Halloween har diskuterats här tidigare i flertalet inlägg, men vad har utsättande av ljus vid gravarna för bakgrund? Allhelgonahelgen, vilken infaller vid månadsskiftet oktober-november, är en parallell till den ursprungligen brittiska Halloween/Samhain-helgen, och som sådan är det rätt lätt att se den kristna kyrkans försök att överflygla just denna keltiska sed, som förmodligen blev ganska populär på europeiska kontinenten.
Så att sätta ljus vid gravarna torde vara ett mildare sätt att blidka de döda på, än att sätta ut deras skallar, vilket senare blev kålrötter, och numera pumpor. Sen att det är samma sorts nonsens båda två sedvänjorna är en annan sak. Fascinationen för dom båda är lika stor hos folk.
Visar inlägg med etikett Sverige. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sverige. Visa alla inlägg
fredag 20 oktober 2017
lördag 20 december 2014
Det kommer inte fler till Sverige än förr i tiden
Rubriken riskerar snart att bli en truism eftersom den ju stämmer så bra. Det kommer en massa människor hit till Sverige varje år, men samtidigt flyttar väldigt många härifrån. Skillnaden mot andra inflyttare är att många av de nya har en så radikalt annorlunda kultur att de märks på grund av detta. Tidigare inflyttare (italienare, balkanfolk, östeuropéer och tyskar) hade i stort sett samma sorts kultur som vi själva har haft här i Norden de senaste millennierna.
Det är just också för att så många av de nyinflyttade vägrar ta del av den svenska kulturen och istället bygger vidare på sina traditioner som gör att de märks desto mer. Inte desto mindre hjälper vi alla dessa att bygga upp sina liv igen, de som vill vara med. Därför är det så sorgligt att se hur många av immigranternas barn åker ner till Mellanöstern för att slåss med tokarna där nere.
De största immigrantgrupperna vi har i Sverige är förstås finländare, följt av norrmän och tyskar. De som numera är en del av den svenska befolkningen, dvs de är assimilerade av den stora befolkningen omkring dom, räknas naturligtvis inte dit. Jag är tämligen säker på att de allra flesta av de nya immigranterna, inklusive de som är muslimer, kommer att bli assimilerade av den svenska/europeiska kulturen, vilket motstånd de än kan tänkas bjuda.
Någon massinvandring har aldrig förekommit, däremot finns det inom arkeologin tecken på massutvandring, framför allt för ca 2000 år sen då en köldknäpp fick många att ge upp sin mark för ett bättre liv på kontinenten. Vissa sätter detta i samband med goternas framträdande i den europeiska historien, men det är oklart på vilket sätt dessa utvandrare bidrog till goternas sammansättning av folkslag. Sen får vi inte glömma den enorma massutvandringen för ca 100-150 år sen då över en miljon människor lämnade Sverige för USA, Argentina, Brasilien och andra länder som bjöd på bättre livskvalitet än vad hemlandet kunde erbjuda då. När ska de främlingsfientliga ta till sej detta, eller lyssnar de alls på fakta?
Vad vi behöver i Sverige är en fungerande invandringspolitik som ger alla som vill stanna kvar, och har giltiga skäl för det, en chans att rota sej i landet, i utbyte mot att de ganska snabbt blir en del av samhället. Nu menar inte jag att de helt ska ge upp sina traditioner och sitt sätt att leva. Det jag vill att de ska göra är att addera sitt sätt att leva till den redan befintliga kulturen, såsom skett i flera tusen år före dom. Men på det stora hela ska de göra som infödingarna gör och anpassa sej till detta. Det får vi göra när vi flyttar till ett annat land.
Men visst, vi behöver verkligen få ordning på de som verkligen kommer. Idag kommer vi ingenvart med nuvarande politik. Vad är det för stolpskott som placerar flyktingar och invandrare på det sätt som de placeras nu? Det är inte bra för de nyanlända och inte heller är det bra för dom som ska ta hand om dessa människor, lika lite som det är bra för den ort där flyktingarna hamnar.
Ska immigrationen öka eller minska? Svar: Den ska vara som den är nu för det klarar vi av. Men de som kommer hit ska veta att vi har både öppna armar såväl som vissa krav på dom.
"Chann eil aon chànan gu leòr"
Det är just också för att så många av de nyinflyttade vägrar ta del av den svenska kulturen och istället bygger vidare på sina traditioner som gör att de märks desto mer. Inte desto mindre hjälper vi alla dessa att bygga upp sina liv igen, de som vill vara med. Därför är det så sorgligt att se hur många av immigranternas barn åker ner till Mellanöstern för att slåss med tokarna där nere.
De största immigrantgrupperna vi har i Sverige är förstås finländare, följt av norrmän och tyskar. De som numera är en del av den svenska befolkningen, dvs de är assimilerade av den stora befolkningen omkring dom, räknas naturligtvis inte dit. Jag är tämligen säker på att de allra flesta av de nya immigranterna, inklusive de som är muslimer, kommer att bli assimilerade av den svenska/europeiska kulturen, vilket motstånd de än kan tänkas bjuda.
Någon massinvandring har aldrig förekommit, däremot finns det inom arkeologin tecken på massutvandring, framför allt för ca 2000 år sen då en köldknäpp fick många att ge upp sin mark för ett bättre liv på kontinenten. Vissa sätter detta i samband med goternas framträdande i den europeiska historien, men det är oklart på vilket sätt dessa utvandrare bidrog till goternas sammansättning av folkslag. Sen får vi inte glömma den enorma massutvandringen för ca 100-150 år sen då över en miljon människor lämnade Sverige för USA, Argentina, Brasilien och andra länder som bjöd på bättre livskvalitet än vad hemlandet kunde erbjuda då. När ska de främlingsfientliga ta till sej detta, eller lyssnar de alls på fakta?
Vad vi behöver i Sverige är en fungerande invandringspolitik som ger alla som vill stanna kvar, och har giltiga skäl för det, en chans att rota sej i landet, i utbyte mot att de ganska snabbt blir en del av samhället. Nu menar inte jag att de helt ska ge upp sina traditioner och sitt sätt att leva. Det jag vill att de ska göra är att addera sitt sätt att leva till den redan befintliga kulturen, såsom skett i flera tusen år före dom. Men på det stora hela ska de göra som infödingarna gör och anpassa sej till detta. Det får vi göra när vi flyttar till ett annat land.
Men visst, vi behöver verkligen få ordning på de som verkligen kommer. Idag kommer vi ingenvart med nuvarande politik. Vad är det för stolpskott som placerar flyktingar och invandrare på det sätt som de placeras nu? Det är inte bra för de nyanlända och inte heller är det bra för dom som ska ta hand om dessa människor, lika lite som det är bra för den ort där flyktingarna hamnar.
Ska immigrationen öka eller minska? Svar: Den ska vara som den är nu för det klarar vi av. Men de som kommer hit ska veta att vi har både öppna armar såväl som vissa krav på dom.
"Chann eil aon chànan gu leòr"
torsdag 5 juni 2014
Ett Sverige som kanske aldrig funnits
Jag läser en krönika i DN, skriven av en utlandsfödd svensk, om ett välfärdssamhälle som monterats ner bit för bit. Krönikören klagar på att allt privatiserats vilket lett till att samhället störts och förstörts. Jag vill vända lite på det resonemanget och säger som så att hade det privata alternativet fått leva kvar när Folkhemmet byggdes hade vi inte haft den situationen vi har idag. Socialdemokraternas folkhem var visserligen uppbyggt på en tanke om välvilja, men man missade det privata alternativet. Visst fanns det privata företag som utförde samma saker som staten och landstingen gjorde, men de marginaliserades och räknades inte med då välfärdsstaten byggdes.
Sverige som drömland har nog aldrig funnits, precis som alla andra drömländer. Folkhemmet byggdes i en tid, strax före andra världskriget, då landet i alla fall var på väg uppåt rent utvecklingsmässigt och standarden också. När sen det allmänna samhällsklimatet ändrades 30 år senare befanns den modellen vara utdaterad så man försökte med miljonprogrammet, alla dessa hus som visserligen gav bostäder åt många vilket är bra, men i realiteten var det konstgjord andning. Det ekonomiska läget blev allt sämre, som en följd av oljekrisen på 1970-talet. I det läget, sent 1980-tal, försökte man privatisera eller lägga ut vissa saker på kommuner och landsting för att spara pengar. Som anglosaxiska människor säger: för lite och för sent.
Att reagera mot ekonomiska förändringar, bra som dåliga, genom att antingen privatisera eller förstatliga är alltid av ondo och tyder på kortsiktigt tänkande. Man ska alltid låta marknaden sköta sej själv och från statligt håll bara gripa in för att hjälpa till, inget annat. Det betyder dock inte att staten inte får ha egen verksamhet som konkurrerar med det privata, tvärtom. Det statliga och det privata ska alltid ha en vänlig konkurrenssituation visavi varandra. Krönikören har rätt i att vi har monterat ner välfärdssamhället men det beror på att Folkhemmet skapade en chimär, en skugga av något som kanske aldrig existerat, nämligen ett hållbart samhälle...
"Don't cry because it's over, smile because it happened"
Sverige som drömland har nog aldrig funnits, precis som alla andra drömländer. Folkhemmet byggdes i en tid, strax före andra världskriget, då landet i alla fall var på väg uppåt rent utvecklingsmässigt och standarden också. När sen det allmänna samhällsklimatet ändrades 30 år senare befanns den modellen vara utdaterad så man försökte med miljonprogrammet, alla dessa hus som visserligen gav bostäder åt många vilket är bra, men i realiteten var det konstgjord andning. Det ekonomiska läget blev allt sämre, som en följd av oljekrisen på 1970-talet. I det läget, sent 1980-tal, försökte man privatisera eller lägga ut vissa saker på kommuner och landsting för att spara pengar. Som anglosaxiska människor säger: för lite och för sent.
Att reagera mot ekonomiska förändringar, bra som dåliga, genom att antingen privatisera eller förstatliga är alltid av ondo och tyder på kortsiktigt tänkande. Man ska alltid låta marknaden sköta sej själv och från statligt håll bara gripa in för att hjälpa till, inget annat. Det betyder dock inte att staten inte får ha egen verksamhet som konkurrerar med det privata, tvärtom. Det statliga och det privata ska alltid ha en vänlig konkurrenssituation visavi varandra. Krönikören har rätt i att vi har monterat ner välfärdssamhället men det beror på att Folkhemmet skapade en chimär, en skugga av något som kanske aldrig existerat, nämligen ett hållbart samhälle...
"Don't cry because it's over, smile because it happened"
torsdag 27 februari 2014
Min kortfattade version av Sveriges historia 1520-1914
Herman Lindqvist har gjort det, Peter Englund har gjort det, Dick Harrison har föreläst om det - och nu gör även jag det. Skriver en så kortfattad historieskrivning av Sveriges moderna historia som möjligt. Jag tänker inte ta upp några större slag, speciella händelser som var omvälvande för hela kontinenter eller stora tankar. Inte heller alla kungar och drottningar får nån större plats här. Det är de mindre tankarna och händelserna jag tänker sammanfatta. De som faktiskt förde utvecklingen av samhället vidare. Men i vardera änden finns det två stora händelser som ramar in denna period. Dessa tar jag med. Det jag främst tar med är galenskapen hos enskilda personer och deras handlingar, den övergripande tankegången hos alla människor, hög som låg, att konstant sträva efter att få det bättre.
Enklaste sättet att sammanfatta denna period är att skriva ordet krig. Krig, krig och åter krig. Skälen har varit desamma hela tiden, makt och pengar. Ibland gömde man dessa skäl bland en massa andra väldigt ytliga skäl. Att man ansåg sej ha en historisk rätt till ett visst landområde är faktiskt inget giltigt skäl, framför allt eftersom riktiga bevis för sån rätt aldrig kan tas fram. De betyder inget heller då detta eventuella ägande av en viss landsända ofta är så långt tillbaka i tiden att det då inte fanns några stater eller ens kungadömen som styrde stora områden.
Som land är Sverige ett av de äldsta som finns idag, men som stat är det en annan femma. Det är nämligen en ganska stor skillnad på länder och stater. Ett land kan styras av en kung eller vad som helst men samtidigt kan det vara i en beroendeställning till andra makter. En stat är en suverän del av världen med eget styre utan annat beroendeförhållande till andra än handel och diplomatiska förbindelser. Enklast uttryckt: Sverige blev inte en självständig stat förrän 6 juni 1523, trots att landet funnits i minst 500 år innan dess.
Sverige som stat börjar när danskarna under den i sinom tid senile Kristian II besegrade en svensk armé vid sjön Åsunden år 1520. Där skadades riksföreståndaren Sten Sture den yngre så svårt att han under den skumpiga färden mot Stockholm avled av sina skador. Kristian såg sej som segrare men efter ett uppror blev han omöjlig i det svenska riket och drog sej tillbaka till sitt västliga land där han alltså stagnerade, som alla andra styrande gjorde efter ett tag vid denna tid. Hur var det då med att Sverige är en ung stat, men ett gammalt land?
