet och de språk som talades i de områden romarna erövrade för 2000 år sen. Grunden, sockerkaksbottnen, är de respektive ursprungsspråken medan latinet är grädden och övrig fyllning i en stor lingvistisk tårta. Jordgubbarna är de ord som kommer från andra språk som senare gjort sej gällande här. Ett sådant exempel är spanskan där iberiskan är ursprungsspråket. Det fick konkurrens av först fenicier, senare deras avläggare karthager. Sen följde i rask takt kelter, romare och germaner. Sist kom arabisktalande morer. Det blev i slutändan latinets fyra avläggare, kastilianska (spanska), katalanska, galiciska och aragoniska som vann rätten till att vara det viktigaste elementet i ett språk, fyllningen i tårtan. Grunden kom att bli iberiskan och det keltiska språket keltiberiska. Arabiska och germanska ord bildar toppen i form av hallon och jordgubbar.

I Frankrike gick det till på ungefär samma sätt, liksom i Portugal, de delar av Schweiz där franska och rätoromanska talas samt Rumänien. I Frankrike talas det dessutom minst tio olika romanska språk, där occitanska och franska är de största. Det är lite annorlunda i Italien eftersom det är därifrån latinet kommer. Latinet var ett av många närbesläktade språk i en språkgrupp vi kallar italiska språk. Det kom tillsammans med några andra ur denna grupp att bilda det språk vi kallar folkligt latin eller vulgärlatin och är det man normalt menar när man säger att de romanska språken utvecklats ur latinet. Latinet är alltså inte ett enda språk utan kombinationen av två eller tre närbesläktade som fick benämningen latin eftersom romarna talade detta språk och inte ville ändra på det trots alla influenser som kom in utifrån med alla de som flyttade in till staden Rom. Härifrån gjorde sen latinet sitt segertåg över stora delar av den för Europa då kända världen.

I många andra områden förlorade dock latinet. Balkan är ett sådant område där grekiskan och de senare inkomna slaviska språken visade sej vara alltför starka för att latinets avläggare skulle kunna hävda sej. Dalmatiskan t ex dog ut för några hundra år sen. Dessutom tycks illyriskan eller en med denna språkgrupp besläktad grupp ha överlevt för hur ska man annars förklara albanskans existens på Balkan?

De slaviska språken är och förblir en gåta för mej. De låter inte riktigt hemtama i uttalet vid första anblicken men granskar man orden är de utan tvivel indoeuropeiska. Många av orden verkar ha ett och annat gemensamt med de indoiranska språken samtidigt som de samtidigt delar många med de germanska språken. Om det sistnämnda beror på närheten de senaste 2000 åren eller ett arv från den gemensamma tiden ännu längre tillbaka är svårt att säga.

Den indoiranska gruppen är den största, såväl ifråga om antal språk som antal talare. Totalt är det säkerligen en och en halv miljard människor som talar ett indoiranskt språk. Det ojämförligt största är det som i Indien kallas hindi och i Pakistan kallas urdu, ett gemensamt ord är hindustani. Tillsammans har de 400 miljoner talare och med de som har språket som andraspråk är vi uppe i en halv miljard. Längs hela vägen från Indien och Bangladesh i öster till Iran och Irak i väster talas det indoeuropeiska språk överallt. Persiskan i Iran är ett av de större här.

Det var en liten beskrivning av de olika språkgrupperna inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Nästa gång handlar det om skillnaderna mellan de olika språken, uppdelningen i centum och satem.




"Besvärliga konversationer med bordsdamer kan man undvika genom att fråga ogifta kvinnor, hur många barn de har, och de gifta, varför de inte har några ännu"

Hustrunauten

Hustrunaut eller manstronaut?

Erik Bergsten som i många ledde "Tekniskt magasin", dvs på farfars tid då det där med teknik inte var nåt varje idiot hade tillgång till, sa i ett inslag nåt som lät som hustrunaut när han pratade om astronauter och vad de åt i rymden. Det fick mej att tänka i såna banor som jag sällan låter mej göra. Det där med samliv och att ha nån att dela mitt liv med har inte direkt förekommit i mina aktiva dagtankar. Dels har jag alltid fegat ur när jag kommit i närheten av det, dels har jag intalat mej själv att det inte är nåt för mej. Drömmar om det har jag väl haft men det har stannat vid drömmar. Jag gillar att vara ensam och att ta hand om mej själv. Utöver det har jag inte direkt haft nåt ansikte eller kropp som kvinnor finner tilltalande.

Men åter till ordet hustrunaut. Det betyder att man har en fru man far genom samlivsrymden med. Man seglar i hustruns rymd och låter henne styra, på ett eller annat vis. Det är ett kul ord och en inställning till samlivet som är högst personlig/individuell. Vill man låta sin livspartner styra är det upp till en själv. Men det får inte gå överstyr. Man ska ha rätten till ett eget liv. Kanske det finns manstronauter också? Dessa ord borde alla dessa genusmedvetna människor känna till. Nu går de att googla också så vad väntar ni på?




