Historiehörnan: Den stora glömskan

Nu är vi inne i år 2014. Vi har kommit ytterligare en bit från forntiden, som många av oss historieintresserade vill komma åt. Men det är inte lätt att göra det för det har hänt så mycket genom åren som fått oss som folk att glömma stora delar av vår historia. Det är alltså inte fråga om historieförfalskning. Långt ifrån. Det är snarare en fråga om historieglömska, medveten sådan. Vi skulle glömma vårt förflutna och även om det inte helt lyckades så lyckades de styrande med sitt uppsåt att få oss att glömma grunden i den gamla kulturen. Så till den milda grad att vi måste ta till gissningar för att överhuvudtaget få ett grepp om tiden före år 1200.

Som det arkeologiska materialet visar var de nordiska samhällena ingen enhetlig kultur, även om de starkt liknade varandra över ganska stora avstånd, från nuvarande Danmark i söder till mellersta Norge i norr. Även nuvarande Polen, Baltikum och norra Tyskland kan inbegripas i denna sfär, den som kallas den germanska av historiker fastän detta egentligen är en felaktig term. Germaner var romarnas missuppfattning av sina omedelbara grannars benämning av vissa grupperingar som bebodde området kring Rhen och Mosel för ca 2000 år sen. Faktum är att gallerna kallade sina grannar germaner för att det ordet på galliska betyder störande grannar.

Romarna hade ett ord germanus, som betyder grodd, ursprung eller skott, men detta ord är ganska svårt att applicera på de folk som bodde norr om romarna. Det skulle vara väldigt konstigt för ett folk att bli kallade groddar eller ursprung. Speciellt som romarna såg germanerna som om de vore nåt farligt och skrämmande. I vilket fall som helst, allt våra förfäder norr om Alperna och ännu mer, norr om Östersjön, stod för skulle glömmas när kristendomen fick fäste här.

Vi skulle glömma bort stora delar av vårt förflutna. Religionen, kulturen och det övergripande sättet att tänka på skulle bytas ut. Den glömskan har fortsatt ända in i våra dagar och varje nytt sätt att tänka har inneburit vi har glömt ytterligare en del av det förflutna. För oss som gillar att rota i det förgångna är det sorgligt förstås. Jag kan förstå dom som vill gå vidare och då dra ett streck över det förgångna, men att helt radera det från rullorna är fel väg att gå.

Det är faktiskt tur att vi har nåt kvar att gå på. Med detta sagt verkar det som om de som fick sin historia i det närmaste utraderad för ca 1000 år sen även de raderade ut de som kom före dom. Detta kan jag säga för vi har väldigt lite kunskap om perioden före 200-talet. Från 200-talet finns åtminstone legender och vissa enstaka platser som det berättas legender om, men innan dess verkar det som om personer och berättelser har medvetet glömts bort. Kan det ha med utvandringen från Norden till kontinenten att göra? Det är arkeologiskt bevisat att stora populationer lämnade Skandinavien kring vår tideräknings början och nådde Polen och norra Tyskland för att därifrån sprida ut sej över kontinenten och blanda sej med andra människor på vägen tills dess att de blev till det förbund som senare kom att kallas goter.

Det är faktiskt synd att vi glömmer så mycket av det gamla. Det skulle lära oss att inte begå så många misstag nu för tiden.


"You forgot my cooooooooooooooke!"

Historiehörnan: Guldskatt hittad i Blekinge

Ett bevis på att Norden har haft många maktcentra en gång i tiden är den oerhört fina skatt som hittats i närheten av Ronneby i Blekinge. Nånstans i närheten av Vång ligger denna plats, som grävts ut i flera år och som har hållits hemligt exakt var tills nu. Fortfarande är man ganska förtegen om den absolut exakta platsen så inte plundrare hittar dit. De äldsta objekten är från 200-talet. Det här tänker jag följa med stort intresse.

Inte från Blekinge utan Gotland där undertecknad tog fotot år 2000.

"Dina bröst är som svalor som häckar"

Problem med religioner - del sju: Eddans landskap

Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie som jag kallar "Problem med religioner".

