Inlägg i repris: Myten om BMI och dess förträfflighet

Så här skrev jag 6 november förra året, och jag står fortfarande bakom vartenda ord. Jag kan tillägga att med Miljöpartiet i regeringsställning blir väl BMI snart religion:

Svensken är överviktig, basunerar DN ut på sin hemsida och vill väl därmed att folk ska dra öronen åt sej och börja läsa. Det dröjer inte länge innan den här läsaren (=jag då) drar öron OCH ögon åt mej inför ett specifikt ord i artikeln, nämligen BMI (Body Mass Index). Tanken bakom BMI är väl god, man vill veta om vikten kan jämföras statistiskt med ens längd. Har man för högt tal är man överviktig, har man för lågt är man underviktig. Enklare än så är det inte. Men likt moderna astrologer och new age-filosofer har tillskyndarna av BMI fått en stark ställning bland de mest olika delar av populationen i västvärlden.

För i samband med att vi blir fetare (pga en alltför stillasittande livsstil i kombination med att vi äter för mycket vid varje portion, sover för lite och stressar för mycket) så har BMI fått en närmast gudabenådad position bland praktiserande sköterskor, läkare och förståsigpåare världen över. BMI har dock ett flertal svagheter som gör att man egentligen inte kan ta det på vetenskapligt allvar. Det allvarligaste felet är att man kan väga väldigt mycket i förhållande till sin längd utan att vara fet. Speciellt om man är tyngdlyftare eller brottare är detta en sak som sätter käppar i hjulen för detta förhållande mellan kropp och vikt.

Sen säger inte heller BMI vilken sorts fett man har i kroppen, ej heller var i kroppen detta fett finns. Faktiskt så är vikt ett begrepp vi lagt oss till med relativt nyligen. Vi människor har väl sagt att den och den är tung eller lätt att lyfta, men vi har inte vägt oss förrän de senaste två-tre hundra åren. Vikt är vårt ord för att beskriva hur vår kroppsmassa dras neråt mot jordens centrum av gravitationen. Ju större massa desto mer dras vi neråt. Kanske är vi överviktiga enligt de som håller på BMI, men hur är livssituationen för de som pekas ut som överviktiga? Vem mår bäst, den överviktige eller den som enligt skalan är normal?

Jag är enligt den här skalan överviktig men jag mår finfint och har inga krämpor alls. Kanske flåset kunde vara bättre men jag hänger med i alla fall. Vi som har lite mage, men inte sånt fett som är på en farlig plats i kroppen (runt tarmarna och upp mot lungorna), skuldbeläggs för att vi är lite runda. Bantning och dieter är enda utvägen så vi inte ska bli riktigt sjuka. Men det riktigt sjuka är just dessa dieter och all hårdträning. Man menar att alla klarar av det och det är bra för alla. Riktigt så enkelt är det nu inte. Våra kroppar är inte så naiva att de går på allt som tvingas på dom.

Så nej, jag ger inte mycket för BMI och liknande flum. Om det är nåt som är voodoovetenskap så är det detta. Så glöm alla kost- och livsråd baserade på BMI. Följ din egen logik, ät det som du mår bra av och i den takt som passar dej. Ät och var nöjd, men kom ihåg TIO (Ta Inte Om). När magen säger stopp, sluta ät. Rör dej i jämn takt och vill du träna hårt gör det. Vill du bara gå en promenad i skogen, gör det.

Till sist, se till måttbandet snarare än vågen. Ät med måtta, lev med måtta och måtta helst inga slag mot folk som klandrar dej för hur du ser ut. Klandra inte heller nån annan. Klandra bara dej själv för att du lurar din egen kropp, om du blir sjuk pga ditt leverne. Ett äpple kanske inte håller doktorn borta, men det är gott!

Mat och mått, dvs mat med måtta.

