Självklart påverkar vi världen!

Det kan synas vara en onödig påminnelse, men i dessa tidevarv då lite mer regn än vanligt anses vara ett bevis på mänskligt inducerad global uppvärmning kan det vara viktigt att påpeka att ALLT liv påverkar vädret på jorden. Ta syret i atmosfären som ett exempel. Utan cyanobakterierna bakom stromatoliterna hade syret omkring oss funnits där i betydligt mindre mängd. Syre hjälper också till att skapa nåt som annars hade varit svårt att upprätthålla på jorden, nämligen eld. Eld uppkommer förstås även där syre inte existerar men det finns inte lika länge som med en hel del syre. Syre upptar idag såväl ca 20 % av atmosfärens vikt som volym.

Vi påverkar förstås mer än många andra enskilda arter genom vår förmåga att anpassa oss till olika miljöer - och att anpassa miljön efter oss. Vi är förstås inte heller ensamma om att påverka och anpassa oss här på jorden. Allt levande gör så, för egen vinning. Att vi påverkar vår planet är ofrånkomligt. Vi behöver den och varandra för att överleva då vi kan inte lämna den. Det är dock inte så att vår verksamhet kommer att förstöra jorden. Kanske vi kan förstöra vår egen civilisation men vi har inte nån vapenarsenal eller några fabriker med tillräcklig energimängd för att ens vara i närheten av att ens kunna spränga upp en reva i jordskorpan tillräckligt stor för att få manteln att välla ut och ta över vår värld.

Det är mot bakgrunden av insikten att den samlade energimängden vi har till vårt förfogande inte ens skulle kunna rubba jorden ens en centimeter som får mej att definitivt förkasta alla alarmistiska åsikter om människans påverkan på vädret och i förlängningen klimatet. Vi kan påverka delar av världen framför allt genom våra urbana värmefläckar (Urban Heat Island på engelska) men inte hela världen. Isarna som smälter (och fryser igen!) orsakas av nåt annat. Nåt som inte är av intresse för klimatforskningen. Som poliserna vid avspärrningar för en brottsplats säger: Inget att se på här, cirkulera.

Det intressanta är att många av de uppmätta förändringarna i klimatet de senaste 150 åren kommer just från områden där dessa värmefläckar existerar. Väldigt många. Så många att man kan undra varför. Finns det inga andra väderstationer? Väderstationerna vid flygplatserna, som jag diskuterat tidigare ett antal gånger och som har betydelse uteslutande för flygtrafiken, används också i klimatforskningsstatistiken vilket ju inte är så bra med tanke på deras placering vid olika asfalterade områden eller nära värmeutsläpp.

Hur är det då med resten av världen? Den som inte består av städer (ca 1 % av jordens landyta). Hur påverkar vi den? Vår påverkan verkar ha fått kortsiktiga konsekvenser på vissa håll och långsiktiga på andra håll. Det gäller främst jordbruksmark där alltför aggressivt markutnyttjande har fått de flesta näringsämnena att försvinna då träden inte längre finns som håller den jorden kvar. Det tar ett antal tusen år att bygga upp dessa lager med näringsämnen igen, vilket kommer att hända oavsett vad som händer med oss människor. Vad vi gör blir i längden endast ett temporärt ärr som läks rätt snabbt. Till och med djunglerna växer ganska snabbt ihop efter att vi har huggit ner dom.

Vår påverkan är kanske stor från vårt perspektiv men inte ens under en människas livslängd blir denna påverkan varaktig.



"I can bench press steam, but not fog. I just have to wait until the fog lifts itself.
"

Dialekter, identiteten och livet i stort

Jag är född i Göteborg och bodde där de första decenniet av mitt liv. Då kände jag inte speciellt mycket för att identifiera mej som göteborgare eftersom det var vad jag var. Sen kom jag till Skåne och fann att dialekterna de talar där nere var radikalt annorlunda mot den jag var van vid men ändå fann jag inget större skäl att definiera mej som göteborgare. Det var liksom en del av mej utan att jag behövde säga det. Jag har flackat runt i många år i Sverige men inte heller då känt behovet av att definiera och identifiera mej som nåt annat än en person som kommer från Göteborg.