Carl Otto Fast, ingenjör, geograf och amatörhistoriker, hävdade i en serie böcker att han kunde lokalisera de landskap som beskrivs i den ursprungliga Poetiska Eddan, inte den Snorre gjorde om. Han menade då att Västergötland var Eddans landskap. Vad är det nu jag babblar om? Jo, på grund av den moderna undervisningens ovilja att lära de svenska barnen nåt om deras historia, som till stora delar är gemensam med resten av Norden, kanske Eddan är okänd i sin fulla struktur för många, ja kanske helt okänd för många som gått i skolan de senaste 50 åren. Man måste vara verkligt intresserad av historia, religionshistoria och arkeologi för att verkligen känna till vad Eddan är och står för. Ordet Edda betyder enligt uppgift handskrift från gården Oddi på Island, den plats där Snorre (Snorre Sturlason) fann inspirationen till sin version av Eddan.

Det är en ganska stor diktsamling från Norge med religiösa såväl som sekulära motiv tillkomna nån gång under 800-1000-talet. Här finns vad som verkar vara ett allnordiskt allmängods till bredden fyllt med legender, rena påhitt, skämt, historiskt verifierbara händelser och personer invävda med saker som forskningen har haft svårt att identifiera. Den skrevs första gången ner på Island, nån gång under 1000-talet till 1200-talet i olika omgångar. De är uppdelade i gudadikter och hjältedikter. En speciell version kallad Codex Regius (ung. kunglig utgåva) skapades tidigt på Island och den verkar sakna vissa andra dikter som annars hör dit. De dikter som inte finns med i Codex Regius kallas Eddica Minora (de små eddorna).

Grundtonen är religiös och tycks vara att den gamla religionen minsann går att förena med kristendomen. Men framför allt vill man sätta in denna ton i ett för författarna historiskt sammanhang. Berättelser från folkvandringstiden (ca 200-700-talen) vävs ihop med sin tids berättelser och tankar. Det borde ha slagit dom att det redan då var vanskligt att göra så men tydligen blandades det friskt utan just dessa tankar. Det är därför vi idag har så svårt att utröna vad som är fantasier och vad som är verkliga händelser. 

Språket är flytande men samtidigt högdraget och man förutsätts förstå det som sägs utan att behöva fråga en massa. Likt många andra texter med religiöst innehåll är tonen den att vi som läsare är tvungna att mer eller mindre hålla med eftersom de presenteras på ett ganska förnumstigt vis, samtidigt som känslan av avståndstagande infinner sej om man är det minsta oinitierad. Eddan är således inte det mest lättillgängliga av verk alla gånger.

Men vad med Carl Otto Fasts påstående att Eddans landskap skulle vara att finna i Västergötland? Jo, det finns nämligen en genomgående röd tråd genom nästan alla sagorna, den att de utspelar sej på platser som ligger nära varandra och vars geografi inte alls överensstämmer med platsen där den tillkom (Island). Fast gick genom sagornas omnämnande av geografiska platser och kom fram till att de platser som nämns i dom passar bäst in på Västergötland, av det enkla skälet att andra platser som även skulle kunna passa in ligger för långt bort för att vara Eddans landskap. Det inre av Asien är inte direkt nåt islänningarna skulle kunna ha en koppling till. Annars passar ju beskrivningen av höga berg i fonden, stora sjöar och likaledes stora skogar med öppna fält väldigt bra.

Men man kan undra om inte Fast lät sej luras lite av det faktum att bara för att Västergötland var det ursprungliga kungliga landskapet i det som skulle bli Sverige (från ca 900 fram till mitten av 1300-talet) så innebär det inte att Västergötland var Eddans landskap. Det kan förstås ha varit en del av landskapet som skildras i sagorna men inte mer än så. Sanningen är nog att hela Norden var att betrakta som Eddans landskap, för det finns ju gränser för våra hjärnors fantasi. Vad gäller händelserna som beskrivs är det nog svårare att hitta i verkligheten. Vissa saker är kopplade till verkliga händelser på den europeiska kontinenten under folkvandringstid, vilket gör att man skulle kunna säga att allt annat också har en viss historisk glans över sej, men inte mer. 

Eddan är det mest intressanta av alla religiösa textsamlingarna som finns. Det säger jag inte bara för att jag är från Norden och liksom har en nära koppling till eposet, utan för att det är mer jordnära än vedaskrifterna, bibeln, toran och koranen. Eddan ger liksom en mer verklighetskänsla, en mer mänsklig sida av det religiösa än de andra skrifterna, som har väldigt högdragna beskrivningar av människor som gör sina fel och påfallande ofta kommer undan med sina amoraliska dåd. Persongalleriet i Eddans dikter är också bättre beskrivet än de övriga. Helt enkelt mer logiskt beskrivet. Gudarna är mer som ens lärare som ger lektioner än såna som straffar oskyldiga och ger belöningar till såna som följer gudarna snarare än gör gott i världen.



