Från och med idag börjar jag på en diskussionsserie om dialekter. Dialekter är per definition en del av ett större språk med större eller mindre avvikelser från huvudspråket. Dialekterna är emellertid oftast äldre än huvudspråket, som i de allra flesta fall är tillkomna under nationalismens dagar på 1800-talet och framåt. Huvudspråken är kompromisser, i vissa fall utgår de från storstädernas egna språkbruk som utvecklats genom påverkan utifrån och/eller förfining av det egna språket. Sån påverkan tar tid innan det når ut på landsbygden.
Egentligen borde detta kunna bli hur långt som helst, men jag ska försöka hålla mej till högst tjugo stycken per inlägg. Det är ett ämne jag önskade att jag visste mer om än jag redan gör, så jag får lära mej under skrivandets gång. Det talas ofta om dialekter som en del av ett större språk, men många lokala dialekter har mer gemensamt med ett annat språk, som talas på andra sidan en politisk gräns. T ex påminner gränsdialekterna mellan Norge och Sverige om varandra vilket ställer till det för språkforskarna.
Jag tänker till en början sikta in mej på dialekterna i södra Sverige, närmare bestämt de som talas från södra Värmland och söderut, de som mer hör ihop med det ursprungliga fornnordiska kulturområdet där dagens Danmark var det naturliga centrat. Framför allt verkade det som att Jylland var ett tidigt centrum för detta kulturområde och de språk som idag talas i Danmark, Sverige, Norge, Island, Färöarna, Åland och västra Finland utgick med ganska stor säkerhet från Jylland och spreds sakta över Skandinavien i en grå forntid, förmodligen under stenålderns senare del. Influenserna fortsatte sen strömma från detta område ända tills man inte längre hade direktkontakt med de danska områdena långt borta i norra Norge, Sverige och Finland.
Då uppstod lokala dialektskillnader som med tiden blev till riktiga språk. När och hur detta skedde är oklart, och inte helt relevant för diskussionen här och nu. Men så mycket kan jag säga att likheten mellan Danmark och Nordnorge fortfarande är såpass stor att en icke-nordbo inte säkert kan skilja dom åt. För en kines, för att ta ett exempel, är nog nästan alla germanska språk som ett enda språk, med enbart ordentliga dialektala skillnader.
För mej är dialekter inte bara en del av ett språk, inte heller en lokal version av ett äldre språk som en gång var det gemensamma för alla dagens språk, de är resultatet av ett omedvetet och/eller medvetet försök att hävda sej gentemot andra, kanske främst överheten. Skillnaderna mellan dialekterna i svenskan verkar ha ökat de tre senaste decennierna som ett medvetet/omedvetet svar på likhetspolitiken som förts från skolors och myndigheternas sida. Detta är inget jag har handfasta bevis för, enbart en observation från min sida då jag lyssnat på folk.
Jag har hört folk prata när de tror att ingen utsocknes förstår eller hör dom och det låter mer utpräglat än för 30 år sen i mina öron. Dialekternas försvarare har blivit bättre på att odla och skydda sina dialekter. De yngre kommer kanske inte att tala samma dialekt som sina föräldrar, men det kommer med all säkerhet utvecklas nya dialekter. Någon likriktning över hela landet kommer aldrig att äga rum.
Jag tänker gå in mer på de sydligaste dialekterna i nästa inlägg. Hoppas nån kan bidra med något tills dess.
"På egen begäran har 11 medlemmar utgått och 6 avlidit under året"
Visar inlägg med etikett etymologi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett etymologi. Visa alla inlägg
onsdag 10 september 2014
torsdag 19 juni 2014
Riktig midsommar
Den av myndigheterna utsedda midsommarperioden, den högst ovetenskapliga och rätt löjligt att de vågar peta så i den viktigaste helgen på året förresten, infaller snart. Den RIKTIGA midsommarperioden infaller som vanligt den 24 och 25 juni. Det heter midsommar för att det är mitt på året. Ordet sommar betyder nämligen halv, faktiskt. Ordet sommar är släkt med galliska soma-, grekiska hemi- och latinska semi-, vilka alla betyder halv. Det har med solens position att göra. Varje halvår den 25:e står solen över en av polerna och då är det sommar på det halvklotet. Nu är det alltså vår tur att ha sommar. Det infaller den 25:e juni varje år. Den når till denna position den 21:a juni, det så kallade sommarsolståndet.
Under fyra dagar kommer sen solen att vara på ungefär samma position innan den vänder och det sakta blir mörkare igen. Så upprepas det år efter år. Varför myndigheter och politiker anser sej stå ovanför vetenskapliga observationer vet inte jag. Jag firar midsommar den 24:e och 25:e varje år i alla fall...
"And the Colorado Rocky Mountain high,
I've seen it raining fire in the sky.
The shadows from the starlight
are softer than a lullaby.
Rocky Mountain high, Colorado.
Rocky Mountain high."
Rocky Mountain high, Colorado.
Rocky Mountain high."
fredag 25 april 2014
Språkhörnan: Hur gamla är de germanska språken i Norden?
Kan vi på något vis utröna hur länge man talat indoeuropeiska språk i Norden, specifikt då den germanska undergruppen? Vi har nämligen inga egna skriftliga rapporter, inget som på något vis identifierar de som bodde här uppe i Norden, före runskriftens införande på 400-talet (Blekinge förresten). Det faktum att skriften införs då, samt att den redan finns etablerad på kontinenten i form av diverse inskrifter på objekt som kammar, krus och krukor, talar således för att de germanska språken har funnits här i minst 1600 år. Men kan vi verkligen inte komma ännu längre tillbaka?
Vad säger de arkeologiska och någorlunda samtida historiska dokumenten om Norden och vad för slags folk som bodde här? Egentligen inte mycket, men Tacitus skriver ca 100 efter vår tideräknings början (evt) om folken i Germanien (Germania enligt hans språkbruk) och nämner då i latinska former en del ord på platser och folk som är obestridligt germanska. Det ska påpekas att de nordiska språken utgår från ett gemensamt språk, urnordiskan, som hade olika dialekter som senare kom att utvecklas till de språk vi idag känner som danska, färöiska, gutniska, isländska, norska och svenska.
Men inte ens detta säger mycket mer om hur länge det har talats germanska språk i Norden. Men det finns ett sätt, om än svårt att bevisa rent vetenskapligt, att ta reda på hur länge. Det rör sej nämligen om ortnamnen. Under förutsättning att platserna inte bytt namn kan man på grundval av landhöjningen sen istiden räkna bakåt i tiden hur långt från havet en viss plats numera befinner sej nu. Denna metod fungerar bäst om platsen har haft med havsverksamhet att göra för då man kan tänka sej en kontinuerlig förändring av ortnamnet ända från början.