Vetenskapshörnan: Kort om ögonen

Ögonen är ingången till en människas själ, säger klyschan. Men det ligger en speciell sanning i detta uttryck. Ögonen är verkligen ingångar. De tar in ljuset och det ljuset träffar och via nervbanor tolkar sen hjärnan synintrycken till det vi ser framför oss. Skulle ögonen vara en digitalkamera skulle de motsvara över 500 megapixlar. Dock går väldigt mycket bort i omvandlingen i såväl glaskroppen som på vägen till hjärnan, så det som återstår motsvarar mellan 5-15 megapixlar. Men det är tillräckligt för att klara oss genom dagen, och vi har tillräckligt bra syn att kunna röra oss nattetid i halvdunkel.

De mänskliga ögonen kan fokusera på saker som befinner sej många hundra meter bort. På den punkten är det i stort sett bara örnar och gamar som slår oss. Vi har för övrigt en fördel framför dessa fåglar. Vår syn tillåter oss att se det som försöker gömma sej utan att använda delar av det ultravioletta spektrumet, som många fåglar gör. Det är vårt stereoseende som gör det.Två ögon som tittar gemensamt på en sak överträffar många gånger en sidovision som de flesta fåglar har. Det är bara ugglorna som har samma sorts synfält vi har.

Ögats anatomi. Bild från Capio Medocular. 

Det ska påpekas att det vi ser är uppochnervänt i ögonen. Det är hjärnan som vänder det rätt sen. Det har med kroppens position och vårt balanssinne i örat att göra. Hänger vi upp och ner vet hjärnan om det och kompenserar enbart för detta i sån mån att balansen blir korrigerad, men skulle vi ta på oss glasögon som gör att vår vision blir helt omkastad blir hjärnan först desorienterad, men efter ett tag vänder den på synintrycket så att vi ser rättvänt i alla fall. Ta av dessa glasögon och hjärnan tvingas vända på synen igen.

Vår hjärna står faktiskt för mycket av korrigeringen av vår syn. Om du tittar rakt fram så märker du kanske inte att det som vi inte tittar på egentligen inte finns i vårt synfält. Det är hjärnan som fyller i minnesbilden av det ögonen tittade på innan vi tittade rakt fram. Om du åker väldigt snabbt, t ex längst bak i ett tåg eller tittar ut från en bil, och stirrar rakt framför dej kommer du att märka att ibland "försvinner" delar av bilden. Det är när hjärnan inte hinner med att fylla i minnesbilderna omkring det du huvudsakligen tittar på. Detta kallas den blinda fläcken eller papillen, vilket är ett område i ögat som inte tar in nåt synintryck eftersom det är själva sambandscentralen till synnerverna.

Det finns mycket mer om ögonen än jag tänker ta upp här och nu. Jag ville bara dela med mej av det jag lärt mej genom åren. Kan du mer kan du alltid skriva en kommentar.



"Why don't you come to your senses?"

Skägg

Skägg. Smaka på ordet. För mej som lagt mej vinn om att alltid vara slätrakad, eller åtminstone bara låta stubben vara kvar några dagar innan jag tar bort det, är skägg nåt som kliar, irriterar och allmänt är i vägen. Det ser inte heller alltid så snyggt ut. Speciellt inte på mullor, talibaner eller ZZ Top. Ju längre och vidare det blir desto stripigare blir det och mer ovårdat ser det ut. Skägg passar inte in heller i vissa sammanhang. Tänk efter, hur många politiska ledare har skägg? Mustasch kanske, men inga skägg sen början av 1900-talet.

Det tål att tänkas på varför skägget inte längre ses som en politisk faktor, för en gång i tiden var ju skägget påbjudet om man ville bli nåt inom politiken eller tjänstemannasektorn. Sen kom första världskriget och sen dess har som mest mustaschen funnits på plats. Sen många år är även mustaschen marginaliserad, förmodligen på grund av associationerna man gör till diktatorer av olika slag, Pinochet, Hitler, Stalin etc. Men även slätrakade har begått masslakt på sina undersåtar. Mao, Tito och Honecker är tre jag kommer på så här på rak arm.

