Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sexton - Avslutningen

Jag nämnde i ett tidigare inlägg, det om språken i Indien, de så kallade Nuristanispråken, samt att jag skulle ta upp dessa språk vid ett senare tillfälle. Nu tänkte jag göra slag i saken, och då samtidigt ta upp alla mindre språkgrupper inom de olika indoeuropeiska språken som finns runtom i världen. Nuristanispråken talas av ca 130,000 talare i gränstrakterna mellan Indien, Pakistan och Afghanistan. De hör till den iranska delen av den indoiranska språkgruppen. Varje enskilt språk inom denna undergrupp är inte alls stort men verkar försvaras envist av de som talar respektive språk.

Samma sak gäller många andra mindre språk runtom i världen. I Frankrike talas många småspråk som tyvärr inte erkänns av den franska staten, som är i händerna på nationalistiska fjantar. I Spanien talas också en hel del mindre språk, liksom i Italien, Ungern, på Balkan, ja hela världen myllrar av småspråk som borde få sin status och heder som språk återupprättade. Det gäller inte bara den indoeuropeiska språkfamiljen utan alla språkfamiljer. Vi har blivit så invanda genom nationalismen med att tänka ett land, ett språk att många av oss blir förvånade när ett språk talas som inte stämmer överens med det vi fått lära oss.

Katalanska talas i Spanien, på Sardinien och i Frankrike och är ett romanskt språk nära besläktat med både kastilianska (spanska) och franska, men mer släkt med occitanska, ett språk som talas i Frankrike. När det nu talas om en eventuell katalansk frigörelse från resten av Spanien kan man fråga sej om katalanskan då ska bli det nationella språket i det nya landet. Vad ska det då bli av spanskan, som då kan bli ett minoritetsspråk i Katalonien? Inga lätta frågor, eftersom det inte är språket som definierar oss människor, utan hur vi använder det och i vilket sammanhang det förekommer.

Vi lämnar språkpolitiken på den iberiska halvön bakom oss och går över till andra aspekter. I många länder talas en rad mindre språk, varav en del av dom är direkt hotade av att ungdomen hellre vill tala landets majoritetsspråk för att kunna passa in, dessutom finns det en direkt eller indirekt press från staterna att överge de små språken till förmån för det nationella språket, av samma skäl som många ungdomar har. Det är på detta vis många dialekter inom ett visst språk har raderats ut eller anpassats till rådande nationell dialekt.

Det är nog för mycket begärt att alla språk ska överleva men det är nog mödan värt att spela in dom för eftervärlden så vi får veta hur dom lät när alla dess talare är borta. Vi vet ju inte hur gotiska lät, eller latinet, gammalgrekiska, galliska, sanskrit och många andra numera utdöda språk heller. Vi kan bara gissa oss till det på grundval av deras språkliga ättlingar och de skrifter deras talare lämnade efter sej. Gissningarna är förstås väldigt bra och vi får samtidigt en bild av de samhällen de levde i eftersom orden de använde reflekterar dessa civilisationer.

Språken jag tagit upp i denna serie är inte hotade, inte ens så att de snart dör ut inom vår livstid. Däremot kan man se hur många av de mindre minskar decennium för decennium. Vi kan alltid hoppas att det vänder snart. Fråga är förstås hur det ska gå till. Manx är ett språk som räddades från de döda genom att folk gick ihop och lärde sej språket. Men det kanske inte går överallt. Men låt oss se positivt på framtiden. Vi människor lär inte sluta prata inbördes och kanske nya språk växer fram istället för de gamla. Dessutom finns gamla ord från döda språk kvar vilket garanterar att det gamla alltid finns kvar hos oss.

Därmed är min serie om de indoeuropeiska språken över för den här gången. Jag kanske återkommer med någon special om ett specifikt språk. Vi får se.



"Vanz kant danz but he'll steal your money
watch him or he'll rob you blind"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del femton - De slaviska språken

För första gången sen december 2012 skriver jag om de indoeuropeiska språken. Det har varit andra saker som intresserat mej men nu är det läge igen för lite lingvistik. Nu handlar det om de slaviska språken. Jag måste erkänna att de slaviska språken är ett mysterium för mej. Främst för att jag alltid sett folken bakom dom som lite udda bland folken i Europa. De dyker upp sent i historien och då är det som erövrare och intränglingar, strax efter hunnernas och strax före ungrarnas intåg på den europeiska scenen.

De slaviska språken delas in i tre större grupper, väst-, syd- och östslaviska.  Till den första gruppen, västslaviska, räknas polska och tjeckiska, för att nämna två, till sydslaviska språken räknas bland annat bulgariska och serbokroatiska (en term som är politiskt inkorrekt att använda men språkligt sett är serbiska och kroatiska så lika att det går att använda den ändå), och till östslaviskan räknas ryska och ukrainska. Skriftspråken är latinska och kyrilliska. De språk som använder latinska bokstäver har anpassat det för att få in sina speciella ljud som annars skulle saknas. Ryska är det största språket med långt över 100 miljoner talare. 

De slaviska språken har överlag ganska få ord från andra språkgrupper i sina respektive ordförråd, de flesta främmande orden är från de germanska och romanska språkgrupperna. De slaviska språken hör samtliga till den så kallade satemgruppen, där bland de indoiranska språken också hör hemma. Som den som följt den här serien kanske kommer ihåg så är satem det avestiska ordet för hundra och genom att många andra språk har ett liknande ord för hundra har de förts till denna grupp, för att kunna skilja dom från centumgruppen, som har sitt namn efter det latinska ordet för hundra. De germanska språken hör till centumgruppen, pga att orden för hundra inom denna språkgrupp är så lika centum.