Jag tänker främst på Skivarp, en liten by söder om Skurup i Skåne. Den ska enligt uppgift ha sitt ursprung i ett äldre Skipathorp, platsen där skeppen lade till, men det är oklart. Men granskar man topografin och geografin runtomkring Skivarp står det ganska klart att här kan ha funnits en gammal hamn eller åtminstone en plats där skepp kan ha lagt till en gång i tiden. Men landhöjningen i Skåne är så långsam att den till och med avstannat så det är omöjligt för en amatör som undertecknad att avgöra när Skivarp låg vid kusten. Idag ligger byn på ca 10-15 meters höjd över havet och ca en mil från kusten. Men min amatörmässiga beräkning, där en försiktig beräkning av 1 mm per år till för några tusen år sen förutsätter att Skåne nu istället sjunker då resten av Skandinaviska halvön reser sej, får det till att Skivarp kom till senast under bronsåldern.
Det finns en by i Västergötland som heter Skeby (skriven 1415 som Skipaby, även Scipeby) som ligger vid Källby, en plats nära Vänern. Detta har förstås inte mycket med ovanstående diskussion om landhöjning att göra, men det faktum att det gick att färdas med skepp till denna plats en gång i tiden säger en hel del om hur landhöjningen har gjort det svårt för senare tiders skepp att färdas genom Göta älv, in i Vänern och fram till den plats där Skeby idag ligger. Det finns förstås den invändningen att skeppen som färdades till Skeby enbart gjorde det inom Vänern. Men en gång i tiden gick havet faktiskt nästan ända fram till Vänerns utlopp i älven, och då var området som är Västgötaslätten en ö tillsammans med allt från Skåne till Östergötland. Det gick då ett sund mellan denna ö och det norr där om, som var täckt av is.
Men så gammalt är inte Skeby. Byar är svåra att hitta vid arkeologiska utgrävningar, men inga byar är äldre än några tusen år. De första verkar ha övergivits till förmån för andra, förmodligen på grund av landhöjningen om de låg vid havet. Det är så att alla byar längs Göta älv en gång har varit hamnplatser, men inte längre är det. Har då denna diskussion lett oss närmare ett svar på frågan? Nja, egentligen inte, mer än att vi är ganska långt tillbaka i tiden. Men hur långt tillbaka är vi då? Det är det som kruxet. Bronsåldern är ett ganska säkert kort eftersom många platser vid havet bär namn efter verksamhet som har med båtar eller fiske att göra, lång tid efter att landhöjningen har gjort endera verksamheten omöjlig där.
Min personliga gissning är att en föregångare till de germanska språken nådde Norden redan med jordbrukets införande för ca 6000 år sen. Det baserar jag på tanken på de indoeuropeiska kulturernas religioner och seder, som i grunden handlar om en ekonomi baserad på jordbruk och herdekultur. Den kulturen hade vuxit fram under många seklers lopp, genom möten med andra kulturer, assimilering av andra folk och genom utbyten från när och fjärran. Min gissning är bara en gissning, och inget kan bevisas. Jag, och alla andra, har endast indicier. De äldsta bevisbara spåren är alltså de skrivna orden, som är från 400-talet. Det bevisar dock en sak - att språket som talades när inskriften ristades var väl etablerat i trakten...
"Listen only to my voice"
Vad säger de arkeologiska och någorlunda samtida historiska dokumenten om Norden och vad för slags folk som bodde här? Egentligen inte mycket, men Tacitus skriver ca 100 efter vår tideräknings början (evt) om folken i Germanien (Germania enligt hans språkbruk) och nämner då i latinska former en del ord på platser och folk som är obestridligt germanska. Det ska påpekas att de nordiska språken utgår från ett gemensamt språk, urnordiskan, som hade olika dialekter som senare kom att utvecklas till de språk vi idag känner som danska, färöiska, gutniska, isländska, norska och svenska.
Men inte ens detta säger mycket mer om hur länge det har talats germanska språk i Norden. Men det finns ett sätt, om än svårt att bevisa rent vetenskapligt, att ta reda på hur länge. Det rör sej nämligen om ortnamnen. Under förutsättning att platserna inte bytt namn kan man på grundval av landhöjningen sen istiden räkna bakåt i tiden hur långt från havet en viss plats numera befinner sej nu. Denna metod fungerar bäst om platsen har haft med havsverksamhet att göra för då man kan tänka sej en kontinuerlig förändring av ortnamnet ända från början.
Jag tänker främst på Skivarp, en liten by söder om Skurup i Skåne. Den ska enligt uppgift ha sitt ursprung i ett äldre Skipathorp, platsen där skeppen lade till, men det är oklart. Men granskar man topografin och geografin runtomkring Skivarp står det ganska klart att här kan ha funnits en gammal hamn eller åtminstone en plats där skepp kan ha lagt till en gång i tiden. Men landhöjningen i Skåne är så långsam att den till och med avstannat så det är omöjligt för en amatör som undertecknad att avgöra när Skivarp låg vid kusten. Idag ligger byn på ca 10-15 meters höjd över havet och ca en mil från kusten. Men min amatörmässiga beräkning, där en försiktig beräkning av 1 mm per år till för några tusen år sen förutsätter att Skåne nu istället sjunker då resten av Skandinaviska halvön reser sej, får det till att Skivarp kom till senast under bronsåldern.
Det finns en by i Västergötland som heter Skeby (skriven 1415 som Skipaby, även Scipeby) som ligger vid Källby, en plats nära Vänern. Detta har förstås inte mycket med ovanstående diskussion om landhöjning att göra, men det faktum att det gick att färdas med skepp till denna plats en gång i tiden säger en hel del om hur landhöjningen har gjort det svårt för senare tiders skepp att färdas genom Göta älv, in i Vänern och fram till den plats där Skeby idag ligger. Det finns förstås den invändningen att skeppen som färdades till Skeby enbart gjorde det inom Vänern. Men en gång i tiden gick havet faktiskt nästan ända fram till Vänerns utlopp i älven, och då var området som är Västgötaslätten en ö tillsammans med allt från Skåne till Östergötland. Det gick då ett sund mellan denna ö och det norr där om, som var täckt av is.
Men så gammalt är inte Skeby. Byar är svåra att hitta vid arkeologiska utgrävningar, men inga byar är äldre än några tusen år. De första verkar ha övergivits till förmån för andra, förmodligen på grund av landhöjningen om de låg vid havet. Det är så att alla byar längs Göta älv en gång har varit hamnplatser, men inte längre är det. Har då denna diskussion lett oss närmare ett svar på frågan? Nja, egentligen inte, mer än att vi är ganska långt tillbaka i tiden. Men hur långt tillbaka är vi då? Det är det som kruxet. Bronsåldern är ett ganska säkert kort eftersom många platser vid havet bär namn efter verksamhet som har med båtar eller fiske att göra, lång tid efter att landhöjningen har gjort endera verksamheten omöjlig där.
Min personliga gissning är att en föregångare till de germanska språken nådde Norden redan med jordbrukets införande för ca 6000 år sen. Det baserar jag på tanken på de indoeuropeiska kulturernas religioner och seder, som i grunden handlar om en ekonomi baserad på jordbruk och herdekultur. Den kulturen hade vuxit fram under många seklers lopp, genom möten med andra kulturer, assimilering av andra folk och genom utbyten från när och fjärran. Min gissning är bara en gissning, och inget kan bevisas. Jag, och alla andra, har endast indicier. De äldsta bevisbara spåren är alltså de skrivna orden, som är från 400-talet. Det bevisar dock en sak - att språket som talades när inskriften ristades var väl etablerat i trakten...