Det beror på att den moderna staten Sverige kom till när Gustav Eriksson, av ätten Vasa, såg till att skapa en nation byggd på principen ett folk ett styre. Den principen har tagits över av alla styrande idag, oavsett om det är monarki eller republik. Innan dess hade Sverige varit ett valkungadöme enligt den gamla germanska principen med råd som styrde och kungar som stadfäste det som man kommit överens om. Rådet fanns kvar men kungen hade nu nästan all beslutande makt själv. Den närmast allsmäktiga synen på styre har idag tagits över av det vi kallar regeringen men principen är densamma.
Processen tog lång tid, inte förrän på 1590-talet hade de svenska kungarna sån självsäkerhet att de kunde tvinga bort fiender enbart med hjälp av sitt sätt att vara, ingen var väl mer lämpad för sånt beteende än psykopaten Karl IX. Hans sätt att behandla motståndare står inte Ivan den förskräcklige, Mary Tudor (Bloody Mary), och andra 1500-talstokar långt efter. Tänk bara massmordet i Linköping 1600 efter en skenrättegång. Men hans äldre bror Erik lät också han ge efter för sin galenskap. Han lät mörda medlemmar ur ätten Sture redan 1567.
De gamla hävderna rörande den historiska rätten till mark och folk kom snart fram igen, men nu i ny skepnad. Eftersom Sverige hade fått en ny kungaätt, som inte var färgad av de gamla idéerna att man höll sej inom sina territorier just för att man var svenskar, var landet snart indraget i krig som inte längre gällde de vanliga skärmytslingarna utan så sakteliga kom det att handla om maktgalenskap, erövringar och rena rama rånen. Trettioåriga kriget t ex handlade till syvende och sist enbart om att röva, våldta och mörda. Det skrivs i de flesta historieböcker om slagen, erövringarna och vilka som var med, men väldigt sällan om hur hela byar, ibland även städer, utplånades när svenska, franska, tyska, turkiska och många andra arméer drog fram över Europas centrala delar.
Sällan står det i historieböckerna, speciellt de riktade till skolorna, om vilka övergrepp som begicks mot vanligt folk. Lika sällan står det om att många arméers officerare faktiskt förmanade sina soldater att inte begå dessa brott. Som en följd av alla dessa krig, initierade av överklassen för att de ogillar varandra och utkämpade av krigare mot underklassen, dog en massa människor av svält och sjukdomar. Men samtidigt gjordes också landvinningar inom vetenskap och kulturyttringar vilka mycket väl uppväger de destruktiva krafterna.
För Sverige innebar detta långa krig inte bara att en massa soldater förlorade sina liv på tysk mark och att en massa saker rövades hem till Sverige, utan också att en massa kunskap fördes med hem. Den kunskapen hölls ett bra tag enbart bland de besuttna men så sakteliga kom den att spridas bland vanligt folk med. Det tog sin lilla tid, men i och med att kyrkan fick uppdraget att undervisa folket så att de hängde med, inte bara i gudstjänsterna utan även i det som sades på tinget och i rådhusen, ökade så småningom även kunskapsnivån hos folket. Men det skulle dröja länge än innan folket fick så mycket att säga till om att de kunde låta sina röster höras offentligt utan repressalier.
Propagandan ville ju ha det till att krigen fördes för att rädda landet undan kaos och undergång samt för att den kristne guden ville att man skulle dra ut i krig, men man kan undra om det verkligen köptes av alla. Om nu alla verkligen gick med på detta, skulle väl inte straffet för desertering vara så högt? Sverige var enligt alla sätt att se på saken ett u-land långt in på 1800-talet, med enbart små förbättringar i levnadsstandarden. Faktum är att utvandringen till Amerika var av samma typ som dagens översköljningar av immigranter från Afrika och Asien till Europa. Historien upprepar sej alltså.
Den övergripande tanken genom alla åren fram till och med Borggårdstalet den 6 februari 1914 var den att Sverige var en nation, ett folk och styrd av en kung. Det sades inte rätt ut, men tanken var att man skulle sej som svensk endast. De regionala skillnaderna, de som en gång hade betytt att en västgöte var av ett helt annat folk än en smålänning eller en skåning, skulle suddas ut. Den största och viktigaste delen av denna utsuddning av det regionala identiteterna var inrättandet av folkskolan år 1841. Nu skulle folket få lära sej läsa och skriva, men endast om det som ansågs vara av vikt för de styrande och enbart på det sätt som ansågs vara fint.
Dialekter ansågs vara en relikt från äldre, mer primitiva tider och passade inte det samhälle de styrande ville ha. Individer passade inte heller in. Alla skulle stöpas i samma form, vit, stram, heterosexuell, högerhänt, och lydig. Samtidigt kom alltfler friheter på andra plan. Det blev lättare att röra på sej när kommunikationerna förbättrades, först med Göta kanal och senare med järnvägen. Då utbyttes kunskap den vägen, likaså åsikter om allt och alla. Inrättandet av en permanent riksdag oberoende av ständerna (adel, präster, ståndare och pistiller alltså) utan byggandes på andra egenskaper var ett första steg mot demokrati.
Sista skriet från det forna enväldet kom just på borggården i Stockholms slott den där dagen i februari 1914. Sista skriet från de som vill ha oss stöpta i samma form har inte kommit än, men likt enväldet har de inte längre nån plats i vårt samhälle. Vi strävar hela tiden efter att få det bättre för oss själva, för våra familjer och andra i vår närhet, vilket samtidigt skyndar på samhällsutvecklingen i stort. Samtidigt har krigen fortsatt att vara såväl ett hinder för utvecklingen som en paradoxal påskyndare av den.
Jag vill påstå att det som gjort oss till svenskar är samarbetet mellan olika landsdelar, krigen som utkämpades härsan och tvärsan ända fram till 1814 samt propagandan som först skapade en bild av Sverige som en stor nation som hade stor betydelse för Europas väl och ve, och sen skapade bilden av Sverige som en enda stat med ett enda folk. Före 1520 fanns det svenskar i Sverige men ingen kallade sej svensk. Man var upplänning, smålänning, västgöte eller annat. Svensk var man bara i förhållande till språket. Någon nationell sammanhållning fanns inte. Det krävdes faktiskt ett olympiskt spel och ett tal på en borggård till slottet inför ett gäng bönder för att den sammanhållningen skulle skapas.
Men fortfarande, 100 år senare, är det lite si och så med. Vad jag tycker om det? Ja, den som följt min blogg torde inse att jag det jag nu beskrivit är att nationalism inte är nåt annat än propaganda för att få pöbeln att göra som man vill.
"Det båtar föga att tala om gåtar
som båtar, ty att säga och vränga
till på det hela gör att det hela blir
gåtor!"
Enklaste sättet att sammanfatta denna period är att skriva ordet krig. Krig, krig och åter krig. Skälen har varit desamma hela tiden, makt och pengar. Ibland gömde man dessa skäl bland en massa andra väldigt ytliga skäl. Att man ansåg sej ha en historisk rätt till ett visst landområde är faktiskt inget giltigt skäl, framför allt eftersom riktiga bevis för sån rätt aldrig kan tas fram. De betyder inget heller då detta eventuella ägande av en viss landsända ofta är så långt tillbaka i tiden att det då inte fanns några stater eller ens kungadömen som styrde stora områden.
Som land är Sverige ett av de äldsta som finns idag, men som stat är det en annan femma. Det är nämligen en ganska stor skillnad på länder och stater. Ett land kan styras av en kung eller vad som helst men samtidigt kan det vara i en beroendeställning till andra makter. En stat är en suverän del av världen med eget styre utan annat beroendeförhållande till andra än handel och diplomatiska förbindelser. Enklast uttryckt: Sverige blev inte en självständig stat förrän 6 juni 1523, trots att landet funnits i minst 500 år innan dess.
Sverige som stat börjar när danskarna under den i sinom tid senile Kristian II besegrade en svensk armé vid sjön Åsunden år 1520. Där skadades riksföreståndaren Sten Sture den yngre så svårt att han under den skumpiga färden mot Stockholm avled av sina skador. Kristian såg sej som segrare men efter ett uppror blev han omöjlig i det svenska riket och drog sej tillbaka till sitt västliga land där han alltså stagnerade, som alla andra styrande gjorde efter ett tag vid denna tid. Hur var det då med att Sverige är en ung stat, men ett gammalt land?
Det beror på att den moderna staten Sverige kom till när Gustav Eriksson, av ätten Vasa, såg till att skapa en nation byggd på principen ett folk ett styre. Den principen har tagits över av alla styrande idag, oavsett om det är monarki eller republik. Innan dess hade Sverige varit ett valkungadöme enligt den gamla germanska principen med råd som styrde och kungar som stadfäste det som man kommit överens om. Rådet fanns kvar men kungen hade nu nästan all beslutande makt själv. Den närmast allsmäktiga synen på styre har idag tagits över av det vi kallar regeringen men principen är densamma.
Processen tog lång tid, inte förrän på 1590-talet hade de svenska kungarna sån självsäkerhet att de kunde tvinga bort fiender enbart med hjälp av sitt sätt att vara, ingen var väl mer lämpad för sånt beteende än psykopaten Karl IX. Hans sätt att behandla motståndare står inte Ivan den förskräcklige, Mary Tudor (Bloody Mary), och andra 1500-talstokar långt efter. Tänk bara massmordet i Linköping 1600 efter en skenrättegång. Men hans äldre bror Erik lät också han ge efter för sin galenskap. Han lät mörda medlemmar ur ätten Sture redan 1567.
De gamla hävderna rörande den historiska rätten till mark och folk kom snart fram igen, men nu i ny skepnad. Eftersom Sverige hade fått en ny kungaätt, som inte var färgad av de gamla idéerna att man höll sej inom sina territorier just för att man var svenskar, var landet snart indraget i krig som inte längre gällde de vanliga skärmytslingarna utan så sakteliga kom det att handla om maktgalenskap, erövringar och rena rama rånen. Trettioåriga kriget t ex handlade till syvende och sist enbart om att röva, våldta och mörda. Det skrivs i de flesta historieböcker om slagen, erövringarna och vilka som var med, men väldigt sällan om hur hela byar, ibland även städer, utplånades när svenska, franska, tyska, turkiska och många andra arméer drog fram över Europas centrala delar.
Sällan står det i historieböckerna, speciellt de riktade till skolorna, om vilka övergrepp som begicks mot vanligt folk. Lika sällan står det om att många arméers officerare faktiskt förmanade sina soldater att inte begå dessa brott. Som en följd av alla dessa krig, initierade av överklassen för att de ogillar varandra och utkämpade av krigare mot underklassen, dog en massa människor av svält och sjukdomar. Men samtidigt gjordes också landvinningar inom vetenskap och kulturyttringar vilka mycket väl uppväger de destruktiva krafterna.
För Sverige innebar detta långa krig inte bara att en massa soldater förlorade sina liv på tysk mark och att en massa saker rövades hem till Sverige, utan också att en massa kunskap fördes med hem. Den kunskapen hölls ett bra tag enbart bland de besuttna men så sakteliga kom den att spridas bland vanligt folk med. Det tog sin lilla tid, men i och med att kyrkan fick uppdraget att undervisa folket så att de hängde med, inte bara i gudstjänsterna utan även i det som sades på tinget och i rådhusen, ökade så småningom även kunskapsnivån hos folket. Men det skulle dröja länge än innan folket fick så mycket att säga till om att de kunde låta sina röster höras offentligt utan repressalier.
Propagandan ville ju ha det till att krigen fördes för att rädda landet undan kaos och undergång samt för att den kristne guden ville att man skulle dra ut i krig, men man kan undra om det verkligen köptes av alla. Om nu alla verkligen gick med på detta, skulle väl inte straffet för desertering vara så högt? Sverige var enligt alla sätt att se på saken ett u-land långt in på 1800-talet, med enbart små förbättringar i levnadsstandarden. Faktum är att utvandringen till Amerika var av samma typ som dagens översköljningar av immigranter från Afrika och Asien till Europa. Historien upprepar sej alltså.
Den övergripande tanken genom alla åren fram till och med Borggårdstalet den 6 februari 1914 var den att Sverige var en nation, ett folk och styrd av en kung. Det sades inte rätt ut, men tanken var att man skulle sej som svensk endast. De regionala skillnaderna, de som en gång hade betytt att en västgöte var av ett helt annat folk än en smålänning eller en skåning, skulle suddas ut. Den största och viktigaste delen av denna utsuddning av det regionala identiteterna var inrättandet av folkskolan år 1841. Nu skulle folket få lära sej läsa och skriva, men endast om det som ansågs vara av vikt för de styrande och enbart på det sätt som ansågs vara fint.
Dialekter ansågs vara en relikt från äldre, mer primitiva tider och passade inte det samhälle de styrande ville ha. Individer passade inte heller in. Alla skulle stöpas i samma form, vit, stram, heterosexuell, högerhänt, och lydig. Samtidigt kom alltfler friheter på andra plan. Det blev lättare att röra på sej när kommunikationerna förbättrades, först med Göta kanal och senare med järnvägen. Då utbyttes kunskap den vägen, likaså åsikter om allt och alla. Inrättandet av en permanent riksdag oberoende av ständerna (adel, präster, ståndare och pistiller alltså) utan byggandes på andra egenskaper var ett första steg mot demokrati.