"How lucky I am to have something that makes saying goodbye so hard."

Massgrav från forntiden

Illerup Ådal där fynden gjorts. Bild från Panoramio.

För drygt 1500 år sen invaderade en armé ett område nära dagens Aarhus på Jylland bara för att bli slagna och liken efter de fallna blev sen offrade i sank mark invid en å, då var det en mindre sjö här, tillsammans med sina vapen. Hela scenen upptäcktes 1950 under dräneringsarbete och har sen dess varit föremål för kontinuerliga utgrävningar. Sakta men säkert släpper området ifrån sej sina hemligheter. Nu har man kunnat utröna att området blivit anfallet många gånger. Hittills har man kunna tidsbestämma fyra anfall åren 200, 225, 375 och 450, alla årtalen approximativa. Samtliga har misslyckats och offren med sina vapen har lagts i sjön. Förmodligen har slagen stått på ängarna och kullarna runtomkring sjön.

De som kom över Kattegatt och Skagerack kom från Skåne i söder ända till Oslofjorden i norr och verkar ha varit samlade för att ta itu med folket i Jylland en gång för alla. Var kanske Jyllandriket en miniversion av Romarriket här uppe i Norden?

Detta skedde under den del av järnåldern vi kallar Folkvandringstiden. Det var en synnerligen turbulent tidsperiod i Europas historia. Romarriket var på fallrepet eftersom det var alldeles för stort, något som romarna själva inte ville se. Fler och fler från utsidan ville in i riket för att ta del av rikedomarna, få mat och skydd från andra som ville in. Andra ville bara erövra och slåss. Ett tredje skäl var att man ansåg sej vara bättre än romarna och ville ersätta dom som världens medelpunkt.

Här uppe i Norden var man väl medvetna om vad som skedde ca 100 mil söderut och många av de som knackade på porten till Rom kom härifrån, antingen direkt eller så stod deras ättlingar i de arméer som drog fram över den europeiska kontinenten. Germaner var även legionärer i den romerska armén så det kunde hända att bröder slogs mot varandra i slagen. Men långt ifrån alla höll på med attacker på Rom. De flesta höll sej här uppe och slogs sinsemellan, vilket var vad romarna ville att man skulle göra från början. Romarna köpte järn och hudar från germanerna och gav mycket annat i retur.

Tyvärr för romarnas del lärde man även germanerna att slåss som romare, t o m bättre än dom till slut, och från 400-talet hade germanska arméer och folk utvecklat nya metoder och taktiker för att slåss vilket ledde till Västroms nedgång och gradvisa fall under det seklet och följande sekel. Östrom bestod till 1204 då det fjärde korståget krossade Konstantinopel. Det bestod - på papperet - till 1453 då turkarna intog staden och gjorde den till sin huvudstad men det var i praktiken ett dött rike redan på 1200-talet.

En liten sidogren men det händer lätt när jag skriver om mitt favoritämne. Vad som hände i ådalen på 200-talet och framåt vet vi. Vem som anföll och vilka som försvarade sej är dock fortfarande en gåta.

Det får mej att dra följande konklusioner:

1) Vi vet inget om eventuella lyckade anfall under den här perioden, eller åtminstone inte mycket eftersom det inte finns mycket skrivet från detta område och framför allt inte från den här tiden.

2) Jylland var ett område som var rikt och stort för sin tid vilket gjorde det begärligt för andra folk. Det vittnar inte minst alla anfallen om.

3) De som anföll verkar ha varit bestämda men ändå fått ge sej för en övermakt. Frågan är vem som haft sånt inflytande på andra att han kunnat samla folk från Skåne i söder till Oslofjorden i norr för ett anfall på östra Jylland.

Utöver dessa tankegångar kan man ju spekulera kring platsen och dess arkeologi. Gav detta utslag i senare tiders berättelser, tro? Jag vill gärna tro det. Finns det någon berättelse om ett rike som folk hela tiden försökte erövra men som slog tillbaka anfall efter anfall i många hundra år?




"Alla stora män har idag sina lärjungar och det är alltid Judas som skriver biografin"