"Listen only to my voice"
fredag 15 november 2013
Problem med religioner - del elva: Etymologin av ordet gud
Religioner
har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör
att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom.
Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie
som jag kallar "Problem med religioner".
Ordet gud har varit en stötesten för såväl teologer som filosofer. Hur ska man tolka ordet och vem är det som åsyftas när man talar om en viss gud. Inte lättare blir det när man försöker utröna varifrån ordet kommer. För det är nämligen så att ordet gud är inte ensamt om att betyda övermänsklig entitet, varelse och person. Vi har minst två till i svenskan, som visserligen inte används i den meningen längre, men som ändå betyder just gud. Det ena använder vi som gudanamn, nämligen Tyr, och det andra som benämning på en gudafamilj ur den fornnordiska religionen, as.
Men låt oss börja med själva ordet gud. Inte heller det är så enkelt att utröna. Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) låter meddela att ordet gud (fornsvenska guþ) var neutrum ända till mitten av medeltiden då det delades upp i maskulin (gud) och feminin (gudinna) form. Sen dess har vi ju gjort oss av med dessa genusformer, men ändå finns de äldre formerna kvar i vardagligt språk. Man låter vidare meddela att ordet av vissa språkforskare sammanställts med sanskrit ghorás, skräckinjagande, men också med roten i sanskritordet Puruhitas, den åkallade. Även tolkningen offergåva har framförts och då har man jämfört med verbet gjuta, som anses vara ursprunget till bland andra ordet got och göt.
Så vi har skräck, åkallande samt offer. Jag anser att skräck inte direkt inbjuder till dyrkan av en gudom. Snarare att man tog detta som en lärdom att inte skrämma folk. Snarare var väl skräcken en del av en eller flera andars och gudars personligheter. Att åkalla en gud har däremot varit en central del av mänskligheten så länge vi kan minnas. Folkminnet vet detta, och det finns beskrivet i de allra äldsta texter vi har. Det låter som en mer plausibel härledning, men ändå känns den sista teorin ännu mer riktig, den att det handlar om en utgjutning, antingen av blod, nån vara eller till och med någons liv, alltså en gåva till den eller de man tillber.
Jag kan bara ett exempel på att gjuta skulle kunna vara och det är ett annat namn på Oden, nämligen Gaut. Hans namn sägs uttryckligen vara den som skapade en hel ätt, ett helt folk, gauterna eller göterna. Nu är detta förstås en religiös myt, en legendartad förklaring till hur ett folk uppstod, men det är ur språklig synvinkel väldigt intressant att se hur orden används och att man såg denna gud som ursprunget till att man kallade sej som man gjorde.
De andra orden, Tyr och as, är något enklare att sätta i ett någorlunda korrekt sammanhang. Tyr är nämligen samma ord som Deus, Dyaus och andra liknande indoeuropeiska ord. Det finns bland annat i det grekiska namnet på samma gud, Zeus, samt i Jupiter (Deus Pater från början, vilket betyder gud fader). Ordet betyder lysande, skinande och kan ha med solen att göra. De flesta i Eurasien var soldyrkare förr i tiden. As är ett ord vi hämtat från isländskan, den svenska formen har gått förlorad, men det finns rester av den inhemska formen i olika ord och som ortnamn. Åska är en form vi har. Ordet as synes ha stora likheter med ord i andra indoeuropeiska språk som betyder just gud, ande, och just ordet ande verkar ha en koppling. Kanske ordet betydde stark vind eller storm tidigare?
Som ni ser är ordet gud inte så lätt att komma till tals med. De är alla starka ord med intressant bakgrund för vart och ett av dom. Tillsammans avslöjar dom faktiskt en hel del om hur våra förfäder tänkte och resonerade, samt även hur vi resonerar som behåller dessa ord ända in i vår tid.
"If you want to know what God thinks of money, just look at the people he gave it to."
Ordet gud har varit en stötesten för såväl teologer som filosofer. Hur ska man tolka ordet och vem är det som åsyftas när man talar om en viss gud. Inte lättare blir det när man försöker utröna varifrån ordet kommer. För det är nämligen så att ordet gud är inte ensamt om att betyda övermänsklig entitet, varelse och person. Vi har minst två till i svenskan, som visserligen inte används i den meningen längre, men som ändå betyder just gud. Det ena använder vi som gudanamn, nämligen Tyr, och det andra som benämning på en gudafamilj ur den fornnordiska religionen, as.
Men låt oss börja med själva ordet gud. Inte heller det är så enkelt att utröna. Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) låter meddela att ordet gud (fornsvenska guþ) var neutrum ända till mitten av medeltiden då det delades upp i maskulin (gud) och feminin (gudinna) form. Sen dess har vi ju gjort oss av med dessa genusformer, men ändå finns de äldre formerna kvar i vardagligt språk. Man låter vidare meddela att ordet av vissa språkforskare sammanställts med sanskrit ghorás, skräckinjagande, men också med roten i sanskritordet Puruhitas, den åkallade. Även tolkningen offergåva har framförts och då har man jämfört med verbet gjuta, som anses vara ursprunget till bland andra ordet got och göt.
Så vi har skräck, åkallande samt offer. Jag anser att skräck inte direkt inbjuder till dyrkan av en gudom. Snarare att man tog detta som en lärdom att inte skrämma folk. Snarare var väl skräcken en del av en eller flera andars och gudars personligheter. Att åkalla en gud har däremot varit en central del av mänskligheten så länge vi kan minnas. Folkminnet vet detta, och det finns beskrivet i de allra äldsta texter vi har. Det låter som en mer plausibel härledning, men ändå känns den sista teorin ännu mer riktig, den att det handlar om en utgjutning, antingen av blod, nån vara eller till och med någons liv, alltså en gåva till den eller de man tillber.
Jag kan bara ett exempel på att gjuta skulle kunna vara och det är ett annat namn på Oden, nämligen Gaut. Hans namn sägs uttryckligen vara den som skapade en hel ätt, ett helt folk, gauterna eller göterna. Nu är detta förstås en religiös myt, en legendartad förklaring till hur ett folk uppstod, men det är ur språklig synvinkel väldigt intressant att se hur orden används och att man såg denna gud som ursprunget till att man kallade sej som man gjorde.
De andra orden, Tyr och as, är något enklare att sätta i ett någorlunda korrekt sammanhang. Tyr är nämligen samma ord som Deus, Dyaus och andra liknande indoeuropeiska ord. Det finns bland annat i det grekiska namnet på samma gud, Zeus, samt i Jupiter (Deus Pater från början, vilket betyder gud fader). Ordet betyder lysande, skinande och kan ha med solen att göra. De flesta i Eurasien var soldyrkare förr i tiden. As är ett ord vi hämtat från isländskan, den svenska formen har gått förlorad, men det finns rester av den inhemska formen i olika ord och som ortnamn. Åska är en form vi har. Ordet as synes ha stora likheter med ord i andra indoeuropeiska språk som betyder just gud, ande, och just ordet ande verkar ha en koppling. Kanske ordet betydde stark vind eller storm tidigare?
Som ni ser är ordet gud inte så lätt att komma till tals med. De är alla starka ord med intressant bakgrund för vart och ett av dom. Tillsammans avslöjar dom faktiskt en hel del om hur våra förfäder tänkte och resonerade, samt även hur vi resonerar som behåller dessa ord ända in i vår tid.
