Vetenskapshörnan: Intressanta rön om människans historia

Slag på käften och bönders DNA är i blickfånget just nu. Speciellt om man är intresserad av människans historia. Våra äldsta upprättgående förfäder, Australopithecus Afarensis är en av dessa, tycks ha varit ganska våldsamma mot varandra, om man får tro de senaste rönen. Att gå upprätt innebär ju att frambenen blir till armar och händer, som blir fria att göra mer saker med dessa extremiteter. Såna saker som att puckla på varandra med knytnävarna. Därför utvecklades käkarna till att bli bredare och mer flexibla.

Detta är en tanke så god som någon. Fortfarande är våra käkar ganska breda och flexibla, jämfört med många människoapor. Därmed inte sagt att vi nu ska ut och slå hej vilt, även om det finns dom som skulle behöva sej en omgång.

DNA-analyser har utförts på bönderna i nuvarande Syrien med omkringliggande länder för första gången (trots krig har detta alltså gått att utföra!) och frågeställningen har varit att ta reda på varifrån de som först brukade jorden här kom. Det verkar nu ganska klart att de sen spred sin idé utöver världen omkring dom för ca 10,000 år sen, för deras tekniker och DNA finns på Cypern, norröver i Turkiet, söderut i dagens Israel och Palestina samt österut i Mesopotamien.

Från Cypern och andra öar i Medelhavet spreds sen jordbrukstekniken över Europa. Den nådde Norden för ca 6000 år sen. Vi är till stora delar ättlingar till dessa jordbrukare. Jag ser fram emot fler rön i båda dessa områden. Hur många av de första jordbrukarnas ättlingar finns här uppe i Norden, är en fråga jag skulle vilja ha besvarad. Det kommer kanske ett svar på den frågan nån gång i framtiden.



"Vad det blåser i köket"

Vetenskapshörnan: Kort om ögonen

Ögonen är ingången till en människas själ, säger klyschan. Men det ligger en speciell sanning i detta uttryck. Ögonen är verkligen ingångar. De tar in ljuset och det ljuset träffar och via nervbanor tolkar sen hjärnan synintrycken till det vi ser framför oss. Skulle ögonen vara en digitalkamera skulle de motsvara över 500 megapixlar. Dock går väldigt mycket bort i omvandlingen i såväl glaskroppen som på vägen till hjärnan, så det som återstår motsvarar mellan 5-15 megapixlar. Men det är tillräckligt för att klara oss genom dagen, och vi har tillräckligt bra syn att kunna röra oss nattetid i halvdunkel.

De mänskliga ögonen kan fokusera på saker som befinner sej många hundra meter bort. På den punkten är det i stort sett bara örnar och gamar som slår oss. Vi har för övrigt en fördel framför dessa fåglar. Vår syn tillåter oss att se det som försöker gömma sej utan att använda delar av det ultravioletta spektrumet, som många fåglar gör. Det är vårt stereoseende som gör det.Två ögon som tittar gemensamt på en sak överträffar många gånger en sidovision som de flesta fåglar har. Det är bara ugglorna som har samma sorts synfält vi har.

Ögats anatomi. Bild från Capio Medocular. 

Det ska påpekas att det vi ser är uppochnervänt i ögonen. Det är hjärnan som vänder det rätt sen. Det har med kroppens position och vårt balanssinne i örat att göra. Hänger vi upp och ner vet hjärnan om det och kompenserar enbart för detta i sån mån att balansen blir korrigerad, men skulle vi ta på oss glasögon som gör att vår vision blir helt omkastad blir hjärnan först desorienterad, men efter ett tag vänder den på synintrycket så att vi ser rättvänt i alla fall. Ta av dessa glasögon och hjärnan tvingas vända på synen igen.

