onsdag 6 november 2013

Myten om BMI och dess förträfflighet

Svensken är överviktig, basunerar DN ut på sin hemsida och vill väl därmed att folk ska dra öronen åt sej och börja läsa. Det dröjer inte länge innan den här läsaren (=jag då) drar öron OCH ögon åt mej inför ett specifikt ord i artikeln, nämligen BMI (Body Mass Index). Tanken bakom BMI är väl god, man vill veta om vikten kan jämföras statistiskt med ens längd. Har man för högt tal är man överviktig, har man för lågt är man underviktig. Enklare än så är det inte. Men likt moderna astrologer och new age-filosofer har tillskyndarna av BMI fått en stark ställning bland de mest olika delar av populationen i västvärlden.

För i samband med att vi blir fetare (pga en alltför stillasittande livsstil i kombination med att vi äter för mycket vid varje portion, sover för lite och stressar för mycket) så har BMI fått en närmast gudabenådad position bland praktiserande sköterskor, läkare och förståsigpåare världen över. BMI har dock ett flertal svagheter som gör att man egentligen inte kan ta det på vetenskapligt allvar. Det allvarligaste felet är att man kan väga väldigt mycket i förhållande till sin längd utan att vara fet. Speciellt om man är tyngdlyftare eller brottare är detta en sak som sätter käppar i hjulen för detta förhållande mellan kropp och vikt.

Sen säger inte heller BMI vilken sorts fett man har i kroppen, ej heller var i kroppen detta fett finns. Faktiskt så är vikt ett begrepp vi lagt oss till med relativt nyligen. Vi människor har väl sagt att den och den är tung eller lätt att lyfta, men vi har inte vägt oss förrän de senaste två-tre hundra åren. Vikt är vårt ord för att beskriva hur vår kroppsmassa dras neråt mot jordens centrum av gravitationen. Ju större massa desto mer dras vi neråt. Kanske är vi överviktiga enligt de som håller på BMI, men hur är livssituationen för de som pekas ut som överviktiga? Vem mår bäst, den överviktige eller den som enligt skalan är normal?

Jag är enligt den här skalan överviktig men jag mår finfint och har inga krämpor alls. Kanske flåset kunde vara bättre men jag hänger med i alla fall. Vi som har lite mage, men inte sånt fett som är på en farlig plats i kroppen (runt tarmarna och upp mot lungorna), skuldbeläggs för att vi är lite runda. Bantning och dieter är enda utvägen så vi inte ska bli riktigt sjuka. Men det riktigt sjuka är just dessa dieter och all hårdträning. Man menar att alla klarar av det och det är bra för alla. Riktigt så enkelt är det nu inte. Våra kroppar är inte så naiva att de går på allt som tvingas på dom.

Så nej, jag ger inte mycket för BMI och liknande flum. Om det är nåt som är voodoovetenskap så är det detta. Så glöm alla kost- och livsråd baserade på BMI. Följ din egen logik, ät det som du mår bra av och i den takt som passar dej. Ät och var nöjd, men kom ihåg TIO (Ta Inte Om). När magen säger stopp, sluta ät. Rör dej i jämn takt och vill du träna hårt gör det. Vill du bara gå en promenad i skogen, gör det.

Till sist, se till måttbandet snarare än vågen. Ät med måtta, lev med måtta och måtta helst inga slag mot folk som klandrar dej för hur du ser ut. Klandra inte heller nån annan. Klandra bara dej själv för att du lurar din egen kropp, om du blir sjuk pga ditt leverne. Ett äpple kanske inte håller doktorn borta, men det är gott!
Mat och mått, dvs mat med måtta.



"Heroes may not be braver than anyone else. They're just braver 5 minutes longer."

Populära inlägg