"If you want to know what God thinks of money, just look at the people he gave it to."
fredag 17 maj 2013
Jag är numera naturvän
Signaturen Hans H som ofta kommenterar på The Climate Scam skrev nåt som fick mej att fundera. Nämligen att ordet miljö har blivit besudlat på sätt och vis. Det är bättre att kalla sej naturvän. Det är mer neutralt och sänder ett budskap att man är vänlig mot naturen i alla lägen. Miljö är, som tidigare beskrivit, ett ganska luddigt begrepp och behöver inte ha med ekologi (ett annat begrepp som i händerna på miljömaffian har blivit luddigt) att göra. Ordet natur är ett vitt begrepp som inte heller det behöver betyda vårdande eller omhändertagande.
Ordet natur betyder ordagrant födande, födelse. Det är bildat till latinets verb nasci, att födas, och har släktingar i de allra flesta indoeuropeiska språk. På håll är det släkt med vårt ord kön. Att då vara vän med naturen är att vara vän med födelsen, det man lever med och det man är besläktad med.
Ordet miljö, för de som missat min utläggning om ordet för en tid sen, är ett franskt ord som betyder mittpunkt, den plats man har omkring sej där man bor. Vara miljövän innebär alltså att man är vänlig mot den plats där man bor.
Ekologi är ett ord myntat på 1800-talet av den tyske zoologen Ernst Haeckel. Han tog de grekiska orden oikos (hem, boplats) och logos (lära, studie) och fick fram ett ord som betyder studier av den plats man bebor och den påverkan man har på denna plats.
Samtliga dessa ord har kidnappats av de organisationer som kallar sej miljörörelser. Egentligen är väl själva kidnappningen inget att orda om, bortsett från att de förstör ordens betydelser, utan det är det faktum att det är mer eller mindre företag som driver verksamheten för att "rädda" vår planet som är det felaktiga - och i slutändan kanske till och med farliga. Det var bättre på den tiden det var lösliga föreningar som påpekade utsläpp av gifter och annat i naturen (det vi föds i alltså!). Nu för tiden är Världsnaturfonden och Greenpeace inget annat än lobbyföretag med verksamheter som är lika tvivelaktiga som de man en gång gick ut för att protestera emot.
Vad menar jag nu med att dessa båda företags verksamheter är tvivelaktiga? Jo, genom att ta sej in på och larva sej på marken runt ett kärnkraftverk eller använda en djurart (isbjörnen) som inte har några problem alls att överleva som maskot för klimatdebatten har såväl Världsnaturfonden som Greenpeace skjutit sej i foten. I det förra exemplet är det bara för publicitetens skull man gör detta och i det senare exemplet är det för att man missuppfattat skillnaderna mellan klimatförändringar och förändringar i isens utbredning. Vilket man förstås inte bryr sej ett vitten om utan istället ber om pengar. Det är kanske dags att någon granskar vart alla pengar som går till dessa miljöföretag tagit vägen?
Så nej, jag är hellre naturvän än vän av miljörörelsen. Allt organiserat blir i längden skadligt och för stort. Att hjälpas åt att göra världen till en bättre plats att leva i är en bra sak men att bara skicka pengar till nåt som inte verkar leda nånvart längre är inte vad jag kallar naturvård eller miljöarbete. Det kallar jag big business.
"Ta dig en jäkel. Du blir inte friskare, men det är roligare att vara sjuk."
Ordet natur betyder ordagrant födande, födelse. Det är bildat till latinets verb nasci, att födas, och har släktingar i de allra flesta indoeuropeiska språk. På håll är det släkt med vårt ord kön. Att då vara vän med naturen är att vara vän med födelsen, det man lever med och det man är besläktad med.
Ordet miljö, för de som missat min utläggning om ordet för en tid sen, är ett franskt ord som betyder mittpunkt, den plats man har omkring sej där man bor. Vara miljövän innebär alltså att man är vänlig mot den plats där man bor.
Ekologi är ett ord myntat på 1800-talet av den tyske zoologen Ernst Haeckel. Han tog de grekiska orden oikos (hem, boplats) och logos (lära, studie) och fick fram ett ord som betyder studier av den plats man bebor och den påverkan man har på denna plats.
Samtliga dessa ord har kidnappats av de organisationer som kallar sej miljörörelser. Egentligen är väl själva kidnappningen inget att orda om, bortsett från att de förstör ordens betydelser, utan det är det faktum att det är mer eller mindre företag som driver verksamheten för att "rädda" vår planet som är det felaktiga - och i slutändan kanske till och med farliga. Det var bättre på den tiden det var lösliga föreningar som påpekade utsläpp av gifter och annat i naturen (det vi föds i alltså!). Nu för tiden är Världsnaturfonden och Greenpeace inget annat än lobbyföretag med verksamheter som är lika tvivelaktiga som de man en gång gick ut för att protestera emot.
Vad menar jag nu med att dessa båda företags verksamheter är tvivelaktiga? Jo, genom att ta sej in på och larva sej på marken runt ett kärnkraftverk eller använda en djurart (isbjörnen) som inte har några problem alls att överleva som maskot för klimatdebatten har såväl Världsnaturfonden som Greenpeace skjutit sej i foten. I det förra exemplet är det bara för publicitetens skull man gör detta och i det senare exemplet är det för att man missuppfattat skillnaderna mellan klimatförändringar och förändringar i isens utbredning. Vilket man förstås inte bryr sej ett vitten om utan istället ber om pengar. Det är kanske dags att någon granskar vart alla pengar som går till dessa miljöföretag tagit vägen?
Så nej, jag är hellre naturvän än vän av miljörörelsen. Allt organiserat blir i längden skadligt och för stort. Att hjälpas åt att göra världen till en bättre plats att leva i är en bra sak men att bara skicka pengar till nåt som inte verkar leda nånvart längre är inte vad jag kallar naturvård eller miljöarbete. Det kallar jag big business.
"Ta dig en jäkel. Du blir inte friskare, men det är roligare att vara sjuk."
torsdag 29 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tio - Indien
Indien har en särställning bland de indoeuropeiska språken. Här finns nämligen den största enskilda samlingen av språk inom denna språkfamilj. Totalt är det långt över en miljard människor som talar ett indoariskt språk, som det kallas. Varje enskilt språk är förvånansvärt lika varandra, med några undantag, och det beror på att många av dom har sitt ursprung i ett och samma språk, sanskrit. Sanskrit är ett av de första indoeuropeiska språken som skrevs ner, endast hettitiska och mykensk grekiska är belagda före i historien. Sanskrit var de lärdes, prästernas språk, vanligt folks version av samma språk kallades prakrit. Från prakrit utvecklades språket apabhramsa vilket mynnade ut i följande moderna språk: hindi/urdu, bengali, punjabi, marathi, gujarti, nepali, oriya och sinhala.
Prakrit i sej var ett ganska "högdraget" språk eftersom det var ett språk för handelsmän och med tiden kom även prakrit att sönderfalla i diverse dialekter. Det mest framstående av dessa blev alltså apabhramsa som gav upphov till dagens språk.