Det senaste decenniet har jag bott i Dalarna och nu, när jag närmar mej 40, känner jag helt plötsligt ett behov av att visa omgivningen vem jag är dialektalt. I Göteborg skulle min blanddialekt, som är påverkad av dels de områden jag bott i och dels den dialekt morsan pratade med mej när jag var liten, verka udda men här i Dalarna får jag en känsla av att jag måste prata göteborgska för att skilja mej från mängden. Jag märker det på andra som flyttat hit också att de vill utmärka sej genom sin dialekt. Det märks inte minst på "infödingarna" också att de vill visa upp sina respektive särdrag inför oss "ytlänningar".

Dialekter är härliga, även de man själv tycker är konstiga. De är en del av ens identitet, såväl kulturell som rent individuell. Det verkar som om dialekter snart är det enda kulturella särdrag vi har kvar i de olika bygderna för allt annat har slätats ut av det moderna samhällets likriktningsgalenskap. Nej, jag menar inte att det moderna samhället är dåligt. Tvärtom är de allra flesta sakerna med det moderna samhället mycket bättre än det gamla samhället. Men just likriktningen är en dålig sak, att allt ska vara i stort sett identiskt överallt. Därför är det skönt att höra dialekter, ibland även sociolekter, talas lite varstans. Det kvittar om man förstår vad de säger. Jag blir så glad varje gång jag hör nån bräka på sitt regionala språk.

Ta vara på din dialekt eller skapa en ny. Det är snart det enda du har kvar när alla andra särarter försvinner. Det är särarterna som gör oss till människor, det är särarterna som definierar och identifierar oss inför varandra och som gör att vi håller ihop i små grupper. Jag pratar göteborgska med dalfolket för att visa att jag inte är från Dalarna men samtidigt gör jag det på ett sätt så att jag visar att jag är en av dom. Gör samma sak du där du bor.

Vi har fått en del nya dialekter i landet som en följd av immigration från diverse länder som inte tidigare bidragit till den svenska floran och faunan av kulturspråk och sakta men säkert införlivas även dom i det svenska samhället. Dagens immigranter som stannar kvar här kanske inte alla kommer att märka det men deras barn och barnbarn kommer definitivt att bli en del av den svenska myllan och bidra till det svenska språket. Det märker man på jugoslaverna och italienarna som kom hit strax efter kriget för att jobba. De som blev kvar här har nu barn och barnbarn som ibland är mer svenska än infödda svenskarnas barn är.  Det är ren och skär psykologi. Man identifierar sej med platsen man bor på och gör allt för att smälta in.

Dagens immigranter och flyktingar som blir kvar här kommer att gå samma väg. Så småningom kommer deras sätt att vara och leva att införlivas med det svenska samhället och deras särarter att försvinna. Det är oemotståndligt. Alla kommer att bli kulturellt likriktade. Det enda som binder dom samman är den dialekt de kommer att skapa. Se på språken i Rosengård, Malmö och Rinkeby, Stockholm. De är dialekter skapade ur önskan att vara en del av det svenska samhället samtidigt som de (förgäves!) kämpar för att behålla sina kulturella särarter.

Dialekten är din att bevara som enda särart. Språket i stort liksom livet vi alla lever följer en undermedveten ström genom samhället och dess utveckling. Om hundra år låter inte dialekterna likadant som de gör idag, liksom de inte lät likadant för hundra år sen som de gör idag. Men de kommer att finnas kvar.



"You don't have to burn books to destroy a culture. Just get people to stop reading them."

Sökandet i livet

Vi är nog alla nån form av sökare. En del struntar dock i sökandet efter något högre och lever sina liv utan vare sej sökande eller hittande. För dessa är strävan efter att bli bättre ett bra alternativ. Ett sorts sökande utan att leta efter något, bara vilja bli bättre. De som aktivt söker verkar sakna något i sitt liv. Vissa, som Eva Wrige-Larsen, verkar ha hittat vad dom sökt efter. Åtminstone anser hon det. Men om man inte vet vad man söker efter, hur ska man då veta om man funnit något?