De stora skälen till att såväl skägget som mustaschen inte är så vanligt förekommande numera är nog rakhyveln och rakapparaten. Dessa två uppfinningar av 1900-talet har sett till att slätrakade män numera är vanligare än nånsin tidigare. Skäggen är på väg ut, såvida ingen återupplivar modet. Ishockeyspelare har sina slutspelsskägg, vilket kanske styrelseledamöter och liknande också skulle skaffa när de ger sej in i förhandlingsfasen kring ett samgående eller liknande. Men jag tänker ändå inte skaffa skägg...



"Säg ga-ga-go-go!"

Myten om BMI och dess förträfflighet

Svensken är överviktig, basunerar DN ut på sin hemsida och vill väl därmed att folk ska dra öronen åt sej och börja läsa. Det dröjer inte länge innan den här läsaren (=jag då) drar öron OCH ögon åt mej inför ett specifikt ord i artikeln, nämligen BMI (Body Mass Index). Tanken bakom BMI är väl god, man vill veta om vikten kan jämföras statistiskt med ens längd. Har man för högt tal är man överviktig, har man för lågt är man underviktig. Enklare än så är det inte. Men likt moderna astrologer och new age-filosofer har tillskyndarna av BMI fått en stark ställning bland de mest olika delar av populationen i västvärlden.

För i samband med att vi blir fetare (pga en alltför stillasittande livsstil i kombination med att vi äter för mycket vid varje portion, sover för lite och stressar för mycket) så har BMI fått en närmast gudabenådad position bland praktiserande sköterskor, läkare och förståsigpåare världen över. BMI har dock ett flertal svagheter som gör att man egentligen inte kan ta det på vetenskapligt allvar. Det allvarligaste felet är att man kan väga väldigt mycket i förhållande till sin längd utan att vara fet. Speciellt om man är tyngdlyftare eller brottare är detta en sak som sätter käppar i hjulen för detta förhållande mellan kropp och vikt.

Sen säger inte heller BMI vilken sorts fett man har i kroppen, ej heller var i kroppen detta fett finns. Faktiskt så är vikt ett begrepp vi lagt oss till med relativt nyligen. Vi människor har väl sagt att den och den är tung eller lätt att lyfta, men vi har inte vägt oss förrän de senaste två-tre hundra åren. Vikt är vårt ord för att beskriva hur vår kroppsmassa dras neråt mot jordens centrum av gravitationen. Ju större massa desto mer dras vi neråt. Kanske är vi överviktiga enligt de som håller på BMI, men hur är livssituationen för de som pekas ut som överviktiga? Vem mår bäst, den överviktige eller den som enligt skalan är normal?

Jag är enligt den här skalan överviktig men jag mår finfint och har inga krämpor alls. Kanske flåset kunde vara bättre men jag hänger med i alla fall. Vi som har lite mage, men inte sånt fett som är på en farlig plats i kroppen (runt tarmarna och upp mot lungorna), skuldbeläggs för att vi är lite runda. Bantning och dieter är enda utvägen så vi inte ska bli riktigt sjuka. Men det riktigt sjuka är just dessa dieter och all hårdträning. Man menar att alla klarar av det och det är bra för alla. Riktigt så enkelt är det nu inte. Våra kroppar är inte så naiva att de går på allt som tvingas på dom.

Så nej, jag ger inte mycket för BMI och liknande flum. Om det är nåt som är voodoovetenskap så är det detta. Så glöm alla kost- och livsråd baserade på BMI. Följ din egen logik, ät det som du mår bra av och i den takt som passar dej. Ät och var nöjd, men kom ihåg TIO (Ta Inte Om). När magen säger stopp, sluta ät. Rör dej i jämn takt och vill du träna hårt gör det. Vill du bara gå en promenad i skogen, gör det.

Till sist, se till måttbandet snarare än vågen. Ät med måtta, lev med måtta och måtta helst inga slag mot folk som klandrar dej för hur du ser ut. Klandra inte heller nån annan. Klandra bara dej själv för att du lurar din egen kropp, om du blir sjuk pga ditt leverne. Ett äpple kanske inte håller doktorn borta, men det är gott!

