När såg du en trädkoja senast?

Barn ska vara barn. De ska få leka, stoja, göra sej illa och dra lärdom av sina misstag. Bland annat ska de få bygga kojor i skogen om de vill. Men något sådant ser man sällan numera. Allt är så tillrättalagt nu för tiden, företagen öser ut leksaker som är skräddarsydda för barnen, oavsett kön, ursprung eller ekonomiska möjligheter.. Jag kan inte minnas att de vuxna styrde lekarna på detta vis när jag var liten. Visserligen fanns det gott om leksaker då med, men det var inte alls av samma dignitet som dagens utbud.

Det klagas också på att många av de yngre bara sitter med sina datorer och spelar spel eller porrsurfar (det är vi vuxna som ska göra det!). Visserligen får de göra det, de har all rätt i världen att spela om de vill, men de missar ju naturen och att verkligen växa upp som riktiga barn. Jag menar bara, när såg du en trädkoja senast, som inte är ett trädhotell eller ser ut som ett hängande UFO?

Barn som bygger trädkojor ser man väl knappast numera? Det verkar bara vara vuxna som gör det, de som en gång kanske byggde som barn. Men dagens unga, vad gör de? Bygger de hus i virtuella världar? Jag är allvarligt oroad för att det inte finns så mycket för barn att göra i naturen längre. De som bor på landet verkar vara lika skadade i det hänseendet som sina stadsboende fränder. I alla fall de allra flesta. Nu ska det lämnas in en brasklapp här för att småbarnen får tillgång till naturen då och då via dagis. Även i lågstadiet torde det finnas möjligheter till detta.

Men högstadiet då? Vad får de ut av alla studier inomhus och enstaka gympalektioner? Hur många av dom sker i naturen? Inte undra på att så många ungdomar lider av depressioner och andra problem. De får ju aldrig se naturen på riktigt. De får aldrig vara utomhus. Vad ska vi göra åt det? Ge mej förslag på hur vi ska få ut barn och ungdomar, även många vuxna, ut i naturen, till havet, till skogarna, till bergen, till åkrarna och helt enkelt ut i friska luften.



"Tunes for you to play"

Aga - verkningslöst och onödigt

Jag hör på radion att barnaga är på tapeten igen. En undersökning i EU visar att många vuxna anser att aga fungerar och borde införas igen i de länder där det nu är förbjudet. Man menar att barnen får göra som de vill alldeles för mycket. Problemet på den punkten är att man inte har några avgränsningar för vad aga är. Att ta tag i ett barn och ge dom ett ryck eller två är inte aga. Inte heller att hålla fast barnet.

Att slå dom upprepade gånger för att visa dom sin auktoritet är däremot aga. En örfil är förnedrande och ger aldrig önskad effekt om nu målet var att bestraffa barnet. Bestraffningen ska inte vara för bestraffningens skull utan för att visa att man inte får göra vad det nu är man har gjort.

De som förespråkar barnaga menar att samhället har blivit för slappt när man förbjudit aga, men hittills har de inte fakta på sin sida. Det är i de länder där agan varit tillåten som slappheten verkar ha börjat och sen spritts runtom i världen. Det är förstås inte en fråga om orsak och verkan, det finns sällan orsak och verkan i verkligheten, utan beror på andra faktorer. Den främsta orsaken till att vi upplever ungdomar som slappa och mer respektlösa är förstås att vi ger dom mer utrymme. Barn får inte mer utrymme, det är ungdomar som tar plats i enlighet med den ungdomskultur som stadigt vuxit sej starkare ända sen 1920-talet.

Eftersom ungdomar i gemen är stora och starka nog att slå tillbaka är det inte lönt att tala om aga i deras fall. Men småbarn har inte mycket att sätta emot och slag, hugg och sparkar är inte bestraffning i deras ögon, det är övergrepp och misshandel. Att inte få gå ut med kompisarna eller ha dom över är bestraffning.

För övrigt är hugg, slag och sparkar att betrakta som terrorism, då terrorism definieras som aktivitet som går ut på att skrämma sin omgivning. Man skrämmer ju sina barn genom att slå dom. Men straffar dom, det gör man inte. Vad sägs om denna visdom?



