Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del tre

Uppsala är för många historieintresserade en ikon. Här huserade enligt sagorna sveakungen och all makt utgick härifrån. Det faktum att kungen bortsett från krigen och de religiösa ceremonierna var maktlös, makten fanns hos tinget, bryr sej inte dessa om. Uppsala är platsen där Sverige en gång skapades för dessa som tillhör Uppsalaskolan, den inofficiella benämningen på de som hävdar att Sverige utgick från Uppland med omnejd.

Uppsala nämns i förbigående i en del sagor, även i gudasagorna, som den plats där kungen höll hov efter stridigheter och vid stormöten. Ofta i plural (upsalir), som om det handlade om flera öppna ytor på en höjd av nåt slag. Vi vet nämligen från såväl arkeologin som historiska källor att germanska folk inte hade sina religiösa ceremonier inomhus. De hade inget att dölja. Istället utförde de ceremonier i lundar eller på stora fält, nära sjöar eller på kullar.

Därför är den uppgift mäster Adam av Bremen, skribent i Bremen på 1070-talet, om att svearna tillbad Oden, Tor och Frej i ett tempel omgärdad av en guldkedja vid Uppsala väldigt kuriös. Jag skulle tro att Adam blev lurad, itutad en riktig rövarhistoria av sin värd Sven Estridsen, kung av Danmark vid denna tid, vid en av Adams få resor utanför Hamburg och Bremen. Det märks också på de övriga amsagorna Adam drar i sin bok om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia. Där talar han om att Norden befolkades av enfotingar, folk med ansiktet i torson och cykloper (enögda människor med ögat mitt i huvudet). Inte direkt några man möter på gatan, eller hur?

Något sådant tempel har aldrig hittats nånstans i Sverige, och kommer aldrig att hittas heller. Adam fick som sagt höra en rövarhistoria från Sven och blandade sen ihop en del saker som sen har varit svåra att reda ut. Problemet Birka har jag behandlat flera gånger, en gång då jag kom in på frågan när mina tankar spårade ur i samband med kritiken gentemot att göra museer till platser för lajvare, en annan gång då det verkar som om Björkö i Mälaren höll på att helgonförklaras av arkeologer samt en gång då jag diskuterade varifrån orden Baltikum och bält som i Stora och Lilla Bält kommer.

När Adam sen ska försöka återge Ansgars besök i Svearnas rike 200 år före hans egen tid, 800-talet alltså, blir det lite mer verklighetstroget. Förmodligen för att Rimbert, han som skrev om Ansgars liv och leverne, var så saklig i sin rapport om resan till Svearnas rike. Men mer om detta en annan gång.

Uppsala kallas av Adam Ubsola och är namnet på templet och kullen där detta sker. Den ligger på en stor slätt med en stor sjö i närheten och höga berg som ramar in den. Man kan mycket väl tänka sej att Ubsola var den tidens danska uttal av detta väldigt vanliga platsnamn. De allra flesta platser med namnet Uppsala ligger på öppna upphöjda områden. Här dyrkade man främst de gudar som hade störst betydelse för ens eget arbete. Några offer av det format som Adam nämner har inte kunnat bestyrkas. Han nämner, som den ende som gör detta, att man vid Midvinterblotet offrade nio djur av varje större art i nio dagar vart nionde år. Detta är förstås en skröna och har inget stöd i vare sej arkeologin, historien eller legenderna.

För den som undrar så är Midvinterblotet i stort sett samma sak som julen. Den firar man när det är som mörkast, alltså runt den 25 december. I januari firar man också ett midvinterblot, vilket kan ses som en fortsättning på det tidigare firandet, man firar att solen är på väg tillbaka och att kylan sakta är på väg att ge med sej, vilket ger världen nytt liv. Men innan dess ska Oden dra på jakt i skyarna för att driva de döda till deras rätta riken.