Mat och mått, dvs mat med måtta.

"Heroes may not be braver than anyone else. They're just braver 5 minutes longer."

Våra kroppar och våra kläder

Klädlusen, en av orsakerna till att vi vet hur länge vi har haft kläder av den typ vi har idag. Bild från WIkipedia.

 Vi har haft kläder som skydd mot väder och vind i ca 110,000 år nu och på den tiden har vi utvecklat mer än bara blygsamhet gentemot den nakna kroppen under våra kläder. Vi har också utvecklat nån sorts undermedvetna koder för hur vi klär oss i olika situationer som inte direkt har med vår kultur att göra.

Som jag har förstått det klär vi oss lite annorlunda gentemot varandra när det är parningstid. Det är en observation jag har gjort och inget vetenskapligt bevisat, än. Det vore kul om det kunde bevisas eller vederläggas i en vetenskaplig studie. Om inte annat så för att visa att vi människor inte slipper från naturens grepp hur vi än gör för att förneka detta.

Kläder har funnits med oss i minst 100,000 år. Bild från Linköpings kommuns hemsida.

Prydhet är ett sätt att hålla samhället i schack men samtidigt ett sätt att visa respekt för den mänskliga arten. Respekten består i att vi har utvecklats från att "göra det" överallt till att ha våra små stunder på privata platser. Jag är övertygad om att kläderna har en bidragande orsak till detta. Det går inte att bara slita av sej kläderna var som helst utan de måste av i ordning så att de inte går sönder. Sen kan man tänka sej att när vi började använda kläder blev vi också medvetna om hur olika vi var gentemot varandra. Dessa olikheter visade sej sen utvecklas till det vi idag ser som blyghet och ibland prydhet.

Man kan tänka sej att prydheten utvecklades från och med den femte eller sjätte generationen som bar kläder. Tidigare än så vill i alla fall inte jag sträcka mej. På sätt och vis är de olika skapelseberättelserna ett gemensamt folkminne från den tid vi började använda kläder och vi blev medvetna om skillnaden mellan att vara nakna och att vara påklädda. Kanske vi blev människor när vi började klä oss?



"Any idiot can face a crisis; it's this day-to-day living that wears you out."

Diskrimineringen av den största minoriteten

Alla minoriteter har blivit diskriminerade genom seklerna. Det kan bero på rädsla inför något man inte förstår, det kan bero på överföring där man själv tillhör en viss minoritet men förnekar detta faktum, eller helt enkelt okunnighet. Men det finns en minoritet som länge varit diskriminerad och som man mer eller mindre försökte utrota med slag och förmaningar. Det var t o m mer stigmatiserande att tillhöra den här minoriteten än att vara homosexuell, dyslektisk eller rödhårig i vissa delar av världen. Man sågs som ondskan själv av kyrkan för att man inte följden majoritetsmönstret. Jag talar förstås om vänsterhänthet.

Precis som allt annat är vänsterhänthet ett tillstånd skapat i kroppen, i hjärnan, för att det helt enkelt passar bäst  att vara det för den individen. Kroppen kan ändras till högerhänthet ganska lätt och vice versa. Vad det beror på är oklart men det verkar ha med ögonen att göra. Det är hur ögonen styr kroppen som gäller. Ca 10 % av världens befolkning är vänsterhänta vilket har inneburit ett problem för de styrande genom historien.

Genom historien har alltså vänsterhänta setts som sämre människor. Slag på fingrarna, glåpord och hot var vanligare. I många länder fick man inte ens använda vänsterhanden till annat än att torka ändan med. Detta gäller fortfarande i Indien bland vissa samhällsgrupper. Orden för vänster har i många språk varit nedsättande, väldigt nedsättande i många fall. De nordiska språken är undantaget som bekräftar regeln med ett ord som kan härledas, i alla fall om man får tro språkforskarna, från vän, vänlig. Frågan är om det stämmer. Det finns ett ord, vin, hvin, i de nordiska språken som betyder ängsmark, sumpmark och som i fornspråken uttalades precis likadant som vänster (fornsvenska vinster). Det är släkt med vång, ett idag sällan brukat ord som betyder flodkrök, ängsmark, sankmark. Det låter mer troligt än att det skulle komma från en ironisk variant av adjektivet vänlig.