Denna indelning fick många språkforskare att vilja dela in de indoeuropeiska språken i en västlig och en östlig del. Upptäckten av tochariskan (centum) och de anatoliska språken (där hettitiskan visar tecken på att utvecklas mot ett centumspråk), och det faktum att armeniskan (som är ett centumspråk) har sin bas öster om de slaviska språken. Skillnaden mellan centum och satem ligger egentligen inte i att orden för hundra är olika, utan i hur alla ord som är gemensamma för samtliga indoeuropeiska språk behandlas olika. Det finns indikationer på att satem är ursprungsformen och centum är en vidareutveckling vilket gör nästa uppgift lite underlig.

Många slaviska ord har nämligen kopplingar till de germanska och baltiska språken. Detta utan att dessa ord kommer från de germanska språken, därtill är orden för olika i sin struktur. Förmodligen har de germanska och slaviska språken skilts åt vid en tid då de båda hade en satemstruktur, nånstans längre österut än idag. De som talade germanska språk kom sen att nå Europa mycket tidigare än slaverna vilket påskyndade de förras sammanblandning med andra folk som talade centumspråk de med.

Till sist kan påpekas att de slaviska språken, trots sina många gemensamma ord med de germanska språken, är mer lika de baltiska och indoiranska språken. De delar många ord med varandra och de har liknande grammatik, en grammatik som visserligen inte skiljer sej mycket från de västligare språken men som ändå uppvisar en lite mer samstämmighet.

Nästa gång tänker jag avsluta den här serien - för den här gången. Vi får väl se vad den episoden kommer handla om.



"Den dagen Skatteverket blir utsatt för attack så skall jag säga upp mitt abonnemang hos dom."

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fjorton - Italiska språken

Italien var en gång hem för många olika språk, och om man ser lättvindigt på definitionen av språk är det så fortfarande. De mer distinkta språkfamiljerna var dock fler förr, med många olika språk som inte längre talas i detta område längre. Här talades messapiska, latin, venetiska, rätiska, etruskiska, oskiska, umbriska, liguriska, galliska, grekiska och en del dialekter inom dessa språk. Dagens språk i Italien är begränsade till romanska, germanska och slaviska språk, med några få undantag där inflyttade folk under senare tid etablerat sina språk här.

Rätiskan och etruskiskan hörde till samma språkfamilj och verkar endast ha väldigt svaga kopplingar till de indoeuropeiska språken. Vissa beröringspunkter finns i grammatiken men i stort sett inga ord är gemensamma. Det verkar röra sej om en sorts lingvistisk motsvarighet till "släkt till släkten". Därför lämnar vi dessa språk utan vidare omnämnande.

Messapiskan verkar ha haft beröringspunkter med dagens albanska och de illyriska språken, galliskan var ett keltiskt språk venetiskan var ett eget språk inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Liguriskan verkar ha varit närbesläktad med de keltiska språken. De övriga omnämnda ovan hörde till de italiska språken, vilket är huvudmenyn idag. De italiska språken är nästan alla belagda från tiden runt 500 före vår tideräkning (f v t) och delas in i två undergrupper. Den ena är den med latinet och ett närbesläktat språk, faliskiskan. Den andra grupper är med umbriskan, oskiskan osv. Alla dessa språk skulle med tiden komma att smälta samman med latinet och bilda ett nytt språk, det folkliga eller vulgärlatinet.

Om det fanns många språk så fanns det nästan lika många skriftspråk också. Här fanns från början vad som kallas det italiska skriftspråket, vilket kommer från det etruskiska skriftspråket, vilket i sin tur hade influerats av grekiska alfabetet som skapades på grundval av det feniciska. Ur det etruskiska alfabetet utvecklades det skriftspråk vi idag kallar latinsk skrift, vilket är det vi använder i västvärlden när vi skriver.

Latin talades av flest människor vid den här tiden men hade sin geografiska begränsning till området runt staden Rom. Umbriskan var det språk som hade störst spridning geografiskt men relativt få talade detta språk eftersom umbrierna, som talade umbriska, var få till antalet och bara hade några få småstäder att förlita sej till. Många språkforskare säger att latinet trängde undan alla andra språk när romarna i sin iver att skapa ett imperium dödade sej igenom Italien för ca 2300 år sen. Jag anser att det är fel att säga att latinet ersatte alla andra språk på den italienska halvön. Det handlar snarare om att en språklig fusion ägde rum. Även latinet försvann som en följd av denna fusion. I alla fall det latin som talades innan romarna tog över halvön.

Vad som skedde var att alla de människor som lockades till Rom från de omkringliggande byarna och städerna kom att influera det språk som talades där så till den grad att det språk som växte fram som det så kallade klassiska latinet på 300-talet f v t inte var samma språk som det som finns belagt i gamla texter från 700-talet f v t.

Alla folken på den italienska halvön var rätt krigiska av sej och har lämnat efter sej många såna spår i landskapet, som arkeologer fortfarande hittar. De var från början herdar och jordbrukare som fick för sej att erövra varandra och även om de som kom att styra i Rom inte var romare utan pompejaner från södra Italien, från samniternas område där oskiska talades så blev det latinet som talades i slutändan, och som jag redan sagt var det ett latinskt språk med starka drag av de andra italiska språken.