Sista skriet från det forna enväldet kom just på borggården i Stockholms slott den där dagen i februari 1914. Sista skriet från de som vill ha oss stöpta i samma form har inte kommit än, men likt enväldet har de inte längre nån plats i vårt samhälle. Vi strävar hela tiden efter att få det bättre för oss själva, för våra familjer och andra i vår närhet, vilket samtidigt skyndar på samhällsutvecklingen i stort. Samtidigt har krigen fortsatt att vara såväl ett hinder för utvecklingen som en paradoxal påskyndare av den.
Jag vill påstå att det som gjort oss till svenskar är samarbetet mellan olika landsdelar, krigen som utkämpades härsan och tvärsan ända fram till 1814 samt propagandan som först skapade en bild av Sverige som en stor nation som hade stor betydelse för Europas väl och ve, och sen skapade bilden av Sverige som en enda stat med ett enda folk. Före 1520 fanns det svenskar i Sverige men ingen kallade sej svensk. Man var upplänning, smålänning, västgöte eller annat. Svensk var man bara i förhållande till språket. Någon nationell sammanhållning fanns inte. Det krävdes faktiskt ett olympiskt spel och ett tal på en borggård till slottet inför ett gäng bönder för att den sammanhållningen skulle skapas.
Men fortfarande, 100 år senare, är det lite si och så med. Vad jag tycker om det? Ja, den som följt min blogg torde inse att jag det jag nu beskrivit är att nationalism inte är nåt annat än propaganda för att få pöbeln att göra som man vill.
"Det båtar föga att tala om gåtar
som båtar, ty att säga och vränga
till på det hela gör att det hela blir
gåtor!"
tisdag 28 januari 2014
Svenskar är inte rasister eller ens främlingsfientliga, vi är byråkratiska
Vi svenskar är inte rasister. Inte heller är vi främlingsfientliga. Vi är bara osäkra och vet inte hur vi ska behandla främlingar. De som söker uppehållstillstånd här i landet är för otåliga och de förstår inte att Sverige är ett av världens mest byråkratiska länder med en lång tradition av människofientlighet. De lär sej att byråkratin har genomsyrat allt vårt tänkande så till den milda grad att: "Om de får sina pengar från Socialbyrån en dag för sent kallar de det rasism. När busschauffören ber dem visa sina biljetter är han rasist. Om läkaren inte ger dem de mediciner de vill ha så är läkaren rasist. Och så vidare."
Citaten ovan visar på hur lite folk från andra länder förstår av den kultur vi har byggt upp, för är det nåt som är genuint svenskt med vår kultur så är det vår version av byråkrati. Den bygger inte så mycket på tre formulär korrekt ifyllda som hos fransoserna, utan mer på att allt fungerar som kugghjul i ett gigantiskt maskineri. En sak fungerar där borta vilket ger direkta följder här så att det fungerar smärtfritt överallt. Några formulär behövs inte. Främlingar måste sättas in i detta system, utlänningar eller inte, och detta är inte rasism eller främlingsfientlighet. Det är byråkrati.
De som får avslag på sin ansökan, och vi som hör och läser om detta avslag, misstolkar det som främlingsfientlighet eller rasism, men det handlar alltså om människofientlighet. En djupt rotad sådan. Den har sin grund i det system som växte fram kring statsapparaten under stormaktstiden. Det offentliga Sverige kände sej så kraftfullt att man slog sej för bröstet varje gång en administrativ seger togs. Inte ens efter att stormaktstiden var över, alltså efter 1718, kunde denna fullgodhetskänsla stoppas. För om det är nåt byråkrater känner så är det fullgodhet.
Pappersexercisen är A och O i det byråkratiska systemet, men i Sverige har även samhället byråkratiserats. Vi har just de citerade exemplen ovan som visar på hur grundligt genomsyrat vårt samhälle är av byråkratiska tankegångar. Det är inte utan att man undrar om det gått för långt lite varstans. Men samtidigt är de asyl- och uppehållstillståndssökande också byråkratiskt lagda eftersom de förväntar sej regelbundenhet i vardagen. Kanske har de redan färgats av vårt sätt att tänka? Eller har de månne sin egna hemska form av byråkratiskt tänkande med sej? I så fall önskar jag de uppehållstillståndssökande lycka till. Det är en kulturkrock som heter duga, byråkrati mot byråkrati...
"Men med bevarad endräkt kommer vi att mäta imperiets utsträckning med hjälp av solens uppgång och nedgång."
Citaten ovan visar på hur lite folk från andra länder förstår av den kultur vi har byggt upp, för är det nåt som är genuint svenskt med vår kultur så är det vår version av byråkrati. Den bygger inte så mycket på tre formulär korrekt ifyllda som hos fransoserna, utan mer på att allt fungerar som kugghjul i ett gigantiskt maskineri. En sak fungerar där borta vilket ger direkta följder här så att det fungerar smärtfritt överallt. Några formulär behövs inte. Främlingar måste sättas in i detta system, utlänningar eller inte, och detta är inte rasism eller främlingsfientlighet. Det är byråkrati.
De som får avslag på sin ansökan, och vi som hör och läser om detta avslag, misstolkar det som främlingsfientlighet eller rasism, men det handlar alltså om människofientlighet. En djupt rotad sådan. Den har sin grund i det system som växte fram kring statsapparaten under stormaktstiden. Det offentliga Sverige kände sej så kraftfullt att man slog sej för bröstet varje gång en administrativ seger togs. Inte ens efter att stormaktstiden var över, alltså efter 1718, kunde denna fullgodhetskänsla stoppas. För om det är nåt byråkrater känner så är det fullgodhet.
Pappersexercisen är A och O i det byråkratiska systemet, men i Sverige har även samhället byråkratiserats. Vi har just de citerade exemplen ovan som visar på hur grundligt genomsyrat vårt samhälle är av byråkratiska tankegångar. Det är inte utan att man undrar om det gått för långt lite varstans. Men samtidigt är de asyl- och uppehållstillståndssökande också byråkratiskt lagda eftersom de förväntar sej regelbundenhet i vardagen. Kanske har de redan färgats av vårt sätt att tänka? Eller har de månne sin egna hemska form av byråkratiskt tänkande med sej? I så fall önskar jag de uppehållstillståndssökande lycka till. Det är en kulturkrock som heter duga, byråkrati mot byråkrati...
"Men med bevarad endräkt kommer vi att mäta imperiets utsträckning med hjälp av solens uppgång och nedgång."
fredag 17 januari 2014
Vanskligt att återge SJ monopol på trafiken
För några år sen gav privata aktörer åter chansen att köra på järnvägarna i Sverige, för första gången på flera decennier. Anledningen till förstatligandet hade varit att många privata aktörer hade kommit på ekonomiskt obestånd och behövde lösas ut, annars gick deras verksamhet under. Sen gjorde ju staten det som ändå höll på att hända, nämligen att lägga ner småjärnvägarna och med dom stora delar av landsbygden. Det största misstaget man sen gjorde var att föra över de småjärnvägar som var kvar till länen så de fick ha ansvaret för banorna. Man skulle ha gett de privata aktörerna chansen i det läget, men så skedde inte och ännu fler banor lades ner, till fromma för ändlösa rader med bilar vars förare säkerligen hade levt idag om inte politikerna satsat på dåliga vägar och dåligt planerade stadsplaner.
Att ge tillbaka staten ensamrätten på järnvägstrafiken i nuläget är vanskligt. Det löser inga av dagens problem eftersom banorna sköts separat från trafiken och så har det varit i snart 30 års tid. Men så resonerar Miljöpartiet och låter alltmer som ett konservativt socialistiskt parti på kuppen. Jag förstår att Socialdemokraterna är tveksamma till detta. Det är inte trafiken det är fel på, det är banorna. De blir övertrafikerade eftersom de är underdimensionerade i förhållande till kraven från operatörerna, vare sej de för passagerare eller gods. Skälen till att det är så är många, men det viktigaste är att när privata aktörer släpptes in på banorna gjorde man fel som inte skapade en övergripande övervakningsdel inom Trafikverket omedelbart. Nu är det ett enda sammelsurium av företag som snarare verkar strunta i arbetet och faktiskt verkar bekämpa varandra hellre än att skapa en funkande bana.
Det sämsta man kunde göra i det här läget vore att återföra allt till statlig kontroll. Då blir det samma problem om och om igen. Hellre då en statlig del och en privat del som samverkar. Då blir det konkurrens och vänligt samarbete samtidigt. Förhoppningsvis. Det finns alltid dom som ska förstöra även de bästa planer.
"Endless the trek,
endless the search"
Att ge tillbaka staten ensamrätten på järnvägstrafiken i nuläget är vanskligt. Det löser inga av dagens problem eftersom banorna sköts separat från trafiken och så har det varit i snart 30 års tid. Men så resonerar Miljöpartiet och låter alltmer som ett konservativt socialistiskt parti på kuppen. Jag förstår att Socialdemokraterna är tveksamma till detta. Det är inte trafiken det är fel på, det är banorna. De blir övertrafikerade eftersom de är underdimensionerade i förhållande till kraven från operatörerna, vare sej de för passagerare eller gods. Skälen till att det är så är många, men det viktigaste är att när privata aktörer släpptes in på banorna gjorde man fel som inte skapade en övergripande övervakningsdel inom Trafikverket omedelbart. Nu är det ett enda sammelsurium av företag som snarare verkar strunta i arbetet och faktiskt verkar bekämpa varandra hellre än att skapa en funkande bana.
Det sämsta man kunde göra i det här läget vore att återföra allt till statlig kontroll. Då blir det samma problem om och om igen. Hellre då en statlig del och en privat del som samverkar. Då blir det konkurrens och vänligt samarbete samtidigt. Förhoppningsvis. Det finns alltid dom som ska förstöra även de bästa planer.
"Endless the trek,
endless the search"
lördag 11 januari 2014
Separerad kyrka och stat - är det verkligen så?
2000 gick staten och Svenska kyrkan skilda vägar, men för dom som fortfarande var med i kyrkan innebar det att man var tvungen att betala via skattsedeln för kyrkans verksamhet. Det var denna sak, plus att jag ju liksom inte trodde på grundorsaken till att det finns en svensk kyrka, som gjorde att jag gick ur för ca 10 år sen. Lik förbannat verkar det som att staten hjälper kyrkan på många olika vis, och då tänker jag inte på kulturskatterna som finns runtom i landet, och som är väl värda att bevara på alla sätt och vis, utan på att kyrkan blandar sej i politiken, ofta på ett sätt som gör att de framstår som en politisk rörelse snarare än en religiös sådan.
Nu senast är det utspelet om klimatdravlet som är på tapeten, och det är naturligtvis så skrämmande för Svenska kyrkan att man skulle kunna tro att Antikrist eller nån annan trevlig gynnare som hatar kristendomen är på väg. Mest skrämmande är förstås att man från olika håll låter kyrkan vara en politisk spelare på det här viset. Men jag antar att det har med dess historia som en stor maktfaktor i samhället att göra. Det bästa är ju att ingen lyssnar på kyrkan, i alla fall inte i slutändan och ingen med inflytande. Låt det fortsätta så också.
"That stays in!"
fredag 13 december 2013
Finns det nåt som är genuint svenskt?
Den som följer min blogg någorlunda vet att jag nästintill hatar nationalism. I alla fall den som går ut på att en stat är detsamma som ett folk med en kultur och ett språk. Därför frågade jag mej genom ett antal inlägg om det fanns nåt som kan kallas svenskhet. Svaret på det är märkligt nog ja, detta eftersom ett visst geografiskt avgränsat område blir med tiden också avgränsat vad gäller språk och kultur. Dialekter och andra särarter från tiden innan det nationalistiska infördes lever kvar (förhoppningsvis). Men tyvärr går utvecklingen mot att särarterna förintas, och det är ofta nationalismen med sin utslätande effekt på allt som sticker ut som provinsiellt som är orsaken till detta.
Gillar du Kalle Jularbo? Då gillar du romsk musik. Gillar du Lucia och allt som hör till? Då gillar du fiskarvisor från Neapel i Italien. Traditioner kommer och går. Jag antar att vissa fastnar i ett visst tänkande och ser inte att traditionerna de var med om som barn inte alltid är desamma som dagens. Visste du att en klänning var ett plagg män bar förr i tiden? Klädning som det kallades, var ett plagg för att lätt komma i och ur under dagens lopp. Kvinnornas motsvarighet var kjorteln, samma som kjol med en tröja till. Under klädningen bar män en skjorta och hosor.
Men att diskutera hur saker och ting förändras har ingen betydelse för många människor. De förstår nog inte att det enda genuint svenska som finns är förmågan att assimilera andra kulturers särarter och bästa drag. Nja, nu överdriver jag. Det är en genuint mänsklig sak att göra. Det genuint svenska särdraget är förstås att göra andra kulturdrag till nåt folkligt och i längden trist. Det liksom faller en slöja av tråkighet över det som kommer in i den svenska kulturen. Det vi kallar svensk kultur har förresten inte funnits så länge. Det är ett konglomerat av olika landsdelars traditioner som kokades ihop på 1800-talet av nationalromantiker utan någon egentlig förståelse för det man satte samman.