Åter så till Uppsala och dess namn. Sen 1600-talet har det varit mer eller mindre påbjudet att det Uppsala som ligger mitt i Uppland är det Uppsala Adam av Bremen skriver om. Eller rättare sagt Gamla Uppsala. Nog finns det många intressanta arkeologiska lämningar i trakterna kring Gamla Uppsala. Inte minst pelargångarna mitt i byn från 500-talet visar på detta. Men för att verkligen förstöra festen för många vill jag säga detta: Uppsala hette från början Östra Aros och det var detta namn staden fick sina privilegier under på 1300-talet. Uppsala blev dess namn lite senare.

Gamla Uppsala hette Sala tidigare och fick sitt nuvarande namn när Östra Aros blev Uppsala. Några spår av ett tempel av det snitt Adam talar om har aldrig hittats. Däremot denna processionsväg ner till Mälaren, som är mycket äldre och mer intressant än alla påhittade gudatempel. Det är i dessa trakter disatingen är kända i sagorna så det är frestande att tänka sej att denna processionsväg var en del av dessa disating.

Däremot finns det gott om Uppsala-namn runtom i landet, de allra flesta i Västergötland, varav ett uppe på Kinnekulle, som ligger vid Vänern och blickar ut över Skaraslätten med de höga Västgötabergen i fonden. På de få kartor från medeltiden som visar Norden är Uppsala placerat vid Vänern medan den stad i Uppland som idag kallas Uppsala står som Aros. Det är inte förrän universitetet i Uppsala grundas 1477 som det namnet cementeras även utanför Sverige.

Den äldsta förekomsten av ordet Uppsala är även det från Västergötland, på Sparlösastenen. Där står Upsal. Den rikliga förekomsten i trakten av detta platsnamn, den sena dateringen av namnet Uppsala i Uppland och det faktum att Uppsala är inte en stad i någon historisk källa talar för att det Uppsala man red hem till efter strider och andra möten var en av dessa Uppsala-platser i Västergötland. Men vilken av dom kan vi diskutera tills Loke löser av oss. Jag avfärdar i vilket fall Uppland som en kandidat till den plats där kungarna höll till.



"Den bästa träningen är den som blir av"

Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del två

Hur verkliga kan man säga att de fornnordiska gudarna var? Så verkliga som du eller jag? Som jag skrev i förra delen är det förmodligen en fråga om förfädersdyrkan där grundarna av en dynasti har blivit dyrkade som gudar och deras avkommor har blivit kungar och drottningar. Det är i den fornnordiska mytologin en fråga om flera dynastier som förmodligen har haft makten i olika omgångar. Berättelserna om dessa släkter och dynastier har flätats samman till en enda stor saga, alltihop berättat utifrån segrarnas perspektiv förstås.

Ramberättelserna är således sanna, men har med tiden kryddats med diverse övernaturliga beskrivningar för sånt samtiden inte förstod hur saker fungerade. Kunskaper om diverse pulver som kan skapa mindre explosioner vid kontakt med eld har varit kända av människor i många tusen år. Att använda det för att åstadkomma rökmoln så man kan fly en potentiellt farlig situation kan mycket väl vara ursprunget till beskrivningarna i diverse religiösa texter runtom i världen att en person försvann i ett rökmoln.

Att kunna flyga är förstås omöjligt utan motorer så det är nog nåt som har inflikats för att kunna förklara att någon har kunnat färdas så snabbt man gjorde - till häst eller med häst och vagn. Detta är ytterligare en beskrivning av det tidiga Norden vid tiden för jordbrukets införande, som jag tolkar det. De invandrande jordbrukarna hade förutom vapen också häst och vagn med sej. Inga stridsvagnar utan mer lastvagnar. För de som aldrig varit med om vagnar, än mindre hästar, måste deras framfart i terrängen ha verkat som om de flög fram. Men infödingarna hade sånt som nykomlingarna inte hade nån erfarenhet av, nämligen kunskap om platsen de bodde på.