De språk som inte överlevde verkar mer spännande rent språkligt än det trista latinet som det uppträder i texter från tiden. Eller vad sägs om ordet slaagid, plats, som fanns i både oskiska och umbriska. Det romerska ordet locus låter andefattigt och tillräckligt lärt i jämförelse, nästan som slang. Latinet blev med tiden ett lärt språk men det är enbart tack vare att det också till slut dog ut och blev ett språk för kyrkan som behövde ett språk som ingen förstod så de kunde hålla en del saker hemliga.

Nästa gång handlar det om de slaviska språken.



"Avt anter slagim Abellanam inim Nuvlanam sullad viu uruvu ist."

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tretton - De keltiska språken

Säg ordet kelter och de flesta med någorlunda kunskap om Europas historia får Asterix för ögonen eller en vision av långväxta krigare med argsinta anleten, stora sköldar och flätor i håret. Säg ordet kelter för en historiker och denne får ett något irriterat ansiktsuttryck. Ordet kelt är ett ord man inte gärna vill ta i mun som historiker. De är väl influerade av arkeologerna som vid sina utgrävningar mer har hittat bevis för ett samhälle som lät sej starkt influeras av omgivningen och att skrivna texter inte direkt var nåt man höll sej med. Ett sådant samhälle vill historikerna snarare kalla europeiskt än keltiskt.

Då missar både historikerna och arkeologerna den poängen att omgivningen kallade dom för nåt som liknade ordet kelter av den enkla anledningen att ordet kelt kom att associeras med dom själva ju längre tiden gick. Alla de olika stammar och riken som tillsammans kallades av grekerna för keltoi och av romarna för celtae var vad de själva kallade galli.

Lite lättare är det för en lingvist. För denne handlar det om ca 8-10 språk, varav 6 talas regelbundet, runtom i västra Europa, av ca 2 miljoner människor vars utseenden varierar från mörkhåriga med blå ögon till rödblonda med likaledes blå ögon. Språkgruppens förhållande till andra indoeuropeiska grupper är det att de keltiska språken tycks vara nära besläktade med de italiska (som vi ska tala om nästa gång) och de germanska, med en betydande samling ord som likaväl hade kunnat ha varit latin eller oskiska, så lika är de.

Sinnesbilden av en kelt, med sköld och spjut. Dock är den här synen något förlegad.

Samtidigt var, och är, de keltiska språken relativt unika bland de indoeuropeiska språken i det att ordföljden är lite annorlunda. De flesta språkgrupperna har ordföljden subjekt-verb-objekt eller subjekt-objekt-verb men de keltiska språken har ordföljen verb-subjekt-objekt.

DNA-mässigt hör de som talar keltiska språk till samma grupper som än gång tog jordbruket till västra och centrala Europa samt till de som bodde i Spanien vid den tid då jordbruket introducerades. Av för oss okänd anledning valde stora delar av den befolkning som bodde i Spanien för ca 6000 år sen att förena sej med sina fränder på de brittiska öarna och sen dess har kontakterna mellan Iberiska halvön och brittiska öarna fortsatt ända in i vår tid. Man kan tänka sej att det vid en av dessa kontakter hade smugit sej in en variant av det tidigaste keltiska urspråket som sen spred sej över öarna, framför allt Irland. Det är nog därför de keltiska språken är uppdelade i två delar, P och Q. P står för uttalet P i vissa ord där andra indoeuropeiska språk har ett K-ljud och Q står för uttalet K i samma ord. T ex siffran fyra (de germanska språken har ett f-ljud på samma ställe) blir i iriskan ceathair (jmfr latinets quattuor) men i bretonska blir det pevar.

Keltiska språk generellt har dessutom en egenhet att de saknar ofta P som uttal i vissa ord där P annars ska uttalas. Fader i de germanska språken blir athair i iriska. I bretonska blir det tad men det är från början en smeknamnsform av samma slag som vårt pappa. I de gamla keltiska språken blev det ater för fader. Att jämföra med hindi pita (traditionellt ord, annars säger de papa som alla andra). Man kan alltså säga att uttalet av P försvinner framför hård vokal i de keltiska språken. K-ljudet blir på samma vis P i vissa keltiska språk framför mjuk vokal.

Ett litet ord om bilden jag har satt in ovan. Den visar en keltisk krigare i full färd med att anfalla motståndare. Det är inte en helt sann bild. Det är sant att många keltiska arméer hade såna här krigare som med berått mod kastade sej rätt in bland fienden men de var få och stod alltid längst fram, redo att offra sej för sin gud. Såna människor har alltid funnits och utnyttjats av ledarna för att skrämma motståndarna. Resten av arméerna förde sej som alla andra arméer vid den här tiden, med raka strikta led som taktfast tågade mot fienden.

Nästa gång handlar det om de italiska språken.



"Every election is a sort of advance auction sale of stolen goods."

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tolv - Språkens framtid

Hur ser framtiden ut för de indoeuropeiska språken? Kommer alla att överleva? Vilka kommer att dominera på samma sätt som engelskan och franskan har gjort? Vi ser hur språken har utvecklats bara under 1900-talet trots standardisering av skriftspråken och talspråken. Vi har exempel på det i hur ord har använts olika. Grym är ett sånt ord. Ordet betyder egentligen våldsam och elak. I sitt ursprung bär det med sej betydelsen dundrande och verkar vara ett ord som bäst beskriver ett åskväder som under sin färd för en massa oväsen.

