Tema fotografering: Mitt fotoprojekt

En del kanske har sett att det förutom mitt namn står Photo4Life på en del foton jag lägger ut här och var på nätet. Det är namnet på mitt projekt som har till syfte att det jag fotar ska vara för livet, inte bara så att det är för resten av mitt liv eller andras liv, utan för att jag vill förbättra andras liv genom fotografering. Vi reagerar olika på ett foto tas, men gemensamt är att vi har ett förhållningssätt till fotografin som konstart.

Även för såna som inte gillar att bli fotograferade kan det vara bra att bli förevigade, eftersom chansen att folk kommer ihåg dom då är större. Vi lever sen snart 200 år tillbaka i en väldigt visuell tid där fotografin fyller en väldigt stor och viktig funktion. Så det blir allt viktigare att bevara oss själva för framtiden så de som kommer efter oss får veta vad vi gjorde, vad vi tänkte och vilka problem de kan tänkas lösa som vi inte klarade av.

Jag fotograferar därför människor, landskap, städer, bilvägar, järnvägar, allehanda fordon och byggnader för oss att minnas och för eftervärlden att se på om allt detta skulle vara borta i deras livstid.

Det är vad Photo4Life går ut på. Kanske fler kan inkluderas i detta?



"You have enemies? Good. That means you've stood up for something, sometime in your life."

Hur långt skulle du gå för att rädda din telefon?

Ella Birchenough, 16 år, från Storbritannien fumlade och tappade sin telefon i backen så illa att den föll ner i en gatubrunn. Orädd om sin egen klädsel som hon var lyfte hon bort locket och försökte komma åt sin kära ägodel. Det var här som allt gick fel. När hon inte nådde den med handen tänkte hon klättra ner till den, men hon hade inte räknat med en sak, nämligen att hon var lite för stor för öppningen så hon fastnade där. Hon fick hjälp av brandkåren att komma loss.

Ella medan hon försöker komma loss. Foto: Tim Richards/AP Photo.

Personligen tycker jag många som klandrar henne för att hon försökte nå sin tappade ägodel i brunnen har fel. För en 16-åring kan detta vara hela hennes värld. Alla hennes bilder, alla hennes texter och annat är borta. Hon gjorde vad som krävdes för att rädda en del av sitt liv. Sen har vi alla som klagar på hennes anatomi. Hon ser mer normal ut än någon anorektisk fjant gör. Detta är så en växande tonåring ska se ut. Brunnarna är gjorda medvetet små för att ingen olovandes ska kunna göra vad Ella just gjorde. Sen att det var dumt gjort av henne att försöka nå telefonen är en annan sak.

Så, hur långt skulle du gå för att rädda din telefon? Skulle du våga göra detta? Hon visade i alla fall lite tåga. Jag skulle tro att hon är beredd att hjälpa andra i trängda situationer också. Den som ställer upp för egen del gör det med all säkerhet för andra också. Hon måste vara stark för sin ålder dessutom. Såna där brunnslock väger rätt mycket.



"The conditional reflex theories
Change the probabilities, I said its a
Crass and raucous crackass place 
With a pavlov on the human race"

Alarmismens trestegsraket - lär dej känna igen den

Alarmism är ett ord jag brukat ofta på min blogg. Det handlar kort och gott om att någon eller flera skriker högt om att allvarliga saker är i görningen och att något måste göras åt dessa saker. Oftast rör det sej dock om saker som lätt går att åtgärda - om man bara lär sej samarbeta. Ibland handlar tyvärr alarmismen om att blanda bort korten, det vill säga föra bort folks uppmärksamhet från riktigt allvarliga företeelser till sånt som är vissa människors käpphästar. Ett typiskt alarmistiskt ämne är klimatfrågan, som verkar ha fått ledande tyckares uppmärksamhet därför att det är nåt som tilltalar dom specifikt.

Men hur känner man igen debattformen en alarmist kommer med då? Jo, den är som en trestegsraket där det sista steget bara far iväg genom media och folks medvetanden. Låt oss se de olika stegen:

1) Det finns en fara för oss alla och den samlade expertisen är överens om detta.

2) Om vi inte gör nåt åt denna faran kommer det att sluta illa så det är tid att agera nu.

3) Alla som är emot att faran är överhängande är bakåtsträvare och bör hålla käften.

Har ni stött på nåt som låter så här? Jag vet i alla fall att så länge det finns människor som ställer dumma frågor i stil med "Kan ett svart hål ha slukat det malaysiska planet?" så kommer folk att köpa de flesta alarmistiska skräckscenarierna.

Det vi kan säga om de flesta alarmistiska påståendena är följande:

1) Den samlade expertisen består oftast av någon person som mer än gärna vill synas i medierna, och/eller är nära knuten till samma politiska åsikt eller förbund som den journalist som intervjuar henne/honom. De är sällan oberoende i förhållande till de politiska strömningarna, som alltså påverkar deras vetenskapliga gärning så mycket att det är tveksamt om det är vetenskap längre.

2) Om faran är överhängande, borde den inte synas bättre då för alla? Historien har lärt oss att endast jordbävningar och meteoritnedslag är smygande faror. Allt annat kommer med tydliga förvarningar.

3) Det är populärt att slänga käft och göra ner meningsmotståndare, trots att detta strider mot god debattsed. Det är sunt att vara kritiskt inställd till saker och ting för det hjälper hjärnan att utvecklas. En potentiell fara är inte bortom kritik. Speciellt inte om definitiva bevis för dess giltighet saknas.

Nu vet du allt om alarmismens trestegsraket och hur du känner igen den. Frågor, kommentarer, tillägg?



"It's rather good."