Det finns dominans i andra delar av kroppen också, främst fötterna. Det är likadant där att man favoriserar en viss fot framför den andra när man springer, hoppar, sparkar boll eller går. Påfallande ofta är man raka motsatsen i sina ben jämfört med vilken hand använder. Det är dock inte lika uttalat som för händernas del. Vi använder händerna till finmotorik vilket vi sällan gör med fötterna.

Intressant är att vänsterhänta har fått sin egna dag, precis som alla andra minoriteter. Det är den 13 augusti så om du är vänsterhänt boka in den dagen och känn dej stolt. Känner du någon som är vänsterhänt tipsa henne/honom om denna dag.

Jag tillhör en än mindre minoritet, jag är i stort sett dubbelhänt, dvs jag kan skriva med båda händerna (sämre på vänster dock vilket jag bortförklarar med att alla i min familj är högerhänta), men vissa saker klarar jag bäst med vänster, andra med höger. Skära bröd gör jag bäst med höger, smöra och skära ost bäst med vänster. Att ha händerna specialiserade så här kallas på engelska för cross-dominance och syftar på att hjärnan delar in händerna i olika zoner efter vad som uppenbarligen är bäst. Någon bra svensk term har jag inte sett men dubbelhänthet passar bra så länge.




"Anatomi är något som alla människor har,
men som ser bäst ut på flickor"

Äkta bröst

Den senaste tidens skandal med bröstimplantaten som kan vara riktigt farliga har väl knappt undgått någon. Nu framkommer det också att klinikerna har avfärdat de som haft problem med sina implantat.

I det här läget vill jag slå ett slag för äkta vara, på mer än ett sätt. Jag som kille vet naturligtvis inte hur det är för er tjejer att förlora eller ha mindre av en del av kroppen, i det här fallet brösten. Att då sätta in implantat som ersättning vid sjukdomar, skador eller för att öka vad man upplever som ett dåligt självförtroende är väl lovvärt ur en viss synvinkel. Men jag tänker inte sticka under stol med att jag föredrar riktiga bröst såsom dom utvecklats. Jag tror inte man ska mixtra för mycket med kroppen. I alla fall inte med icke kroppsegna objekt. Plast, silikon och koksalt är inte bra saker att sätta i en kropp. Det kommer förmodligen material som är mer kroppsvänligt i framtiden men i nuläget är det rena rama lotteriet att sätta in implantat.

Några sista ord: Om nu självförtroendet kommer med brösten man förstorar undrar jag hur det är ställt med detta självförtroende från början. Om jag ska vara elak så skulle jag kunna säga att det vore lika bra att lägga pengarna på vilka prylar som helst för det ger samma falska trygghetskänsla. Men vi lever i en värld som garanterar frihet åt alla som vill bruka våld på sina egna kroppar. Men dåligt självförtroende kan inte botas genom bröstförstoringar eller liknande...




"En av våra mest utbredda sjukdomar är diagnosen"

När började vi skämmas för våra kroppar?

Lång, kort, smal, tjock, stora och små extremiteter. Så har vi människor alltid sett ut. I våra dagar har en till dimension tillkommit, den att vi borde se ut på ett annat vis än det vi gör. Vi oroar oss över hur våra kroppar ser ut, ibland utan orsak. Fenomenet med osäkerhet inför sitt eget utseende har nog alltid funnits, åtminstone så länge vi har vi har varit människor. Men det är framför allt i vår tid, sen kanske slutet av 1700-talet, som den närmast psykiskt ohälsosamma fixeringen vid våra kroppars form har existerat.