Det finns andra språkfamiljer i Indien, dravidiska, tibeto-burmesiska, austroasiatiska och några olika isolerade språk som inte är besläktade med någon av dessa. Totalt talas över 1600 språk och dialekter i Indien med omnejd. De dravidiska språken, där bland annat tamilska ingår, har under de ca 4000 år som gått sen de indoeuropeiska språken introducerades i norra Indien påverkat och, påverkats av, framför allt sanskrit och prakrit. Denna påverkan har främst gått från de sanskrittalande till de tamilsktalande vilket fått till följd att uttalet av olika ord i respektive språk har blivit mer lika. De dravidiska språken har tagit över mycket av de indoeuropeiska språkens ordförråd medan de senare har tagit över mycket av de förras syntax och fonetik.
Draviderna är mycket mörkare än arierna, en del mörkare än de i mellersta Afrika, som annars anses ha den mörkaste hyn på jorden. På den punkten har den genetiska beblandningen inte varit så stor. Det är mest i skärningspunkten mellan de olika språkfamiljerna som blandning äger rum.
De indoeuropeiska språken i Indien hör till en grupp som kallas indoariska språkgruppen. Det är en undergrupp till den indoiranska språkgruppen, där persiska (farsi), kurdiska och liknande språk också ingår. Språken i Pakistan och Afghanistan är en sorts mellanting mellan de iranska och indoariska språken, kallade nuristanispråk. De återkommer vi till så småningom. Ordet arisk (arya) betyder för övrigt ädel på fornpersiska och sanskrit.
Jag hoppas att detta har sporrat läsaren till att intressera sej för denna subkontinent och dess språk. I nästa del återvänder vi till Europa och det tidiga Grekland. अच्छी तरह से जीते!
"Arbete fascinerar mig. Jag kan stå i timmar och se på när andra arbetar."
Prakrit i sej var ett ganska "högdraget" språk eftersom det var ett språk för handelsmän och med tiden kom även prakrit att sönderfalla i diverse dialekter. Det mest framstående av dessa blev alltså apabhramsa som gav upphov till dagens språk.
Det finns andra språkfamiljer i Indien, dravidiska, tibeto-burmesiska, austroasiatiska och några olika isolerade språk som inte är besläktade med någon av dessa. Totalt talas över 1600 språk och dialekter i Indien med omnejd. De dravidiska språken, där bland annat tamilska ingår, har under de ca 4000 år som gått sen de indoeuropeiska språken introducerades i norra Indien påverkat och, påverkats av, framför allt sanskrit och prakrit. Denna påverkan har främst gått från de sanskrittalande till de tamilsktalande vilket fått till följd att uttalet av olika ord i respektive språk har blivit mer lika. De dravidiska språken har tagit över mycket av de indoeuropeiska språkens ordförråd medan de senare har tagit över mycket av de förras syntax och fonetik.
Draviderna är mycket mörkare än arierna, en del mörkare än de i mellersta Afrika, som annars anses ha den mörkaste hyn på jorden. På den punkten har den genetiska beblandningen inte varit så stor. Det är mest i skärningspunkten mellan de olika språkfamiljerna som blandning äger rum.
 |
| De indoariska språkens utbredning i Indien, Nepal, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, Maldiverna och Afghanistan. |
De indoeuropeiska språken i Indien hör till en grupp som kallas indoariska språkgruppen. Det är en undergrupp till den indoiranska språkgruppen, där persiska (farsi), kurdiska och liknande språk också ingår. Språken i Pakistan och Afghanistan är en sorts mellanting mellan de iranska och indoariska språken, kallade nuristanispråk. De återkommer vi till så småningom. Ordet arisk (arya) betyder för övrigt ädel på fornpersiska och sanskrit.
Jag hoppas att detta har sporrat läsaren till att intressera sej för denna subkontinent och dess språk. I nästa del återvänder vi till Europa och det tidiga Grekland. अच्छी तरह से जीते!
"Arbete fascinerar mig. Jag kan stå i timmar och se på när andra arbetar."
torsdag 1 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fem - Balkanproblemet
 |
| Illyrier på marsch, från ett monument i nuvarande Albanien. |
För två tusen år sen skulle ett besök på Balkan ha inneburit en chock för de som är vana vid hur språken och dialekterna låter idag. Grekiskan hade förstås varit relativt igenkännlig och möjligen albanskans föregångare, vilken det nu än var, men de övriga är okända för de som är vana vid dagens slaviska och liknande språk. Närmast norr om grekiskan talades förutom albanskans föregångare även makedoniskan, diverse illyriska språk, en del keltiska språk, dakiska, latin, thrakiska och en hel del andra språk som vi kanske aldrig får ordentlig koll på vilka det var.
Saken är den att det fortfarande finns spår i dagens språk av de gamla språken, spår som de nyare språken inte har kunnat utplåna. Tyvärr vet vi inte tillräckligt om de gamla språken för att nöjaktigt kunna säga hur de såg ut rent morfologiskt och hur de förde sej semantiskt. Allt vi har är fraser inristade på objekt såsom bägare och keramikfat, samt ortnamn spridda över hela Balkan. Illyrierna dyker upp som några av de tidigaste av alla folken norr om Grekland och de omnämns av samtidens skrivkunniga som stolta krigare och duktigt sjöfolk.
Albaner anser sej i mångt och mycket vara ättlingar till illyrierna och även om det språkliga materialet från de gamla folken är magert är det tänkbart att det är så. Det mesta illyriska materialet är från gränstrakterna mellan Grekland, Albanien och Makedonien. Det sistnämnda landet är för övrigt platsen där makedonierna, mest kända för Filip II och Alexander den store, höll till. Makedonierna var ett indoeuropeiskt folk som talade ett språk närbesläktat med såväl grekiskan som de illyriska språken, av allt att döma.
Här ska inflikas att illyrierna inte var en beteckning på alla folken som idag kommit att kallas illyrier utan förmodligen var namnet på ett enda folk som bodde grannar med grekerna. Grekerna hörde sen andra folkslag tala samma eller liknande språk och sen har beteckningen förts över på alla dessa folk också.
Österut fanns thrakerna, ett indoeuropeiskt folk dom med, som var uppdelade i många olika folkslag med ett språk (eller flera språk) som talades i ett område från nuvarande norra Grekland, genom Bulgarien, Rumänien och upp till Ukraina. De levde till skillnad från grannarna i väster, söder och öster sällan i städer utan levde i små byar på toppen av en kulle eller inne i de stora skogarna.
Rörigt? Inget mot hur det måste ha varit för en utomstående som kom dit första gången vid den här tiden. Ett folk jag inte nämnt hittills är frygierna, ett folk som till viss del tidigt flyttade över sundet vid Hellesponten till Anatolien och där försvinner ut ur historien på 600-talet efter vår tideräknings början (fvt). En intressant sak för alla grekälskare kan sägas att gudinnan Cybele egentligen är en anatolisk gudinna med namnet Kubileya hos frygierna. Varifrån frygierna ursprungligen kom är föremål för debatt eftersom de flesta avvisar tanken att frygierna ska ha kommit från Balkan till Anatolien då det inte finns några direkta bevis för ett balkanförflutet. Det fanns säkerligen grupper och enskilda personer som flyttade, som alltid har hänt, men det tycks inte ha varit hela populationer.