Att det kommit att bli ett förstärkningsord (exempel: en grym spelning) är för en såpass ung människa som jag är lite dumt eftersom ordet ju bär med sej en sån betydelse av våld och förstörelse. En grym spelning betyder att bandet förstörde alla instrument och slog sönder scenen, inte spelade jättebra. De som använder grym som förstärkning vet inte vad ordet betyder, delvis för att skolan inte lär ut nåt viktigt längre och delvis att skolan inte lär eleverna att tänka kritiskt och att lära sej titta efter alternativa lösningar på ett problem.

Det är förmodligen gott om felaktiga utvecklingar av ords betydelser genom åren. Det är därför vi kan se ett sånt ord som tjusa, som från början betydde välja, välja ut eller förtrolla, nu enbart betyder att glädja, betvinga, förtrolla. Frågan är dock om det rör sej om felaktig användning som gjort att tjusa ändrat betydelse. Det får vi kanske aldrig veta för det är så länge sen förändringen av ordet påbörjades.

Men låt oss bortse från felaktiga utvecklingar av språken och se till hur språken utvecklas fram och tillbaka. Det är andra utvecklingar som sker inom språken, t ex hur genus och kasus utvecklas såsom jag redan berättat hur grekiskan blivit av med många av sina kasus, från sju kasus för ca 3500 år sen till dagens fyra. Utvecklingen går mot en förenkling av språken, på gott och ont. Jag har inget emot det, bara inte orden genomgår en sån radikal förändring så att ingen vet vad ordet egentligen betyder, som grym ovan. Grym är ett adjektiv som syftar på nåt våldsamt, nåt elakt eller ödesmättat. Den användning vissa utsätter ordet för idag är inte utveckling, det är inveckling. Sånt försvårar ordens evolution.

Jag skulle i övrigt säga att språken inte riktigt dör ut, de utvecklas till nåt nytt. Deras grund finns kvar i det språk som ersatte dom. Vad som än talades i Norden före svenskan, norskan, danskan osv så lever det, eller dom, kvar i de moderna språken i form av ord, ordspråk, olika sätt att resonera samt i våra traditioner. Så även om vissa möjligen ser ett hot mot våra språk finns de säkert kvar ändå långt efter att vi är borta. Sen att de stora dragen är borta är en helt annan sak. Spåren finns kvar, det är det viktigaste.

Nästa gång handlar det om de keltiska språken.



"Det är skrattet som får jorden att snurra så bered dej på en lång natt"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sju - Språken, traditionerna, kulturen och historierna

Vad vet vi om ett eventuellt gemensamt urindoeuropeiskt språk? Vad vet vi om dess talare? Vad vet vi om deras kultur och traditioner? Var bodde de och varför lämnade de sitt ursprungsområde?

Det är ett problem med att låta lingvistik styra vårt kunskapsletande eftersom det endast ger oss ett rudimentärt vetande. Vi får bara kunskap om vad som verkar ha varit ett ursprungsland. Skulle vi enbart gå på de ord alla indoeuropeiska språk har gemensamt skulle man nästan kunna säga att de som ursprungligen talade ett indoeuropeiskt urspråk bodde vid en öken, vid foten av höga berg, långt från havet, i en skog med nära tillgång till floder och öppna slätter. Vilket stämmer in på många områden i världen.

Det vi vet i övrigt om deras liv är att de tycks ha haft den tredelade samhällsindelning som skulle dominera de olika rikena där indoeuropeiska språk talades. Jag skulle vilja säga att språken var en följd av samhällsstrukturen och att det ursprungliga språket bara var ett av många som talades i ett visst område. Förmodligen var det så lyckosamt att det som talades av en viss del av befolkningen också kom att talas av majoriteten. Men hur stämmer det överens med det vi redan sagt, att en erövrare inte nödvändigtvis lyckas tvinga på sina undersåtar sitt språk?

Saken är väl så enkel att det aldrig ägde rum någon erövring under den tid som gick från det att urspråket spreds bland den befolkning som skulle komma att föra det vidare ut i världen. Det rörde sej nog snarare om infiltration. På den punkten hade nog Colin Renfrew mer rätt än fel, att det rörde sej om ett gradvist utökande av språkligt territorium där kunskapen av jordbruket och herdekulturen förde med sej språket. Men det var nog mer tjyv- och rackarspel än bara herdar och såning. Det handlade nog också om handel och ingifte där kunskap om jordbruk och bättre mark i byttes mot andra saker, t ex hudar och metaller.

Möjligen togs andra områden successivt över av dessa jordbrukare på ett sätt som idag mest skulle kunna beskrivas som ett fientligt övertagande inom affärsvärlden. Gradvis fann sej de andra människor undanskuffade av jordbrukarna. Med tiden tog dessa över deras språk också. Här kan man tänka sej ett utbyte av ord vilket resulterat i den skillnad som finns mellan öst och väst.

DNA-forskningens resultat förbryllar till viss del men jag kan tänka mej en lösning på det problemet. Att det rör sej om samma typ av folk hela tiden ända sen de första moderna människorna lämnade Afrika är utom allt tvivel. De har kommit i vågor konstant som tagit sej fram till Indiska oceanen respektive Atlanten och sen gjort halt inför nåt obekvämt hinder, t ex berg, hav eller ilskna infödingar. Nästa våg har kommit över respektive områden och så vidare. Det har kanske varit samma typ av språkfamiljer hela tiden, med den skillnaden att de har utvecklats för varje våg som kommit in. Till slut har det språk vi idag spekulerar kring och kallar det urindoeuropeiska språket uppstått nånstans mellan de områden jag diskuterat tidigare, dvs från Kaspiska havet, via Anatolien till de ukrainska stäpperna.

