I nöd och lust

För det första vill jag säga att jag inte tänker gifta mej, i alla fall inte enligt kyrkans traditioner. Framför allt inte som jag inte tror på dess budskap. Borgerligt kanske men det låter inte heller lockande. Det som skrämmer mej är skilsmässostatistiken och alla advokater som gör sej en hacka på de giftas (o)lycka. Samboförhållande låter mer fritt enligt mitt sätt att se. Men det är en relationsform som verkar ha väldigt svagt stöd i lagen. Det här exemplet med ett par som levde 40 år tillsammans som sambor men där hon inte får ligga i hans familjegrav enligt elaka myndigheter som genom äktenskapsapartheid förbjuder sambor att ha samma rättigheter som gifta.

Det mest kända exemplet på hur orättvis lagen är visavi samboförhållanden är Stieg Larsson och Eva Gabrielsson. Bara för att han aldrig skrev nåt testamente är det som om hon aldrig bott ihop med honom, enligt lagen. Jag anser att bor man ihop och har en registrerad relation med varandra, även om man aldrig gifter sej, ska man ha samma rätt att ärva som ett gift par har. Som det är nu favoriseras gifta i nästan alla lägen. Kan nån komma på en annan vinkel än min så är det bara att skriva en kommentar.