I vilket fall verkar Balkan ha varit ett hopkok av folk och språk, vilket är fallet än idag. Inflyttningen av slavisktalande folk har inte förändrat detta speciellt mycket. Förmodligen bytte folk bara språk utan att för den sakens skull ha bytt traditioner och kultur. Det leder oss till nästa del i serien om de indoeuropeiska språken.
Nästa gång handlar det om språkens koppling till traditioner och kulturen.
"Det är meningslöst att prata om gruppens intressen, om man inte förstår individernas intressen."
Albaner anser sej i mångt och mycket vara ättlingar till illyrierna och även om det språkliga materialet från de gamla folken är magert är det tänkbart att det är så. Det mesta illyriska materialet är från gränstrakterna mellan Grekland, Albanien och Makedonien. Det sistnämnda landet är för övrigt platsen där makedonierna, mest kända för Filip II och Alexander den store, höll till. Makedonierna var ett indoeuropeiskt folk som talade ett språk närbesläktat med såväl grekiskan som de illyriska språken, av allt att döma.
Här ska inflikas att illyrierna inte var en beteckning på alla folken som idag kommit att kallas illyrier utan förmodligen var namnet på ett enda folk som bodde grannar med grekerna. Grekerna hörde sen andra folkslag tala samma eller liknande språk och sen har beteckningen förts över på alla dessa folk också.
Österut fanns thrakerna, ett indoeuropeiskt folk dom med, som var uppdelade i många olika folkslag med ett språk (eller flera språk) som talades i ett område från nuvarande norra Grekland, genom Bulgarien, Rumänien och upp till Ukraina. De levde till skillnad från grannarna i väster, söder och öster sällan i städer utan levde i små byar på toppen av en kulle eller inne i de stora skogarna.
Rörigt? Inget mot hur det måste ha varit för en utomstående som kom dit första gången vid den här tiden. Ett folk jag inte nämnt hittills är frygierna, ett folk som till viss del tidigt flyttade över sundet vid Hellesponten till Anatolien och där försvinner ut ur historien på 600-talet efter vår tideräknings början (fvt). En intressant sak för alla grekälskare kan sägas att gudinnan Cybele egentligen är en anatolisk gudinna med namnet Kubileya hos frygierna. Varifrån frygierna ursprungligen kom är föremål för debatt eftersom de flesta avvisar tanken att frygierna ska ha kommit från Balkan till Anatolien då det inte finns några direkta bevis för ett balkanförflutet. Det fanns säkerligen grupper och enskilda personer som flyttade, som alltid har hänt, men det tycks inte ha varit hela populationer.
I vilket fall verkar Balkan ha varit ett hopkok av folk och språk, vilket är fallet än idag. Inflyttningen av slavisktalande folk har inte förändrat detta speciellt mycket. Förmodligen bytte folk bara språk utan att för den sakens skull ha bytt traditioner och kultur. Det leder oss till nästa del i serien om de indoeuropeiska språken.
Nästa gång handlar det om språkens koppling till traditioner och kulturen.
"Det är meningslöst att prata om gruppens intressen, om man inte förstår individernas intressen."
måndag 22 oktober 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fyra - De anatoliska språken
De anatoliska språken talades i det som är dagens Turkiet av folk som i stort sett är föregångare till alla som idag lever i just Turkiet, Armenien, Syrien och Georgien. Förutom dessa språk, som är en del av den indoeuropeiska språkfamiljen, talades här också en del semitiska språk men framför allt hurritiska, urarteiska och en del föregångare till dagens kaukasiska språk såsom georgiska samt azeriska, som är ett turkiskt språk och således har tillkommit mycket senare. Hurritiskan verkar ha vissa kopplingar med dagens kaukasiska språk liksom ett närbesläktat språk, urarteiskan.
Der första anatoliska språk som dyker upp i källorna med såväl egna dokument som omnämnande i andras diton är hettitiskan vars äldsta spår är knappt 4000 år gamla. Själva kallade hettiterna sej för nesili och riket de besatt fram till rikets sammanbrott på 1100-talet före vår tideräkning (f v t) kallades Hatti, förmodligen efter hattierna, ett folkslag som hade bebott området före hettiternas ankomst.
Andra anatoliska språk är luviska, kariska, lydiska, lykiska, palaiska, pisidiska och sidetiska. Alla dessa är idag utdöda. Lydiskan överlevde längst av dessa, fram till tiden för vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Lydierna hade sitt eget rike varav kung Krösus och kung Midas är deras mest kända ledare genom tiderna. Det var under kung Midas regim som de första mynten ska ha slagits. Själva kallade lydierna sej för sfard vilket också ingår i namnet på detta rikes huvudstad Sardis. Sardis fick sitt namn under den sista av tre dynastier som styrde Lydien. Innan hette staden Hyde. Lydien gick under 546 f v t då Persiens kung Cyrus erövrade landet efter en kortare tids belägring av Sardis.
Tillbaka till hettiterna. Det var detta folk som enligt vissa förde den sumeriska traditionerna, kulturen och lagarna vidare runt Medelhavet. De översatte texter till sitt eget språk, såg till att andra folk också fick texter på sitt språk vilket ledde till att riket kunde blomstra i 700 år till undergången 1176 f v t. När hettitiskan som språk dog ut är oklart, kanske någon gång efter 1000-talet f v t men eftersom de nämns i texter från 800-talet f v t är det möjligt att språket levde kvar länge som ett sorts kanslispråk. Det var vanligt förr att man använde ett i övrigt dött språk inom religion, ekonomi och politik för att förhindra att spioner och vanligt folk skulle få insyn i vad man höll på med. Det passade säkert bra med hettitiskan som ett gemensamt språk för vissa grupper eftersom hettiterna under sin storhetstid varit köpmän och försäljare av varjehanda.
Dessa indoeuropeiska språk jag nu nämnt verkar ha varit lingua franca inom den här regionen och hade uppenbarligen stor betydelse för många folk och kungliga hov som ville ha kontakt med varandra över gränserna. Ändå dog de ut ett efter ett, förmodligen därför att de inte längre behövdes. Det har aldrig varit så enkelt att ett erövrat folk automatiskt övergick till att tala erövrarnas språk. Det var en process som tog många generationer och i detta område, precis som i Europa före romarna, var det ofta istället erövrarna som övertog de slagnas språk och traditioner.
Vad gäller de grammatiska dragen hos dessa språk kan man säga att de hade väldigt ålderdomliga drag som idag endast finns hos iriskan och litauiskan. Ett udda drag är att hettitiskan var ett centumspråk medan dess släkting luviska var ett satemspråk. Att två språk ur samma grupp kunde utvecklas så olika är intressant. Förmodligen hade de som talade luviska hållit sej på sin kant, möjligen lite längre norrut mot Kaukasus, kanske t o m norr om dessa berg, medan hettiterna varit i Europa och haft kontakt med de indoeuropeisktalande folk som bodde där, möjligen på Balkan. Det hettitiska ordet för väska, säck eller liten ask är pursa vilket också är det samma som grekiskans byrsa, läder eller läderpung, och som förts vidare till vårt eget börs och engelskans purse. Huruvida ordet har hettitiskt ursprung eller om hettiterna fått med sej ordet från Europa är omöjligt att veta. Klart är att vi idag vet mer om dessa språk tack vare de fynd man gjorde i de anatoliska bergen för ca 100 år sen. Vem vet vad mer som finns där ute?