"Du får göra vad du vill med mej i kväll"

Myten om de politiserade barnprogrammen

Det har rasat en diskussion i många år huruvida barnprogrammen på 1970-talet var politiserade och indoktrinerade barnen med diverse propaganda för Saken. De flesta har pratat om att det var den röda sidan som skulle ha stått för indoktrineringen medan några andra har sagt att den blå sidan stått för indoktrineringen. Jag skulle tro att det är viktigpettrar på båda sidor som på nåt sätt velat komma åt de som gjort programmen.

John Blund är förstås ett exempel på ett politiskt motiverat barnprogram, gjort som det var i Östtyskland och sålt till andra länder för en billig penning, även om jag har förstått att det fanns starka undertoner av kritik mot den östtyska staten inbäddat här och var i berättelserna.

Men det är ju barnprogram vi talar om. De ska vara roliga och informativa på samma gång. Jag kan förstå de som läser in politik i allt för de ser väl också partipolitik och politiska ideologier överallt. Men jag ser inte politik i vare sej "Vilse i pannkakan" eller "Trolltider". Jag ser snarare folk som ville underhålla barn och samtidigt ha kul själv. Att det förra programmet inte föll en sån som mej på läppen har mer med personlig smak att göra.

Nej, politik kan jag inte se i barnprogrammen. I alla fall ingen medveten sådan. Att man vill stå upp för den lilla människan, den enskilda gentemot de som vill en ont är en mer generell rättvisetanke, en icke partibunden politisk åsikt. Att man vill roa andra är inte politiskt bundet heller. Bara skoj. Men vill man se nåt finns det där, för alla som är villiga att hjärntvätta sej själva.



"Det finns TV-program så sliskiga att man borde varna folk med sockersjuka i förväg."

Bli din egen bankrånare med Playmobil

Bild från Playmobil.

När jag var liten lekte jag med Playmobil, som säkert många andra barn gjorde. Jag hade krokodiler, lejon, skattkistor med pirater, t o m soldater från amerikanska inbördeskriget. Min önskan var att få antingen en fiskebåt eller en borg. Den önskan slog dock aldrig in och sen växte jag upp. Det verkar som om de som skapat Playmobil också har gjort det (eller?) för nu lanserar företaget bakom leksakerna ett set föreställande en bank, inklusive ett fullfjädrat bankrån!

Är det vad vi ska lära barnen? Nog för att brott lönar sej till skillnad mot hederligt arbete (se bara på våra kommunalpolitiker och byråkrater!) men det här lite för mycket. Visserligen ingår en polis i kollektionen också men det är väl magstarkt att låta en rånare vara med. Dessutom är väl rånaren lite väl stereotypisk. Svartklädd, löjliga skor och mask. Är det en typisk rånare?

Fast å andra sidan, rånare har varit med i samhällsbilden ända sen medeltiden så det får väl gå för den här gången. Bankrånare som tar från framsidan med vapen i hand är ju rena rama amatören jämfört med de som tar ur banken från baksidan med penna och papper i hand.

(Upptäckte nyss att jag med detta inlägg har uppnått 2000 inlägg på min blogg...)



"En bank är en plats där de lånar dig ett paraply när det är vackert väder och vill ha det tillbaka när det börjar regna."

Vad borde vara barnförbjudet?

Är en bild av en naken människa nåt man borde förbjuda barn att se? Är en våldsam film nåt att förbjuda barn att se? Jag blir alltmer fundersam rörande detta med förbud ju mer jag ser vad som finns där ute. Det står helt klart att förbud av detta slag mer handlar om vad man TROR att barnen skulle ta illa vid sej av och vad man själv som vuxen VET att man tar illa vid sej av. Det är alltså en moralisk fråga och moral i kombination med förbud slutar sällan bra. Framför allt när det gäller vad vi anser att barnen mår bäst av.

Har vi någon gång frågat barnen vad de tycker om si och så? Har vi analyserat det i så fall på rätt sätt - utan att en massa perverterade terapeuter utan formell utbildning höjer sina stämmor och gör narr av psykologin som ämne genom att lägga in en massa retarderade tolkningar. Vet vi således egentligen om barn tycker nåt speciellt gällande nakenhet, våld och fula ord? Vet vi vad som är deras egna åsikter och vilka som är inympade på dom av deras föräldrar eller andra vuxna i deras närhet?