Vi går mot ett alltmer nationalromantiskt, ohistoriskt och inskränkt samhälle där debatten om den politiska korrektheten utnyttjas på fel sätt av de som gärna vill se ett nationalromantiskt, ohistoriskt och inskränkt Sverige. Politisk korrekthet handlar inte om att traditioner vräks över ända bara för att några enstaka kan tänkas ta illa upp. Det handlar om att minoriteter vill bestämma agendan i ett samhälle gentemot hela befolkningen, så de som klagar över vad en rektor vill göra i Bromölla i dagens luciatåg ger mer uttryck för politisk korrekthet än det de beklagar sej över.
"Reader, suppose you were an idiot. And suppose you were a member of Congress. But I repeat myself."
Gillar du Kalle Jularbo? Då gillar du romsk musik. Gillar du Lucia och allt som hör till? Då gillar du fiskarvisor från Neapel i Italien. Traditioner kommer och går. Jag antar att vissa fastnar i ett visst tänkande och ser inte att traditionerna de var med om som barn inte alltid är desamma som dagens. Visste du att en klänning var ett plagg män bar förr i tiden? Klädning som det kallades, var ett plagg för att lätt komma i och ur under dagens lopp. Kvinnornas motsvarighet var kjorteln, samma som kjol med en tröja till. Under klädningen bar män en skjorta och hosor.
Men att diskutera hur saker och ting förändras har ingen betydelse för många människor. De förstår nog inte att det enda genuint svenska som finns är förmågan att assimilera andra kulturers särarter och bästa drag. Nja, nu överdriver jag. Det är en genuint mänsklig sak att göra. Det genuint svenska särdraget är förstås att göra andra kulturdrag till nåt folkligt och i längden trist. Det liksom faller en slöja av tråkighet över det som kommer in i den svenska kulturen. Det vi kallar svensk kultur har förresten inte funnits så länge. Det är ett konglomerat av olika landsdelars traditioner som kokades ihop på 1800-talet av nationalromantiker utan någon egentlig förståelse för det man satte samman.
Vi går mot ett alltmer nationalromantiskt, ohistoriskt och inskränkt samhälle där debatten om den politiska korrektheten utnyttjas på fel sätt av de som gärna vill se ett nationalromantiskt, ohistoriskt och inskränkt Sverige. Politisk korrekthet handlar inte om att traditioner vräks över ända bara för att några enstaka kan tänkas ta illa upp. Det handlar om att minoriteter vill bestämma agendan i ett samhälle gentemot hela befolkningen, så de som klagar över vad en rektor vill göra i Bromölla i dagens luciatåg ger mer uttryck för politisk korrekthet än det de beklagar sej över.
"Reader, suppose you were an idiot. And suppose you were a member of Congress. But I repeat myself."
fredag 6 december 2013
Den svenska prydheten
Den svenska synden är en myt. Men den svenska prydheten är det definitivt inte. Att visa formerna under en t-tröja eller gå i kortbyxor är inte exhibitionism för en tjej. Det kallas att klä sej efter årstiden och temperaturen samt att visa upp sej. Men inte ens det faller alla i smaken. På en del ser det förstås smaklöst ut, men många gånger är det snyggare med lättklätt än helt avklätt. Men som sagt, även lättklätt har kommit att hamna i skottgluggen på sistone. Framför allt beroende på att allt yngre går klädda så, vilket inte är meningen. Personligen anser jag att en någorlunda fast åldersgräns för detta går vid 18-19 i ålder. Innan dess har formerna i allmänhet inte utvecklats tillräckligt för sån klädsel.
För oss killar är det inte lika illa ställt. Så länge inte herrn där nere sticker ut får vi tydligen gå klädda hur som helst, bara det inte är för skrikigt för då reagerar de där som tycker att man ska klä sej efter sin tillhörighet, vilket konstigt nog innebär att bara bögar får klä sej flashigt och färgrikt numera. Så är det i det "moderna" Sverige. Konservativ får man bara vara när man klär sej. Allt annat är antingen slampigt, bögigt eller bara knäppt. Vi generaliserar och hötter finger åt allt som ser annorlunda ut eller skrämmer vårt sinne för det tillåtna.
Lättklätt och/eller avklätt signalerar inte "kom och ta mej!" utan är mer ett uttryck för att man gillar sin egen kropp och vill visa sej stark inför alla andra, framför allt andra kvinnor. Att inte acceptera eller förstå det tyder på att vårt samhället har blivit oerhört mer avogt inställt till den mänskliga kroppen än tidigare decennier. Inte så att vi ska gå tillbaka till åren 1965-1975. Den perioden var för promiskuös och lössläppt, och faktiskt lika fördomsfullt inställd till sexualitet och utstrålning som idag.
Men varför är vi så pryda? Vad får ett helt samhälle att helt plötsligt bli så emot människans utseende? Eller är jag ute och cyklar? Kanske jag ser hjärnspöken? Men jag tycker likväl att vi har fått ett samhälle som ser ner på utseendet och gör objektifierandet av människor till nåt fult. Detta med tanke på att objektifiering är det första vi utför när vi ser en annan människa. Vi bedömer dom utifrån deras utseende och manér den första gången vi ser dom. Vi ser dom som objekt i några millisekunder innan vi ser dom som de individer de verkligen är. Denna objektifiering hänger kvar, präglad av eoners nedärvda synsätt inom en viss kultur. Detta nedärvda ses nu alltså som nåt fult och förlegat.
Att se kvinnor - och numera även män - som objekt är således inget fel. Så länge det bara handlar om att sälja sej själv på det professionella planet ser jag inget fel i att använda sej av kvinnor och män i reklam som gör diverse åtbörder. Men de ska inte sälja sex eller ens sexighet. Det är produkten de ska göra begärlig. Att anspela på sensualism och sexighet gör inget, bara det inte blir töntigt. Töntigheten i det här fallet består i att man tar bort uppmärksamheten från produkten genom sina rörelser eller blotta utseendet. Där har konfektionsföretaget Dressmanns reklaminslag i TV lyckats. En bra blandning mellan kropp, kläder och marknadsföring, även om rösterna ofta presenterar för många floskler.
Det är väl det amerikanska sättet att se på nakenhet och den mänskliga kroppen som spelar in här. Det är ju bara sååååå hemskt med lite mer hud än ansikte och händer. Med allt detta vill jag ha sagt att vi kort och gott har svängt pendeln för vad som är en sund inställning till våra kroppar för långt åt det pryda hållet idag. Jag gillar inte att se nudister och naturister på gatorna, främst för att såna tenderar att frysa under de kallare perioderna av året samt har lättare för att bränna sej och dra på sej sjukdomar. Men jag gillar inte heller att se påpälsade "nuckor" mitt i sommaren. DET är värre än avklätt!
"Varför så bråttom? Vi ska inte dö än"
För oss killar är det inte lika illa ställt. Så länge inte herrn där nere sticker ut får vi tydligen gå klädda hur som helst, bara det inte är för skrikigt för då reagerar de där som tycker att man ska klä sej efter sin tillhörighet, vilket konstigt nog innebär att bara bögar får klä sej flashigt och färgrikt numera. Så är det i det "moderna" Sverige. Konservativ får man bara vara när man klär sej. Allt annat är antingen slampigt, bögigt eller bara knäppt. Vi generaliserar och hötter finger åt allt som ser annorlunda ut eller skrämmer vårt sinne för det tillåtna.
Lättklätt och/eller avklätt signalerar inte "kom och ta mej!" utan är mer ett uttryck för att man gillar sin egen kropp och vill visa sej stark inför alla andra, framför allt andra kvinnor. Att inte acceptera eller förstå det tyder på att vårt samhället har blivit oerhört mer avogt inställt till den mänskliga kroppen än tidigare decennier. Inte så att vi ska gå tillbaka till åren 1965-1975. Den perioden var för promiskuös och lössläppt, och faktiskt lika fördomsfullt inställd till sexualitet och utstrålning som idag.
Men varför är vi så pryda? Vad får ett helt samhälle att helt plötsligt bli så emot människans utseende? Eller är jag ute och cyklar? Kanske jag ser hjärnspöken? Men jag tycker likväl att vi har fått ett samhälle som ser ner på utseendet och gör objektifierandet av människor till nåt fult. Detta med tanke på att objektifiering är det första vi utför när vi ser en annan människa. Vi bedömer dom utifrån deras utseende och manér den första gången vi ser dom. Vi ser dom som objekt i några millisekunder innan vi ser dom som de individer de verkligen är. Denna objektifiering hänger kvar, präglad av eoners nedärvda synsätt inom en viss kultur. Detta nedärvda ses nu alltså som nåt fult och förlegat.
Att se kvinnor - och numera även män - som objekt är således inget fel. Så länge det bara handlar om att sälja sej själv på det professionella planet ser jag inget fel i att använda sej av kvinnor och män i reklam som gör diverse åtbörder. Men de ska inte sälja sex eller ens sexighet. Det är produkten de ska göra begärlig. Att anspela på sensualism och sexighet gör inget, bara det inte blir töntigt. Töntigheten i det här fallet består i att man tar bort uppmärksamheten från produkten genom sina rörelser eller blotta utseendet. Där har konfektionsföretaget Dressmanns reklaminslag i TV lyckats. En bra blandning mellan kropp, kläder och marknadsföring, även om rösterna ofta presenterar för många floskler.
Det är väl det amerikanska sättet att se på nakenhet och den mänskliga kroppen som spelar in här. Det är ju bara sååååå hemskt med lite mer hud än ansikte och händer. Med allt detta vill jag ha sagt att vi kort och gott har svängt pendeln för vad som är en sund inställning till våra kroppar för långt åt det pryda hållet idag. Jag gillar inte att se nudister och naturister på gatorna, främst för att såna tenderar att frysa under de kallare perioderna av året samt har lättare för att bränna sej och dra på sej sjukdomar. Men jag gillar inte heller att se påpälsade "nuckor" mitt i sommaren. DET är värre än avklätt!
"Varför så bråttom? Vi ska inte dö än"
onsdag 4 december 2013
Järnvägen - ett olycksbarn i samhället
Folk klagar på försenade tåg, vilket gör att artiklar skrivs i det oändliga om hur förseningarna ska bekämpas. Det gör också Riksrevisionen, som dessutom tycker att lösningen på problemet är att staten tar tillbaka skötseln av banorna. Det som rullar på banorna kan gärna få vara som nu, men det är nog bäst om farbror Staten tar hand om skenorna och gruset. Så resonerar Riksrevisionen och klandrar bland andra SJ, övriga tågoperatörer, Trafikverket och andra banskötare för bristande underhåll och, underförstått, dålig företagsmiljö.
I princip är det den rätta vägen att gå, att staten har hand om skötseln och många har hand om den rullande trafiken. Punktligheten skulle onekligen öka om så skedde, i alla fall till stor del. Men på sikt är det nog ändå bäst om varje region hade ansvar för sina banor, och verkligen skötte om dom också. Endast de banor som har riksintresse kan man tänka sej att staten främst sköter om.
Hur finansieringen ska ske för allt detta kan man ju fråga sej, men vi kan väl ta lite från statsförvaltningen? Tjänstemännen mår bara bra av att ha lite mindre i de statliga plånböckerna att spendera och leka med. Sen kanske vi kunde få en del företag och rika enskilda personer att lätta på sina plånböcker för det gemensamma goda. Det gick förr i tiden och slutade oftast bra. Varför skulle det inte gå nu? Är samarbete (kooperation med ett annat ord) ett så fult ord med en sån sliskig innebörd?
Järnvägen har blivit en sorts hackkyckling som tidningarna älskar att skriva spaltmetrar om hur farlig den är, regeringar helst skulle vilja slippa ta ansvar för och oppositionen alltid klandrar de styrande för att den inte sköts ordentligt. Folk i gemen gillar att åka tåg, men i och med att underhållet av banorna har blivit så eftersatt kan man undra hur länge till folks tålamod håller i sej.
"Där ingen nyckel passar, öppnar tålamodet"
I princip är det den rätta vägen att gå, att staten har hand om skötseln och många har hand om den rullande trafiken. Punktligheten skulle onekligen öka om så skedde, i alla fall till stor del. Men på sikt är det nog ändå bäst om varje region hade ansvar för sina banor, och verkligen skötte om dom också. Endast de banor som har riksintresse kan man tänka sej att staten främst sköter om.
Hur finansieringen ska ske för allt detta kan man ju fråga sej, men vi kan väl ta lite från statsförvaltningen? Tjänstemännen mår bara bra av att ha lite mindre i de statliga plånböckerna att spendera och leka med. Sen kanske vi kunde få en del företag och rika enskilda personer att lätta på sina plånböcker för det gemensamma goda. Det gick förr i tiden och slutade oftast bra. Varför skulle det inte gå nu? Är samarbete (kooperation med ett annat ord) ett så fult ord med en sån sliskig innebörd?
 |
| Spårskötselsfordon i Skurup 1986. |
"Där ingen nyckel passar, öppnar tålamodet"
lördag 28 september 2013
Problem med religioner - del sju: Eddans landskap
Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie som jag kallar "Problem med religioner".
