Den svenska prydheten

Den svenska synden är en myt. Men den svenska prydheten är det definitivt inte. Att visa formerna under en t-tröja eller gå i kortbyxor är inte exhibitionism för en tjej. Det kallas att klä sej efter årstiden och temperaturen samt att visa upp sej. Men inte ens det faller alla i smaken. På en del ser det förstås smaklöst ut, men många gånger är det snyggare med lättklätt än helt avklätt. Men som sagt, även lättklätt har kommit att hamna i skottgluggen på sistone. Framför allt beroende på att allt yngre går klädda så, vilket inte är meningen. Personligen anser jag att en någorlunda fast åldersgräns för detta går vid 18-19 i ålder. Innan dess har formerna i allmänhet inte utvecklats tillräckligt för sån klädsel.

För oss killar är det inte lika illa ställt. Så länge inte herrn där nere sticker ut får vi tydligen gå klädda hur som helst, bara det inte är för skrikigt för då reagerar de där som tycker att man ska klä sej efter sin tillhörighet, vilket konstigt nog innebär att bara bögar får klä sej flashigt och färgrikt numera. Så är det i det "moderna" Sverige. Konservativ får man bara vara när man klär sej. Allt annat är antingen slampigt, bögigt eller bara knäppt. Vi generaliserar och hötter finger åt allt som ser annorlunda ut eller skrämmer vårt sinne för det tillåtna.

Lättklätt och/eller avklätt signalerar inte "kom och ta mej!" utan är mer ett uttryck för att man gillar sin egen kropp och vill visa sej stark inför alla andra, framför allt andra kvinnor. Att inte acceptera eller förstå det tyder på att vårt samhället har blivit oerhört mer avogt inställt till den mänskliga kroppen än tidigare decennier. Inte så att vi ska gå tillbaka till åren 1965-1975. Den perioden var för promiskuös och lössläppt, och faktiskt lika fördomsfullt inställd till sexualitet och utstrålning som idag.

Men varför är vi så pryda? Vad får ett helt samhälle att helt plötsligt bli så emot människans utseende? Eller är jag ute och cyklar? Kanske jag ser hjärnspöken? Men jag tycker likväl att vi har fått ett samhälle som ser ner på utseendet och gör objektifierandet av människor till nåt fult. Detta med tanke på att objektifiering är det första vi utför när vi ser en annan människa. Vi bedömer dom utifrån deras utseende och manér den första gången vi ser dom. Vi ser dom som objekt i några millisekunder innan vi ser dom som de individer de verkligen är. Denna objektifiering hänger kvar, präglad av eoners nedärvda synsätt inom en viss kultur. Detta nedärvda ses nu alltså som nåt fult och förlegat.

Att se kvinnor - och numera även män - som objekt är således inget fel. Så länge det bara handlar om att sälja sej själv på det professionella planet ser jag inget fel i att använda sej av kvinnor och män i reklam som gör diverse åtbörder. Men de ska inte sälja sex eller ens sexighet. Det är produkten de ska göra begärlig. Att anspela på sensualism och sexighet gör inget, bara det inte blir töntigt. Töntigheten i det här fallet består i att man tar bort uppmärksamheten från produkten genom sina rörelser eller blotta utseendet. Där har konfektionsföretaget Dressmanns reklaminslag i TV lyckats. En bra blandning mellan kropp, kläder och marknadsföring, även om rösterna ofta presenterar för många floskler.

Det är väl det amerikanska sättet att se på nakenhet och den mänskliga kroppen som spelar in här. Det är ju bara sååååå hemskt med lite mer hud än ansikte och händer. Med allt detta vill jag ha sagt att vi kort och gott har svängt pendeln för vad som är en sund inställning till våra kroppar för långt åt det pryda hållet idag. Jag gillar inte att se nudister och naturister på gatorna, främst för att såna tenderar att frysa under de kallare perioderna av året samt har lättare för att bränna sej och dra på sej sjukdomar. Men jag gillar inte heller att se påpälsade "nuckor" mitt i sommaren. DET är värre än avklätt!




"Varför så bråttom? Vi ska inte dö än"

Porrens roll i samhället

Vad sägs om att titta på en vacker naken kvinna idag? Om du är heterosexuell man förstås. Andra begivenheter tänker jag inte diskutera här eftersom jag inte har erfarenhet av dom.