I slutet av 1700-talet hade man då precis avslutat den första smalhetshetsen med getingmidjor där man t o m var beredda att för kvinnor ta bort ett revben för att se så smala ut som möjligt. Den hetsen hade funnits sen 1500-talet men först under upplysningstiden hade tekniken för operationer utvecklats såpass att man vågade sej på såna ingrepp. Men att vara smal höll sen i sej under hela 1800-talet. Detta gällde främst kvinnor. Männens fåfänga på den här punkten kom långt senare. Mäns fåfänga handlade mer om hur skägget skulle se ut.

När det där med "strandkroppen" kom in i sammanhanget vet jag inte men i början av 1900-talet kunde man åtminstone se ut hur som helst när man tog sej ett dopp. Det förekom säkert kommentarer då också men de verkar inte ha varit så vanliga, förmodligen för att extrem fetma inte var lika vanlig då. För det verkar som om ju mer vi börjat hetsa för att vara smala desto fler feta får vi. Maten, stressen att hålla tider och bristen på rörlighet är stora faktorer här.

Hårlösa strandapor som ser normala ut. Bilden skamlöst lånad från annan blogg.

Det har fascinerat mej att vi är så tvångsmässiga när det gäller vårt eget utseende, framför allt när det gäller hur kroppen är formad. Samtidigt som det finns dom som totalt struntar i hur de ser ut. Frågan är då vilka som ser bäst ut i en neutral betraktares ögon? Smaken är förstås olika från person till person men vi är ändå rätt lika varann på en punkt gällande vad vi tycker om hos en annan person: symmetri. Vi gillar den sortens symmetri som bygger upp alla levande varelser. Två ögon, en näsa, en mun, ett någorlunda runt ansikte och en kropp som är formad ungefär som en typisk tvåbent varelse ska vara formad. Inte ens enormt feta människor avviker speciellt mycket från den formen, även om de tänjer på den tankekedjan en hel del.

Den sortens tvångsmässighet, att vi är fångna i symmetrins grepp, är inget problem. Problemet är att många ser sin egen symmetri som ett hinder. De vill ändra på sej. Med hjälp av plastikkirurgi tar de varje chans de får att ändra på sitt utseende. Varje gång jag ser en person som gjort ett rejält ingrepp på sin kropp (bröstförstoring, ansiktsrekonstruktion etc) tänker jag dels på The Sweets sång "Fox On The Run" där första versen verkar handla om just detta:

"I don't wanna know your name, 
´cos you don't look the same, 
you looked alright before"

men också på skräckexemplen Lolo Ferrari och Jocelyn Wildenstein. De har verkligen gett plastikkirurgin ett dåligt anseende. Ferrari tog sitt liv för 11 år sen och jag kan inte tänka mej att Wildenstein (hela den släkten verkar vara helt utflippad förresten) mår speciellt bra hon heller eftersom hon hela tiden låter kniven gå. Där tror jag att dåligt självförtroende har omsatts i ingrepp. Märk väl att jag inte anklagar kirurgerna på nåt vis. De gör bara vad kunden har bestämt.

Förutom detta med plastikkirurgi, som egentligen är en bra sak då man behöver det i många fall där ansiktet eller någon annan del av ens anatomi har skadats, så har vi det stora problemet med vikten. Sen vågen blev en allmängiltig del av folks hushåll har generationer av tonåringar och unga vuxna sett sej som tjocka när de egentligen inte är det. Vikthetsen har tagit sej otroligt dumma uttryck. Jag skulle tro att modellbranschen bär stor del av den skuldbördan med sitt krav på två meter långa störar utan något som sticker ut. Om jag fick komma med ett förslag som skulle förändra många människors liv så skulle det vara detta: SLÄNG UT VÅGEN!

Den här ska du hiva ut om du vill göra dej själv en god favör. Hur mycket eller lite du än väger så har det ingen större betydelse för hur du ser ut. Du kan vara smal som en pinne men pga muskler kan du ändå väga mer än tjockisen bredvid dej.