Carl Otto Fast, ingenjör, geograf och amatörhistoriker, hävdade i en serie böcker att han kunde lokalisera de landskap som beskrivs i den ursprungliga Poetiska Eddan, inte den Snorre gjorde om. Han menade då att Västergötland var Eddans landskap. Vad är det nu jag babblar om? Jo, på grund av den moderna undervisningens ovilja att lära de svenska barnen nåt om deras historia, som till stora delar är gemensam med resten av Norden, kanske Eddan är okänd i sin fulla struktur för många, ja kanske helt okänd för många som gått i skolan de senaste 50 åren. Man måste vara verkligt intresserad av historia, religionshistoria och arkeologi för att verkligen känna till vad Eddan är och står för. Ordet Edda betyder enligt uppgift handskrift från gården Oddi på Island, den plats där Snorre (Snorre Sturlason) fann inspirationen till sin version av Eddan.
Det är en ganska stor diktsamling från Norge med religiösa såväl som sekulära motiv tillkomna nån gång under 800-1000-talet. Här finns vad som verkar vara ett allnordiskt allmängods till bredden fyllt med legender, rena påhitt, skämt, historiskt verifierbara händelser och personer invävda med saker som forskningen har haft svårt att identifiera. Den skrevs första gången ner på Island, nån gång under 1000-talet till 1200-talet i olika omgångar. De är uppdelade i gudadikter och hjältedikter. En speciell version kallad Codex Regius (ung. kunglig utgåva) skapades tidigt på Island och den verkar sakna vissa andra dikter som annars hör dit. De dikter som inte finns med i Codex Regius kallas Eddica Minora (de små eddorna).
Grundtonen är religiös och tycks vara att den gamla religionen minsann går att förena med kristendomen. Men framför allt vill man sätta in denna ton i ett för författarna historiskt sammanhang. Berättelser från folkvandringstiden (ca 200-700-talen) vävs ihop med sin tids berättelser och tankar. Det borde ha slagit dom att det redan då var vanskligt att göra så men tydligen blandades det friskt utan just dessa tankar. Det är därför vi idag har så svårt att utröna vad som är fantasier och vad som är verkliga händelser.
Språket är flytande men samtidigt högdraget och man förutsätts förstå det som sägs utan att behöva fråga en massa. Likt många andra texter med religiöst innehåll är tonen den att vi som läsare är tvungna att mer eller mindre hålla med eftersom de presenteras på ett ganska förnumstigt vis, samtidigt som känslan av avståndstagande infinner sej om man är det minsta oinitierad. Eddan är således inte det mest lättillgängliga av verk alla gånger.
Men vad med Carl Otto Fasts påstående att Eddans landskap skulle vara att finna i Västergötland? Jo, det finns nämligen en genomgående röd tråd genom nästan alla sagorna, den att de utspelar sej på platser som ligger nära varandra och vars geografi inte alls överensstämmer med platsen där den tillkom (Island). Fast gick genom sagornas omnämnande av geografiska platser och kom fram till att de platser som nämns i dom passar bäst in på Västergötland, av det enkla skälet att andra platser som även skulle kunna passa in ligger för långt bort för att vara Eddans landskap. Det inre av Asien är inte direkt nåt islänningarna skulle kunna ha en koppling till. Annars passar ju beskrivningen av höga berg i fonden, stora sjöar och likaledes stora skogar med öppna fält väldigt bra.
Men man kan undra om inte Fast lät sej luras lite av det faktum att bara för att Västergötland var det ursprungliga kungliga landskapet i det som skulle bli Sverige (från ca 900 fram till mitten av 1300-talet) så innebär det inte att Västergötland var Eddans landskap. Det kan förstås ha varit en del av landskapet som skildras i sagorna men inte mer än så. Sanningen är nog att hela Norden var att betrakta som Eddans landskap, för det finns ju gränser för våra hjärnors fantasi. Vad gäller händelserna som beskrivs är det nog svårare att hitta i verkligheten. Vissa saker är kopplade till verkliga händelser på den europeiska kontinenten under folkvandringstid, vilket gör att man skulle kunna säga att allt annat också har en viss historisk glans över sej, men inte mer.
Eddan är det mest intressanta av alla religiösa textsamlingarna som finns. Det säger jag inte bara för att jag är från Norden och liksom har en nära koppling till eposet, utan för att det är mer jordnära än vedaskrifterna, bibeln, toran och koranen. Eddan ger liksom en mer verklighetskänsla, en mer mänsklig sida av det religiösa än de andra skrifterna, som har väldigt högdragna beskrivningar av människor som gör sina fel och påfallande ofta kommer undan med sina amoraliska dåd. Persongalleriet i Eddans dikter är också bättre beskrivet än de övriga. Helt enkelt mer logiskt beskrivet. Gudarna är mer som ens lärare som ger lektioner än såna som straffar oskyldiga och ger belöningar till såna som följer gudarna snarare än gör gott i världen.
"How lucky I am to have something that makes saying goodbye so hard."
Carl Otto Fast, ingenjör, geograf och amatörhistoriker, hävdade i en serie böcker att han kunde lokalisera de landskap som beskrivs i den ursprungliga Poetiska Eddan, inte den Snorre gjorde om. Han menade då att Västergötland var Eddans landskap. Vad är det nu jag babblar om? Jo, på grund av den moderna undervisningens ovilja att lära de svenska barnen nåt om deras historia, som till stora delar är gemensam med resten av Norden, kanske Eddan är okänd i sin fulla struktur för många, ja kanske helt okänd för många som gått i skolan de senaste 50 åren. Man måste vara verkligt intresserad av historia, religionshistoria och arkeologi för att verkligen känna till vad Eddan är och står för. Ordet Edda betyder enligt uppgift handskrift från gården Oddi på Island, den plats där Snorre (Snorre Sturlason) fann inspirationen till sin version av Eddan.
Det är en ganska stor diktsamling från Norge med religiösa såväl som sekulära motiv tillkomna nån gång under 800-1000-talet. Här finns vad som verkar vara ett allnordiskt allmängods till bredden fyllt med legender, rena påhitt, skämt, historiskt verifierbara händelser och personer invävda med saker som forskningen har haft svårt att identifiera. Den skrevs första gången ner på Island, nån gång under 1000-talet till 1200-talet i olika omgångar. De är uppdelade i gudadikter och hjältedikter. En speciell version kallad Codex Regius (ung. kunglig utgåva) skapades tidigt på Island och den verkar sakna vissa andra dikter som annars hör dit. De dikter som inte finns med i Codex Regius kallas Eddica Minora (de små eddorna).
Grundtonen är religiös och tycks vara att den gamla religionen minsann går att förena med kristendomen. Men framför allt vill man sätta in denna ton i ett för författarna historiskt sammanhang. Berättelser från folkvandringstiden (ca 200-700-talen) vävs ihop med sin tids berättelser och tankar. Det borde ha slagit dom att det redan då var vanskligt att göra så men tydligen blandades det friskt utan just dessa tankar. Det är därför vi idag har så svårt att utröna vad som är fantasier och vad som är verkliga händelser.
Språket är flytande men samtidigt högdraget och man förutsätts förstå det som sägs utan att behöva fråga en massa. Likt många andra texter med religiöst innehåll är tonen den att vi som läsare är tvungna att mer eller mindre hålla med eftersom de presenteras på ett ganska förnumstigt vis, samtidigt som känslan av avståndstagande infinner sej om man är det minsta oinitierad. Eddan är således inte det mest lättillgängliga av verk alla gånger.
Men vad med Carl Otto Fasts påstående att Eddans landskap skulle vara att finna i Västergötland? Jo, det finns nämligen en genomgående röd tråd genom nästan alla sagorna, den att de utspelar sej på platser som ligger nära varandra och vars geografi inte alls överensstämmer med platsen där den tillkom (Island). Fast gick genom sagornas omnämnande av geografiska platser och kom fram till att de platser som nämns i dom passar bäst in på Västergötland, av det enkla skälet att andra platser som även skulle kunna passa in ligger för långt bort för att vara Eddans landskap. Det inre av Asien är inte direkt nåt islänningarna skulle kunna ha en koppling till. Annars passar ju beskrivningen av höga berg i fonden, stora sjöar och likaledes stora skogar med öppna fält väldigt bra.
Men man kan undra om inte Fast lät sej luras lite av det faktum att bara för att Västergötland var det ursprungliga kungliga landskapet i det som skulle bli Sverige (från ca 900 fram till mitten av 1300-talet) så innebär det inte att Västergötland var Eddans landskap. Det kan förstås ha varit en del av landskapet som skildras i sagorna men inte mer än så. Sanningen är nog att hela Norden var att betrakta som Eddans landskap, för det finns ju gränser för våra hjärnors fantasi. Vad gäller händelserna som beskrivs är det nog svårare att hitta i verkligheten. Vissa saker är kopplade till verkliga händelser på den europeiska kontinenten under folkvandringstid, vilket gör att man skulle kunna säga att allt annat också har en viss historisk glans över sej, men inte mer.
Eddan är det mest intressanta av alla religiösa textsamlingarna som finns. Det säger jag inte bara för att jag är från Norden och liksom har en nära koppling till eposet, utan för att det är mer jordnära än vedaskrifterna, bibeln, toran och koranen. Eddan ger liksom en mer verklighetskänsla, en mer mänsklig sida av det religiösa än de andra skrifterna, som har väldigt högdragna beskrivningar av människor som gör sina fel och påfallande ofta kommer undan med sina amoraliska dåd. Persongalleriet i Eddans dikter är också bättre beskrivet än de övriga. Helt enkelt mer logiskt beskrivet. Gudarna är mer som ens lärare som ger lektioner än såna som straffar oskyldiga och ger belöningar till såna som följer gudarna snarare än gör gott i världen.
"How lucky I am to have something that makes saying goodbye so hard."
måndag 27 maj 2013
Morallagar funkar inte
Vi har en sexköpslag sen flera år som kriminaliserar köp av sex. Den ska garantera att prostituerade (läs: kvinnor) inte ska råka illa ut för torskar och hallickar och allt vad det kallas. Men efter femton med den här lagen visar det sej att de som döms endast fått dagsböter, inte fängelse som lagen föreskriver. Gatuprostitutionen minskade men av allt att döma flyttade prostitutionen i övrigt inomhus istället för att helt försvinna.
I artikeln jag länkar till ovan, från Aftonbladet, talas det om att lagen har bred enighet bland politikerna och det må så vara. Dock kan jag inget annat än beklaga dom för ett så dåligt beslut. För det första, varför förbjuder man köp när man inte förbjuder säljande? Kopplerilagen gör ju inget för att förhindra säljande. För det andra, lagen kom till för att stoppa köp av sex men det har inte hänt. Tvärtom visar det sej att lika många säljer sej som tidigare. Nu genom smuggling av människor som inte bara tvingas till sex utan även till slavarbete. Då kan man dölja prostitutionen bakom slaveriet som i sin tur ser ut som ordinärt arbete.
Sexköpslagen är en så kallad morallag, dvs den utgår från åsikten att köp av sex är fel för att det strider mot människans natur. Sanningen är att köp och säljande av sex är en del av alla djurarters respektive natur. Vad det strider mot är vårt sätt att uppfatta rättvisa. Man ska inte tvingas att sälja sej, lika lite som att köpa sex bör uppmuntras. Så länge vi utgår från moral vid stiftande av lagar kommer vi alltid att leda oss själva fel. Vi borde utgå från sunt förnuft istället. Det sunda förnuftet sammanfaller här med moralen, som förmodligen utgått ursprungligen från observationen att ohämmat sex kan ge sjukdomar och ett dåligt rykte.
Jag är säker på att om vi stryper tillgången kan vi också minska efterfrågan. Men en lag som förbjuder båda delarna skulle säkerligen vara lika impotent som den nuvarande sexköpslagen är. Vad vi borde ha är rekommendationslagar snarare än förbudslagar. I praktiken borde en lag som behandlar prostitution innebära att den som blir påkommen med att såväl sälja som köpa får en skarp tillsägelse ihop med böter. Mer än så bör det inte vara faktiskt. Man vinner inget på att utdöma fängelsestraff för detta eftersom samhället inte lider. Det är den köpande och den säljande som lider och de borde få vård och information istället för förvaring.
De stora skurkarna är ju dom som tillhandahåller prostitutionen. Där borde alla resurser sättas in. Där borde lagarna vara stenhårda. Hittills har väl ett antal ligor avslöjats ute i världen men här i Sverige verkar myndigheterna veta bättre. Det är enklare att sätta dit köparna än distributörerna. Ungefär som med knarkproblemet, ett annat krig man utkämpar på fel fronter. Politiker drivs uppenbarligen inte av en önskan att göra gott, utan av en känsla av välmenande. Det vet vi ju alla numera att motsatsen till godhet är inte ondska utan välmenande.
