lördag 10 januari 2015

Om Charlie Hebdo hade publicerats i Sverige, vad hade hänt då?

Jag stötte alldeles nyss på denna artikel som vecka för vecka beskriver vad som skulle hända om Charlie Hebdo hade blivit publicerad i Storbritannien. Dess saga hade varit all på tio veckor. I Sverige hade den nog bara varat ett par nummer, sen hade "stormen" från särintressenas intressenter (jag säger inte längre politiskt korrekt eftersom det tydligen inte är politiskt korrekt att säga politiskt korrekt längre, dessutom har jag tröttnat på terminologin) sett till att tidningen hade fått lägga ner eftersom särintressena inte gillar att satir uttrycks på ett sätt som de inte gillar.

Jag får ofta känslan av att detta med yttrandefrihet är som att balansera på en rätt slak lina ovanför en damm full med krokodiler. Krokodilerna symboliserar inte bara diktaturkramare utan även dessa särintressen som helst ser att man håller sin åsikt för sej själv om den inte stämmer överens med vad de själva kallar majoritetsåsikten. Men det är som i skolan, ju mer man skriker och ju bättre man är på att göra sin röst hörd, desto fler får man med sej, vare sej man har rätt eller inte.

Satir och humor generellt är ett bra verktyg, även när det gäller sånt jag själv inte tycker om. Jag håller inte med om allt som det skämtas om men har inget emot alls att det visas. Vill jag inte se det tittar jag inte på det. Jag kommenterar det inte heller för det är inget jag berörs direkt av. Vill någon annan att jag kommenterar en bild jag inte är intresserad av gör jag det, men endast då.

Vi borde få driva med precis allt i vår omgivning, även om det sker på bekostnad av vissa särintressen. Hemligheten ligger dock inte i att kunna driva med allt och alla, utan att kunna variera sej. Ena stunden kan man driva med en viss folkgrupp och de fördomar dessa blir utsatta för, för att i nästa stund driva med djurriket. Nämn den hund som skrivit in och bombhotat en tidning eller TV-kanal för att man visat en filmsnutt med en hund som dabbat sej.

Nej, låt humorn vara i fred. Är den obehaglig, strunta i den då. Känner du dej kränkt av en viss sorts humor eller teckning ska du granska ditt inre för du kanske är psykiskt instabil. I så fall får du skylla dej själv.



"You only live once, but if you do it right, once is enough"

Demokrati eller demonkrati?

Visserligen är yttrandefriheten helig, rätten att få yttra sej går utöver allt annat enligt mitt sätt att se, men det finns faktiskt gränser för vad rätten att säga ska få styra över. Vi kan och får säga vad vi vill om vem och vad som helst, eller rättare sagt: vi borde få göra det. Men sen om det vi säger ska få styra över vad andra tycker och tänker är en annan sak. Vad några få tycker och tänker ska inte få vara normen för ett helt samhälle.

Jag blev påmind om detta vid attacken mot tidningen Charlie Hebdos högkvarter i onsdags, och igen när jag läste om vad några få pryda människor tyckte om en kvinnas dekolletage i TV. Yttrandefriheten sträcker sej även till rätten att ha vilka kläder man vill, oavsett sammanhang. Yttrandefriheten täcker även rätten att stänga av TVn om man inte tycker om det man ser, liksom rätten att yttra sej om det man ser på den. Men rätten att yttra sej som man vill ska inte gå ut över andras rättigheter.

De som klagar på att man skändar minoriteters rättigheter när man säger vad man tycker har faktiskt skändat ens egna rätt att yttra sej som man vill. Det är en svår balansgång men på det stora hela får faktiskt de som känner sej förorättade skylla sej själva. De öppnade faktiskt sej själva för denna sortens "angrepp" genom att profilera sej själva från början. Jag tänker nu främst på religiösa grupperingar som inte tycker att man ska få kritisera religioner och religiösa angelägenheter, inklusive religiösa människor.