Vikten har ingen större betydelse för hur man ser ut. Det är ett annat mått som är viktigare och det är hur stort ens omfång är. Ta fram det gamla hederliga måttbandet, sätt det till ditt bröst, din midja och dina höfter. Mät sen hur stor du är där och jämför med din längd. Ta gärna ett extra mått över din mage också, gravida kvinnor behöver inte göra detta eftersom den magen inte räknas. Du bör vara högst lätt spolformad om det ska anses vara hälsosamt. Men sen ska man inte låta sej luras av att nån är smal som en pinne. Det innebär inte att man har mindre mått av dåligt fett i kroppen för det. Det fettet sitter i så fall invid inälvorna och det är svårare att få bort än om man bantar bort en stor mage.

Vi kan ju också diskutera maten tills vi alla faller ihop av trötthet och hunger. Principen är förstås att man ska röra på sej mycket, äta ofta och regelbundet och med små portioner varje gång. Rörelserna får dock inte vara monotona för då kan man slita ut sej vilket då leder till att man förfelat alla ambitioner att få den sortens kropp man vill ha. Sen undrar jag också om inte mycket av hetsen kring utseendet beror på någon form av kemisk obalans. Äter man kanske helt fel mat? Kanske är man på fel väg med sitt psyke? Har vissa fel sorts arbete och kanske behöver dessa ombyte i karriären? Svåra frågor men de behöver nog ställas, i alla fall till de som ser sej själva som fula när de inte är det. Det kanske sitter inuti kroppen det där problemet, i hjärnan. Titta där så löser sej nog mångas problem.

Jag skäms inte själv för min egen kropp, som är rätt så spolformad. Magen vill jag förstås bli av med för den börjar kännas rätt tung när jag går. Jag håller den numera i schack medelst träning och promenader så snart ska den väl börja försvinna. Jag har inte hållit på med träningen så länge men tålamod har jag. Vad gäller utseende hos andra är det som följer: jag gillar tjejer som ser lite halvmulliga ut. Pinnar och stickor är inte direkt nåt jag vänder mej om efter. Det handlar inte om något annat än hur min hjärna är präglad. Jag går efter hur lyckliga de ser ut att vara och ofta sammanfaller detta med att de är lite mjuka i kroppen med runda former. Man kan säga att jag håller på formerna...

BMI ÄR farligt!

Jag har skrivit tidigare om att BMI är en felaktig metod för att mäta ens egen hälsa. Nu har tydligen Aftonbladet fattat det också (på tiden att nån av drakarna gjorde det) och har skrivit en artikel om det. Som vanligt hänvisar man till forskare som varnar för övertro på BMI. I och för sej inget fel i det men det borde man kunna räkna ut själv att det inte alltid stämmer när man räknar ut sitt BMI-tal. Muskler tas inte med i ekvationen, enbart rena fakta som ens egen längd och vikt. Hur vikten är fördelad på kroppen tar inte metoden med i beräkningarna.

Att mäta sin midja är ett bättre sätt att kolla sin hälsa på. Den får inte vara större än bröstkorgen eller höfterna om man är otränad. Således ligger undertecknad illa till. 

Den nakna sanningen

När blir vi medvetna om att vi har en naken kropp som vi måste skyla till varje pris och varför? När vi är små struntar vi ofta i om vi är påklädda eller ej, såvida det inte är smällkallt eller blåser storm ute. Men nån gång i fyra-femårsåldern börjar nåt hos våra föräldrar nå fram till oss, att vi nog gör bäst i att ha kläder på oss i de allra flesta lägen. Samtidigt börjar den resa som ska leda fram till att vi som något äldre ser nakenhet som nåt, om inte skamligt så ändå tillräckligt annorlunda att en del av oss kan börja fnittra så fort nakenhet kommer på tal eller man skulle råka se en naken kropp. T o m de mest härdade av oss rycker till och tittar hastigt bort om någon bar del av ens kropp som vanligtvis inte är bar skulle råka exponeras.