Kampen mellan Utgårdalokes mannar å ena sidan och Tor och Loke å den andra verkar vara en beskrivning av hur olika man ser på naturens element. Utgårdaloke använder magi som emanerar från naturens egna krafter medan gudarna Tor och Loke använder brutal fysik för att uppnå samma resultat. Detta tyder på att det fanns olika sätt att se på naturen med. Ta till exempel ättävlingen. Där kastar sej Loke över maten som erbjöds medan Utgårdaloke låter sin man Låge äta sej genom inte bara maten utan även tråget som maten låg i. Tors tjänare Tjalve får springa ikapp med Utgårdalokes snabbaste sprinter Huge och förlorar. Sen dricker Tor ur Utgårdalokes största mjödhorn, det som aldrig blir tomt.

Tor slåss mot världens största katt och är nära att vinna när Utgårdaloke plötsligt tycker att det är dags för Tor att vila sej lite. Sen förlorar Tor en brottningskamp mot Utgårdalokes farmor Elle. Den som kan sina fornnordiska språk inser ganska snabbt att det är diverse naturtrick Utgårdaloke använder sej av. Låge är ingenting annat än elden, Huge är tanken, inget människan kunnat skapa är snabbare än tanken. Katten Tor brottades med var ingen annan än Midgårdsormen, den varelse som spänner omkring hela jorden och håller allt i balans (förmodligen en omskrivning av jordranden så som den ser ut från vår horisont). Eftersom ingen vill att jorden ska rämna stoppar Utgårdaloke kampen innan Tor bringar hela världen i kaos. Mjödhornet är kopplat till självaste havet så det tar ju aldrig slut.

Elle är ålderdomen, en varelse inte ens gudarna kan stå emot, annat än genom gudinnan Iduns gyllene äpplen. Att vara gud innebar för de gamla nordborna inte att man var odödlig, bara större och mäktigare än vanliga människor. De verkade ha varit fullt på det klara med att berättelserna om de fornnordiska gudarna var till stora delar allegorier över naturens funktioner, sammanvävda med berättelser om riktiga människor med kött och blod. Man ville att gudarna skulle leva för evigt så man hittade på att äpplen, vars nyttighet har varit känd ända sen urminnes tider, skulle ge evig ungdom. En berättelse om en jätte som stal äpplena och höll dom som gisslan belyser detta problem.

Om vi nu lämnar gudasagorna en stund och jämför med hur arkeologin och historievetenskapen ser på de fornnordiska gudarna slås vi av hur olika man ser på gudarna. Det finns många fler platser tillägnade Tor än någon annan gud i Norden. Han finns nästan överallt, men framför allt på platser där åska och jordbruk är vanligt. Detta trots att Frej är jordbrukets gud. Tor kallas ofta landas i berättelserna, vilket tyder på att han hade funktionen som beskyddare av öppna platser där herdar och jordbrukare hade sina värv.

Andra gudar har speciella platser de med, Frölunda (det finns två större såna platser i Västergötland) är guden Frejs platser där man dyrkade honom. Oden har vissa platser han med, och som nämnts tidigare, har han många tillnamn och ett sånt har gjort att ett helt område är uppkallat efter honom, Ranrike. Ranrike är det gamla namnet på Bohuslän.

En saga nämner guden Frej alldeles speciellt, Ynglingatal. Det är ett epos från 900-talets början, tillskrivet skalden Tjodolf från Hvin. Han skrev detta verk för att folk skulle komma ihåg vilka som var förfäder till Ragnvald, en lokal hövding över Vestfold i slutet av 800-talet som var kusin med Norges kung Harald Hårfager. Vestfold var under danskt styre vid denna tid så möjligen ville Ragnvald påminna danerna om vem som hade den mest ärorika ätten. Ynglingatal är i stort sett en stamtavla över de som styrde ett visst rike i Norden ända tills en ur ätten gjorde bort sej och blev dödad. Hans son drog norröver och hans ättlingar i sin tur grundade ett rike i det som idag är Norge.