"Den där flickan kan tala arton olika språk men kan inte säga nej på ett enda"

Visste du att...?

Dags igen för lite onödigt vetande. Häng med på lite roligt vetande som i en del fall kanske ställer allt ni trodde er veta på huvudet.

1. Visste ni att Platons riktiga namn var Aristokles? Platon var ett smeknamn som beskrev hans breda axlar. Platon betyder alltså den brede. Han var för övrigt emot demokratin och tyckte att en godartad diktatur var bättre som styrelsesätt.

2. Enligt en undersökning 2005 trodde 37 % av de tillfrågade amerikanerna, 28 % av kanadensare och 40 % av britterna att det finns hus som är hemsökta. Rätt många med problem hemma alltså.

3. Kriget mot drogerna har hittills lett till att fler dött av produktionen av respektive drog än användarna av dessa droger.

4. Genomsnittshastigheten genom London för ca 100 år sen var 15 km/h. Det är ungefär vad genomsnittshastigheten är idag. Detta gäller för de flesta storstäder. Att fordonen är snabbare är ingen garanti för att det verkligen går snabbare.

5. Det snabbaste som finns naturligt är fröna från mullbärsträdet. De skjuts ut med en hastighet av ca 550 km/h. Bäst att se upp då.

6. Vi vet inte hur Vintergatan ser ut. Vet ni varför? Jo, för att vi bor en bra bit in i den och än så länge har vi inga farkoster som kan fara ut utanför galaxen ifråga, ta ett foto och sen åka tillbaka. Det skulle kräva en farkost som kan färdas lika snabbt som ljuset eller kunna böja tid och rum för att sen fara de ca 20,000 ljusår som krävs för att lämna Vintergatan och sen dessutom komma en bit ut för att få med hela galaxen.

7. Piraterna var inte så våldsamma och farliga som historieskrivningen velat göra gällande. Ombord på ett typiskt piratskepp rådde vad som närmast kan beskrivas som demokrati. Man ägde som pirat en andel i skeppet och det byte man kunde ta. De våldsammaste på de sju haven var kaparna eller fribytarna, de som var i respektive nationers tjänst för att plundra andra länders skepp. De hade alltså statens tillåtelse att stjäla och mörda. Piraterna ställde sej alltså utanför nationernas linjer och gjorde samma sak fast mot kaparna och de "vanliga" skeppen. Kapten William Kidd var en av kaparna men dömdes för piratverksamhet när han vägrade tala om var han hade gömt en skatt ryktet sade att han hade i sin ägo. Någon sådan har aldrig hittats och Kidd hävdade hela tiden att han var oskyldig. Modern forskning har visat att Kidd var oskyldig och att han blev utsatt för ett justitiemord. De som skrev historien var framför allt de olika ostindiska kompanierna och de ville inte ha konkurrens om bytet från de stackars folk de stal från i östra Asien.

8. Ordet finger betyder av allt att döma fem och syftar på de fem fingrar vi har på handen. Det finns för övrigt inga muskler i någon av fingrarna. Senor, ben, ådror och lite annat finns där men inga muskler.

9. Det latinska ordet victor, vilket betyder segrare, är av samma ursprung som vårt ord vig, som från början betyder kämpe.

10. Uppenbarligen är behån inte en sen 1800-talsuppfinning utan kan ha funnits i Centraleuropa för 600 år sen. Nu är det här med stöd för brösten inget nytt. Liknande plagg har funnits länge men ingen med den form som togs fram ca år 1900 har hittills hittats, förrän nu. Så småningom, tror jag, kommer man att hitta fler såna här plagg. Underkläder har aldrig direkt nämnts i litteraturen så det är nog inte så konstigt om det framstår som konstigt att man nu hittat ett sånt här plagg.



"Behån ska hålla vad jumpern lovar"

Språkhörnan: Håller dialekterna på att utvecklas till sociolekter?

Den enklaste definitionsskillnaden mellan en dialekt och en sociolekt är att medan en dialekt delas av olika sociala skikt inom en viss area så är en sociolekt en typ av språk som talas inom ett visst socialt skikt, t ex överklassen och underklassen talar inte helt lika trots att de kanske bor i samma område.

Det verkar på mej som att dialekter i vår tid håller på att utvecklas till sociolekter visavi riksspråket. Man håller på sina dialekter och använder dom som en sorts sköld gentemot alla andra. Alla är med på detta och det får till resultat att dialekterna utvecklas vidare till nåt som blir en garanti för att dialekten kanske ska kunna överleva i detta samhälle där ord och hela fraser tas in från andra språk och som inte direkt kan uttalas på dialekt.