På samma vis har väl andra språkfamiljer uppstått på andra håll. Har de haft närkontakt har de säkerligen influerat varandra språkligt och kulturellt.

Det har blitt ett inlägg dominerat av spekulationer kring språk och varifrån det indoeuropeiska urspråket kommit ifrån. Låt oss fortsätta en annan gång, i del åtta vilket kommer att beröra de religiösa aspekterna.




"Jag bryr mig inte om på vilket språk en opera sjungs så länge det är på ett språk som jag inte förstår"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sex - Språken, traditionerna och kulturen

De indoeuropeiska språken är rätt lika i vissa avseenden, nämligen namnen på olika kulturella och traditionstyngda beteckningar. Detta upptäcktes tidigt av de olika folken själva när de väl etablerat sej i en viss trakt. Men framför allt var det arbeten på 1800-talet av bl a bröderna Grimm med flera som ledde fram till vår definitiva förståelse av kopplingen mellan språk och kultur, inte bara för de indoeuropeiska språken. Åtminstone trodde de då att de hade en förståelse mellan språk och kultur. Det har visat sej att den visserligen är stark men inte så stark att den överbryggar allt. Man trodde t ex att när ett språk dog ut var det för att hela folk hade dött ut. Riktigt så enkelt är det dock inte, har det visat sej.

Många gånger har ett språk från den styrande eliten varit så starkt att det helt enkelt raderat ut det ursprungliga språket. Ibland är det tvärtom, som i fallet med ostrogoterna som slog sej ner i norra Afrika (ung. dagens Tunisien och östra Algeriet) på 400-talet där de gjorde sej till herrar en kortare tid innan arabernas kom och det enda spåren av dom är att vissa än idag är blåögda och har lite ljusare hår än resten av befolkningen. Alla är inte slavättlingar i denna del av världen som är blonda och blåögda. Av det gotiska språket finns inte ett enda spår. Det är därför det är farligt att som Gimbutas och Renfrew så (närmast) självsäkert peka ut vissa arkeologiska lämningar som varande tecken på indoeuropeiska folks rörelser över jordytan.

Personligen var jag förr en anhängare av Colin Renfrews vågfrontsteori, dvs att de indoeuropeiska språken fördes med jordbruket som en idé under den neolitiska stenåldern för ca 7000 år sen med utgångspunkt i dagens Anatolien. Jag var mer eller mindre motståndare till Marija Gimbutas kurganhypotes, den som går ut på att indoeuropeiska folk spridit de olika språken under senare delen av stenåldern, precis innan bronsålderns början för ca 4000-5000 år sen, med utgångspunkt i dagens Ukraina. Jag är det fortfarande men jag har även glidit ifrån vågfrontsteorin för jag anser numera att jordbruket allena inte var avgörande för spridningen av de indoeuropeiska språken. Det vore att underkänna andra folk som talade andra språk i regionen då jordbruk nämns bland sumerer, babylonier och egyptier redan för 5000-6000 år sen. Inget av dessa folk talade nåt indoeuropeiskt språk.

Kurganhypotesen kan å sin sida inte förklara alla skillnaderna som existerar mellan de olika indoeuropeiska språkgrupperna. Avstånden i sej mellan de olika språkgrupperna av idag kan förstås förklara en del, de har ju levat i relativ isolering från varandra de senaste 3000 åren, men det finns tecken som tyder på att skillnaderna var relativt stora redan innan dess.

På den här bilden finns alla de områden som är intressanta för vår diskussion. Bild från  bloggen Gryningens ljus.

T ex var hettiternas och andra anatoliska folks språk redan klart distinkta från de mykenska grekernas språk för ca 3500 år sen. Hettiterna var förresten främlingar i Anatolien, varifrån de kom är oklart eftersom de bara nämnde att de var främlingar. Så stora var skillnaderna att de inte utan hjälp av tolk kunde prata med varandra. Jag är tämligen säker på att det krävs mer än ca 1000-2000 år för att utveckla dessa skillnader. Jag är mer anhängare av teorin att ursprunget till de indoeuropeiska språken är att finnas ännu längre bort än Renfrews Anatolien och Gimbutas ukrainska stäpper. Jag skulle vilja förlägga det ursprunget till Kaspiska havet, runtom hela sjön.

Spridningen av de indoeuropeiska språken har skett på många olika vis. Den första vågen tror jag var med vanliga jägare och samlare. Den andra vågen med herdar och tidiga jordbrukare, tredje vågen med jordbrukare av det mer klassiska snittet, fjärde vågen med mer lösliga sällskap som mest var ute efter land att styra. Det kan förstås ha skett lite annorlunda, de lösliga sällskapen kan ha kommit när som helst. Min poäng är att man med DNA-teknik kommit så långt som att man vet att de allra flesta som talar ett indoeuropeiskt språk hör till haplogrupperna I1, R1 och G för Y-kromosom-DNA (Y-DNA) och H, I, K, R och U (som alla är undergrupper till N) för mitokondrie-DNA (MT-DNA). Det gemensamma ursprunget för alla dessa är ett ungefärligt område sydöst om Anatolien, nära Kaspiska havets södra strand.