Vår hjärna står faktiskt för mycket av korrigeringen av vår syn. Om du tittar rakt fram så märker du kanske inte att det som vi inte tittar på egentligen inte finns i vårt synfält. Det är hjärnan som fyller i minnesbilden av det ögonen tittade på innan vi tittade rakt fram. Om du åker väldigt snabbt, t ex längst bak i ett tåg eller tittar ut från en bil, och stirrar rakt framför dej kommer du att märka att ibland "försvinner" delar av bilden. Det är när hjärnan inte hinner med att fylla i minnesbilderna omkring det du huvudsakligen tittar på. Detta kallas den blinda fläcken eller papillen, vilket är ett område i ögat som inte tar in nåt synintryck eftersom det är själva sambandscentralen till synnerverna.

Det finns mycket mer om ögonen än jag tänker ta upp här och nu. Jag ville bara dela med mej av det jag lärt mej genom åren. Kan du mer kan du alltid skriva en kommentar.



"Why don't you come to your senses?"

Hur långt skulle du gå för att rädda din telefon?

Ella Birchenough, 16 år, från Storbritannien fumlade och tappade sin telefon i backen så illa att den föll ner i en gatubrunn. Orädd om sin egen klädsel som hon var lyfte hon bort locket och försökte komma åt sin kära ägodel. Det var här som allt gick fel. När hon inte nådde den med handen tänkte hon klättra ner till den, men hon hade inte räknat med en sak, nämligen att hon var lite för stor för öppningen så hon fastnade där. Hon fick hjälp av brandkåren att komma loss.

Ella medan hon försöker komma loss. Foto: Tim Richards/AP Photo.

Personligen tycker jag många som klandrar henne för att hon försökte nå sin tappade ägodel i brunnen har fel. För en 16-åring kan detta vara hela hennes värld. Alla hennes bilder, alla hennes texter och annat är borta. Hon gjorde vad som krävdes för att rädda en del av sitt liv. Sen har vi alla som klagar på hennes anatomi. Hon ser mer normal ut än någon anorektisk fjant gör. Detta är så en växande tonåring ska se ut. Brunnarna är gjorda medvetet små för att ingen olovandes ska kunna göra vad Ella just gjorde. Sen att det var dumt gjort av henne att försöka nå telefonen är en annan sak.

Så, hur långt skulle du gå för att rädda din telefon? Skulle du våga göra detta? Hon visade i alla fall lite tåga. Jag skulle tro att hon är beredd att hjälpa andra i trängda situationer också. Den som ställer upp för egen del gör det med all säkerhet för andra också. Hon måste vara stark för sin ålder dessutom. Såna där brunnslock väger rätt mycket.



"The conditional reflex theories
Change the probabilities, I said its a
Crass and raucous crackass place 
With a pavlov on the human race"

Skägg

Skägg. Smaka på ordet. För mej som lagt mej vinn om att alltid vara slätrakad, eller åtminstone bara låta stubben vara kvar några dagar innan jag tar bort det, är skägg nåt som kliar, irriterar och allmänt är i vägen. Det ser inte heller alltid så snyggt ut. Speciellt inte på mullor, talibaner eller ZZ Top. Ju längre och vidare det blir desto stripigare blir det och mer ovårdat ser det ut. Skägg passar inte in heller i vissa sammanhang. Tänk efter, hur många politiska ledare har skägg? Mustasch kanske, men inga skägg sen början av 1900-talet.

Det tål att tänkas på varför skägget inte längre ses som en politisk faktor, för en gång i tiden var ju skägget påbjudet om man ville bli nåt inom politiken eller tjänstemannasektorn. Sen kom första världskriget och sen dess har som mest mustaschen funnits på plats. Sen många år är även mustaschen marginaliserad, förmodligen på grund av associationerna man gör till diktatorer av olika slag, Pinochet, Hitler, Stalin etc. Men även slätrakade har begått masslakt på sina undersåtar. Mao, Tito och Honecker är tre jag kommer på så här på rak arm.