Det är som i fotografins värld. En person som är känd för den breda massan kan inte skydda sej bakom den lag som säger att man måste ge sitt tillstånd till den fotograf som tar en bild på en. Som kändis får man "skylla sej själv". Man har öppnat för att få sin bild tagen och publicerad av vem som helst genom att man velat bli kändis.

Det är därför jag anser att religiösa och politiska hänsyn inte ska gå före rätten att yttra sej som man vill. Vill jag kritisera, ironisera över, rent ut sagt håna religiösa angelägenheter ska jag få göra det också, eftersom de som står för en religion har öppnat för sånt från början. Jag ska ge ett litet exempel på hur jag resonerar: Det står i bibeln om att de som inte tror är dårar. Att bli kallad dåre kallar jag för en förolämpning. Ska då inte jag få kalla troende för dårar?

Risken med att inte släppa fram yttrandefriheten fullt ut är att vi får ett samhälle som är mer av en demonkrati än en demokrati. Det vill säga, vi låter särintressen bestämma än mer än idag. Det blir små intressegrupper som anger tonen hela tiden och saker som inte är av intresse för dessa grupper skyr man eller trycker ner. Med resultatet att vi får en jättestor klyfta mellan politiker och väljare, en klyfta som växer för varje gång vi ser självgoda politiker lura skjortan av företagare, föreningar och andra politiker, såna som faktiskt vill göra bra saker för samhället.

Vi ser nu den klyftan eftersom många med maktposition i samhället vägrar inse att de skadar samhället mer än de bygger upp det. De har ingen skuld i attacken på Charlie Hebdo, men de har i sanning hjälpt till att föda fram den världssyn terroristerna som utförde attacken hade. De har också hjälpt till att föda fram den beklagliga syn på världen som finns hos många människor med en ogrundad främlingsfientlighet inom sej. Likaså har den frambringat den största fiende vi känner.

Fienden är egentligen inte några enskilda terrorister eller heilande nationalister. Fienden är inte heller girigbukar med plånboken om onaneringsobjekt. Inte heller är fienden de politiker som sitter i våra parlament och missbrukar makten. Nej, fienden är inom oss alla. Det är den fiende som Edmund Burke talade om, och som hans sentida efterföljare John Stuart Mill formulerade så elegant, den som kommit fram flera gånger sen han yttrade orden, vilka jag citerar längst ner här i mitt inlägg.

Jag talar förstås om apatin. Den som får oss att bara se på när länder skövlas och människor dör. Man slänger till oss några små och smaskiga köttben att gnaga på (klimatfrågan, terrorismen, invandringen) medan vi glömmer bort de riktiga problemen (jobben, miljön, urbaniseringen). Det finns egentligen inget ont uppsåt i görningen när man vill att vi ska glömma de riktiga problemen, bortsett från det faktum att de som bestämmer vill att vi ska glömma bort de stora problemen av det enkla faktumet att de inte vet hur man ska lösa problemen.

Jag märker nu att mitt inlägg har lämnat utgångspunkten så jag får diskussionen åter till yttrandefriheten. Jag anser att problemet med apatin beror på att vi sätter för stor tillit till de styrande, att vi hoppas att de ska lösa alla problem. Det är precis samma sak som alltid: vi vänder oss till högre makter för att se till att dessa lösa alla problem.

Med knäppta händer stod man förr och bad till högra makter när fienden kom med svärd i hand. Det hjälpte inte. Idag skickar vi in blanketter till den moderna versionen av högre makter. Det hjälper nog bättre, men är i grunden samma sak. Vi gör ingenting själva för vi tror att ledaren ska ta hand om oss. Ändå visar historien gång på gång att det är de som vågar ta risker, de som tänker lite extra, som för utvecklingen framåt. De vågade också yttra sej gentemot gängse ordning. Ibland, som Giordano Bruno och Galileo Galilei, fick de betala ett högt pris för sina yttranden, men deras ord förde ändå samhället framåt.

Jag anser därför att de lagar i Sverige som begränsar rätten att yttra sej kritiskt strider mot utvecklingen. Må så vara, att någon blir kränkt men som man bäddar får man ligga.



"Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing"

Populära inlägg