måndag 28 oktober 2013

Mitt politiska manifest

Jag har länge ansett mej stå ovanför politiken och politikerna som sysslar med denna inte alltid så hedervärda syssla. Politik har nämligen en benägen att bli som en religion för en del människor och det fungerar definitivt som en plattform för maktutövning för många. Men det går ändå inte att komma undan politik när man diskuterar vissa saker. Speciellt inte om dessa saker berör många människor. Så nu tänker jag ta chansen att en gång för alla presentera mitt egna manifest.

Det jag står för är ett politiskt landskap där alla får tycka som de vill, bara de ger 17 i att stämpla oliktänkande som mindre vetande, vare sej detta sker i direkta ordalag eller genom förtäckta omskrivningar. Det landskapet omfattar även en stat som tillåter vanligt folk att verka och existera ungefär som nu, oberoende av staten och med ett privat alternativ till allt den offentliga, statliga apparaten kan komma med. Som ni märker vill jag inte privatisera det statliga, ej heller förstatliga allt privat.

Nej, jag vill att alla ska ha valmöjligheter, mellan det offentliga och det privata. Vissa funktioner kan bara staten ha hand om dock, t ex folkbokföring, uppbärande av skatt samt det övergripande ansvaret för landet som helhet. Vi kan inte ha ett privat försvar, även om varje region bör kunna försvara sej själv. Eldistributionen och den del av infrastrukturen som inbegriper landsomfattande kommunikationer på land och till sjöss bör ha staten som granskare, även om privata intressen måste få tillgång till alla dessa funktioner utan förhinder.
Bild av Hans Thoursie.
I mitt politiska landskap är staten alltså mer en sorts vaktmästare som går runt och ser till att allt funkar för alla, oavsett om de är en liten parvel på dagis, en lokförare eller läkare. Den ska inte ha monopol på allt, ej heller ska staten vara svag. Den ska bygga sin verksamhet på de grunder vi vet redan existerar i det mänskliga samhället, alltså på samarbete och respekt för varandra. Vi människor är av naturen ett flockdjur, och även om det finns ensamvargar så interagerar dessa ändå med resten av samhället från och till. Vi tar hand om varandra, samtidigt som individen får utrymme att verka på egen hand. Det blir ett sorts kooperativ, alla arbetar tillsammans för ett gemensamt ändamål, samtidigt som det finns tydligt ledarskap.

Det är vad som utmärker i stort sett alla primater, ett tydligt ledarskap. Trots vårt teknologiska avancemang har vi kvar dessa strukturer från fordom och de präglar vår evolution, mestadels positivt i mitt tycke. Vi väljer numera våra ledare på ett sätt vi inte gjorde förr, men likväl är det människor med starkt ledarpsyke som kommer fram. De får förstås hålla sej till de spelregler vi har, vilket inte alltid verkar passa alla. Men, den som sej i leken ger får leken tåla.

Politik som den ser ut och för sej idag är inget för mej. Det är ett förvärv, ett kall, för dom som är hågade och kalla nog att stå ut med den press som det innebär att vara politiker. Egentligen är politik ett hinder för såväl demokrati som samhälleligt samarbete, så man kan undra varför vi låter dom hållas. Jag gissar att sanningen ligger i det faktum att de flesta inte bryr sej speciellt mycket om det som sker utanför stugknuten eller lägenhetsdörren så fort man gått innanför den. Det är därför vi har politiker, för att se till att samhällets kugghjul hålls smorda.

Som den eventuelle läsaren kanske märker förordar jag en politik grundad på det samhälle vi bär med oss genom vår grundläggande biologi och mentalitet. En politik där staten inte spelar nån större roll utan snarare är en vaktmästare som går runt och håller koll på de mest grundläggande sakerna. Resten sköts av folket. Vad skulle ni läsare kalla detta? Jag kallar det rationalism.




"Anger can take us to countries we never knew existed"

Populära inlägg