Howard Bloom anser att porren fyller en funktion som rogivare åt fula tankar och fantasier. Inte bara fula utan även helt normala fantasier förstås. Han menar nämligen att många sexvåldsdåd hade kunnat undvikas om de haft tillgång till porr att fantisera kring istället för att jaga unga kvinnor (och män) som de förgripit sej på. Se film nedan. Nu hade väl inte alla kunnat lindra sina lustar genom att titta på och fantisera kring en naken kvinna men de mer "normala" bland dräggen hade kunnat stoppas den vägen. Spärra in dom på vårdkliniker, ge dom tidningar och filmer samt sin egen kropp att "leka med" så slipper vi dom i samhället. Det är vad jag tolkar Howards budskap som. Att onanera är enligt Bloom en bra grund för alla människor (inte bara män) som vill få utlopp för sina lustar. Många andra djur gör det regelbundet för att inte bli galna.

Howard Bloom i debattagen. Foto från The New Rockstar Philosophy.com. Klicka på bilden eller texten för att se filmen.

Jag skulle vilja lägga till den religiösa aspekten i den här diskussionen. Det är så att eftersom så många religioner förbjuder den nakna kroppen att visas i så många sammanhang anser jag (jag är troligen inte ensam om att tycka så här) att sexuellt våld hålls uppe just för att man förnekas tillgång till fantasier av olika slag. Våra religioner sätter ett moraliskt hinder för den nakna kroppen och ju mer man gör så desto värre blir utloppet för de inre lustarna.

Nu är väl sexuellt våld snarare en maktdemonstration än en sexuell sådan men i och med att den tar sej uttryck i sex är den grundad i den sexuella lustan, vilken ju faktiskt är makt. Man blir förnekad sex och ömhet av de som har makt och då tar man ut sin frustration på de man upplever är svagare. Detta kan ha sitt ursprung i barndomens brist på närhet och ömhet men kan lika gärna också växa fram under vuxen ålder.

Så det är nog bara bra att vi har lite naket att titta på ibland. Men inte för mycket. Nån måtta får det vara. När man ska arbeta ska man arbeta. Var sak har sin tid och plats.




"Lose your dream, you lose your mind."

Varför jag INTE är vegetarian

Det korta svaret på frågan varför jag äter animaliska produkter är att jag tycker det är gott och att det är naturligt att äta såna produkter. Det mer komplicerade svaret inbegriper moralfrågor som huruvida det är rätt att äta nåt levande som tittar på en. Saken är den att vi människor lägger in mänskliga värderingar även i annat levande och inbillar oss att de känner på samma sätt som vi gör. Det leder till att en del avsäger sej möjligheten att äta kött för de inte vill se lidande, ett upplevt lidande ska sägas. Visst gillar ingen att bli dödad men naturen består främst av döda och dödas.

Det främsta delsvaret här vad gäller naturen är att vi människor ska inte sätta oss över vår natur. Det ligger i vår natur att vara allätare, omnivorer, och äta så mycket som möjligt av vad som kan gå ner i våra magar. Därmed inte sagt att man behöver äta allt man ser. Det viktiga är att man ger kroppen den näring man behöver. Kött innehåller viktigt protein och många mineraler samt vitaminer som vi inte får på annat håll. Grönsaker innehåller andra ämnen som är bra för oss, liksom bär och frukt innehåller ytterligare annat. Övrigt bidrar också med viktiga ämnen. Det är inte kosten i sej som oftast är fel i vårt moderna samhälle. Det är mängden på vad vi än äter och hur den maten ser ut som är problemet. En tumregel för mej har varit att köttet ska vara tillagat, grönsakerna och frukten ska vara råa medan rotfrukter kan vara kokade.

 

Det moraliska i att inte äta kött för att det strider mot ens religion, för att det är fel att döda och andra såna betänkligheter köper jag inte fullt ut. Det är som jag sagt i första stycket ett resultat av att vi människor läser in för mycket av våra egna känslor i andra djurs känsloliv. Plantor har nervsystem också och vad vet vi om deras lidande när vi rycker, sliter, hugger och skär i dom? Min konklusion av detta blir följaktligen att vi nog kan äta det mesta utan betänkligheter. Jag kan dock förstå dom som inte äter av dessa skäl eftersom de har stort medlidande.