Problemet är att många andra som inte talar ett indoeuropeiskt språk också ingår i dessa haplogrupper och gör det lika naturligt som alla andra. Baskerna är ett sånt exempel. Dessutom finns det andra haplogrupper som visserligen är mindre spridda men som inte desto mindre är såpass vanliga att de bör nämnas. T är en MT-DNA-grupp som förekommer i viss mängd kring Östersjöns stränder men totalt färre än 10 % av alla européer beräknas tillhöra den här gruppen. Många kungligheter tillhör T-gruppen och ska man gå på det resonemang jag fört ovan är de som tillhör T-gruppen ättlingar till en elit som en gång spreds över Europa och kanske hörde till överklassen i många samhällen, möjligen under jordbrukarstenålderns höjdpunkt.

En annan mindre tätt förekommande men inte desto mindre spridd är MT-gruppen V som finns i Spanien, på Irland, bland samer i Norden samt bland berberna i Tunisien. Så även här finns svagheter som kan stjälpa den mest ambitiösa teori. Vi kommer troligen aldrig att kunna para ihop folkslag med språken helt och hållet. Ej heller kulturerna till fullo. Att religiösa yttringar och vissa traditioner stämmer överens till stora delar är förstås ett indicium för ett gemensamt ursprung men det talar tyvärr inte om var.

Nästa gång går vi vidare och undersöker de olika gemensamma traditionerna och historierna som finns bland de indoeuropeiska språkens talare.




"Just think about it for a moment: One gram of DNA can store 700 terabytes of data. That's 14,000 50-gigabyte Blu-ray discs"

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tre - Centum och satem

De indoeuropeiska språken delas traditionellt in i två delar, centum och satem. Det är benämningen på siffran hundra i två numera utdöda språk som på sin tid dominerade sina respektive världsdelar, nämligen latin och avesta. Centum är alltså det latinska ordet för hundra och den formen finns i de romanska språken i diverse versioner och släktskapet till de andra indoeuropeiska språken i väst gör att man åtminstone förr tryckte väldigt mycket på detta faktum. Vårt motsvarande ord, hundra, motsvarar faktiskt nästan bokstav för bokstav det latinska ordet. Eftersom vi vet följande:

Latinet stavade alla K-ljud med C
Germanska initialljud som i andra indoeuropeiska språk är ett K eller ett ch-ljud blir här H, vars övergång till H kallas för Grimms lag, efter Jacob Grimm,

så kan vi dra följande konklusion; cent- är samma som hund-. Att romarna hade ett e efter K-ljudet och germanerna ett u betyder inget. Det finns många varianter här. Galliska, bretonska och kymriska kant är samma ord. D och T är samma ljud, bara uttalat olika i munnen. Det är förmodligen tradition eller nån ljudlag som lett fram till skillnaderna på den punkten.

Ändelsen i hundra, -ra, är en förkortning av samma ord som i råda och det betyder räkning, framtagande. Så ordet hundra betyder alltså egentligen räkning till hundra. Hund är det ursprungliga ordet för hundra. Ordet hund  i sej betyder ursprungligen tio gånger tio och är helt enkelt en förenkling av denna räkning.

Grekiska hekaton är lite av en särling här. Förmodligen har ordet haft samma betydelse som hundra har för oss, alltså räkning till hundra, och sen har ordet dragits samman så bara heka blivit kvar. Det är förresten från detta hekaton som hekto och hektar är härlett, via franskan.

De indoeuropeiska språk som istället har en variant där N-ljudet inte finns med kallas för satemspråk efter avesta eller avestiska satem där sanskrit satam är en liknande form. Intressant i sammanhanget är att de slaviska språken hör till satemspråken medan tochariskan, som talades i de område som sen andra världskrigets slut är annekterat av Kina, hör till centumspråken. De slaviska språken, som annars har en del ord och uttryck gemensamma med de germanska språken, hör alltså mer ihop med de östliga språken. Det verkar som om det skett ett skifte i uttalet av ordet hundra, och många andra gemensamma ord, kort efter delningen hos de folk som talade det ursprungliga indoeuropeiska språket och dialekterna.

Så likheterna mellan de slaviska och germanska språken måste ha uppstått när de båda folkgrupper som talade respektive språkgrupp stötte på varandra under nån period för ca 2000-2500 år sen, i vad som idag är Ryssland-Polen-Ukraina. Handel och enstaka röveri var de främsta skälen för kommunikation då, vilket tycks vara de främsta skälen än idag.

Även de baltiska och albanska språken hör till satemspråken. Av detta kan man få fram att illyriskan är svår att bestämma huruvida den hörde till centum eller satem. Därför är albanskans koppling till illyrierna svår att vidmakthålla. Även thrakiskan hörde till satemspråken och eftersom de bodde nära makedonierna, som bevisligen kom från dagens Albanien, kan albanskan härstamma från nåt av dessa folks språk. Eller så är albanska det enda överlevande språket från messapiskan. Det finns en del som tyder på detta, om man får tro forskare på området.

Det var vad jag hade den här gången. Läs länkarna noga, för de kan förklara skillnaderna mellan centum och satem bättre än jag kan här. Nästa gång handlar det om de anatoliska språken.



"Ett språk är en dialekt med en armé."