Fram för en lagstiftning som inte bygger på tanken att erbjudande och tagande av sex är fel. Kriminalisera distributionen endast och ge istället de utslagna chansen att bli medlemmar av samhället. Vad för alternativ ger det svenska samhället de prostituerade idag?
"How many pins does a sixteen-pin cable have?"
 |
| Likt Saddams informationsminister som körde med propaganda från början till slut kör svenska myndigheter med falsk propaganda om sexköpslagens förträfflighet. |
Sexköpslagen är en så kallad morallag, dvs den utgår från åsikten att köp av sex är fel för att det strider mot människans natur. Sanningen är att köp och säljande av sex är en del av alla djurarters respektive natur. Vad det strider mot är vårt sätt att uppfatta rättvisa. Man ska inte tvingas att sälja sej, lika lite som att köpa sex bör uppmuntras. Så länge vi utgår från moral vid stiftande av lagar kommer vi alltid att leda oss själva fel. Vi borde utgå från sunt förnuft istället. Det sunda förnuftet sammanfaller här med moralen, som förmodligen utgått ursprungligen från observationen att ohämmat sex kan ge sjukdomar och ett dåligt rykte.
Jag är säker på att om vi stryper tillgången kan vi också minska efterfrågan. Men en lag som förbjuder båda delarna skulle säkerligen vara lika impotent som den nuvarande sexköpslagen är. Vad vi borde ha är rekommendationslagar snarare än förbudslagar. I praktiken borde en lag som behandlar prostitution innebära att den som blir påkommen med att såväl sälja som köpa får en skarp tillsägelse ihop med böter. Mer än så bör det inte vara faktiskt. Man vinner inget på att utdöma fängelsestraff för detta eftersom samhället inte lider. Det är den köpande och den säljande som lider och de borde få vård och information istället för förvaring.
De stora skurkarna är ju dom som tillhandahåller prostitutionen. Där borde alla resurser sättas in. Där borde lagarna vara stenhårda. Hittills har väl ett antal ligor avslöjats ute i världen men här i Sverige verkar myndigheterna veta bättre. Det är enklare att sätta dit köparna än distributörerna. Ungefär som med knarkproblemet, ett annat krig man utkämpar på fel fronter. Politiker drivs uppenbarligen inte av en önskan att göra gott, utan av en känsla av välmenande. Det vet vi ju alla numera att motsatsen till godhet är inte ondska utan välmenande.
Fram för en lagstiftning som inte bygger på tanken att erbjudande och tagande av sex är fel. Kriminalisera distributionen endast och ge istället de utslagna chansen att bli medlemmar av samhället. Vad för alternativ ger det svenska samhället de prostituerade idag?
"How many pins does a sixteen-pin cable have?"
tisdag 26 mars 2013
Har du koll på svenskheten?
Nu tänker jag provocera allt och alla, vardagssadist som jag är. Jag tänker nämligen utmana den mytbildning som formerats kring kombinationen orden mångfald och invandring. Har ni förresten tänkt på att rent grammatiskt är mångfald motsatsen till enfald? Rent semantiskt är det inte samma sak förstås men det skadar inte att ha denna grammatiska tankegång i bakhuvudet varje gång nån säger att det multikulturella samhället inte fungerar.
Orden multikulturell, mångfald och invandring hör inte ihop, mer än att det förekommer som en basal del av varje samhälle. Att immigrationen skulle ha någon större inverkan på det svenska samhället, eller något annat samhälle heller för den delen, är inget annat än en myt. Så där, nu har jag säkert provocerat någon vars enda högsta önskan är att få skälla på internet. Nu över till min huvuddel av blogginlägget:
Vad är svenskhet? Det var en fråga jag ställde för snart två år sen. Jag kom fram till att superiet är en svensk angelägenhet men att även det var rätt så universellt för hela norra Europa. Visst är det en bra sak att rent statsmässigt säga att svensk är en som är medborgare i staten Sverige. Visst är det bra att med kulturell svensk mena en som anpassar sej till en oskriven norm som säger att talar du svenska (ett germanskt språk inom den indoeuropeiska språkfamiljen), äter du en viss sorts mat och gillar en viss sorts sporter så är du svensk. Nu hårddrar jag det hela och överdriver men så är det ibland.
Jag är för fri immigration, i sån mån att det ska stå envar fritt att flytta dit han/hon/dom vill. Regleringar för hur många vid en given tidpunkt och var bör absolut existera och det gör det också nu. De som säger att vi har för många immigranter i vårt land har inget hum om hur ekonomin bakom immigrationspolitiken fungerar. Pengar finns så på den punkten behöver ingen oroa sej och att de skulle "ta våra jobb" är en myt som är svår att göra sej av med verkar det som.
De som säger att vi har för få immigranter kan ekonomin men struntar i följderna av att öka antalet immigranter. Det antal vi tar in nu är alldeles perfekt. Alla vill säkert inte stanna här i det kalla Norden bland isbjörnar och dåliga vitsar. Om vi bara kunde bli av med de paragrafridande byråkraterna inom Migrationsverket som bara går på praxis utan att bedöma varje enskilt fall utifrån de mänskliga behoven vore det en god gärning för alla.
Svensk är den som bor här och följer spelreglerna för hur det svenska samhället fungerar. Det svenska och svenskheten följer efter som en lydig hund. Jag har nämligen under årens lopp kommit fram till att frågan om immigration och nationalism inte hör samman med varandra. Att vara nåt som människa innebär nåt helt annat än att vara en nationalitet. Jag är född här och ser mej som svensk men inte av nationalistiska skäl utan helt enkelt för att jag är född här och bor här. Nationaliteten är inget jag gör stor affär av. Inte heller härkomsten. Den har i mina ögon främst betydelse för DNA-forskningen och historia. Vem jag är just nu och vad jag gör är viktigare.
Till sist, har vi i Sverige någon riktig plan för hur vi ska handskas med flyktingar inom vårt eget land ifall nån älv eller sjö svämmar över och förstör en stad på allvar?
"Jorden är kanske en annan planets helvete."
Orden multikulturell, mångfald och invandring hör inte ihop, mer än att det förekommer som en basal del av varje samhälle. Att immigrationen skulle ha någon större inverkan på det svenska samhället, eller något annat samhälle heller för den delen, är inget annat än en myt. Så där, nu har jag säkert provocerat någon vars enda högsta önskan är att få skälla på internet. Nu över till min huvuddel av blogginlägget:
Vad är svenskhet? Det var en fråga jag ställde för snart två år sen. Jag kom fram till att superiet är en svensk angelägenhet men att även det var rätt så universellt för hela norra Europa. Visst är det en bra sak att rent statsmässigt säga att svensk är en som är medborgare i staten Sverige. Visst är det bra att med kulturell svensk mena en som anpassar sej till en oskriven norm som säger att talar du svenska (ett germanskt språk inom den indoeuropeiska språkfamiljen), äter du en viss sorts mat och gillar en viss sorts sporter så är du svensk. Nu hårddrar jag det hela och överdriver men så är det ibland.
Jag är för fri immigration, i sån mån att det ska stå envar fritt att flytta dit han/hon/dom vill. Regleringar för hur många vid en given tidpunkt och var bör absolut existera och det gör det också nu. De som säger att vi har för många immigranter i vårt land har inget hum om hur ekonomin bakom immigrationspolitiken fungerar. Pengar finns så på den punkten behöver ingen oroa sej och att de skulle "ta våra jobb" är en myt som är svår att göra sej av med verkar det som.
De som säger att vi har för få immigranter kan ekonomin men struntar i följderna av att öka antalet immigranter. Det antal vi tar in nu är alldeles perfekt. Alla vill säkert inte stanna här i det kalla Norden bland isbjörnar och dåliga vitsar. Om vi bara kunde bli av med de paragrafridande byråkraterna inom Migrationsverket som bara går på praxis utan att bedöma varje enskilt fall utifrån de mänskliga behoven vore det en god gärning för alla.
Svensk är den som bor här och följer spelreglerna för hur det svenska samhället fungerar. Det svenska och svenskheten följer efter som en lydig hund. Jag har nämligen under årens lopp kommit fram till att frågan om immigration och nationalism inte hör samman med varandra. Att vara nåt som människa innebär nåt helt annat än att vara en nationalitet. Jag är född här och ser mej som svensk men inte av nationalistiska skäl utan helt enkelt för att jag är född här och bor här. Nationaliteten är inget jag gör stor affär av. Inte heller härkomsten. Den har i mina ögon främst betydelse för DNA-forskningen och historia. Vem jag är just nu och vad jag gör är viktigare.
Till sist, har vi i Sverige någon riktig plan för hur vi ska handskas med flyktingar inom vårt eget land ifall nån älv eller sjö svämmar över och förstör en stad på allvar?
"Jorden är kanske en annan planets helvete."
tisdag 22 januari 2013
Dumheter världen över
Fördelen med demokrati är att alla får göra sina röster hörda. Nackdelen med demokrati är att alla får göra sina röster hörda. Den senare saken märks verkligen när MP höjer sina röster och vill ha speciella avgifter på dubbdäck. Hur förklarar de sen alla olyckor som sker för att folk slutar köra dubbat? Satsa istället på bättre vägar och gator som inte slits så hårt. Eller blir det för dyrt att satsa på nåt som hjälper mänskligheten. Partiklarna är nog så hemska men de kan minskas även utan att dubbdäcken blir avgiftsbelagda.
Religion måtte betyda väldigt mycket för världens människor. Religiösa konflikter med. I alla fall om den ena parten är muslimsk och den andra judisk. Oj, vad kul för (kristna) att läsa om konflikten i Mellanöstern! Men om vi skulle titta på världens stora konflikter som verkligen har en direkt påverkan på vanligt folk så är denna konflikt att jämföra med ett väskryckardrama i stadsparken. Den ojämförligt största konflikten är den i Kongo, där fem miljoner människor (!) beräknas ha dött sen den startade 1998. Men nyhetsfolket är inte intresserat. Folk och fä dör som flugor men bara nån gång då och då bubblar det upp till ytan i medierna. Girighet, vissa religiösa motsättningar, diamanter och rena folkmorden. Vore inte det nåt att skriva om? Tydligen inte. Ökenfolk som båda anser sej vara gudarnas heliga skapelser är tydligen sexigare.
Sen har vi såna som stoppar huvudet i sanden för att se om verkligheten finns där. Med huvudet väl nedstoppat kan man tydligen se och höra vad man vill se och höra. Jag antar att Monica Gunne inte heller fryser i den här kylan som råder.
"De som har dumbommarna emot sej förtjänar förtroende."
Religion måtte betyda väldigt mycket för världens människor. Religiösa konflikter med. I alla fall om den ena parten är muslimsk och den andra judisk. Oj, vad kul för (kristna) att läsa om konflikten i Mellanöstern! Men om vi skulle titta på världens stora konflikter som verkligen har en direkt påverkan på vanligt folk så är denna konflikt att jämföra med ett väskryckardrama i stadsparken. Den ojämförligt största konflikten är den i Kongo, där fem miljoner människor (!) beräknas ha dött sen den startade 1998. Men nyhetsfolket är inte intresserat. Folk och fä dör som flugor men bara nån gång då och då bubblar det upp till ytan i medierna. Girighet, vissa religiösa motsättningar, diamanter och rena folkmorden. Vore inte det nåt att skriva om? Tydligen inte. Ökenfolk som båda anser sej vara gudarnas heliga skapelser är tydligen sexigare.
Sen har vi såna som stoppar huvudet i sanden för att se om verkligheten finns där. Med huvudet väl nedstoppat kan man tydligen se och höra vad man vill se och höra. Jag antar att Monica Gunne inte heller fryser i den här kylan som råder.
"De som har dumbommarna emot sej förtjänar förtroende."
lördag 1 december 2012
Vad är Sverige?
I ett tidigare inlägg frågade jag vad en svensk var, utifrån den diskussion som startades om svenskheten. Nu har jag blivit intresserad av frågan vad Sverige är för något. Här handlar det likt den förra frågan om flera möjliga svar, varav det mest strikta är att Sverige är en nationalstat som omfattar ca 450,000 kvadratkilometer.
I övrigt kan man säga att Sverige är en nationalstat grundad på tanken att Sverige är nåt helt annat än grannarna, på samma sätt som Danmark är nåt helt annat än grannarna. Sverige är samtidigt ett land som består av nio miljoner medborgare plus ett okänt antal människor som lever bland oss, antingen med uppehållstillstånd eller utan. Slår man ut dessa nio miljoner plus några okända på dessa 450,000 km2 får vi ca 20 personer per km2 vilket ger oss ett ganska glest befolkat land. Men väldigt mycket av detta är sjöar, floder, berg, skogar och myrar. All övrig mark är den vi bebor.
Men även den beboeliga marken är ganska stor ändå så det borde inte vara svårt att få människor att bo här. Problemet är väl utkomsten från marken samt risken att vi överfiskar i haven och sjöarna och skjuter för mycket av viltet i skogarna. Men än så länge är det ingen risk att vi blir för många, ens med våra begränsade resurser.
