lördag 28 februari 2015

Det stora vansinnet

Jag vill gärna ha kontakt med andra människor så jag pratar gärna eller lyssnar på andra som pratar. Vilket ibland innebär att jag lämnar min arbetsplats för att söka upp dom jag anser vara värda att prata med eller lyssna på. Det är påfallande ofta arbetsrelaterade saker som inleder mitt snackande. Sen blir det väl ofta att det spårar ur och handlar om allt annat än jobb, vilket inte gillas av ledningen som tycker att jag latar mej för mycket.
Så jag och andra som också vill ha kontakt ska helst bara vara robotar som är vid arbetsplatsen och gör vad det nu är vi håller på med. Kontakten med andra människor ska vara minimal och helst via det meddelandesystem vi har över datorerna. Men vissa fattar tydligen inte att mänsklig kontakt är en del av jobbet. Vi har inte våra jobb inom så kallade sociala företag för att vara drönare som utan att tänka jobbar på tills klockan ringer. Ett socialt företag handlar om att skapa trygghet i form av mänsklig kontakt med andra människor i samma situation. Vi har nog med asociala och osociala människor i denna världen så det räcker och blir över.

Ett socialt företag handlar som sagt om att skapa en trygg arbetsplats med möjlighet för den som vill ha ett arbete att få arbeta samtidigt som han/hon får möjligheten att träffa andra människor och få kontakt. Mitt kontaktnät har sakta vuxit tack vare detta. Jag sitter inte bara vid datorn och har den kontakten utan jag träffar andra och sakta men säkert får jag kontakt ute på stan också. Sen att jag bufflar mej fram i vissa lägen och uppenbarligen skrämmer vissa är inte bra, men jag får väl lära mej att kontrollera den sidan av mej själv.

Jag skulle vilja påstå att det vi gör "ute på golvet" (vi skannar och redigerar foton från privata samlingar och enskilda journalister där jag arbetar) har mycket större betydelse för samhället än man skulle kunna tro. Det handlar om att skapa och bevara minnen för eftervärlden och om man då samlas då och då för att diskutera de foton vi skannar in, och det samtalet växer till nåt mer privat eller nån diskussion om nåt vidare ämne så har ledningen inget med det att göra. Vi jobbar likafullt för det. Vi är inte där för att se till att en växel ligger rätt i spåret eller att nån panna fungerar som den ska. Vi jobbar på socialt företag för att vara sociala och se till att vår del av samhället fungerar.

Visst kan jag också tycka att det blir för mycket babbel ibland och att det kan tyckas som att jag och andra med mej inte gör något konstruktivt arbete eftersom samtalen kan bli rätt långa men här har jag faktiskt nåt konkret att skylla på. Våra datorer. Vi skannar med skannrar från Canon och datorerna vi sitter med är från Fujitsu. Hemska saker som jag helst vill slippa. Medan dom skannar man kan man inte använda Photoshop till något speciellt eftersom skanningsprogrammet då tar över helt. Resten av datorn blir då till internet eller kolla foton man redan skannat in. Det kan man göra med ett bildvisningsprogram. Men sånt går fort och sen blir man social igen och vill ha kontakt. Speciellt för mej som bara sitter hemma på kammaren så fort arbetsdagen är över är kontakten viktig.

Jag har en rumskompis som jag kan prata med om både det ena och det andra men det händer att han har lurarna på så jag antar att han inte vill bli störd vid dessa tillfällen så jag söker mej ut till andra att prata med eller diskutera nåt i en text jag inte förstår. Vi ska nämligen namnge varje foto efter den text som följer med. Men många verkar gilla att skriva så otydligt de bara kan. Det är bland annat vid såna tillfällen jag passar på att söka mänsklig kontakt. Jag vill ha hjälp med att tyda "hieroglyferna" som skrivits. Så jag går ifrån min arbetsplats, ibland med papper i hand, ibland inte, för att söka hjälp och samtidigt få interaktion som det så vackert heter.

Jag vill ju också lära mej vara mer social av andra. Hur ska jag kunna göra det om jag är "fast" vid min arbetsplats? Det här arbetet har gett mej modet att se världen på ett annat vis än för bara några år sen. Kanske jag ska vara ännu mer modig och se vad jobbet kan göra för mej?

Det är faktiskt lite tröttsamt att ha fasta arbetsplaner där spontana tankerusningar och plötsliga infall inte direkt uppmuntras, i alla fall inte när det gäller att utveckla arbetet och momenten. Jag är en spontan och impulsiv människa, vilket inte gillas av alla har jag förstått. Många på mitt jobb behöver struktur men då kan de säga det direkt till mej istället för att gå på omvägar så att jag får höra det i efterhand. Konstruktiv kritik ska yttras så att så många som möjligt får höra den. Även när det gäller ens personlighet och behov. Ens personlighet är ingen privat angelägenhet eftersom det är den som bestämmer hur man bemöter världen.

Jag vill påstå att de bästa idéerna på mitt jobb har varit dom som spontant har kommits på och sen byggts vidare på av andra. Jag kan inte ta åt mej äran för modellfotograferingen eftersom den kom hittades på av en annan (hon tog bara foton på kläderna när de hängde på galge eller på en docka) och sen byggde jag vidare på den tanken genom att ta med en riktig människa. Men det var en stundens ingivelse för oss båda. Samma sak med gamla foton som sätts ut i skyltfönster. Den idén var också en sorts stundens ingivelse för den som kom på den.

Det är väl spontaniteten och min ovilja att sitta vid datorn (internet är ingen social verksamhet, det är ett nätverk av drömmar utan behov av direkt interaktion mellan fyra ögon). som gör att jag söker kontakt med andra. Synd att chefen bara ser mej när jag interagerar med andra. Då jobbar jag ju inte...



"Knowing your own darkness is the best method for dealing with the darknesses of other people."

Populära inlägg