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del två - Språkgrupperna

I första delen av denna serie talade jag lite inledande om de indoeuropeiska språken och vad de är för några. Här kommer en första fördjupning i ämnet, de olika språkgrupperna inom denna språkfamilj. Vi börjar väl med den germanska, eftersom svenskan hör till den gruppen. Den består av ca 25-30 språk, varav de flesta talas av minst 3 miljoner var. De är:

Engelska
Tyska
Nederländska (inklusive flamländska)
Lågtyska
Skotska
Svenska
Danska
Luxemburgiska
Norska
Frisiska
Färöiska
Isländska
Jiddisch
Bayerska (räknas av många som dialekt till tyskan)
Pennsylvaniatyska (räknas av många som dialekt till tyskan)
Jämtska
Gutniska
Afrikaans

Utöver dessa kan följande utdöda språk nämnas, varav två kan sägas ha talas och förståtts av miljoner, de två förstnämnda:

Gotiska
Vandaliska
Burgundiska
Lombardiska
Norn

Som synes är det ingen språkrik grupp. Dock är det väldigt många som talar ett germanskt språk. Minst 400 miljoner har engelska som förstaspråk eller delat förstaspråk. Dessutom förstås det av säkert ytterligare en miljard. Tyska talas av ca 100 miljoner. Sen är hoppet till trean, nederländskan, stort, ca 15 miljoner talare. Svenskan talas av knappt 10 miljoner och sen följer övriga på rad ner till färöiskan och frisiskan.

De germanska språken delas in i tre distinkta delar, västgermanska, östgermanska och nordgermanska. De östgermanska språken är idag samtliga utdöda och tycks ha utgått från de nordgermanska språken men skiljt sej från dessa vid en tid då de germanska språken fortfarande kunde förstås inbördes oavsett var på kontinenten man befann sej, dvs ca 2000 år sen. Denna utveckling mot separata språk påbörjades vid ungefär den här tiden, förmodligen som en följd av de vandringar och politiska förändringar som också påbörjades vid den här tiden.

Småsamhällena (småriken, enskilda gårdar och stamsamhällen) slogs sönder av de politiska ambitioner vissa hövdingar hade att skapa regelrätta riken som kunde tävla med romarna och andra folk i Europa. Dessutom hämtades inspiration österifrån i form av traditioner som hör ihop med turkar och slaver. Det är nog från den här tiden de ord vi känner igen som östliga kommer in i språken, silver, mässing och koppar. Koppar är ett romerskt ord, aes cyprum (cypriotisk metall), vilket antyder att det kommer från Cypern där kopparbrytning varit igång i flera tusen år redan när ordet hittade in i de germanska språken.

De östgermanska språken är annars de som är mest intressanta eftersom de ger oss en inblick i hur de germanska språken utvecklades under dessa tidigare åren efter vår tideräknings början. Gotiskan inte minst eftersom man här kan se en direkt linje från 300-talet till våra dagars dialekter i Norden och Tyskland. T ex kan vissa människor i västra Sverige säkerligen förstå vad ordet öfsadröp som nämns i gotiska texter betyder. Förmodligen talades gotiska från början i ett område på båda sidor om södra Östersjön för ca 2500 år sen och när de människor som talade detta språk flyttade en masse söderut togs deras område över av andra folk och eftersom goterna och deras nära befryndade släktingar vandalerna kom att leva relativt isolerade från andra germansktalande folk utvecklades dessa språk åt ett specifikt håll och kom att behålla lite fler av de ursprungliga egenheter det ursprungliga gemensamma germanska språket hade.

De nordgermanska språken verkar geografiskt sett vara närmast det gemensamma germanska språkets ursprungsplats, alltså på båda sidor om Östersjön, men ingalunda språkligt sett. De nordiska språken har verkligen utvecklats bort från detta gemensamma urgermanska språk. Alla de omljud och avljud som de nordiska språken svänger sej med fanns inte i urspråket, dessutom är uttalet mer raffinerat i dagens språk. Ta danskans förmåga att svälja konsonanter i slutet av ord eller svenskans olika uttal av ord som stavas likadant. Anden (and) och anden (ande) är ett exempel.

Utvecklingen mot de olika språken påbörjades alltså för ca 2000 år sen, av olika orsaker. De som talade dessa språk började röra på sej och fick influenser från andra språkgrupper och t o m helt andra språkfamiljer. Sen kan det liksom idag ha kommit människor som ansett att ett ord ska uttalas på ett visst sätt trots att det alltid uttalats på ett annat. Som med många stockholmares envetna uttal av orten och drycken Ramlösa med ett långt a trots att det alltid uttalats med kort a. Samma med Ramberget i Göteborg. Där uttalas det olika beroende på var i staden man bor! De flesta säger dock med kort a.

De västgermanska språken är den största gruppen och den mest utvecklade - men samtidigt minst utvecklade. De har fler arkaiska segment från urspråket och fler ord i sina ordförråd. Engelskan kan sägas vara en modern man med gubbakläder. Modern därför att språket tar in så många nya ord men gubbe därför att uttalet fortfarande i grunden är detsamma som för 1000 år sen. Visst, uttalet ai för bokstaven i är relativt ny, men det lite mjuka sättet att uttala konsonanter (de låter lite som de tuggar tuggummi allesamman) är urgammalt och fanns i det fornnordiska språket också. Tyskan är inte mycket bättre där, det är beroende av sina omljud och att uttala bokstaven t som s är unik för tyskan (strasse istället för stråt respektive street), men orden uttalas i övrigt på urgammalt vis.