Själv vet jag inte om jag söker efter något eller ens om jag hittat något utan att veta om det. Jag är på hela nöjd med mitt liv och söker inte efter nåt speciellt. Jag har funnit min plats i tillvaron och om det är nåt jag söker så inte är det nåt högre än mej själv. Främst för att det inte finns något högre än mej själv som jag behöver bry mej om. Speciellt finns det inget högre som kan kallas spiritistiskt. Spiritism handlar inte om gudar eller ens andar utan om ens eget sinne. Därför är organiserad religion inte nåt som borde handla om gudar och andar utan om ens erfarenheter av det gemensamma tänkandet människor emellan.

Gudar och andar är mänskliga påhitt, företeelser vi upplever i naturen och från början inte riktigt förstått och följaktligen gett egenskaper som liknar de vi människor har men med mycket större förmågor än oss. Det är denna insikt som gör mej till ateist. Att vara ateist innebär att man underkänner existensen av gudar och gudomar, inte att man underkänner sitt inre och det spiritistiska. Tänk på det ni som ogillar ateism. Det handlar inte om att störta gudarna, det handlar om att förneka deras existens.


"Don't cry because it's over, smile because it happened."

Livet är allt...

Livet är allt för oss
Livet är evigt, även om vi inte lever för evigt
Livet för oss vidare i utvecklingen
Vad vore vår planet utan oss?

Livet har utvecklats från några syror och andra ämnen
Livet har fått fäste på denna planet
Livet överlever allt, till och med attacker från yttre rymden
Visst är det fantastiskt?

Vi är en del av jordens liv
Vi gör vad livet får oss att göra
Vi betyder ingenting för planeten
Livet fortsätter utan oss

Livet är inte resultatet av gudomlig varelses verksamhet
Livet är inte till för oss
Livet är inte någons egendom
Vi borde kanske veta bättre, eller hur?

Att äta liv är inget fel, vad det än är
Att leva livet som man vill är inte heller fel
Att döda för att själva leva är en del av överlevnaden
Varför ser då så många fel i detta?

Livet klarar av allt, även en attack från sej självt
Livet är starkare än oss
Livet får oss att bli starkare för varje generation
Det kanske är dags att inse detta?

När vi inser att livet är heligare än religionerna påstår
När vi ser liv på andra planeter
När vi accepterar att vi är en del av livet
kanske vi inser att -
Livet är allt...



"Det högsta nöjet i livet är att göra saker du inte får göra"

I nöd och lust

För det första vill jag säga att jag inte tänker gifta mej, i alla fall inte enligt kyrkans traditioner. Framför allt inte som jag inte tror på dess budskap. Borgerligt kanske men det låter inte heller lockande. Det som skrämmer mej är skilsmässostatistiken och alla advokater som gör sej en hacka på de giftas (o)lycka. Samboförhållande låter mer fritt enligt mitt sätt att se. Men det är en relationsform som verkar ha väldigt svagt stöd i lagen. Det här exemplet med ett par som levde 40 år tillsammans som sambor men där hon inte får ligga i hans familjegrav enligt elaka myndigheter som genom äktenskapsapartheid förbjuder sambor att ha samma rättigheter som gifta.

Det mest kända exemplet på hur orättvis lagen är visavi samboförhållanden är Stieg Larsson och Eva Gabrielsson. Bara för att han aldrig skrev nåt testamente är det som om hon aldrig bott ihop med honom, enligt lagen. Jag anser att bor man ihop och har en registrerad relation med varandra, även om man aldrig gifter sej, ska man ha samma rätt att ärva som ett gift par har. Som det är nu favoriseras gifta i nästan alla lägen. Kan nån komma på en annan vinkel än min så är det bara att skriva en kommentar.

Vin, kvinnor och sång

Idag ska jag prata om en sak som sällan diskuteras på ett positivt inom etablissemanget, framför allt bland genusianer (alltså fascistiska kvinnochauvinister som ofta diskuteras av Pär Ström med flera). Det handlar om nakenfotografering och min syn på detta.