De stora skälen till att såväl skägget som mustaschen inte är så vanligt förekommande numera är nog rakhyveln och rakapparaten. Dessa två uppfinningar av 1900-talet har sett till att slätrakade män numera är vanligare än nånsin tidigare. Skäggen är på väg ut, såvida ingen återupplivar modet. Ishockeyspelare har sina slutspelsskägg, vilket kanske styrelseledamöter och liknande också skulle skaffa när de ger sej in i förhandlingsfasen kring ett samgående eller liknande. Men jag tänker ändå inte skaffa skägg...



"Säg ga-ga-go-go!"

Porrens roll i samhället

Vad sägs om att titta på en vacker naken kvinna idag? Om du är heterosexuell man förstås. Andra begivenheter tänker jag inte diskutera här eftersom jag inte har erfarenhet av dom.

Howard Bloom anser att porren fyller en funktion som rogivare åt fula tankar och fantasier. Inte bara fula utan även helt normala fantasier förstås. Han menar nämligen att många sexvåldsdåd hade kunnat undvikas om de haft tillgång till porr att fantisera kring istället för att jaga unga kvinnor (och män) som de förgripit sej på. Se film nedan. Nu hade väl inte alla kunnat lindra sina lustar genom att titta på och fantisera kring en naken kvinna men de mer "normala" bland dräggen hade kunnat stoppas den vägen. Spärra in dom på vårdkliniker, ge dom tidningar och filmer samt sin egen kropp att "leka med" så slipper vi dom i samhället. Det är vad jag tolkar Howards budskap som. Att onanera är enligt Bloom en bra grund för alla människor (inte bara män) som vill få utlopp för sina lustar. Många andra djur gör det regelbundet för att inte bli galna.

Howard Bloom i debattagen. Foto från The New Rockstar Philosophy.com. Klicka på bilden eller texten för att se filmen.

Jag skulle vilja lägga till den religiösa aspekten i den här diskussionen. Det är så att eftersom så många religioner förbjuder den nakna kroppen att visas i så många sammanhang anser jag (jag är troligen inte ensam om att tycka så här) att sexuellt våld hålls uppe just för att man förnekas tillgång till fantasier av olika slag. Våra religioner sätter ett moraliskt hinder för den nakna kroppen och ju mer man gör så desto värre blir utloppet för de inre lustarna.

Nu är väl sexuellt våld snarare en maktdemonstration än en sexuell sådan men i och med att den tar sej uttryck i sex är den grundad i den sexuella lustan, vilken ju faktiskt är makt. Man blir förnekad sex och ömhet av de som har makt och då tar man ut sin frustration på de man upplever är svagare. Detta kan ha sitt ursprung i barndomens brist på närhet och ömhet men kan lika gärna också växa fram under vuxen ålder.

Så det är nog bara bra att vi har lite naket att titta på ibland. Men inte för mycket. Nån måtta får det vara. När man ska arbeta ska man arbeta. Var sak har sin tid och plats.




"Lose your dream, you lose your mind."

Varför är abort en sån stor fråga för en del?

Texas har beslutat kringskära möjligheterna och rättigheterna att utföra aborter. Rätten till ens egen kropp har samtidigt kringskurits tillsammans med de mänskliga rättigheterna. Detta för att republikanerna i USA anser att livet är mer eller mindre heligt. Livet är mycket men heligt är det inte. För varför är abort en så stor fråga att man är beredd att ta till våld? Här i Sverige kom politikerna fram att abort är ett bra alternativ utan att några större bråk uppstod. Jag inbillar mej att politiker är lite olika här i Europa, åtminstone lite mer tillåtande från konservativt håll rörande vanligt folks rättigheter.

För det är ett ingrepp i folks rättigheter att inte ge dom rätten att bestämma över sina egna kroppar. Det som växer i en kvinnas kropp och som så småningom ska bli ett barn är visserligen ett liv men det är inte helt självständigt förrän det är redo att födas fram. Det är ju beroende av att modern bidrar med föda i stort sett hela tiden. Det står då i all rimlighets namn kvinnan fritt att bestämma över detta växande liv som hon själv vill.

