tisdag 25 mars 2014

Skägg

Skägg. Smaka på ordet. För mej som lagt mej vinn om att alltid vara slätrakad, eller åtminstone bara låta stubben vara kvar några dagar innan jag tar bort det, är skägg nåt som kliar, irriterar och allmänt är i vägen. Det ser inte heller alltid så snyggt ut. Speciellt inte på mullor, talibaner eller ZZ Top. Ju längre och vidare det blir desto stripigare blir det och mer ovårdat ser det ut. Skägg passar inte in heller i vissa sammanhang. Tänk efter, hur många politiska ledare har skägg? Mustasch kanske, men inga skägg sen början av 1900-talet.

Det tål att tänkas på varför skägget inte längre ses som en politisk faktor, för en gång i tiden var ju skägget påbjudet om man ville bli nåt inom politiken eller tjänstemannasektorn. Sen kom första världskriget och sen dess har som mest mustaschen funnits på plats. Sen många år är även mustaschen marginaliserad, förmodligen på grund av associationerna man gör till diktatorer av olika slag, Pinochet, Hitler, Stalin etc. Men även slätrakade har begått masslakt på sina undersåtar. Mao, Tito och Honecker är tre jag kommer på så här på rak arm.

De stora skälen till att såväl skägget som mustaschen inte är så vanligt förekommande numera är nog rakhyveln och rakapparaten. Dessa två uppfinningar av 1900-talet har sett till att slätrakade män numera är vanligare än nånsin tidigare. Skäggen är på väg ut, såvida ingen återupplivar modet. Ishockeyspelare har sina slutspelsskägg, vilket kanske styrelseledamöter och liknande också skulle skaffa när de ger sej in i förhandlingsfasen kring ett samgående eller liknande. Men jag tänker ändå inte skaffa skägg...



"Säg ga-ga-go-go!"

Populära inlägg