Som representant för en typ av människa som inte står speciellt högt i kurs bland feministiska proffstyckare idag; jag är en heterosexuell man över 35 som bl a tycker om att titta på damer och som uttrycker åsikter som går stick i stäv med vad just denna intelligentia tycker, är det en fröjd att se att internet ännu så länge ger oss normala "snuskhumrar" nåt att titta på och prata om. Nej, faktiskt talar jag inte om porr utan om dess mer eklektiska kusin, erotiken. Erotik är en grundläggande funktion hos oss människor. Den är till för att vi ska finna en annan människa tilltalande. Vi behöver inte ens hysa några sexuella känslor för den vi tittar på och beundrar. Det handlar om nåt mer än bara prokreation. Åsynen av en naken människa är ämnad att få oss upp i varv, på tårna om man så vill. Vi ska inte behöva skämmas för att vi tittar på andra människor om vi redan har ett förhållande för det vitaliserar det förhållande vi har. Om bara den du är ihop med accepterar det är det inget fel. Det ger en konkurrenssituation där han/hon måste kämpa om din gunst. Svartsjuka är bara ett tecken på psykisk ohälsa. Dumpa den svartsjuka personen illa kvickt.

Vill man som jag helst slippa se sexakter på film eller i bild (det kan man göra bättre själv där hemma så man behöver inte se andra göra det) men ändå vill se en vacker kvinna i födelsedagskostymen så finns det faktiskt en hel del sidor på nätet för sånt. Men man får leta sej fram genom floden av överdrivna säranden på benen och bröst som trycks mot kameralinsen in absurdum innan man hittar till de sidor som visar kvinnor i alla åldrar som på ett smakfullt sätt visar sej från sin bästa sida.

Dessa kvinnor (en del är rätt unga men även i lagens ögon tillåtna) skäms inte för att visa upp sej för jag tror inte att de gör det främst för att visa upp sej enkom för oss män utan dels för pengarna och mestadels för att visa att de minsann har nåt att komma med inför både andra kvinnor och män. En sorts "så här bra ser jag ut, vad ska du göra för att se bättre ut"-utmaning. Skönheten sitter överallt på oss och vi är alla olika till sätt och utseende. Den som inte kan se skönhet i nånting som har med kroppen att göra blir inte heller speciellt vacker inombords. Skönheten sitter i hur man är som person och vad man gör med sitt anlete. Något jag skulle vilja kalla aktiv skönhet, man gör något för att framhäva sej själv utan konstiga och överdrivan åtbörder eller genom plastikkirurgi. Passiva skönheter, framför allt de som sen opererar sin kropp eller fläker ut sej i bild, är inte det så länge.

Hunnen så här långt kan man ju fråga sej som läsare varför bloggägaren pratar om allt detta. Svaret är enkelt. Jag har ingen flickvän, kommer inte att få någon den närmaste tiden heller men jag kan ju drömma om en. Inte för att nån av de damer jag tittar på ens skulle titta åt mitt håll men som sagt, drömmar är drömmar. Det ska tilläggas att min favoritmodell är en snart 29-årig tyska som går under modellnamnet Corinna.

Att visa sej naken är inget fel, inte fult eller ens omoraliskt. Det är mer naturligt än att dra i sej droger av alla de slag, mer naturligt än att slå andra människor med diverse tillhyggen och framför allt mer naturligt än att ropa på världens undergång så fort en katastrof inträffar. Visst, det är inte så bra att vara naken i snöstorm men ingen har väl begärt att någon modell ska klä av sej vid nordpolen. Och visst är den branschen besudlad av diverse skumma aktiviteter men så är den "vanliga" modellvärlden också, i än högre grad verkar det som. Allt är relativt, mina vänner. Märk väl att det från min sida inte handlar om vanlig kärlek utan en gränslös beundran för den kvinnliga kroppen, en sorts allomfattande kärlek till mänskligheten.

Avslutar med en riktig hyllning till alla som gillar boogierock samt kvinnor: