Verner Lindblom död

Verner Lindblom är död. Han föddes mitt under Spanska sjukans värsta härjningar 1918 i Småland och levde ända fram till helgen i år. Vem var då Verner Lindblom? Jo, han var lärare och forskare i historia, med Sveriges tidigaste historia som specialitet. Han började sin bana som forskare med att undersöka Atlantis och dess kopplingar till Sverige, men släppte detta då han lärde sej mer om ämnet. Framför allt var det Västsveriges roll i den tidiga historien han kom att arbeta med.

Han delade många andras åsikt, att det var från väst till öst som Sverige kom att utvecklas som rike, samt att det var i Västergötland det hela startade en gång i tiden, om vi ska tala om ett svenskt rike. Den tanken är inte ny, för den lanserades i sin moderna form av Carl-Otto Fast, en ingenjör från Värmland, och följdes sen upp av en lärare från Göteborg, Holger Bengtsson.

Så här skriver Historieforum Västra Götaland, en förening han var med om att starta om honom och hans livsgärning:

"*Historieforum Västra Götaland har mottagit ett smärtsamt besked.*

*Verner Lindblom, vår grundare och mentor, har stilla insomnat. *

**

*Verners livsverk är en framgångssaga. Från en fattig bakgrund i Småland lyckades han genom självstudier komma in på folkskoleseminariet och tidigt kom han sedan till Götene, där han fram till pensionen arbetade som lärare på Västerhöjdsskolan. Många är de elever som haft honom i historia och som genom honom fått en fast grund till sina rötter.*

**

*Vid sidan av sin lärargärning har Verner studerat svensk och nordisk historia på djupet och skrivit oräkneliga debattartiklar och ett ansenligt antal böcker. Han hade modet att gå emot den etablerade synen på vår medeltidshistoria och diskuterade ingående och kunnigt med akademiska forskare på alla nivåer. Han framlade i samband med sin senare filosofie magister-examen en uppsats där han lanserade Götlandshypotesen som vände upp och ned på den svenska medeltidshistorien. Från att Götaland besegrats av svearna i Mälardalen och därigenom kommit att ingå i Sverige så visade Verner att den svenska kungamakten först uppstod i Götalandskapen och att kulturspridningen inte gick från nordöst till sydväst utan i precis motsatt riktning och att Uppland var det sista område som införlivades i det medeltida svenska kungariket. Efter att ha utsatts för en häftig kritik från äldre forskning så vann han efterhand erkännande av allt fler yngre forskare, och i dagsläget är hans hypotes den allmänt erkända och universitetens läroböcker har skrivits om.*

**

*Vår förening, som Verner och några till tog initiativ till, är avsedd att sprida historisk kunskap och uppmuntra ett aktivt historieintresse och egen forskning bland gemene man så att historia inte bara skall vara ett läroämne utan också en levande rörelse bland folket så att alla skall kunna känna sina rötter. *

**

*Vi i Historieforum Västra Götaland kommer aldrig att glömma Verner, vår hedersledamot och läromästare. Han har för all framtid satt sina fotavtryck inte bara i Västergötland utan i hela den svenska historien med sin Götlandshypotes och sina inspirerande föredrag och guidningar i vår fornhistoria. Verner kan med rätta kallas en vitter man med en bred kunskap och ett mycket stort hjärta. Vi skall göra vårt bästa för att fortsätta hans verk och vidareutveckla det.*

**

*Med sorg och saknad tackar vi Verner för hans insatser för föreningen och för Sverige. Må han vila i frid och i tacksam hågkomst!*

**

*Styrelsen för Historieforum Västra Götaland*"

Vi kommer att sakna dej, Verner.




"History will be kind to me for I intend to write it."

Götalandshypotesen - vad hände sen?

Termen Götalandshypotesen myntades av historikern och läraren Verner Lindblom 1982 som ett svar på den nedsättande beteckningen hans meningsmotståndare hade gett alla som kritiserade den då officiella historiesynen, Västgötaskolan. Den har inofficiellt kommit att användas om den tanke som sen dess har dominerat många forskares syn på Sveriges allra tidigaste historia, den att Sverige grundades från väster och utvecklades åt öster. Alltså inte tvärtom som många historiker velat göra gällande. Det är ett konstaterat faktum att den styrande makten i det som då kallades Sverige inte började göra Östersjön och dess kuster till sitt intresseområde förrän dansken tog över Kattegatt på 1200-talet.

Huvuduppmärksamheten har hittills riktats mot Västergötland, eftersom det är det enda landskap som bevisligen har haft kungar ända sen Sverige dyker upp på den historiska scenen för ca 1000 år sen. Att sen det egentliga Sverige inte blir en stat på egen hand förrän 500 år senare har inte med saken att göra. Det är landet Sverige som kan söka sin historia längre tillbaka i tiden än så. Det är en skillnad på landet Sverige och staten Sverige. Det förra är en löslig union av landskap och andra områden, där de lokala tingen styr det mesta och kungen är en sorts galjonsfigur, det senare är en början till dagens nationalstat, där kungen och riksdagen är den enda dominanta parten och vanligt folk är undersåtar.

Mycket av detta togs upp av Dag Stålsjö i sin programserie "Svearikets vagga - en historia i gungning", vilket ledde till att stora delar av det historiska etablissemanget gick i taket. Hur vågade en TV-producent släppa fram dessa amatörhistoriker med sina många gånger riktigt tokiga historier? Hela programserien fälldes sen av Radionämnden, som Granskningsnämnden hette på den tiden, för att vara partisk och inte tillät alla sidor av saken komma till tals, dvs Stålsjö gav inte mycket tid över för de etablerade forskarna att gå i svaromål.

Må så vara att Stålsjö brast på den punkten, men syftet med "Svearikets vagga" var hela tiden att presentera en alternativ syn på Sveriges historia, en som inte fått chansen att komma till tals själv utan hela tiden behandlats som lorten man fått under skorna under en promenad. Dessutom gavs de etablerade forskarna chansen att komma till tals i ett avslutande panelprogram där journalisten Lars Orup frågade ut bland annat Sten Carlsson, som inte verkade hysa annat än just förakt för dessa amatörer och inte såg nåt produktivt i vad de hade att komma med.

Visst, andesökning och slagrutor är inga bevis för Västergötlands förträfflighet i Sveriges historia, men det fanns riktiga akademiker, t ex Verner Lindblom (f 1918, såvitt jag vet lever han fortfarande), och även om han inte märktes i denna debatten så var Åke Hyenstrand ganska kritiskt inställd till den officiella synen på den tidiga svenska statsbildningen. Han var arkeolog och såg tidigt att man inte kunde dra såna vidlyftiga konklusioner många historiker gärna gör utifrån det fattiga material som finns rörande Sveriges tidigaste historia. Det var bättre att utgå från det som verkligen säger oss något, än att hänga och klänga fast vid de gamla sagorna som ändå inte gav några fasta bevis.

Dessa följdes av Thomas Lindkvist, med sin ganska strikta materialistiska syn på historieforskningen, och engelsmannen Peter Sawyer, som efter en rundvandring i Sverige ska ha velat spränga all svensk historieskrivning i luften och börja om från början. Men vad hände sen i forskningen? Man kan säga att Götalandshypotesen uppnådde sitt syfte, den raserade Uppsalaskolans syn på svensk historia, åtminstone från verifierbar historisk tid (1000-talet och framåt), och förde in samtliga landskap som då var aktuella i det svenska riket i beräkningen, Västergötland, Smålanden (som blev landskapet Småland 1327), Öland, Blekinge, Östergötland, Södermanland, Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland, Uppland (bildat 1296 genom sammanslagning av ett antal mindre områden) och Gästrikland. Hälsingland, Medelpad och Jämtland knöts till riket senare. Jämtland förlorades senare till Norge, även om det helst av allt ville vara självständigt.

Men det hade också en bieffekt: Dessa landskap fick också uppmärksamheten på sej och alltfler utgrävningar har utförts utanför Mälardalen de senaste 30 åren än nånsin tidigare. Visserligen oftast som en följd av motor- och järnvägsbyggen, men i alla fall är det mer positivt att se fler ögon riktade mot hela landet. Dessutom är det bra att se en mer nykter tolkningsförmåga hos forskarkåren, en som inte är präglad av vare sej stormaktstidens blinda syn på kungar och krig eller rasforskningens tidevarv med sin sjuka syn på människor utifrån utseende.

Vi får väl se hur det utvecklar sej i framtiden med historieforskningen och dess förhållande till arkeologin. Riktigt har väl Uppsalaskolan inte släppt taget om historieforskningen, men jag tycker gott att de kan vara stolta över att Uppsala fick den första ärkebiskopen (även om de första hellre vistades på annan ort!) och det första universitetet i landet. Dessa saker tillkom som en följd av landets förskjutning åt nordost under perioden 1150-1450, ett svar på danskarnas aggressiva expansion längs västkusten. Vi kan dock med stor säkerhet undvika att se dumheter som att det skulle ha legat kungar i de stora högarna i Gamla Uppsala.

Det är spännande nog med det man gräver fram just nu i den trakten. Likaså allt det som kommer fram över hela landet. Kanske alla landsdelar kan få sin rätta historia skriven nån gång.



"Osservare senza parlare"

Problem med religioner - del sju: Eddans landskap

Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie som jag kallar "Problem med religioner".

Carl Otto Fast, ingenjör, geograf och amatörhistoriker, hävdade i en serie böcker att han kunde lokalisera de landskap som beskrivs i den ursprungliga Poetiska Eddan, inte den Snorre gjorde om. Han menade då att Västergötland var Eddans landskap. Vad är det nu jag babblar om? Jo, på grund av den moderna undervisningens ovilja att lära de svenska barnen nåt om deras historia, som till stora delar är gemensam med resten av Norden, kanske Eddan är okänd i sin fulla struktur för många, ja kanske helt okänd för många som gått i skolan de senaste 50 åren. Man måste vara verkligt intresserad av historia, religionshistoria och arkeologi för att verkligen känna till vad Eddan är och står för. Ordet Edda betyder enligt uppgift handskrift från gården Oddi på Island, den plats där Snorre (Snorre Sturlason) fann inspirationen till sin version av Eddan.

Det är en ganska stor diktsamling från Norge med religiösa såväl som sekulära motiv tillkomna nån gång under 800-1000-talet. Här finns vad som verkar vara ett allnordiskt allmängods till bredden fyllt med legender, rena påhitt, skämt, historiskt verifierbara händelser och personer invävda med saker som forskningen har haft svårt att identifiera. Den skrevs första gången ner på Island, nån gång under 1000-talet till 1200-talet i olika omgångar. De är uppdelade i gudadikter och hjältedikter. En speciell version kallad Codex Regius (ung. kunglig utgåva) skapades tidigt på Island och den verkar sakna vissa andra dikter som annars hör dit. De dikter som inte finns med i Codex Regius kallas Eddica Minora (de små eddorna).

Grundtonen är religiös och tycks vara att den gamla religionen minsann går att förena med kristendomen. Men framför allt vill man sätta in denna ton i ett för författarna historiskt sammanhang. Berättelser från folkvandringstiden (ca 200-700-talen) vävs ihop med sin tids berättelser och tankar. Det borde ha slagit dom att det redan då var vanskligt att göra så men tydligen blandades det friskt utan just dessa tankar. Det är därför vi idag har så svårt att utröna vad som är fantasier och vad som är verkliga händelser. 

Språket är flytande men samtidigt högdraget och man förutsätts förstå det som sägs utan att behöva fråga en massa. Likt många andra texter med religiöst innehåll är tonen den att vi som läsare är tvungna att mer eller mindre hålla med eftersom de presenteras på ett ganska förnumstigt vis, samtidigt som känslan av avståndstagande infinner sej om man är det minsta oinitierad. Eddan är således inte det mest lättillgängliga av verk alla gånger.

Men vad med Carl Otto Fasts påstående att Eddans landskap skulle vara att finna i Västergötland? Jo, det finns nämligen en genomgående röd tråd genom nästan alla sagorna, den att de utspelar sej på platser som ligger nära varandra och vars geografi inte alls överensstämmer med platsen där den tillkom (Island). Fast gick genom sagornas omnämnande av geografiska platser och kom fram till att de platser som nämns i dom passar bäst in på Västergötland, av det enkla skälet att andra platser som även skulle kunna passa in ligger för långt bort för att vara Eddans landskap. Det inre av Asien är inte direkt nåt islänningarna skulle kunna ha en koppling till. Annars passar ju beskrivningen av höga berg i fonden, stora sjöar och likaledes stora skogar med öppna fält väldigt bra.

Men man kan undra om inte Fast lät sej luras lite av det faktum att bara för att Västergötland var det ursprungliga kungliga landskapet i det som skulle bli Sverige (från ca 900 fram till mitten av 1300-talet) så innebär det inte att Västergötland var Eddans landskap. Det kan förstås ha varit en del av landskapet som skildras i sagorna men inte mer än så. Sanningen är nog att hela Norden var att betrakta som Eddans landskap, för det finns ju gränser för våra hjärnors fantasi. Vad gäller händelserna som beskrivs är det nog svårare att hitta i verkligheten. Vissa saker är kopplade till verkliga händelser på den europeiska kontinenten under folkvandringstid, vilket gör att man skulle kunna säga att allt annat också har en viss historisk glans över sej, men inte mer. 

Eddan är det mest intressanta av alla religiösa textsamlingarna som finns. Det säger jag inte bara för att jag är från Norden och liksom har en nära koppling till eposet, utan för att det är mer jordnära än vedaskrifterna, bibeln, toran och koranen. Eddan ger liksom en mer verklighetskänsla, en mer mänsklig sida av det religiösa än de andra skrifterna, som har väldigt högdragna beskrivningar av människor som gör sina fel och påfallande ofta kommer undan med sina amoraliska dåd. Persongalleriet i Eddans dikter är också bättre beskrivet än de övriga. Helt enkelt mer logiskt beskrivet. Gudarna är mer som ens lärare som ger lektioner än såna som straffar oskyldiga och ger belöningar till såna som följer gudarna snarare än gör gott i världen.



"How lucky I am to have something that makes saying goodbye so hard."

Dag Stålsjö mest betydande för svensk historieforskning under 1900-talet

Dag Stålsjö var producent och programledare för SVT Väst fram till sin alldeles för tidiga bortgång i början av 1990-talet. Hans arbeten var i vissa fall, och för en del, kontroversiella eftersom de utmanade sin tids stora konsensus i Sverige, den om var Sveriges ursprung fanns. Jag har länge tänkt mej att jag skulle skriva lite om hans gärning. Så när den här texten kom från en av medlemmarna i ett epostforum jag också är medlem av blev jag glad för den är precis som jag hade velat skriva. Så här ser texten ut:

"Dag Stålsjö är helt klart den som betytt mest för den tidiga svenska
historien under det senaste seklet. Innan ni ringer männen i de vita rockarna 
för att ta hand om mig för placering på lämplig anstalt skall jag förklara vad 
jag menar. Dag var ingen historiker, även om han visste betydligt mer än vad 
han visade.Han ville framstå som amatör. Men tack vare TV:s tyngd lyckades 
han knuffa ned experterna från sina piedestaler och tvingade dem att stående 
i leran argumentera på samma nivå som alla andra.

Så inte nog med att Dag frälste många till att bli historieintresserade, han
bidrog också till att en rad tabun försvann. Tidigare idiotförklarades alla
som inte insåg att Sverige uppstått år 500 och leddes av en kung som satt
och gungade på en hög i Gamla Uppsala, kanske den där en ung tjej är 
begravd! Det är naturligtvis inte enbart Stålsjös förtjänst, men efter TV-serien 
har ju exempelvis Västergötland fått en helt annan roll i historieböckerna. Och
mängder av utgrävningar har visat vår spännande historia, Vittene, Finnestorp, 
Varnhem, Fröslunda och många fler för att bara hålla oss i Västergötland.
Men liknande uppräkningar göras på många andra platser - nästan alla långt 
från Gamla Uppsala.

Sedan håller jag med om att det sas mycket konstigt i programmet, och det
var ju själva idén. Dag ville visa att så här tror svenska folket om sin egen
historia, så för honom var det naturligtvis extra roligt med riktigt vilda
idéer. Det sålde programmet.
Men ingen har så radikalt förändrat historieskrivningen beträffande vår
tidiga historia som Dag Stålsjö."

Detta är precis min tankegång visavi Dag Stålsjö. Han efterlämnade ett stort arv som förvaltas rätt bra faktiskt och synen på Uppland och Uppsala som Sveriges ursprung blir alltmer ett minne blott om vi med ursprung menar förhistorien och den tidigaste verifierbara historien. Att landskapet spelat en viktig roll från mitten av 1200-talet och framåt är en annan femma. Men det är nog snarare så att vi får söka Sveriges ursprung i Götalandskapen, med Västergötland och Östergötland som knutpunkter. Detta är alltså Stålsjö delaktig i att synen förändrats sen de glada dagarna i början av 1900-talet då professorerna i Uppsala och Stockholm kunde hitta på nästan vad som helst inom ämnet historia utan att någon granskade dom eftersom de enda som kritiserade dom satt i Lund och det var ju en gammal erövrad provins som inte betydde nåt.

Så, nu har jag varit elak nog för idag. Begrunda det som citerats ovan, läs gärna Dag Stålsjös bok "Svearikets vagga" även om den är lite inaktuell idag då den representerar forskningsläget på 1980-talet. Den är ändå rätt läsvärd. Titta gärna också på det material som släppts på SVTs hemsida. Han hade en mjuk och väldigt välartikulerad berättarröst.

Tack för mej!

Svearikets vagga - en myt

Jag hävdar att vi inte kan peka ut en specifik plats i Sverige som varande Sveriges historiska ursprungsplats. Jag menar att Sverige gradvis växte fram på olika platser och att makten fanns där kungen för närvarande befann sej, utan att den var så stark att den kunde ena ett helt land. Det var en löslig union mellan landskapen och andra områden.

Men nu går jag en hel del händelser i förväg. Det hela handlar om debatten kring var Sverige kan räkna sitt ursprung nånstans. Den debatten startade på 1930-talet när en historieintresserad ingenjör vid namn Carl-Otto Fast (1885-1969) skrev böcker som till en början fick beröm av den tidens store arkeolog, Birger Nerman. Men när Fast började skriva att Västergötland kan ha varit Eddans landskap surnade Nerman till och vänskapen mellan de två förbyttes i iskall kyla. Man kan ju undra varför Nerman blev så sur. Förklaringen är enkel: Fast hittade inget i sin forskning som tydde på att Uppland kan ha haft något med den tidigaste svenska historien att göra. Inte förrän mot 1100-talets slut träder Uppsala fram och då endast med en sak, ärkestiftet som grundades där 1164. Det är ett historiskt faktum som inte ens folket i Uppsala kan komma ifrån och det är en besvärlig sak som man har haft svårt att förklara då man velat ha det till att Uppland varit hela Sveriges ursprung.

Många andra områden och landskap kan ståta med händelser som är historiskt verifierbara långt dessförinnan. Att man som Fast pekar ut ett visst område som en möjlig förebild för Eddans landskap är ok, han var en amatör, och det är inte möjligt egentligen att peka ut ett visst område som varande just Eddans landskap eftersom sagorna i den spänner över många år och över stora geografiska områden. Det sägs klart och tydligt att man rör sej över stora delar av den värld man då kände till. Men ändå är Nermans reaktion på Fasts påståenden väldigt intressant. Än mer arg blev Nerman när Fast begärde att den så kallade Mimers brunn i Uppsalatrakten skulle dateras enligt dendrokronologimetoden eftersom Fast misstänkte att brunnen, som finns uppe på en rullstensås inte var så gammal som man velat ha den till. Det slutade med att dendrokronologin visade att trädet som använts i brunnen var fällt 1659. Intressant med tanke på att de äldsta kopiorna av Eddan vi känner till är från 1200-talet. Mer om Fasts seger över Uppsalaskolan finns att läsa här.

Hans efterträdare Holger Bengtsson (1908-1973) byggde vidare på tankarna som Fast väckt, att Västergötland spelat en viktigare roll i historien än man dittills velat tillskriva landskapet. Det är Verner Lindblom (född 1918), som är en äkta akademiker inom historieskrivningen, som fört arbetet vidare. Yngre förmågor finns förstås och inte minst Dick Harrison har varit en viktig knutpunkt för denna debatt på senare år, även om han uttalat att han är trött på debatten.

Men det finns mer än bara företrädare för en åskådning som numera alltmer håller på att ta över historieforskningen kring Sveriges tidigaste historia. Jag tänker börja skriva om Sveriges historia som jag ser den i kommande inlägg. Hoppas ni gillar den tanken och kommer med synpunkter på det jag skriver då. Tills vidare får ni hålla till godo med detta skrivet idag.

Nedanstående är en omredigerad text jag skrev som ett inlägg på The Climate Scam då jag vill göra en jämförelse mellan Uppsalainitiativet och Upplandshypotesen som i många sekler dominerade historieskrivningen i Sverige. Mina inlägg är nummer 214 och 224 i ordningen. Jag började med att göra en jämförelse mellan dessa båda företeelser för jag fann en koppling, nämligen oviljan att låta andra få göra sina röster hörda i en debatt som berör många, inte bara mossiga professorer och dassiga docenter.

För mej som har läst historia och deltagit i debatten kring var Sveriges ursprung kan ha varit nånstans känns allt detta med Uppsalainitiativet väldigt unket och väldigt bekant. Även inom historievetenskapen stod Uppsala som en sorts borg gentemot resten av Sverige när man envist hävdade att Sverige uppstod i Uppland med Uppsala som centrum. Något alternativ fanns inte i många av dessa forskares ögon.

Dessa forskare finns inte längre men deras idéer har slagit sån rot i folks medvetande att när man talar om för dom att det aldrig funnits något asatempel i Uppsala eller att många av de högar som finns norr om Uppsala inte innehåller stora kungar utan kvinnor och unga män blir de förvirrade. De har gått på myten om det förträffliga forntida Sveariket, ett rike som aldrig funnits.

Samma sak med klimatvetenskapen. Men låt oss hoppas att det inte tar 70 år att övertyga forskningen om att saker är fel med stora delar av den som det tog med forskningen kring Sveriges tidigaste historia.

Asatemplet är en byggnad som bara förekommer i skrift hos en enda man, Adam av Bremen, och den är beskriven på ett sånt sätt att man har svårt att placera in den i verkligheten. Han beskriver den som en stor träbyggnad med en gigantisk guldkedja som går runtom hela byggnaden och vars tak, också av guld, syns vida omkring. Den ligger på ett fält omgivet av höga berg. Inne i templet står de stora gudarna på ett altare.

För det första, ett guldbeklätt tak skulle väl väga flera ton hur man än ser på saken. För det andra, finns det inga spår av vare sej berg eller någon sån här byggnad i Uppsalatrakten. Det man har hittat i den här trakten är spår av en kultur som verkar ha varit matrilinjär, dvs kvinnor har haft mer att säga till om än senare. Bemärk också att han aldrig själv sett den utan det är en sak han har hört om. Hörsägen kan man väl inte lita på, eller?

Det har frågats om Uppsala högar och de kungar som ska ha höglagts där enligt antaganden gjordea under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Aun, Egils och Adils är kungar ur sagorna, framför allt står de nämnda i ett verk kallat Ynglingatal som skrevs på 800-talet för att ge en småkung i sydöstra Norge en bättre stamtavla, som man trott har blivit begravda här. De ligger inte i dessa högar, inte nån annanstans heller vad det verkar. I Uppsala högar ligger som jag sade tidigare unga män och kvinnor. Men många av de höglagda är brända så man vet inte vem som ligger där. Det enda man kan sluta sej till är att där inte ligger några kungar ur Sveriges tidigaste historia. Högarna är förstås byggda av människor, på en rullstensås. De är daterade till ca 500-talet, vilket är för sent för Aun men passande för Adils och Egils, om det alltså inte vore för att det inte finns några krigarkungar begravda här utan unga män och kvinnor vars ben blivit brända och sen lagda i krukor eller annan keramik, en sed som inte finns beskriven i de fornnordiska sagorna. Där står det snarare om båtgravar eller att man lade folken obrända i högarna, ibland enbart i jorden under en enkel hög med en sten i närheten för att markera personens status. De sistnämnda sederna finns i Mälardalen men då mer i trakterna av Västerås, vilket verkar ha varit Mälardalens centrum före 1200-talet.

Aun eller Ane var en kung i den gamla dikten Ynglingatal och han finns nämnd i många andra historier från forntiden. Det berättas om honom att han fick fly flera gånger och att han överlevde tack vare en pakt med Oden. Till sist var han så gammal att han ”gick i barndom” och endast kunde få näring genom att suga på änden av ett mjödhorn. Enligt en tänkt kronologi som tagits fram genom att räkna bakåt från den första historiskt verifierbara kungen i Sverige, Erik Segersäll, har man slutit sej till att han bör ha levat i början på 400-talet. Men det finns inga spår i arkeologin efter honom. Det man bör leta efter är en ledbruten äldre man begraven i en halvstor hög. En sådan finns i Västergötland med namnet Anes hög. I den har man hittat en man som bör ha varit 80-90 år när han dog. Åtminstone påstås det att man hittat en sådan man däri. Som den länkade sidan påpekar kan det dock vara kung Anund Jakob som blivit begravd här. Han regerade i Sverige på 1000-talet och var knuten till området både genom legender och arkeologiska fynd i form av mynt. Dock hjälper inte detta heller eftersom det inte finns några skrifter som talar om att detta är Ane från sagorna.

Adils är den enda av dessa som kan sägas vara något så när historisk eftersom han nämns i väldigt många av varandra oberoende källor, även om namnet på honom varierar. I Ynglingatal står det Adils, i Beowulf kallas han Eadgils. Han slog sin bror Ale den uppländske (i Ynglingatal står dock inget om nåt släktskap mellan Ale och Adils) i strid på Vänerns is mitt i vintern enligt dessa källor. Det är remarkabelt eftersom man inte slogs om vintern förr.

Wikipedia är väl inte alltid kul att ta till men det gör jag nu för Adils:
Slaget på Vänerns is
Adils
Jag ska påpeka att det i Wikipedia står om Adils och striden med Ale att Ale kom från Upplanden, som det står i originaltexten. Opplanden i Norge är en sentida benämning på området precis söder om Jotunheimen. Uppland i Sverige är en benämning som först förekommer på 1200-talet, Uppland nämns första gången 1296 i den det året upprättade Upplandslagen. Det vi talar om nu är 500-talet. Jag kan tillägga att vid Vänerns östra strand finns ett område som förr kallades Upplanden. De ligger på sluttningarna av Kinnekulle. Idag kallas dessa områden Plana vilket är en hopdragning av Upplanden. Österplana, Västerplana och Medelplana är de namn som finns. Dessa namn i närheten av Vänern är inga bevis för att Adils och Ale ska ha varit knutna till just den här platsen men det är ett bra alternativ eftersom de andra alternativen helt och hållet saknar ens dessa indicier.

Jag säger inte att Kinnekulle skulle vara just de Upplanden som talas om i texterna utan vill visa på alternativ som är så goda som de som presenteras på Wikipedia. Upplanden på Kinnekulle finns belagda i verifierbara källor från 1100-talet, lite närmare än ett helt landskap som jag redan nämnt dröjer med att dyka upp i nämnda källor till nästa sekel.

Sviþjoð är det gamla namnet på Sverige och fortfarande används detta namn i isländskan. Det kommer av svi-, ett ord det tvistats länge om men nu verkar de som tror att ordet betyder soldyrkare vara i majoritet. Men som sagt, konsensus hör inte hemma i vetenskapen så vi får väl se. Soldyrkare låter dock troligt för överallt där ordet förekommer i ortnamn finns också gamla lundar med tecken som hör solen till, alltså runda ringar, spiraler och streck som vore de solstrålar.

Vad gäller det ursprungliga Sviþjoðs utbredning kan man bara spekulera i. När soldyrkan var en religion i Norden fanns knappt området kring Uppsala för detta var på Bronsåldern för nästan 4000 år sen. De flesta soldyrkarsymboler från bronsåldern och framåt i Norden finns i Skåne, Östergötland och Bohuslän. Var det här Sverige en gång började?

Den som vill veta mer om detta bör läsa Göran Burenhult och Dick Harrison. Få kan så mycket om Sveriges förhistoria som Dick Harrison. Den alldeles för tidigt bortgångne Åke Hyenstrand bör också läsas. Läs även Verner Lindblom. Den sistnämnde är pensionerad adjunkt i historia och han har haft många trätor med Lars Gahrn, en göteborgare som många gånger skrivit i VoFs organ Folkvett om hur hemska vi är som inte vill tro på Uppsalahypotesen.

Så voff, voff på er, ni som bor i Uppsala och tror att er stad är viktigare i historien vad gäller Sveriges ursprung än andra områden.