Samtidigt bör man inte rusa åstad in i ett beslut om abort hur lätt som helst. Ett sånt ingrepp är inte riskfritt, trots våra mycket bättre metoder av idag. Sen kan det finnas den risken att man inte får fler barn efter detta.

Abort är för mej inget att orda om. Det är en fråga för kvinnan och enbart kvinnan. Andra parter kan förstås komma med råd men i slutändan är det endast den gravida kvinnans beslut som gäller. Varför det ska lagstiftas mot detta förstår jag inte.



"Truth never damages a cause that is just."

Vänsterhäntas dag

Idag har ca 10 % av populationen (uppskattat förstås eftersom det är svårt att räkna alla sju miljarder människor)  sin egna dag. Det är nämligen de vänsterhäntas dag. Men man får en uppfattning att vänsterhänthet skulle vara en hjärnskada. Formuleringen i artikeln är väl lite olycklig, man menar troligen att hjärnan svarar på yttre faktorer genom att anpassa sej till det som skett. Ordet hjärnskada har en våldsam klang som skrämmer folk. Anpassning är ett ord som många inte riktigt tar till sej, av någon anledning. Varför då kan man fråga sej.

Hänthet av olika slag har vuxit fram som svar på olika faktorer som påverkat hjärnan under flera steg i människans evolution. Att yttra sej på det vis som DN lyckas få det till är som sagt olyckligt. Skärpning!

Som tidigare nämnt är jag till stora delar dubbelhänt. Skriver oftast med höger men gör mycket av hushållssysslorna med vänster. Nu vet ni det...



"Livet är för kort för trafik"

Hur åldersbestämmer man en människa?

Staffan Danielsson, Centerpartiet, skriver i en debattartikel på DN debatt att unga män över 18 år inte ska behandlas som barn. Han skriver vidare på sin egen blogg om samma sak. Det han skriver är i sej en intressant sak och bör tas upp till diskussion men jag tänker fokusera på själva anatomin bakom det som saken handlar om. Hur åldersbestämmer man en människa om han/hon själv inte vet det eller inte har de korrekta pappren för att kunna bevisa sin sak?

Hur avgör man om en person är ett barn, en ungdom, halvvuxen eller fullvuxen? Längd, vikt, kroppsform och manér är inte alltid avgörande för om vi har med en vuxen att göra. Ändå är dessa rätt bra indikatorer för att avgöra det. Vi utvecklar en sorts "känsla" för att känna igen en vuxen person och även om det ibland slår fel är den till stora delar giltig - för oss här i Nordeuropa. Den känslan blir lite sämre när vi möter folk från andra områden, av den enkla anledningen att vi inte är vana vid deras utseende.

Så vad göra för att få in den rätta känslan för andra utseenden? Man får helt enkelt studera dom ingående. Det räcker inte med foton av ansikten, man måste se folk i vitögat, så att säga. Då återstår bara en liten fråga: Kan man enbart med hjälp av synen avgöra hur gammal en annan person är?




"Min kropp är den del av världen som kan förändras av mina tankar."

Diskrimineringen av den största minoriteten

Alla minoriteter har blivit diskriminerade genom seklerna. Det kan bero på rädsla inför något man inte förstår, det kan bero på överföring där man själv tillhör en viss minoritet men förnekar detta faktum, eller helt enkelt okunnighet. Men det finns en minoritet som länge varit diskriminerad och som man mer eller mindre försökte utrota med slag och förmaningar. Det var t o m mer stigmatiserande att tillhöra den här minoriteten än att vara homosexuell, dyslektisk eller rödhårig i vissa delar av världen. Man sågs som ondskan själv av kyrkan för att man inte följden majoritetsmönstret. Jag talar förstås om vänsterhänthet.

Precis som allt annat är vänsterhänthet ett tillstånd skapat i kroppen, i hjärnan, för att det helt enkelt passar bäst  att vara det för den individen. Kroppen kan ändras till högerhänthet ganska lätt och vice versa. Vad det beror på är oklart men det verkar ha med ögonen att göra. Det är hur ögonen styr kroppen som gäller. Ca 10 % av världens befolkning är vänsterhänta vilket har inneburit ett problem för de styrande genom historien.

Genom historien har alltså vänsterhänta setts som sämre människor. Slag på fingrarna, glåpord och hot var vanligare. I många länder fick man inte ens använda vänsterhanden till annat än att torka ändan med. Detta gäller fortfarande i Indien bland vissa samhällsgrupper. Orden för vänster har i många språk varit nedsättande, väldigt nedsättande i många fall. De nordiska språken är undantaget som bekräftar regeln med ett ord som kan härledas, i alla fall om man får tro språkforskarna, från vän, vänlig. Frågan är om det stämmer. Det finns ett ord, vin, hvin, i de nordiska språken som betyder ängsmark, sumpmark och som i fornspråken uttalades precis likadant som vänster (fornsvenska vinster). Det är släkt med vång, ett idag sällan brukat ord som betyder flodkrök, ängsmark, sankmark. Det låter mer troligt än att det skulle komma från en ironisk variant av adjektivet vänlig.

Det finns dominans i andra delar av kroppen också, främst fötterna. Det är likadant där att man favoriserar en viss fot framför den andra när man springer, hoppar, sparkar boll eller går. Påfallande ofta är man raka motsatsen i sina ben jämfört med vilken hand använder. Det är dock inte lika uttalat som för händernas del. Vi använder händerna till finmotorik vilket vi sällan gör med fötterna.

Intressant är att vänsterhänta har fått sin egna dag, precis som alla andra minoriteter. Det är den 13 augusti så om du är vänsterhänt boka in den dagen och känn dej stolt. Känner du någon som är vänsterhänt tipsa henne/honom om denna dag.

Jag tillhör en än mindre minoritet, jag är i stort sett dubbelhänt, dvs jag kan skriva med båda händerna (sämre på vänster dock vilket jag bortförklarar med att alla i min familj är högerhänta), men vissa saker klarar jag bäst med vänster, andra med höger. Skära bröd gör jag bäst med höger, smöra och skära ost bäst med vänster. Att ha händerna specialiserade så här kallas på engelska för cross-dominance och syftar på att hjärnan delar in händerna i olika zoner efter vad som uppenbarligen är bäst. Någon bra svensk term har jag inte sett men dubbelhänthet passar bra så länge.




"Anatomi är något som alla människor har,
men som ser bäst ut på flickor"

Längden spelar roll(?)

Män av medellängd har större chans att få till det. Åtminstone om man får tro en artikel DN återger. Med tanke på vad den tidningen skriver i andra ämnen kan man börja undra vad man prioriterar rörande vetenskap egentligen. Men kanske framför allt vilken syn på vetenskapligt arbete man har.

I fråga om längden kan man undra vilket statistiskt underlag man har för sitt påstående att män av medellängd gifter sej tidigare och följaktligen får fler barn, i genomsnitt. Jag skulle tro att det mer eller mindre är en slump att så är fallet. I en annan generation kanske en helt annan längdkategori blir mer gynnad. Om det nu ska forskas vidare behövs mer underlag (dvs fler personer att jämföra med) och ett bredare fält att titta på. Jag har förstått att det är amerikanska förhållanden som undersökts.

En sak är i alla fall klar: vi är alldeles för beroende av statistik och gör vad som helst för att skapa den, även när det inte behövs. Sån här statistik är kanske kul för just statistiker att bita i men det säger inte mycket om befolkningen i stort. Vi får inte 2,52 barn, hur mycket statistiken säger att vi gör det.



"With some roly poly little bat-faced girl"

När började vi skämmas för våra kroppar?

Lång, kort, smal, tjock, stora och små extremiteter. Så har vi människor alltid sett ut. I våra dagar har en till dimension tillkommit, den att vi borde se ut på ett annat vis än det vi gör. Vi oroar oss över hur våra kroppar ser ut, ibland utan orsak. Fenomenet med osäkerhet inför sitt eget utseende har nog alltid funnits, åtminstone så länge vi har vi har varit människor. Men det är framför allt i vår tid, sen kanske slutet av 1700-talet, som den närmast psykiskt ohälsosamma fixeringen vid våra kroppars form har existerat.

I slutet av 1700-talet hade man då precis avslutat den första smalhetshetsen med getingmidjor där man t o m var beredda att för kvinnor ta bort ett revben för att se så smala ut som möjligt. Den hetsen hade funnits sen 1500-talet men först under upplysningstiden hade tekniken för operationer utvecklats såpass att man vågade sej på såna ingrepp. Men att vara smal höll sen i sej under hela 1800-talet. Detta gällde främst kvinnor. Männens fåfänga på den här punkten kom långt senare. Mäns fåfänga handlade mer om hur skägget skulle se ut.

När det där med "strandkroppen" kom in i sammanhanget vet jag inte men i början av 1900-talet kunde man åtminstone se ut hur som helst när man tog sej ett dopp. Det förekom säkert kommentarer då också men de verkar inte ha varit så vanliga, förmodligen för att extrem fetma inte var lika vanlig då. För det verkar som om ju mer vi börjat hetsa för att vara smala desto fler feta får vi. Maten, stressen att hålla tider och bristen på rörlighet är stora faktorer här.

Hårlösa strandapor som ser normala ut. Bilden skamlöst lånad från annan blogg.

Det har fascinerat mej att vi är så tvångsmässiga när det gäller vårt eget utseende, framför allt när det gäller hur kroppen är formad. Samtidigt som det finns dom som totalt struntar i hur de ser ut. Frågan är då vilka som ser bäst ut i en neutral betraktares ögon? Smaken är förstås olika från person till person men vi är ändå rätt lika varann på en punkt gällande vad vi tycker om hos en annan person: symmetri. Vi gillar den sortens symmetri som bygger upp alla levande varelser. Två ögon, en näsa, en mun, ett någorlunda runt ansikte och en kropp som är formad ungefär som en typisk tvåbent varelse ska vara formad. Inte ens enormt feta människor avviker speciellt mycket från den formen, även om de tänjer på den tankekedjan en hel del.

Den sortens tvångsmässighet, att vi är fångna i symmetrins grepp, är inget problem. Problemet är att många ser sin egen symmetri som ett hinder. De vill ändra på sej. Med hjälp av plastikkirurgi tar de varje chans de får att ändra på sitt utseende. Varje gång jag ser en person som gjort ett rejält ingrepp på sin kropp (bröstförstoring, ansiktsrekonstruktion etc) tänker jag dels på The Sweets sång "Fox On The Run" där första versen verkar handla om just detta:

"I don't wanna know your name, 
´cos you don't look the same, 
you looked alright before"

men också på skräckexemplen Lolo Ferrari och Jocelyn Wildenstein. De har verkligen gett plastikkirurgin ett dåligt anseende. Ferrari tog sitt liv för 11 år sen och jag kan inte tänka mej att Wildenstein (hela den släkten verkar vara helt utflippad förresten) mår speciellt bra hon heller eftersom hon hela tiden låter kniven gå. Där tror jag att dåligt självförtroende har omsatts i ingrepp. Märk väl att jag inte anklagar kirurgerna på nåt vis. De gör bara vad kunden har bestämt.

Förutom detta med plastikkirurgi, som egentligen är en bra sak då man behöver det i många fall där ansiktet eller någon annan del av ens anatomi har skadats, så har vi det stora problemet med vikten. Sen vågen blev en allmängiltig del av folks hushåll har generationer av tonåringar och unga vuxna sett sej som tjocka när de egentligen inte är det. Vikthetsen har tagit sej otroligt dumma uttryck. Jag skulle tro att modellbranschen bär stor del av den skuldbördan med sitt krav på två meter långa störar utan något som sticker ut. Om jag fick komma med ett förslag som skulle förändra många människors liv så skulle det vara detta: SLÄNG UT VÅGEN!

Den här ska du hiva ut om du vill göra dej själv en god favör. Hur mycket eller lite du än väger så har det ingen större betydelse för hur du ser ut. Du kan vara smal som en pinne men pga muskler kan du ändå väga mer än tjockisen bredvid dej.

Vikten har ingen större betydelse för hur man ser ut. Det är ett annat mått som är viktigare och det är hur stort ens omfång är. Ta fram det gamla hederliga måttbandet, sätt det till ditt bröst, din midja och dina höfter. Mät sen hur stor du är där och jämför med din längd. Ta gärna ett extra mått över din mage också, gravida kvinnor behöver inte göra detta eftersom den magen inte räknas. Du bör vara högst lätt spolformad om det ska anses vara hälsosamt. Men sen ska man inte låta sej luras av att nån är smal som en pinne. Det innebär inte att man har mindre mått av dåligt fett i kroppen för det. Det fettet sitter i så fall invid inälvorna och det är svårare att få bort än om man bantar bort en stor mage.

Vi kan ju också diskutera maten tills vi alla faller ihop av trötthet och hunger. Principen är förstås att man ska röra på sej mycket, äta ofta och regelbundet och med små portioner varje gång. Rörelserna får dock inte vara monotona för då kan man slita ut sej vilket då leder till att man förfelat alla ambitioner att få den sortens kropp man vill ha. Sen undrar jag också om inte mycket av hetsen kring utseendet beror på någon form av kemisk obalans. Äter man kanske helt fel mat? Kanske är man på fel väg med sitt psyke? Har vissa fel sorts arbete och kanske behöver dessa ombyte i karriären? Svåra frågor men de behöver nog ställas, i alla fall till de som ser sej själva som fula när de inte är det. Det kanske sitter inuti kroppen det där problemet, i hjärnan. Titta där så löser sej nog mångas problem.

Jag skäms inte själv för min egen kropp, som är rätt så spolformad. Magen vill jag förstås bli av med för den börjar kännas rätt tung när jag går. Jag håller den numera i schack medelst träning och promenader så snart ska den väl börja försvinna. Jag har inte hållit på med träningen så länge men tålamod har jag. Vad gäller utseende hos andra är det som följer: jag gillar tjejer som ser lite halvmulliga ut. Pinnar och stickor är inte direkt nåt jag vänder mej om efter. Det handlar inte om något annat än hur min hjärna är präglad. Jag går efter hur lyckliga de ser ut att vara och ofta sammanfaller detta med att de är lite mjuka i kroppen med runda former. Man kan säga att jag håller på formerna...

Den nakna sanningen

När blir vi medvetna om att vi har en naken kropp som vi måste skyla till varje pris och varför? När vi är små struntar vi ofta i om vi är påklädda eller ej, såvida det inte är smällkallt eller blåser storm ute. Men nån gång i fyra-femårsåldern börjar nåt hos våra föräldrar nå fram till oss, att vi nog gör bäst i att ha kläder på oss i de allra flesta lägen. Samtidigt börjar den resa som ska leda fram till att vi som något äldre ser nakenhet som nåt, om inte skamligt så ändå tillräckligt annorlunda att en del av oss kan börja fnittra så fort nakenhet kommer på tal eller man skulle råka se en naken kropp. T o m de mest härdade av oss rycker till och tittar hastigt bort om någon bar del av ens kropp som vanligtvis inte är bar skulle råka exponeras.