Hunnen så här långt i mitt skrivande kan jag dock meddela att jag aldrig kommer att äta insekter, åtminstone inte medvetet. Dels är de alldeles för främmande och dels verkar de inte innehålla tillräckligt med matigt innehåll. De klarar i alla fall jag mej utan. Ej heller kanin eller fågel (längre). Kanin innehåller inte tillräckligt med näringsämnen för att vi människor ska kunna leva uteslutande på dessa och fågel måste tillredas så noga att minsta misstag kan leda till döden om det vill sej illa.

Religion är inget giltigt skäl i min värld att hoppa över vissa typer av mat. Det var kanske giltigt på den tiden det inte gick att förvara mat på lika bra vis som vi kan göra idag men att göra religion av detta med förvarande och preparerande av mat är bara för sjukt. Hoppas jainister, judar och muslimer växer upp nån gång.



"Our green valleys will be greener once we fully grasp the infinite vitality of the green!"

Vad borde vara barnförbjudet?

Är en bild av en naken människa nåt man borde förbjuda barn att se? Är en våldsam film nåt att förbjuda barn att se? Jag blir alltmer fundersam rörande detta med förbud ju mer jag ser vad som finns där ute. Det står helt klart att förbud av detta slag mer handlar om vad man TROR att barnen skulle ta illa vid sej av och vad man själv som vuxen VET att man tar illa vid sej av. Det är alltså en moralisk fråga och moral i kombination med förbud slutar sällan bra. Framför allt när det gäller vad vi anser att barnen mår bäst av.

Har vi någon gång frågat barnen vad de tycker om si och så? Har vi analyserat det i så fall på rätt sätt - utan att en massa perverterade terapeuter utan formell utbildning höjer sina stämmor och gör narr av psykologin som ämne genom att lägga in en massa retarderade tolkningar. Vet vi således egentligen om barn tycker nåt speciellt gällande nakenhet, våld och fula ord? Vet vi vad som är deras egna åsikter och vilka som är inympade på dom av deras föräldrar eller andra vuxna i deras närhet?

Hela detta med termen vuxenmaterial formligen stinker av den där fula perverterade moralpaniken som omger hela frågan kring nakenhet. Termen antyder att det finns saker som bara vuxna får titta på och uppleva. Vad är då barnmaterial? Man har t ex dragit in nakenfotografering och erotik i begreppet pornografi och därmed fått det hela till att vara något skamligt och fult att titta på den nakna kroppen, något bara vuxna håller på med enligt denna fördomsfulla syn på saken. Man får det till att den mänskliga kroppen är nåt fult att visa upp, precis i linje med dessa fördomsfulla åsikter med religiösa under- och övertoner. Vi har kläder på oss för att skydda oss mot kyla, vind eller för stark sol. Att det ligger en moralisk dimension i det hela beror på att religionen slagit i oss alla det var för att gudarna inte ville att vi skulle gå nakna.

Sen att ren pornografi med sexuella akter och annat inte är nåt för de allra minsta håller jag absolut med om men inte från moralisk synvinkel utan en rent praktisk sådan, små barn förstår inte vad sex går ut på och det bör man vänta med tills barnen är i tonåren innan man på ett pedagogiskt vis talar om vad det innebär med sex. Ingen film i världen kan jämföra sej med verkligheten. Men tonåringarna får minsann hålla på med varandra, vi vuxna har vårt eget liv, eller hur?

Likadant är det med våldsamma filmer. Där kan jag visserligen till viss del förstå problematiken eftersom barn, liksom vuxna, ogillar kaos vilket ju våld leder till. Men jag är övertygad om att även en sjuåring kan skilja på det våld som förekommer i en TV-serie eller en film och det som skildras i nyheterna. Det är när propaganda kommer in i bilden som det kan bli svårt för dom att skilja fakta från fiktion. Här talar jag förstås om det hejdlösa glorifierandet av våld som förespråkas på vissa håll (ingen nämnd ingen glömd).

Jag tror inte det bästa är att "skydda" våra barn från nakenhet, våld och annat som "anses" vara farligt för dom. Det bästa är att låta dom fråga sej fram och som vuxen ska man svara så ärligt som möjligt. Att linda in det eller säga att sånt får man inte titta på eller säga kommer bara att så tvivel hos barnet och stärka nyfikenheten. Bättre då att ignorera det eller "portionera" ut kunskapen, om man har någon, inom ämnet.

Någon som har nåt bra tips för hur man får barnen att inte drabbas av moralpanik?

Detta inlägg inspirerades av läsningen av detta inlägg.




"Trygga räkan"