Geografiskt sett är Sverige ett ganska avlångt land som sträcker sej från södra Norden nästan ända upp till norra Norden, en bra bit uppåt Nordkalotten. Här finns gott om plats för många människor, frågan är egentligen vad som krävs för att locka dumsk..., jag menar andra människor hit till kylan och mörkret på vintern. Vi som bor här är ju redan så dumma att vi stannar kvar trots att all logik borde säga oss att vi borde söka oss söderut på vintern, eller gå i ide. Tyvärr går inte det pga all nationalism, all sinnesfördärvande byråkrati och andra dumheter så vi är fast här i Norden tills istiden kommer åter. Så välkomna till helvetet på jorden, gott folk från andra länder!
-----------------------------
För övrigt använder sej vetenskapen inte av Richterskalan för att visa hur starka jordbävningar är. Den skala man använder sej av kallas momentmagnitudskalan. Det är bara journalister och politiker som använder sej av den gamla skalan.
I övrigt kan man säga att Sverige är en nationalstat grundad på tanken att Sverige är nåt helt annat än grannarna, på samma sätt som Danmark är nåt helt annat än grannarna. Sverige är samtidigt ett land som består av nio miljoner medborgare plus ett okänt antal människor som lever bland oss, antingen med uppehållstillstånd eller utan. Slår man ut dessa nio miljoner plus några okända på dessa 450,000 km2 får vi ca 20 personer per km2 vilket ger oss ett ganska glest befolkat land. Men väldigt mycket av detta är sjöar, floder, berg, skogar och myrar. All övrig mark är den vi bebor.
Men även den beboeliga marken är ganska stor ändå så det borde inte vara svårt att få människor att bo här. Problemet är väl utkomsten från marken samt risken att vi överfiskar i haven och sjöarna och skjuter för mycket av viltet i skogarna. Men än så länge är det ingen risk att vi blir för många, ens med våra begränsade resurser.
Geografiskt sett är Sverige ett ganska avlångt land som sträcker sej från södra Norden nästan ända upp till norra Norden, en bra bit uppåt Nordkalotten. Här finns gott om plats för många människor, frågan är egentligen vad som krävs för att locka dumsk..., jag menar andra människor hit till kylan och mörkret på vintern. Vi som bor här är ju redan så dumma att vi stannar kvar trots att all logik borde säga oss att vi borde söka oss söderut på vintern, eller gå i ide. Tyvärr går inte det pga all nationalism, all sinnesfördärvande byråkrati och andra dumheter så vi är fast här i Norden tills istiden kommer åter. Så välkomna till helvetet på jorden, gott folk från andra länder!
-----------------------------
För övrigt använder sej vetenskapen inte av Richterskalan för att visa hur starka jordbävningar är. Den skala man använder sej av kallas momentmagnitudskalan. Det är bara journalister och politiker som använder sej av den gamla skalan.
fredag 16 november 2012
Olyckan i Lerum 1987
 |
| Bild från GP. |
Just i skrivande stund är det 25 år sen den fruktansvärda kollisionen ägde rum i Lerum mellan två passagerartåg som av misstag letts in på samma spår. Här är ett mer fullödigt inlägg om detta. Wikipedia har också en artikel om detta. Hoppas verkligen vi slipper se liknande olyckor igen.
"Arkitektur är politik"
onsdag 14 november 2012
Vad är en svensk?
Detta inlägg är inspirerat av en debattartikel publicerad i DN 28 oktober 2012.
Vad är en svensk? Är det nån som är född här av föräldrar som också är födda här? Är det nån som är född här av föräldrar födda utomlands? Är det en som är medborgare i landet? Är det nån som är född utomlands och har immigrerat hit? Är det nån som är född utomlands men har rötter i Sverige? Är det nån som talar svenska? Bra frågor allihop och svaret är nog inte så enkelt som man skulle kunna tro. Rent politiskt är man svensk om man har medborgarskap här. Genetiskt sett är det svårare. Vi består av så många ursprung att det är svårt att peka ut en specifik ursprungsbefolkning. Vi kan alltså inte säga att den eller den är svensk på grundval av hans/hennes DNA. Vem är då svensk och vad är en svensk rent generellt?
För egen del är alla svenskar som är födda här eller bor här och känner sej svenska. Svårare, eller enklare, än så är det inte. Det är vad man känner sej som som ska avgöra. Svenskheten står inte eller faller med ens utseende eller härstamning. Samma sak gäller andra människor i andra länder och deras förhållande till respektive land.
En studie bland människor säger dock bland annat följande:
"För att kunna sägas vara svensk anger 47 procent att det åtminstone är ganska viktigt att det inte syns på utseendet att man har rötter i ett annat land. 50 procent anser att familjen/släkten ska ha bott minst fem generationer i Sverige. Om kravet sänks till två generationer blir motsvarande andel 58 procent."
Man kan undra varifrån dessa människor har fått sina uppfattningar om andra människor egentligen. Är det föräldrar och den i övrigt omgivande bekantskapskretsen som är orsaken till såna åsikter? För det är en åsikt bland många. Jag är säker på att andra människor har helt andra åsikter. Det för mina tankar in på nationalism och patriotism, en käpphäst för mej så fort det här med svenskheten kommer på tal. Är utseendet viktigt när man talar om nåt så konstlat som nationalitet? Är patriotism grunden i allas uppfattning om vad som är viktigast för uppfattningen av en själv kontra andra?
Svensk blir man inte, det är man inte heller. Man gör sej själv till svensk, på samma sätt som någon annan gör sej till dansk eller engelsk eller rysk eller vad som helst. Där man känner sej hemma är också den plats man identifierar sej med. Så är det bara. Beteckningar av den här typen är egentligen lika flytande som att kalla sej elvisfan eller golfare. Det är bara det att de som en gång skapade nationalismen och patriotismen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har lyckats tuta i flertalet ur följande generationer att folkslag är detsamma som nationer och att länder är detsamma som nationer.
Sanningen är att det inte är så. En nation är samling människor födda och levande tillsammans oberoende av plats. Ett land är det område som styrs av en ledare och det är inte nödvändigt att den här ledaren och eliten kring ledaren är av samma nation som folket de styr över. Så har det historiskt sett varit i alla år. DNA-testning av befolkningen i Europa stöder också detta påstående. Det har funnits en elit i Europa som kommit utifrån, av vissa spår att döma från sydöst, alltså dagens Balkan/Anatolien/Mellanöstern. De tog makten i många områden och hade liten påverkan på det genetiska materialet hos sina underlydande till en början. När sen nya eliter kom in började beblandningen och den fortgår till våra dagar.
Egentligen har vi kvar eliterna ännu men det tillkommer inte längre några utomstående. Istället hittar vi dom bland "våra egna". Det har inte förekommit några större invandringar i Europa de senaste 800 åren, sen mongolerna. Det har med tiden skapat en känsla av "samhörighet" mellan folkslagen som lett fram till synen ett land, ett folk. Det var också ideologierna i spåren på revolutionsåren i Frankrike som skapade tron på att nationer och länder är ett.
Nu har vi för första gången på länge en större invandring igen, från just de områden som en gång gav oss våra första eliter, Mellanöstern och Afrika. Men de som kommer ses långt ifrån som någon elit. Tvärtom ses de som undermänniskor. Nationalismen frodas och patriotismen firar triumfer bland de som känner sej hotade. Men jag tror inte någon har anledning att känna sej hotad, vare sej här i Sverige eller någon annanstans. För om vi granskar historien noga ser vi att hur många som än har kommit hit har de antingen återvänt till sina ursprungsländer eller assimilerats. Vi får se framtiden an och ta till oss Mark Twains ord, som jag citerar här längst ner i inlägget. Han hade så rätt om oss "vita".
"Det finns många lustigheter i världen, bland dem den vite mannens uppfattning att han är mindre vild än de andra vildarna."
Vad är en svensk? Är det nån som är född här av föräldrar som också är födda här? Är det nån som är född här av föräldrar födda utomlands? Är det en som är medborgare i landet? Är det nån som är född utomlands och har immigrerat hit? Är det nån som är född utomlands men har rötter i Sverige? Är det nån som talar svenska? Bra frågor allihop och svaret är nog inte så enkelt som man skulle kunna tro. Rent politiskt är man svensk om man har medborgarskap här. Genetiskt sett är det svårare. Vi består av så många ursprung att det är svårt att peka ut en specifik ursprungsbefolkning. Vi kan alltså inte säga att den eller den är svensk på grundval av hans/hennes DNA. Vem är då svensk och vad är en svensk rent generellt?
För egen del är alla svenskar som är födda här eller bor här och känner sej svenska. Svårare, eller enklare, än så är det inte. Det är vad man känner sej som som ska avgöra. Svenskheten står inte eller faller med ens utseende eller härstamning. Samma sak gäller andra människor i andra länder och deras förhållande till respektive land.
En studie bland människor säger dock bland annat följande:
"För att kunna sägas vara svensk anger 47 procent att det åtminstone är ganska viktigt att det inte syns på utseendet att man har rötter i ett annat land. 50 procent anser att familjen/släkten ska ha bott minst fem generationer i Sverige. Om kravet sänks till två generationer blir motsvarande andel 58 procent."
Man kan undra varifrån dessa människor har fått sina uppfattningar om andra människor egentligen. Är det föräldrar och den i övrigt omgivande bekantskapskretsen som är orsaken till såna åsikter? För det är en åsikt bland många. Jag är säker på att andra människor har helt andra åsikter. Det för mina tankar in på nationalism och patriotism, en käpphäst för mej så fort det här med svenskheten kommer på tal. Är utseendet viktigt när man talar om nåt så konstlat som nationalitet? Är patriotism grunden i allas uppfattning om vad som är viktigast för uppfattningen av en själv kontra andra?
Svensk blir man inte, det är man inte heller. Man gör sej själv till svensk, på samma sätt som någon annan gör sej till dansk eller engelsk eller rysk eller vad som helst. Där man känner sej hemma är också den plats man identifierar sej med. Så är det bara. Beteckningar av den här typen är egentligen lika flytande som att kalla sej elvisfan eller golfare. Det är bara det att de som en gång skapade nationalismen och patriotismen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har lyckats tuta i flertalet ur följande generationer att folkslag är detsamma som nationer och att länder är detsamma som nationer.
Sanningen är att det inte är så. En nation är samling människor födda och levande tillsammans oberoende av plats. Ett land är det område som styrs av en ledare och det är inte nödvändigt att den här ledaren och eliten kring ledaren är av samma nation som folket de styr över. Så har det historiskt sett varit i alla år. DNA-testning av befolkningen i Europa stöder också detta påstående. Det har funnits en elit i Europa som kommit utifrån, av vissa spår att döma från sydöst, alltså dagens Balkan/Anatolien/Mellanöstern. De tog makten i många områden och hade liten påverkan på det genetiska materialet hos sina underlydande till en början. När sen nya eliter kom in började beblandningen och den fortgår till våra dagar.
Egentligen har vi kvar eliterna ännu men det tillkommer inte längre några utomstående. Istället hittar vi dom bland "våra egna". Det har inte förekommit några större invandringar i Europa de senaste 800 åren, sen mongolerna. Det har med tiden skapat en känsla av "samhörighet" mellan folkslagen som lett fram till synen ett land, ett folk. Det var också ideologierna i spåren på revolutionsåren i Frankrike som skapade tron på att nationer och länder är ett.
Nu har vi för första gången på länge en större invandring igen, från just de områden som en gång gav oss våra första eliter, Mellanöstern och Afrika. Men de som kommer ses långt ifrån som någon elit. Tvärtom ses de som undermänniskor. Nationalismen frodas och patriotismen firar triumfer bland de som känner sej hotade. Men jag tror inte någon har anledning att känna sej hotad, vare sej här i Sverige eller någon annanstans. För om vi granskar historien noga ser vi att hur många som än har kommit hit har de antingen återvänt till sina ursprungsländer eller assimilerats. Vi får se framtiden an och ta till oss Mark Twains ord, som jag citerar här längst ner i inlägget. Han hade så rätt om oss "vita".
"Det finns många lustigheter i världen, bland dem den vite mannens uppfattning att han är mindre vild än de andra vildarna."
lördag 20 oktober 2012
Halkan på vägarna i Sverige en intressant fråga
Det spekuleras kring statistiken att antalet dagar då det pendlar mellan plus- och minusgrader precis innan själva vintern tågar in, enligt P4 Norrbotten. Däcken byts allt tidigare generellt i de mellersta och norra delarna av Sverige medan de södra delarna har upplevt allt färre dagar med dessa pendlande temperaturer.
Till stora delar skulle jag vilja skylla på en rad faktorer andra än några klimatförändringar. Dels är motorvägarna bättre byggda nu för tiden vilket faktiskt leder till att vägbanan värms upp, av såväl friktionen från däcken som asfaltens beskaffenhet vilket gör att solen lättare värmer upp dess yta. Dels är snöplogningen bättre också, på gott och ont. Gott därför att bilar har det lättare att ta sej fram, ont därför att det skikt som lämnas kvar blir orsaken till det jag redan nämnt med friktion och uppvärmning från solen.