Detta var lite om de anatoliska språken. I nästa del diskuteras Balkanspråken, dvs illyriska, thrakiska, dakiska, makedoniska, grekiska och några till.
"Kunskapens kärna är att äga den och använda den."
 |
| Hettiter enligt en egyptisk relief |
Der första anatoliska språk som dyker upp i källorna med såväl egna dokument som omnämnande i andras diton är hettitiskan vars äldsta spår är knappt 4000 år gamla. Själva kallade hettiterna sej för nesili och riket de besatt fram till rikets sammanbrott på 1100-talet före vår tideräkning (f v t) kallades Hatti, förmodligen efter hattierna, ett folkslag som hade bebott området före hettiternas ankomst.
 |
| Lydier som de en gång kan ha sett ut, enligt en modellmakare. |
Andra anatoliska språk är luviska, kariska, lydiska, lykiska, palaiska, pisidiska och sidetiska. Alla dessa är idag utdöda. Lydiskan överlevde längst av dessa, fram till tiden för vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Lydierna hade sitt eget rike varav kung Krösus och kung Midas är deras mest kända ledare genom tiderna. Det var under kung Midas regim som de första mynten ska ha slagits. Själva kallade lydierna sej för sfard vilket också ingår i namnet på detta rikes huvudstad Sardis. Sardis fick sitt namn under den sista av tre dynastier som styrde Lydien. Innan hette staden Hyde. Lydien gick under 546 f v t då Persiens kung Cyrus erövrade landet efter en kortare tids belägring av Sardis.
Tillbaka till hettiterna. Det var detta folk som enligt vissa förde den sumeriska traditionerna, kulturen och lagarna vidare runt Medelhavet. De översatte texter till sitt eget språk, såg till att andra folk också fick texter på sitt språk vilket ledde till att riket kunde blomstra i 700 år till undergången 1176 f v t. När hettitiskan som språk dog ut är oklart, kanske någon gång efter 1000-talet f v t men eftersom de nämns i texter från 800-talet f v t är det möjligt att språket levde kvar länge som ett sorts kanslispråk. Det var vanligt förr att man använde ett i övrigt dött språk inom religion, ekonomi och politik för att förhindra att spioner och vanligt folk skulle få insyn i vad man höll på med. Det passade säkert bra med hettitiskan som ett gemensamt språk för vissa grupper eftersom hettiterna under sin storhetstid varit köpmän och försäljare av varjehanda.
Dessa indoeuropeiska språk jag nu nämnt verkar ha varit lingua franca inom den här regionen och hade uppenbarligen stor betydelse för många folk och kungliga hov som ville ha kontakt med varandra över gränserna. Ändå dog de ut ett efter ett, förmodligen därför att de inte längre behövdes. Det har aldrig varit så enkelt att ett erövrat folk automatiskt övergick till att tala erövrarnas språk. Det var en process som tog många generationer och i detta område, precis som i Europa före romarna, var det ofta istället erövrarna som övertog de slagnas språk och traditioner.
Vad gäller de grammatiska dragen hos dessa språk kan man säga att de hade väldigt ålderdomliga drag som idag endast finns hos iriskan och litauiskan. Ett udda drag är att hettitiskan var ett centumspråk medan dess släkting luviska var ett satemspråk. Att två språk ur samma grupp kunde utvecklas så olika är intressant. Förmodligen hade de som talade luviska hållit sej på sin kant, möjligen lite längre norrut mot Kaukasus, kanske t o m norr om dessa berg, medan hettiterna varit i Europa och haft kontakt med de indoeuropeisktalande folk som bodde där, möjligen på Balkan. Det hettitiska ordet för väska, säck eller liten ask är pursa vilket också är det samma som grekiskans byrsa, läder eller läderpung, och som förts vidare till vårt eget börs och engelskans purse. Huruvida ordet har hettitiskt ursprung eller om hettiterna fått med sej ordet från Europa är omöjligt att veta. Klart är att vi idag vet mer om dessa språk tack vare de fynd man gjorde i de anatoliska bergen för ca 100 år sen. Vem vet vad mer som finns där ute?
Detta var lite om de anatoliska språken. I nästa del diskuteras Balkanspråken, dvs illyriska, thrakiska, dakiska, makedoniska, grekiska och några till.
"Kunskapens kärna är att äga den och använda den."
fredag 19 oktober 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tre - Centum och satem
De indoeuropeiska språken delas traditionellt in i två delar, centum och satem. Det är benämningen på siffran hundra i två numera utdöda språk som på sin tid dominerade sina respektive världsdelar, nämligen latin och avesta. Centum är alltså det latinska ordet för hundra och den formen finns i de romanska språken i diverse versioner och släktskapet till de andra indoeuropeiska språken i väst gör att man åtminstone förr tryckte väldigt mycket på detta faktum. Vårt motsvarande ord, hundra, motsvarar faktiskt nästan bokstav för bokstav det latinska ordet. Eftersom vi vet följande:
Latinet stavade alla K-ljud med C
Germanska initialljud som i andra indoeuropeiska språk är ett K eller ett ch-ljud blir här H, vars övergång till H kallas för Grimms lag, efter Jacob Grimm,
så kan vi dra följande konklusion; cent- är samma som hund-. Att romarna hade ett e efter K-ljudet och germanerna ett u betyder inget. Det finns många varianter här. Galliska, bretonska och kymriska kant är samma ord. D och T är samma ljud, bara uttalat olika i munnen. Det är förmodligen tradition eller nån ljudlag som lett fram till skillnaderna på den punkten.
Ändelsen i hundra, -ra, är en förkortning av samma ord som i råda och det betyder räkning, framtagande. Så ordet hundra betyder alltså egentligen räkning till hundra. Hund är det ursprungliga ordet för hundra. Ordet hund i sej betyder ursprungligen tio gånger tio och är helt enkelt en förenkling av denna räkning.
Grekiska hekaton är lite av en särling här. Förmodligen har ordet haft samma betydelse som hundra har för oss, alltså räkning till hundra, och sen har ordet dragits samman så bara heka blivit kvar. Det är förresten från detta hekaton som hekto och hektar är härlett, via franskan.
De indoeuropeiska språk som istället har en variant där N-ljudet inte finns med kallas för satemspråk efter avesta eller avestiska satem där sanskrit satam är en liknande form. Intressant i sammanhanget är att de slaviska språken hör till satemspråken medan tochariskan, som talades i de område som sen andra världskrigets slut är annekterat av Kina, hör till centumspråken. De slaviska språken, som annars har en del ord och uttryck gemensamma med de germanska språken, hör alltså mer ihop med de östliga språken. Det verkar som om det skett ett skifte i uttalet av ordet hundra, och många andra gemensamma ord, kort efter delningen hos de folk som talade det ursprungliga indoeuropeiska språket och dialekterna.