Ynglingatal börjar med guden Frej, vars tillnamn var Yngve (vilket också gett upphov till namnet på ätten, Ynglingarna), och hans äktenskap med jättekvinnan Gerd. Många stora kungaätter i Norden hävdade vid 900-talets början att de hade sitt ursprung i detta heliga bröllop, som ska ha ägt rum ca 10 generationer tidigare. Fortfarande sen kristendomen slagit rot i Nordens mylla hävdade man detta påbrå, för just påbrå var viktigare än mycket annat, speciellt om man ville legitimera sin status som ledare över ett visst område.

Varför var guden Frej så viktig att en hel kungaätt kom att hävda sitt ursprung från honom? Jo, han var inte bara jordbrukarnas gud utan även fruktbarhetens gud. Hans namn betyder den främste, den förste. Hans tillnamn Yngve är bildat av orden Inge och vän och betyder vän till Inge. Inge är ett fruktbarhetsnamn det med, det betyder lans eller fallos.

Kungen var gudarnas talesperson för folket, en sorts prästledare som styrde i gudarnas namn. Han hade till uppgift att främja agrikulturen och samhällets fortlevande. Den världsliga och juridiska makten låg hos tinget, men kungen hade rätt att utlysa krig eftersom krig var sanktionerat av gudarna. Gick kriget dock dåligt blev han enligt legenden avrättad, offrad till gudarna för att blidka dom. Några såna arkeologiska spår har dock inte hittats så många religionshistoriker är inne på tanken att det var ett spirituellt offer snarare än ett fysiskt, kungen fick avgå och lämna samhället, han offrade sin titel och fick klara sej själv.

Men frånvaron av avrättade personer i de arkeologiska lagren innebär inte att avrättningarna aldrig ägt rum, bara att bevis för dom inte har hittats. Frånvaron av bevis är endast en indikation på frånvaro av bevis, inget annat. Vi har ju faktiskt mosslik som innan de dödades faktiskt hade levt goda och friska liv innan de avrättades rituellt och placerades i sjöarna, som de var då. Kanske har vi med dessa forntida kungar att göra? Sagorna nämner ju att kungarna dog unga för att garantera evig ungdom för ätten.

Det intressanta med Ynglingatal är att ju närmare tiden för poemets skrivande vi kommer, sent 800-tal till början av 900-talet, desto mer detaljerade blir beskrivningarna av dessa kungar. I mina ögon talar detta för att de första kungarna i listan är hämtade ur gudasagorna och är från det gemensamma sagogodset för att bygga på legitimiteten hos den ätt som hävdar ursprung från Yngve-Frej. De senare är verkliga personer som använt dessa tidigaste kungar som bevis för sina krav på gudomligt påbrå. Frågan blir ju då, var går gränsen mellan gudar och riktiga människor?

Jag kan fullt ut acceptera att alla kungar ur Ynglingaätten är riktiga människor som har existerat från och med Agne Skialfarbonde, som kan ha varit ättens överhuvud på 400-talet. Det som står om honom är nämligen aningen mer världsligt och fritt från mytologiska övertoner än hos hans föregångare. Bengan Wadbring har en bra lista över alla kungar som funnits i Sverige från guden Yngve-Frej till våra dagar. På den länk jag bifogar i detta stycke finns knappen regentlängder. Tryck på den så finns varje kung presenterad. Deras namn går att klicka på.

För Agne Skialfarbonde finns att läsa att han rövade bort dottern till en kung på andra sidan havet, landet heter i Ynglingatal Finnland. Han fick sitt straff, hängd av dotterns släktingar i ett träd vid gränsen mellan sveonernas och nordmännens land. Här finns också uppgiften att dagens Finland inte kallades som det nu görs av oss svenskar förrän på 1700-talet. Finnland är således benämningen på ett annat land. Vilket land är svårt att avgöra, men det finns platser i södra Värmland, mitt emot Västergötland där det gamla riket en gång hade sitt centrum, som har namn på Finn- och dessa platser är mycket äldre än finnmarkerna i norra Värmland och södra Dalarna, mycket äldre.

Det som försvårar det hela är att vi inte har några dokument som kopplar dessa kungar till verifierbara händelser. Skrivkonsten vid den här tiden (före 900-talet) var helt inriktad på ganska mystiska texter som inte direkt har med vår värld att göra. Att jag accepterar kungarna som verkliga innebär inte att jag som historiker kan göra det professionellt. Jag endast ser en möjlighet att de kan ha existerat. Från 700-talet fram till 900-talets mitt verkar dessutom legenderna sakna riktig koll på de kungar som fanns då. Förmodligen var samhället i sån stor omvälvning som en följd av övergången till kristendomen att man hade svårt att hålla reda på alla som styrde och var de gjorde det. Övergången till kristendomen var för övrigt inte helt över förrän på 1200-talet.

Här presenterar jag en del av den listan, från Yngve-Frej till och med dansken Magnus Nilsson som var kung några år på 1100-talet:

    Frö
    Fjölne
    Svegder
    Vanlande
    Visbur
    Domalde, sent 200-tal
    Domar, 300-talet
    Dygve
    Dag den vise

    Agne Skialfarbonde ? - 400
    Alrik och Erik 400 - 450
    Alf och Yngve omkr ? - 450
    Hugleik
    Hake
    Jorund ca.450 - till omkr. 475
    Aun slutet av 400-talet- till ca 500
    Egil Tunnadolg slutet av 400-talet- till ca 516
    Ottar Vendelkråka ca 500-523
    Adils omkr 530 - 575
    Östen slutet av 500-talet

    Yngvar Harra slutet på 500-talet - ca 600
    Bröt-Anund ca 600 - 640
    Ingjald Illråde ? - 650
    Olof Trätälja, kung av Värmland

    Ivar Vidfamne ca 650 - 700
    Harald Hildetand slutet av 600 - ca 750
    Randver av Svitjod ?
    Sigurd Ring ca 750 - 775
    Ragnar Lodbrok 745-794

    Björn Järnsida slutet 700-talet - ca 800
    Erik Väderhatt ca 800
    Anund Uppsale före 829 - ca 845
    Björn på Håga ca 829 - 850
    Olof I Björnsson ca 850-talet
    Erik Emundsson 800-talets slut
    Björn Eriksson ca 900 - ?
    Ring Olofsson ca 935
    Emund slemme 960 - 970?

    ? 970-995 Erik Segersäll
    ? 995-1022 Olof Skötkonung
    ? 1022-1050 Anund Jakob
    ? 1050-1060 Emund gamle

Stenkilska ätten

    ? 1060-1066 Stenkil
    ? 1066-1079 Håkan Röde
    ? 1067-1070 Halsten
    ? 1079-1110 Inge d.ä.
    ? 1110-1118 Filip & Inge d.y.
    ? 1118-1120 Inge d.y.
    ? ~ 1130 Ragnvald Knaphövde
    ? 1125-1130 Magnus Nilsson

Som synes är det svårt att avgöra vilka som historiska eller legendariska före 900-talet. Egentligen är alla före Erik Segersäll svåra att placera in i verkligheten. De kungar som hör till Munsöätten, från Björn Järnsida till Emund slemme är ganska svåra att placera in eftersom de nämns av för få källor. Erik Segersäll nämns av så många olika källor att han är svår att bortförklara.

Nästa del kommer att handla om Uppsala.



"I'm reaching out and I don't feel a thing
The gloves I am wearing are made of my skin
No-one knows what I'm trying to hide
But when I start breaking you'll see through my eyes"

Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del ett

Hur gamla är myterna om de fornnordiska gudarna, jättarna, dvärgarna och andra varelserna? De historier vi har om dom är ofta vitt skilda från berättelserna om andra figurer ur den fornnordiska sagoskatten. Så skilda att man börjar undra om de ens har med varandra att göra. Gudarna framträder nämligen inte på samma sätt i t ex sagan om Sigurd Ring eller den om Jomsvikingarna. Här är gudarna fördömande och mer avståndstagande. I de sagor där gudarna har huvudrollerna är de mjukare men samtidigt har dessa berättelser en mer skämtsam framtoning.

För att få reda på hur gamla de är måste vi ta reda på vad som nämns i sagorna och försöka sålla agnarna från vetet. För det står klart även för en amatör att det är en blandning av olika tidsepoker och kulturer som blandats i dessa sagor. Kriget mellan vaner och asar i tidernas begynnelse verkar vara av en helt annan natur än det pågående kriget mot jättar och troll. Omnämnandet av hunner (hunar i originaltexterna) och andra folkslag som hör folkvandringstiden till verkar vara ett senare inslag, liksom den skämtsamma tonen, som för övrigt verkar vara ett resultat av att sagorna skrevs ner av skenheliga kristna på 1100-talet och framåt.

Det är tämligen lätt att Om vi också räknar bort alla pråliga magiska trick, som helt klart har med det gemensamma schamanförflutna bland alla förkristna kulturer att göra, så framstår alla berättelserna som riktigt plausibla och verklighetstrogna. Det finns säkert fullt giltiga förklaringar även för magin och tricken. Bland annat förvandlingarna till örnar, sälar och andra djur kan förklaras med de gamla myterna från schamaner där man blir ett med djuren genom att gå i trance. Sådant har inte kunnat utföras i vetenskapliga experiment men det finns säkert såna som tror att de verkligen blir ett med djuren.

Av alla gudasagorna är det förstås den om Ragnarök som sticker ut alldeles extra. Den berättas som en sorts sanndröm, en varning till alla som lyssnar om att världen går under om man inte sköter sej. Men samtidigt är det ett glädjens bud eftersom Ragnarök egentligen inte bara handlar om världens undergång utan är en allegori för cyklerna i naturen, säsongernas gång från vinter till sommar och vice versa. Varje år dör världen när solen slukas av vinterns käftar. Sen återkommer värmen efter vinterns slut.

Till viss del är det dock en undergångsberättelse i engångsformat, en varning om en större vinter än vanligt och nåt som verkligen hotar allt liv. Beskrivningen av förloppet vid Ragnarök påminner faktiskt också om ett nedslag från rymden eller ett vulkanutbrott med efterföljande tsunami. Jag har skrivit om det tidigare (här, här och här, och även om jag inte längre är lika begeistrad över Ulf Erlingssons teori att det var en meteorit eller komet som låg bakom händelserna i Ragnarök, i den form som levt vidare som Ragnarök är det en lika plausibel teori som vilken annan.

Ragnarök betyder för övrigt gudarnas dåd, handling och syftar på vad gudarna gör när Fimbulvintern infaller. Fimbulvinter betyder mäktig, kraftig vinter och är enligt de gamla gudasagorna en vinter som höll på i tre år utan sommar mellan. Under den tiden försvann både solen och månen, uppätna av jättevargar. Intressant efterhandsförklaring. Kanske de som såg solen och sen månen döljas av jättestora stoftmoln av nåt slag beskrev det som att molnen såg ut som hungriga vargar, den bästa förklaringen de kunde ge utifrån de referensramar de hade, och sen fortsatte berättelsen.

Till slut fanns nästan bara vargarna kvar i berättelsen.

Om vi så lämnar Ragnarök och går på de andra berättelserna så finner vi att kriget mellan vaner och asar verkar vara ett krig mellan olika folkslag, som visserligen liknade varandra men tydligen med olika kulturer vilkas intressesfärer på många punkter kolliderade med varandra. Kriget mot jättarna och trollen tolkar jag som ett pågående krig mellan invandrare och infödingar i Norden. Det var ett krig som startades när de invandrande bönderna och herdefolken stötte på ursprungsbefolkningen. För det mesta gick det säkert fredligt till, men i en del fall blev till skärmytslingar, vilka i legenderna blev till krig av monumentalt format.

Åter till frågan: hur gamla är myterna? När de skrevs ner hade de säkerligen traderats i många år. Så många år att man säkert blandat samman alla inkommande folkslag och deras respektive kulturer till ett enda kollage av gudar och deras motståndare. Det vi vet om Oden är att dyrkan av honom dyker upp för ganska så precis 2000 år sen på kontinenten, samt att den nådde Norden för ca 1700 år sen. Han inlemmas här i en redan befintlig gudakultur och det blir ännu ett tillskott till de namn denna figur redan har: Gaut, Gråkappan, Grimner och många andra namn.

De allra äldsta spåren av dessa myter kan spåras till de första mötena mellan jägare/samlare (jättarna och trollen) och jordbrukare/herdefolk för ca 6000 år sen. Senare tiders inflyttare har inlemmats i endera asarnas/vanernas eller jättarnas skara, beroende på vad de sysslade med och hur de kom till Norden. De yngsta spåren tycks vara just omnämnandet av Oden. Därav omnämnandet hos den danske skribenten och krönikören Saxo att Oden kom vandrande från dagens Turkiet till Norden där han lyckades få alla nordiska folk med sej på sina idéer innan han dog och blev en gud.

Här berör Saxo en viktig punkt, nämligen det faktum att det är först efter döden dessa personer kallas för gudar. Det rör sej om en förfäderskult där de första förfäderna till sist blir till gudar. Man måste alltså dö för att bli en av gudarnas skara. Men de som senare dör blir inte gudar, även om de sällar sej till gudarnas skara. De ska bli deras förkämpar i den eviga kampen mot jättarna. Men de som dör sotdöden eller på annat vis inte dör i strid hamnar hos dödsgudinnan Hel och får leva där med henne och tidvis lever dödsriket upp när Balder kommer dit, vilket han gör när Höder dödar honom. En intressant omskrivning av årstidernas cykler, inte sant?

Balder är ljusets gud, herren över sommaren och när han dör blir det höst. Hans återkomst firades storligen varje år. Traditionen kring Balder liknar de traditioner som fanns bland folk i Asien och östra Europa i samband med dyrkandet av överguden Baal, som han hette bland folken i Mellanöstern. Han hade liknande namn lite varstans där jordbruket dominerade ekonomin. Detta stärker tesen att asarna var jordbrukare och herdar som försvarade sitt värv med vapen i hand. De slogs väl inte i krig förrän samhällena hade utvecklats ordentligt åt det krigiska hållet, det vill säga för ca 4000 år sen. Det är nämligen då de första vapnen för krig börjar dyka upp på allvar i de historiska lagren.

Vapen för strid har alltid funnits hos människor, men allra tidigast har det handlat om stenar och pinnar man plockat upp för att antingen gå till attack med eller försvara sej med. Senare gjorde man klubbor av trä, med stenar inkilade för att försvara sej med, alternativt överfalla folk med. Båge och pil samt de små flintknivarna användes också. Det är med metallernas intåg som också de mer avancerade krigen börjar. De allra äldsta spåren i den fornnordiska mytologin är alltså från tiden för de första jordbrukarnas ankomst till Norden för 6000 år sen och framåt, nästan ända till våra dagar.

Vad är då Tors hammare för något? Det är ju ett vapen i Tors hand mot jättar och troll, och han använder den för att skapa åska med, men hammare används ju vanligtvis för att tillverka vapen. Då kan det vara på sin plats att påpeka att hammaren användes som ett vapen i strid av många olika folkslag. Ett till och med kallades de som slåss med hammare, det brittiska folkslaget ordovicierna, vars namn ordagrant just betyder de slåss med hammare. De satte en stor välformad järnbit i änden på en stor stång av trä och denna var så tung att få kunde använda. Dess huvud hade på ena sidan en klubbliknande form, som dagens kulhammare, och i andra änden fanns en pik.

Jag får anledning att återkomma till detta ämne då det riskerar att bli ett mastodontinlägg av detta. Under faktasamlandet och formulerandet av teorier har jag samlat på mej textmaterial som ingen normal människa orkar läsa. Speciellt inte nu under sommaren. Därför stoppar jag här och återkommer en annan gång med mer.



"What a wicked thing to do"

Historiehörnan: Den stora glömskan

Nu är vi inne i år 2014. Vi har kommit ytterligare en bit från forntiden, som många av oss historieintresserade vill komma åt. Men det är inte lätt att göra det för det har hänt så mycket genom åren som fått oss som folk att glömma stora delar av vår historia. Det är alltså inte fråga om historieförfalskning. Långt ifrån. Det är snarare en fråga om historieglömska, medveten sådan. Vi skulle glömma vårt förflutna och även om det inte helt lyckades så lyckades de styrande med sitt uppsåt att få oss att glömma grunden i den gamla kulturen. Så till den milda grad att vi måste ta till gissningar för att överhuvudtaget få ett grepp om tiden före år 1200.

Som det arkeologiska materialet visar var de nordiska samhällena ingen enhetlig kultur, även om de starkt liknade varandra över ganska stora avstånd, från nuvarande Danmark i söder till mellersta Norge i norr. Även nuvarande Polen, Baltikum och norra Tyskland kan inbegripas i denna sfär, den som kallas den germanska av historiker fastän detta egentligen är en felaktig term. Germaner var romarnas missuppfattning av sina omedelbara grannars benämning av vissa grupperingar som bebodde området kring Rhen och Mosel för ca 2000 år sen. Faktum är att gallerna kallade sina grannar germaner för att det ordet på galliska betyder störande grannar.

Romarna hade ett ord germanus, som betyder grodd, ursprung eller skott, men detta ord är ganska svårt att applicera på de folk som bodde norr om romarna. Det skulle vara väldigt konstigt för ett folk att bli kallade groddar eller ursprung. Speciellt som romarna såg germanerna som om de vore nåt farligt och skrämmande. I vilket fall som helst, allt våra förfäder norr om Alperna och ännu mer, norr om Östersjön, stod för skulle glömmas när kristendomen fick fäste här.

Vi skulle glömma bort stora delar av vårt förflutna. Religionen, kulturen och det övergripande sättet att tänka på skulle bytas ut. Den glömskan har fortsatt ända in i våra dagar och varje nytt sätt att tänka har inneburit vi har glömt ytterligare en del av det förflutna. För oss som gillar att rota i det förgångna är det sorgligt förstås. Jag kan förstå dom som vill gå vidare och då dra ett streck över det förgångna, men att helt radera det från rullorna är fel väg att gå.

Det är faktiskt tur att vi har nåt kvar att gå på. Med detta sagt verkar det som om de som fick sin historia i det närmaste utraderad för ca 1000 år sen även de raderade ut de som kom före dom. Detta kan jag säga för vi har väldigt lite kunskap om perioden före 200-talet. Från 200-talet finns åtminstone legender och vissa enstaka platser som det berättas legender om, men innan dess verkar det som om personer och berättelser har medvetet glömts bort. Kan det ha med utvandringen från Norden till kontinenten att göra? Det är arkeologiskt bevisat att stora populationer lämnade Skandinavien kring vår tideräknings början och nådde Polen och norra Tyskland för att därifrån sprida ut sej över kontinenten och blanda sej med andra människor på vägen tills dess att de blev till det förbund som senare kom att kallas goter.

Det är faktiskt synd att vi glömmer så mycket av det gamla. Det skulle lära oss att inte begå så många misstag nu för tiden.


"You forgot my cooooooooooooooke!"