Är månne dialekterna framtidens sociolekter? Låt oss hoppas det så att de får överleva. Det är bättre att ha dom än ett slätstruket riksspråk. Det sista duger kanske för skrift men inte för tal. Där är bygdemålen överlägsna som kulturbärare.



"Om ett ord i en ordlista är felstavat, hur skulle vi kunna veta det?"

Liten klagolåt om vårt språkbruk

Jätteliten. Smaka på ordet. Det är nästan en oxymoron, ett nonsensord som motsäger sej självt men ändå har en viss betydelse av vikt. Men till skillnad från en äkta oxymoron har jätteliten ingen egentlig betydelse och dess delar motsäger varandra totalt utan att bidra med något som gör att man kan beskriva det man har framför sej. Det är detsamma som att säga pyttestor. Detta är verkligen ett dåligt språkbruk och många som klagar på att jag skriver mej, dej och sej istället för de mer gammaldags mig, sig och dig brukar själva hänge sej åt detta oskick att säga och skriva jätteliten.

Ett annat exempel på dåligt språkbruk och där det verkligen missbrukas är ordet antisemitism som verkar vara synonymt med att vara antijudisk vilket inte är sant. Det tas upp på The Climate Scam av alla ställen, i kommentarerna till ett av inläggen. Så här skriver en av kommentatorerna där:

"En liten kommentar (komplettering ?) till Håkan Stenberg, # 3.
”Araber är antisemiter (hur nu detta är möjligt).”
Alldeles riktigt att ifrågasätta detta allmänt förekommande påstående.
Araber tillhör de semitiska folkslagen, varför de rimligen inte kan vara ”anti” till sig själva. Men ordet och begreppet ”antisemitism” har i det allmänna språkbruket och medvetandet förvanskats till att betyda ”anti-judiskt”. Är detta ett utslag av okunnighet? Kanske."

För mej är det verkligen ett utslag av okunnighet att inte veta att araber är semiter.  Det borde ha framgått i undervisningen i skolan men där skiljer man sånt åt på ett synnerligen fördomsfullt sätt eftersom man får känslan av att lärarna egentligen inte var intresserade av att lära ut om andra religioner än kristendomen. Visste ni förresten att bara 15 % av alla muslimer är araber och att 10 % av alla araber i världen är kristna? Största enskilda folkgruppen som är muslimer är indier av samma ursprung som perserna och afghanerna. Näst största är den största folkgruppen i Indonesien, javaneser. Dessutom räknar sej inte alla som talar arabiska som araber. Förvirrande, eller hur?

Särskrivningen har behandlats nästan överallt och är rätt uttjatad nu men det finns nåt som är på väg upp, framför allt i radio och TV, och det är särtal. Just det, man talar isär orden. Att man stockar sej eller blir fundersam är en sak men att medvetet eller genom inlärning (man får komma ihåg att skolorna alltid varit papegojanstalter) säga ett sammansatt ord i två delar eller fler är sannerligen nåt jag inte förstår. Att skriva ihop är också nåt jag stör mej på men inte lika mycket eftersom det är mer sällsynt.

Men finns det nåt jag kan störa mej på så är det när unga människor, det är oftast dom som gör bort sej på den här punkten, blandar ihop talesätt och ordspråk utan att blinka och tänka efter vad dessa egentligen betyder. Men man får väl ta elefanten i glashuset vid hornen, antar jag.

Förresten på tal om ingenting, ska vi svära i det här landet är det väl bättre att ta till de inhemska invektiven och svordomarna. De engelska är så trista, de handlar ju bara om prokreation och att sparka folk därbak.

Vart tog alla prepositioner vägen?

För lat för att använda prepositioner...

I, över, om, för osv. Det är exempel på prepositioner som används varje dag av många människor. Eller rättare sagt, borde användas av alla människor varje dag. För jämt och ständigt dyker fraser som "jag hoppar det här" och "jag bryr mej inte" upp. Den sistnämnda är inte fel på nåt vis, det är en gradvis utveckling där frasen har varit "bry sej för" och "bry sej om". Den första dock väcker en hel del frågor. Vadå hoppa det här? Vad menas? Hoppa i, hoppa ut ur, hoppa fram? Nej, där tarvar hela meningen en preposition för att man lättare ska kunna få ett sammanhang. Så lata har vi väl ändå inte blivit att vi inte ens orkar säga eller skriva ett litet ord på mindre än fem bokstäver?

För övrigt är prepositioner en del av en ordklass kallad adpositioner. Slå upp det. Det får vara nog med soffliggare inom språkens värld.

Göteborgskan sprider sej

Den göteborgska dialekten sprider sej längs västkusten. I och för sej inte så konstigt eftersom Göteborg är en stor stad, ungefär lika stor som Oslo, och drar således till sej en massa människor från landsbygden som jobbar i storstaden. Det är framför allt i södra Bohuslän som denna fina, hurtfriska dialekt vinner mark.