Att sätta däckbyte och vägarnas vinterbeskaffenhet i samband med klimatförändringar är väl okej, så länge vi pratar om klimatförändringar på ett sansat vis. För vi in klimatalarmistiska åsikter (att människans verksamhet dominerar klimatet) i resonemanget kan vi lägga ner diskussionen direkt. Så låt oss vara sansade, eller hur?
"Om vi ingen vinter hade skulle våren inte vara så angenäm. Om vi aldrig mötte motgång skulle välståndet inte vara så välkommet."
onsdag 9 februari 2011
Vår värld är en sliten värld
Eller kanske en värld på väg att slitas itu. Det är en värld där terrorism från såväl "privat" som statligt håll på nåt vis hyllas i pressen, där rop på demokrati ignoreras av de diktatorer som fortfarande finns kvar, där brott mot mänskligheten får begås i segregationismens namn utan att det svenska rättsväsendet känner den minsta oro inför den svallvåg den skapat världen över. Segregationen jag talar om är förstås den genusianerna skapat för att skuldbelägga allt vi män gör, oavsett om vi överträder några lagar och regler eller ej. Att de pådrivande i målet mot Julian Assange, Claes Borgström och Marianne Ny, är nollor som bara vill förhärliga sej själva och sin "sekt" som de kallar feminism framstår allt mer. Att de fått så framstående positioner i det svenska samhället tyder enbart på att de är ute efter en sak, nämligen det jag pratat om en längre tid på min blogg, MAKT. Som en del säger: Världen är anpassningsbar, även då den inte stämmer överens med kartan.
Och, världen fortsätter att slitas itu eftersom vi inte tycks kunna enas om nånting. En snabb titt runt på nätet avslöjar att klimatdravlet fortsätter trots att alla fyra hjulen i AGW-hypotesens gamla skraltiga kärra åkt av och att åsnan som drar vagnen uppfört sej just som en åsna och vikt av från vägen för länge sen.
Men, så här har det förstås varit i alla tider på sätt och vis. Problemet är att fjantarna har mer att säga till om nu för tiden eftersom de till skillnad från sina föräldrar och deras föräldrar har tillgång till makt. Det är ett av problemen med alltför mycket demokrati, något man får acceptera förstås. Jag förordar frihet att yttra sej och så mycken demokrati som bara tänkas kan men också en förmåga att kunna tänka efter lite och se vad för konsekvenser ens yttranden får för verkligheten omkring en. Frihet under ansvar är en stående paroll som i dagens samhälle tyvärr i politikers och andra professionella tyckares händer håller på att bli en klyscha. Har man inget vettigt att säga men ändå tycker om att prata ska man inte hindras från att prata men då ska man prata om nåt annat än det man just nu pratar om. Det borde vara en tumregel att när man bevisligen är bortgjord i ett visst ämne borde man gå vidare till ett annat.
Det gäller framför allt Al Gore, Claes Borgström och liknande figurer. Den is de har gett sej ut på är väldigt tunn. De bör hålla sej till saker de har förstånd för. DET är frihet under ansvar! Att främja sin egen plånbok eller höja sin trovärdighet för att få mer influenser i maktsfären genom att tala om saker som inte direkt hör ihop med verkligheten anser jag inte höra ihop med demokrati eller yttrandefrihet. För verkligheten är den att vår planet struntar i oss och vad vi gör. Det vi gör gör vi mot oss själva och vår omedelbara omgivning.
Vi bloggare kan ge oss på olika ämnen eller vara specifika just för att vi inte är professionella tyckare. De flesta av oss gör detta på vår fritid eller så är det en del av vårt liv men vi är ändå oavlönade. För egen del skriver jag enbart om det jag har förstånd för. Kanske jag har fel i vissa enskilda ämnen eller om vissa delelement i ett visst ämne men i sakfrågorna och den generella ideologin bakom har jag aldrig fel. Såpass arrogant kan jag kosta på mej att vara.
Och, världen fortsätter att slitas itu eftersom vi inte tycks kunna enas om nånting. En snabb titt runt på nätet avslöjar att klimatdravlet fortsätter trots att alla fyra hjulen i AGW-hypotesens gamla skraltiga kärra åkt av och att åsnan som drar vagnen uppfört sej just som en åsna och vikt av från vägen för länge sen.
Men, så här har det förstås varit i alla tider på sätt och vis. Problemet är att fjantarna har mer att säga till om nu för tiden eftersom de till skillnad från sina föräldrar och deras föräldrar har tillgång till makt. Det är ett av problemen med alltför mycket demokrati, något man får acceptera förstås. Jag förordar frihet att yttra sej och så mycken demokrati som bara tänkas kan men också en förmåga att kunna tänka efter lite och se vad för konsekvenser ens yttranden får för verkligheten omkring en. Frihet under ansvar är en stående paroll som i dagens samhälle tyvärr i politikers och andra professionella tyckares händer håller på att bli en klyscha. Har man inget vettigt att säga men ändå tycker om att prata ska man inte hindras från att prata men då ska man prata om nåt annat än det man just nu pratar om. Det borde vara en tumregel att när man bevisligen är bortgjord i ett visst ämne borde man gå vidare till ett annat.
Det gäller framför allt Al Gore, Claes Borgström och liknande figurer. Den is de har gett sej ut på är väldigt tunn. De bör hålla sej till saker de har förstånd för. DET är frihet under ansvar! Att främja sin egen plånbok eller höja sin trovärdighet för att få mer influenser i maktsfären genom att tala om saker som inte direkt hör ihop med verkligheten anser jag inte höra ihop med demokrati eller yttrandefrihet. För verkligheten är den att vår planet struntar i oss och vad vi gör. Det vi gör gör vi mot oss själva och vår omedelbara omgivning.
Vi bloggare kan ge oss på olika ämnen eller vara specifika just för att vi inte är professionella tyckare. De flesta av oss gör detta på vår fritid eller så är det en del av vårt liv men vi är ändå oavlönade. För egen del skriver jag enbart om det jag har förstånd för. Kanske jag har fel i vissa enskilda ämnen eller om vissa delelement i ett visst ämne men i sakfrågorna och den generella ideologin bakom har jag aldrig fel. Såpass arrogant kan jag kosta på mej att vara.
torsdag 28 januari 2010
Vår värld - en plats där dumheter frodas (del ett)
Jag ogillar nationalism och patriotism, mina skäl för att hålla på det svenska landslaget är helt enkelt för att de är från samma land som jag själv är. Heja Sverige skulle jag aldrig skrika. Nån glädje över att Sverige vinner har jag inte, det är landslaget, dvs våra representanter, som vinner, inte vi som nation.
Därför kommer nu mitt påhopp på Norge säkerligen som en chock för en del som läst ingressen här. Norge är ett vackert land rent fotografiskt sett och jag har mött trevliga norrmän och vi har inte haft några problem med att umgås. Problemet med Norge ligger på nationsnivå och i deras reaktionära ståndpunkter, som närmast kan beskrivas som viktorianska och hyperkonservativa i vissa fall. De har lagar som förbjuder vissa hundraser trots att resten av världen i stort accepterar dessa och inte har några större problem med dom, de har en närmast laestadiansk syn på politik och världen, dvs religion spelar en stor roll i deras liv. Detta kan förstås stämma in på många grupperingar världen över men just Norge i vår närhet har denna syn fått ett fäste på ett sätt som inte finns i många andra länder. Nu har jag säkert fel i fråga om den stora massan i Norge men de jag har stött på och som jag inte kunnat komma överens med har haft den här synen, en nästan laestadiansk syn på allt. Den synen går igen i de norska tidningar jag råkat på. Kanske är det bara jag, som ogillar traditionalism och religionens involvering i samhället, som reagerar på såna människor.
Med detta påhopp menar jag inte att göra narr av Norge, de får ha kvar sitt lillebrorskomplex inför Sverige om de vill. Jag bryr mej inte om sånt. Nationalism och patriotism är för mindre själar än min. Att de inte har samma komplex inför Danmark, som ju faktiskt styrde och ställde som de ville i Norge i flera hundra år, förstår jag inte dock.
Över till annat och den här gången ett rejält påhopp på våra politiker, framför allt Andreas "jag svänger snabbare i en fråga än en vindflöjel för vinden" Carlgren som nu anser att vargjakten är befogad. När han tillträdde velade han betydligt i denna fråga och försökte komma undan så smidigt som möjligt. Han har rätt förstås i att vi måste få in fler vargar utifrån med tanke på den genetiska likriktning som pågår bland vargpopulationen i vårt land.
Andra politiker jag tänker ge en känga är Beatrice Ask och Thomas Bodström som i många frågor är varandras spegelbilder. Framför allt i frågan om datalagringslagen och fildelningen. Det var ju Bodströms underliga idéer om övervakning av internet som ledde fram till att debattören Oscar Swartz myntade termen Bodströmssamhället. Hur Ask och Bodström som representerar två olika partier i förment olika politiska block kan vara så lika i sin syn på det moderna samhället förstår jag inte. Är de laestadianer?
Som synes är detta bara en del av världen där dumheter frodas. Jag får anledning att återkomma i denna serie och då inte bara med påhopp på nationer och enskilda politiska representanter för dessa nationer. Folk med tolkningsföreträde och en syn på vanligt folk som gränsar till fascism kommer att hamna i skottgluggen nästa gång.
Därför kommer nu mitt påhopp på Norge säkerligen som en chock för en del som läst ingressen här. Norge är ett vackert land rent fotografiskt sett och jag har mött trevliga norrmän och vi har inte haft några problem med att umgås. Problemet med Norge ligger på nationsnivå och i deras reaktionära ståndpunkter, som närmast kan beskrivas som viktorianska och hyperkonservativa i vissa fall. De har lagar som förbjuder vissa hundraser trots att resten av världen i stort accepterar dessa och inte har några större problem med dom, de har en närmast laestadiansk syn på politik och världen, dvs religion spelar en stor roll i deras liv. Detta kan förstås stämma in på många grupperingar världen över men just Norge i vår närhet har denna syn fått ett fäste på ett sätt som inte finns i många andra länder. Nu har jag säkert fel i fråga om den stora massan i Norge men de jag har stött på och som jag inte kunnat komma överens med har haft den här synen, en nästan laestadiansk syn på allt. Den synen går igen i de norska tidningar jag råkat på. Kanske är det bara jag, som ogillar traditionalism och religionens involvering i samhället, som reagerar på såna människor.
Med detta påhopp menar jag inte att göra narr av Norge, de får ha kvar sitt lillebrorskomplex inför Sverige om de vill. Jag bryr mej inte om sånt. Nationalism och patriotism är för mindre själar än min. Att de inte har samma komplex inför Danmark, som ju faktiskt styrde och ställde som de ville i Norge i flera hundra år, förstår jag inte dock.
Över till annat och den här gången ett rejält påhopp på våra politiker, framför allt Andreas "jag svänger snabbare i en fråga än en vindflöjel för vinden" Carlgren som nu anser att vargjakten är befogad. När han tillträdde velade han betydligt i denna fråga och försökte komma undan så smidigt som möjligt. Han har rätt förstås i att vi måste få in fler vargar utifrån med tanke på den genetiska likriktning som pågår bland vargpopulationen i vårt land.
Andra politiker jag tänker ge en känga är Beatrice Ask och Thomas Bodström som i många frågor är varandras spegelbilder. Framför allt i frågan om datalagringslagen och fildelningen. Det var ju Bodströms underliga idéer om övervakning av internet som ledde fram till att debattören Oscar Swartz myntade termen Bodströmssamhället. Hur Ask och Bodström som representerar två olika partier i förment olika politiska block kan vara så lika i sin syn på det moderna samhället förstår jag inte. Är de laestadianer?
Som synes är detta bara en del av världen där dumheter frodas. Jag får anledning att återkomma i denna serie och då inte bara med påhopp på nationer och enskilda politiska representanter för dessa nationer. Folk med tolkningsföreträde och en syn på vanligt folk som gränsar till fascism kommer att hamna i skottgluggen nästa gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Populära inlägg
-
Rennäringen blir lidande av vindkraftsparker , resonerar Östra Kikkesjaures sameby i Piteåområdet och tackar nej till de 5,5 miljoner kr som...
-
Aftonbladet har fått nys om en nyhet som de anser vara värd att spinna vidare på. Det handlar om en hittills okänd formation på havsbottnen... -
Godis är gott, sägs det. Det beror på vad man menar med godis. Sånt där gjort på köttrester och diverse tillsatser som inte alltid är nor... -
Det var en ovanligt vacker fullmåne natten mellan 28 och 29 augusti i år. Det ska bli en ännu vackrare fullmåne i slutet av nästa månad. D... -
Jag har varit väldigt dålig på att upprätthålla denna blogg de senare åren, och det kommer nog att fortsätta. Orsakerna är många, och väldi... -
Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New H...
-
Den på kometen 67P strandsatta sonden Philae har vaknat när nu kometen närmar sej solen. Det är tillräckligt för att kunna ladda batteriern...
-
När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är de...