Hela detta med termen vuxenmaterial formligen stinker av den där fula perverterade moralpaniken som omger hela frågan kring nakenhet. Termen antyder att det finns saker som bara vuxna får titta på och uppleva. Vad är då barnmaterial? Man har t ex dragit in nakenfotografering och erotik i begreppet pornografi och därmed fått det hela till att vara något skamligt och fult att titta på den nakna kroppen, något bara vuxna håller på med enligt denna fördomsfulla syn på saken. Man får det till att den mänskliga kroppen är nåt fult att visa upp, precis i linje med dessa fördomsfulla åsikter med religiösa under- och övertoner. Vi har kläder på oss för att skydda oss mot kyla, vind eller för stark sol. Att det ligger en moralisk dimension i det hela beror på att religionen slagit i oss alla det var för att gudarna inte ville att vi skulle gå nakna.

Sen att ren pornografi med sexuella akter och annat inte är nåt för de allra minsta håller jag absolut med om men inte från moralisk synvinkel utan en rent praktisk sådan, små barn förstår inte vad sex går ut på och det bör man vänta med tills barnen är i tonåren innan man på ett pedagogiskt vis talar om vad det innebär med sex. Ingen film i världen kan jämföra sej med verkligheten. Men tonåringarna får minsann hålla på med varandra, vi vuxna har vårt eget liv, eller hur?

Likadant är det med våldsamma filmer. Där kan jag visserligen till viss del förstå problematiken eftersom barn, liksom vuxna, ogillar kaos vilket ju våld leder till. Men jag är övertygad om att även en sjuåring kan skilja på det våld som förekommer i en TV-serie eller en film och det som skildras i nyheterna. Det är när propaganda kommer in i bilden som det kan bli svårt för dom att skilja fakta från fiktion. Här talar jag förstås om det hejdlösa glorifierandet av våld som förespråkas på vissa håll (ingen nämnd ingen glömd).

Jag tror inte det bästa är att "skydda" våra barn från nakenhet, våld och annat som "anses" vara farligt för dom. Det bästa är att låta dom fråga sej fram och som vuxen ska man svara så ärligt som möjligt. Att linda in det eller säga att sånt får man inte titta på eller säga kommer bara att så tvivel hos barnet och stärka nyfikenheten. Bättre då att ignorera det eller "portionera" ut kunskapen, om man har någon, inom ämnet.

Någon som har nåt bra tips för hur man får barnen att inte drabbas av moralpanik?

Detta inlägg inspirerades av läsningen av detta inlägg.




"Trygga räkan"

FN-dagen

Jag gick förbi byns lilla park idag och fick se en massa småbarn i flock där vid parkens scen som underhölls av nån snubbe med gitarr. Det stod ganska snart klart för mej vad det handlade om, det är ju 24 oktober idag, FNs egen dag. Det var på den här dagen 1945 som Förenta Nationerna bildades med ambitionen att få slut på alla krigen som fram till dess hade förstört 1900-talet. Ambitionen var väl bra och tanken var väl god men vad har egentligen blivit resultatet? Fler krig än nånsin, ett säkerhetsråd där fem konstanta medlemmar har rätten att sätta stopp för vilka förslag som än kommer upp till diskussion och enskilda organ som de facto blivit perfekta ställen för pengatvätt för diktatorer och vissa rika familjer. Andra organ, såsom IPCC, WHO eller UNHCR har fått sina arbetsprogram förstörda av politiska ambitioner och ideologier där vetenskap och sunt förnuft har fått stå tillbaka för alarmism, propaganda och tjafs länder och politiker emellan.

Och barnen i parken, vad förstod de av allt detta med FN? Jag tror de mest var nöjda med att få komma ifrån skolorna en stund och få ett avbrott i den trista rutinen. Hur mycket de tog emot av budskapet vet jag inte för det var rätt rått och kallt ute i morse. Det lilla jag såg av ungarna i diset och dimman var hur de stod och huttrade, gjorde åkarbrasor och stampade otåligt i marken. Jag, jag gick vidare i min tillvaro och funderade vidare över hur det ska gå för FN i framtiden. Jag hoppas att FN skrotas ganska snart.

"...And not content with that, with our hands behind our backs,
We pull Jesus from a hat..."