På sätt och vis är den avoga inställningen till den nakna kroppen ett resultat av att vi människor haft kläder i någon form i mer än 125,000 år. Vi blev alltmera hårlösa under det stadium vi vetenskapligt kallar Homo Erectus tills för kanske 150,000 år sen var så bara att vi knappast skulle överleva mer än några minuter i Europa om vi hade nått dit då. Lösningen var att klä oss i hudar och växtfibrer. Det har bidragit till att vi har en syn på våra kroppar som något som vi måste klä på. Men det är bara en del av sanningen. Många kulturer bär än idag knappt några kläder alls, främst de i varmare och torrare klimat. Om somrarna klär även vi här i norr om till mer lättklätt, mestadels för att ta del av solljuset men också för att visa upp de delar av den mänskliga kroppen som annars inte skulle visas.

Men det har också vuxit fram en form av "prydhet" kring bärandet av kläder som i olika tidevarv gett upphov till regelrätta förföljelser av människor som inte velat bära kläder eller minimalt med plagg. Den förföljelsen har i vissa sammanhang fått religiösa under- och övertoner med katastrofala resultat. Motpolerna har varit nudister och naturister vilket på våra breddgrader kanske är att gå aningen för långt, framför allt om somrarna. Kläderna har blivit en sorts annonspelare för individen och många kulturer har visat upp väldigt fantasifulla kreationer som kan tävla med de mest färgglada fåglarna. Att då tala om nakenhet verkar lite malplacerat i sammanhanget men jag tänker ändå glatt fortsätta.

Vi människor är nakna apor, varför vi är det är en svår nöt att knäcka men den troligaste förklaringen är att vi förlorade hårbeklädnaden därför att vi som långväga vandrare behövde svettas över hela kroppen vilket ledde till att håren bara var i vägen när vi skulle svettas. Den nakna kroppen är samtidigt i sin helhet en källa till erotiska känslor. Det är inte lika mycket synbar styrka hos människor utan upplevd sådan som attraherar.

Vad jag vill åt är varför vissa upplever nakenhet som något obehagligt, t o m fult. Framför allt vill jag veta varför denna åsikt sammanfaller med hyckleri och med makt. Många gånger har just såna människor som säger sej öppet ogilla synen av en naken kvinna/man förlustat sej på olika vis med just den nakna kroppen som ändamål. För sanningen är att vi alla gillar den nakna kroppen. Den fascinerar, skrämmer vissa, irriterar andra, attraherar de allra flesta och är ett vanligt samtalsämne fast många gånger i förtäckta ordalag.

Jag själv gillar den utan problem. Som varande ung heterosexuell man gillar jag den kvinnliga kroppen speciellt men eftersom jag är utan fördomar på området har jag inget emot den manliga kroppen alls. Under det tunna skal vi kallar kläder är vi ju mer eller mindre varandras spegelbilder. Tidningar och filmer med nakna människor har jag heller inget emot. Att en del håller på med diverse sexakter bryr jag mej inte om. Sånt är bara löjligt, det hör privatlivet till och den som tycker om att se på när andra reproducerar sej är lika löjlig, anser jag. Men jag fördömer det inte, enbart förlöjligar det.

Men den nakna kroppen får inte bli ett självändamål, den får inte fläkas i ansiktet på andra och bli ett störande inslag. Då har den tappat det den är till för, nämligen attraktionen och nyhetens behag. Däri ligger ett dilemma. För mycket av det goda kan leda till man blir uttråkad. Det är förmodligen på den vägen porrindustrin har vuxit fram. Folk ville ha mer än bara en flicka som dansade medan hon tog av sej kläderna, som under striptease-erans gyllene år på 1920-talet. Idag finns alla varianter från just striptease till närmast våldsamma sexualakter representerade på internet. Det sistnämnda kommer nog att sakta dö ut eftersom det finns en gräns för vad vi människor tål och klarar av. I alla fall hoppas jag det. Den vanliga posen räcker gott för mej.

Attraktion och avund, orsak och verkan

Så den nakna kroppen mår bra av att då och då visas upp i lagom doser. Man behöver inte titta om man inte vill. Valfriheten är den bästa censuren såväl som den bästa kuren.