Om vi lämnar den germanska språkgruppen har vi den keltiska härnäst. Det är Europas minsta av de indoeuropeiska språkgrupperna idag. En gång i tiden var det den största och mest inflytelserika. Men dess influenser märks än idag. De så kallade romanska språken är i mångt och mycket keltiska språk med latinsk förklädnad och germansk fernissa. De hade låtit helt annorlunda om inte utvecklingen gynnat det latinska språket. Men nog om de romanska språken nu.

De keltiska språken är intressanta i och med att de bevarar många av de uttal som det gemensamma indoeuropeiska urspråket ska ha haft samtidigt som de huserar många innovationer såsom övergång från k-ljud till p i många ord, t ex ceann i iriska blir penn eller pen i kymriska (walesiska). Det betyder huvud förresten och k-ljudet är det ursprungliga vilket man har kunnat räkna ut då många andra indoeuropeiska språk har k-ljud i andra ord där de keltiska språken har ett p eller t o m förlorat detta ljud. Varför de gått över till p är oklart. Kanske påverkan från nån som hade svårt att uttala k eller så är det en omedveten övergång för att underlätta uttalet av ett ord. Det finns i ordet mab (map) som i kymriska betyder son, vilket är samma som mac i iriska och gaeliska. Detta ord är för övrigt samma ord som vårt eget måg, vilket från början betyder ogift ung man. I de germanska språken blir detta k-ljud ofta g om vokalen före eller efter är hård eller h, i andra fall f, om vokalen är mjuk.

Det finns idag sex levande keltiska språk, varav två är återupplivade. De är iriska, gaeliska, kymriska, bretonska, manx och corniska. Det största av dessa är bretonska i Bretagne, trots den franska statens envisa hävdande att franska är det enda språket som får talas officiellt i Frankrike. Om jag får komma med min mening är franskan det fulaste av de många språken som talas i Frankrike.

De romanska språken är språk utvecklats ur syntesen av latinet och de språk som talades i de områden romarna erövrade för 2000 år sen. Grunden, sockerkaksbottnen, är de respektive ursprungsspråken medan latinet är grädden och övrig fyllning i en stor lingvistisk tårta. Jordgubbarna är de ord som kommer från andra språk som senare gjort sej gällande här. Ett sådant exempel är spanskan där iberiskan är ursprungsspråket. Det fick konkurrens av först fenicier, senare deras avläggare karthager. Sen följde i rask takt kelter, romare och germaner. Sist kom arabisktalande morer. Det blev i slutändan latinets fyra avläggare, kastilianska (spanska), katalanska, galiciska och aragoniska som vann rätten till att vara det viktigaste elementet i ett språk, fyllningen i tårtan. Grunden kom att bli iberiskan och det keltiska språket keltiberiska. Arabiska och germanska ord bildar toppen i form av hallon och jordgubbar.

I Frankrike gick det till på ungefär samma sätt, liksom i Portugal, de delar av Schweiz där franska och rätoromanska talas samt Rumänien. I Frankrike talas det dessutom minst tio olika romanska språk, där occitanska och franska är de största. Det är lite annorlunda i Italien eftersom det är därifrån latinet kommer. Latinet var ett av många närbesläktade språk i en språkgrupp vi kallar italiska språk. Det kom tillsammans med några andra ur denna grupp att bilda det språk vi kallar folkligt latin eller vulgärlatin och är det man normalt menar när man säger att de romanska språken utvecklats ur latinet. Latinet är alltså inte ett enda språk utan kombinationen av två eller tre närbesläktade som fick benämningen latin eftersom romarna talade detta språk och inte ville ändra på det trots alla influenser som kom in utifrån med alla de som flyttade in till staden Rom. Härifrån gjorde sen latinet sitt segertåg över stora delar av den för Europa då kända världen.

I många andra områden förlorade dock latinet. Balkan är ett sådant område där grekiskan och de senare inkomna slaviska språken visade sej vara alltför starka för att latinets avläggare skulle kunna hävda sej. Dalmatiskan t ex dog ut för några hundra år sen. Dessutom tycks illyriskan eller en med denna språkgrupp besläktad grupp ha överlevt för hur ska man annars förklara albanskans existens på Balkan?

De slaviska språken är och förblir en gåta för mej. De låter inte riktigt hemtama i uttalet vid första anblicken men granskar man orden är de utan tvivel indoeuropeiska. Många av orden verkar ha ett och annat gemensamt med de indoiranska språken samtidigt som de samtidigt delar många med de germanska språken. Om det sistnämnda beror på närheten de senaste 2000 åren eller ett arv från den gemensamma tiden ännu längre tillbaka är svårt att säga.

Den indoiranska gruppen är den största, såväl ifråga om antal språk som antal talare. Totalt är det säkerligen en och en halv miljard människor som talar ett indoiranskt språk. Det ojämförligt största är det som i Indien kallas hindi och i Pakistan kallas urdu, ett gemensamt ord är hindustani. Tillsammans har de 400 miljoner talare och med de som har språket som andraspråk är vi uppe i en halv miljard. Längs hela vägen från Indien och Bangladesh i öster till Iran och Irak i väster talas det indoeuropeiska språk överallt. Persiskan i Iran är ett av de större här.

Det var en liten beskrivning av de olika språkgrupperna inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Nästa gång handlar det om skillnaderna mellan de olika språken, uppdelningen i centum och satem.




"Besvärliga konversationer med bordsdamer kan man undvika genom att fråga ogifta kvinnor, hur många barn de har, och de gifta, varför de inte har några ännu"