På sätt och vis är den avoga inställningen till den nakna kroppen ett resultat av att vi människor haft kläder i någon form i mer än 125,000 år. Vi blev alltmera hårlösa under det stadium vi vetenskapligt kallar Homo Erectus tills för kanske 150,000 år sen var så bara att vi knappast skulle överleva mer än några minuter i Europa om vi hade nått dit då. Lösningen var att klä oss i hudar och växtfibrer. Det har bidragit till att vi har en syn på våra kroppar som något som vi måste klä på. Men det är bara en del av sanningen. Många kulturer bär än idag knappt några kläder alls, främst de i varmare och torrare klimat. Om somrarna klär även vi här i norr om till mer lättklätt, mestadels för att ta del av solljuset men också för att visa upp de delar av den mänskliga kroppen som annars inte skulle visas.

Men det har också vuxit fram en form av "prydhet" kring bärandet av kläder som i olika tidevarv gett upphov till regelrätta förföljelser av människor som inte velat bära kläder eller minimalt med plagg. Den förföljelsen har i vissa sammanhang fått religiösa under- och övertoner med katastrofala resultat. Motpolerna har varit nudister och naturister vilket på våra breddgrader kanske är att gå aningen för långt, framför allt om somrarna. Kläderna har blivit en sorts annonspelare för individen och många kulturer har visat upp väldigt fantasifulla kreationer som kan tävla med de mest färgglada fåglarna. Att då tala om nakenhet verkar lite malplacerat i sammanhanget men jag tänker ändå glatt fortsätta.

Vi människor är nakna apor, varför vi är det är en svår nöt att knäcka men den troligaste förklaringen är att vi förlorade hårbeklädnaden därför att vi som långväga vandrare behövde svettas över hela kroppen vilket ledde till att håren bara var i vägen när vi skulle svettas. Den nakna kroppen är samtidigt i sin helhet en källa till erotiska känslor. Det är inte lika mycket synbar styrka hos människor utan upplevd sådan som attraherar.

Vad jag vill åt är varför vissa upplever nakenhet som något obehagligt, t o m fult. Framför allt vill jag veta varför denna åsikt sammanfaller med hyckleri och med makt. Många gånger har just såna människor som säger sej öppet ogilla synen av en naken kvinna/man förlustat sej på olika vis med just den nakna kroppen som ändamål. För sanningen är att vi alla gillar den nakna kroppen. Den fascinerar, skrämmer vissa, irriterar andra, attraherar de allra flesta och är ett vanligt samtalsämne fast många gånger i förtäckta ordalag.

Jag själv gillar den utan problem. Som varande ung heterosexuell man gillar jag den kvinnliga kroppen speciellt men eftersom jag är utan fördomar på området har jag inget emot den manliga kroppen alls. Under det tunna skal vi kallar kläder är vi ju mer eller mindre varandras spegelbilder. Tidningar och filmer med nakna människor har jag heller inget emot. Att en del håller på med diverse sexakter bryr jag mej inte om. Sånt är bara löjligt, det hör privatlivet till och den som tycker om att se på när andra reproducerar sej är lika löjlig, anser jag. Men jag fördömer det inte, enbart förlöjligar det.

Men den nakna kroppen får inte bli ett självändamål, den får inte fläkas i ansiktet på andra och bli ett störande inslag. Då har den tappat det den är till för, nämligen attraktionen och nyhetens behag. Däri ligger ett dilemma. För mycket av det goda kan leda till man blir uttråkad. Det är förmodligen på den vägen porrindustrin har vuxit fram. Folk ville ha mer än bara en flicka som dansade medan hon tog av sej kläderna, som under striptease-erans gyllene år på 1920-talet. Idag finns alla varianter från just striptease till närmast våldsamma sexualakter representerade på internet. Det sistnämnda kommer nog att sakta dö ut eftersom det finns en gräns för vad vi människor tål och klarar av. I alla fall hoppas jag det. Den vanliga posen räcker gott för mej.

Attraktion och avund, orsak och verkan

Så den nakna kroppen mår bra av att då och då visas upp i lagom doser. Man behöver inte titta om man inte vill. Valfriheten är den bästa censuren såväl som den bästa kuren.