Så likheterna mellan de slaviska och germanska språken måste ha uppstått när de båda folkgrupper som talade respektive språkgrupp stötte på varandra under nån period för ca 2000-2500 år sen, i vad som idag är Ryssland-Polen-Ukraina. Handel och enstaka röveri var de främsta skälen för kommunikation då, vilket tycks vara de främsta skälen än idag.
Även de baltiska och albanska språken hör till satemspråken. Av detta kan man få fram att illyriskan är svår att bestämma huruvida den hörde till centum eller satem. Därför är albanskans koppling till illyrierna svår att vidmakthålla. Även thrakiskan hörde till satemspråken och eftersom de bodde nära makedonierna, som bevisligen kom från dagens Albanien, kan albanskan härstamma från nåt av dessa folks språk. Eller så är albanska det enda överlevande språket från messapiskan. Det finns en del som tyder på detta, om man får tro forskare på området.
Det var vad jag hade den här gången. Läs länkarna noga, för de kan förklara skillnaderna mellan centum och satem bättre än jag kan här. Nästa gång handlar det om de anatoliska språken.
"Ett språk är en dialekt med en armé."
Latinet stavade alla K-ljud med C
Germanska initialljud som i andra indoeuropeiska språk är ett K eller ett ch-ljud blir här H, vars övergång till H kallas för Grimms lag, efter Jacob Grimm,
så kan vi dra följande konklusion; cent- är samma som hund-. Att romarna hade ett e efter K-ljudet och germanerna ett u betyder inget. Det finns många varianter här. Galliska, bretonska och kymriska kant är samma ord. D och T är samma ljud, bara uttalat olika i munnen. Det är förmodligen tradition eller nån ljudlag som lett fram till skillnaderna på den punkten.
Ändelsen i hundra, -ra, är en förkortning av samma ord som i råda och det betyder räkning, framtagande. Så ordet hundra betyder alltså egentligen räkning till hundra. Hund är det ursprungliga ordet för hundra. Ordet hund i sej betyder ursprungligen tio gånger tio och är helt enkelt en förenkling av denna räkning.
Grekiska hekaton är lite av en särling här. Förmodligen har ordet haft samma betydelse som hundra har för oss, alltså räkning till hundra, och sen har ordet dragits samman så bara heka blivit kvar. Det är förresten från detta hekaton som hekto och hektar är härlett, via franskan.
De indoeuropeiska språk som istället har en variant där N-ljudet inte finns med kallas för satemspråk efter avesta eller avestiska satem där sanskrit satam är en liknande form. Intressant i sammanhanget är att de slaviska språken hör till satemspråken medan tochariskan, som talades i de område som sen andra världskrigets slut är annekterat av Kina, hör till centumspråken. De slaviska språken, som annars har en del ord och uttryck gemensamma med de germanska språken, hör alltså mer ihop med de östliga språken. Det verkar som om det skett ett skifte i uttalet av ordet hundra, och många andra gemensamma ord, kort efter delningen hos de folk som talade det ursprungliga indoeuropeiska språket och dialekterna.
Så likheterna mellan de slaviska och germanska språken måste ha uppstått när de båda folkgrupper som talade respektive språkgrupp stötte på varandra under nån period för ca 2000-2500 år sen, i vad som idag är Ryssland-Polen-Ukraina. Handel och enstaka röveri var de främsta skälen för kommunikation då, vilket tycks vara de främsta skälen än idag.
Även de baltiska och albanska språken hör till satemspråken. Av detta kan man få fram att illyriskan är svår att bestämma huruvida den hörde till centum eller satem. Därför är albanskans koppling till illyrierna svår att vidmakthålla. Även thrakiskan hörde till satemspråken och eftersom de bodde nära makedonierna, som bevisligen kom från dagens Albanien, kan albanskan härstamma från nåt av dessa folks språk. Eller så är albanska det enda överlevande språket från messapiskan. Det finns en del som tyder på detta, om man får tro forskare på området.
Det var vad jag hade den här gången. Läs länkarna noga, för de kan förklara skillnaderna mellan centum och satem bättre än jag kan här. Nästa gång handlar det om de anatoliska språken.
"Ett språk är en dialekt med en armé."
onsdag 18 juli 2012
Visste du att...?
Dags igen för lite onödigt vetande. Häng med på lite roligt vetande
som i en del fall kanske ställer allt ni trodde er veta på huvudet.
1. Visste ni att Platons riktiga namn var Aristokles? Platon var ett smeknamn som beskrev hans breda axlar. Platon betyder alltså den brede. Han var för övrigt emot demokratin och tyckte att en godartad diktatur var bättre som styrelsesätt.
2. Enligt en undersökning 2005 trodde 37 % av de tillfrågade amerikanerna, 28 % av kanadensare och 40 % av britterna att det finns hus som är hemsökta. Rätt många med problem hemma alltså.
3. Kriget mot drogerna har hittills lett till att fler dött av produktionen av respektive drog än användarna av dessa droger.
4. Genomsnittshastigheten genom London för ca 100 år sen var 15 km/h. Det är ungefär vad genomsnittshastigheten är idag. Detta gäller för de flesta storstäder. Att fordonen är snabbare är ingen garanti för att det verkligen går snabbare.
5. Det snabbaste som finns naturligt är fröna från mullbärsträdet. De skjuts ut med en hastighet av ca 550 km/h. Bäst att se upp då.
6. Vi vet inte hur Vintergatan ser ut. Vet ni varför? Jo, för att vi bor en bra bit in i den och än så länge har vi inga farkoster som kan fara ut utanför galaxen ifråga, ta ett foto och sen åka tillbaka. Det skulle kräva en farkost som kan färdas lika snabbt som ljuset eller kunna böja tid och rum för att sen fara de ca 20,000 ljusår som krävs för att lämna Vintergatan och sen dessutom komma en bit ut för att få med hela galaxen.
7. Piraterna var inte så våldsamma och farliga som historieskrivningen velat göra gällande. Ombord på ett typiskt piratskepp rådde vad som närmast kan beskrivas som demokrati. Man ägde som pirat en andel i skeppet och det byte man kunde ta. De våldsammaste på de sju haven var kaparna eller fribytarna, de som var i respektive nationers tjänst för att plundra andra länders skepp. De hade alltså statens tillåtelse att stjäla och mörda. Piraterna ställde sej alltså utanför nationernas linjer och gjorde samma sak fast mot kaparna och de "vanliga" skeppen. Kapten William Kidd var en av kaparna men dömdes för piratverksamhet när han vägrade tala om var han hade gömt en skatt ryktet sade att han hade i sin ägo. Någon sådan har aldrig hittats och Kidd hävdade hela tiden att han var oskyldig. Modern forskning har visat att Kidd var oskyldig och att han blev utsatt för ett justitiemord. De som skrev historien var framför allt de olika ostindiska kompanierna och de ville inte ha konkurrens om bytet från de stackars folk de stal från i östra Asien.
8. Ordet finger betyder av allt att döma fem och syftar på de fem fingrar vi har på handen. Det finns för övrigt inga muskler i någon av fingrarna. Senor, ben, ådror och lite annat finns där men inga muskler.
9. Det latinska ordet victor, vilket betyder segrare, är av samma ursprung som vårt ord vig, som från början betyder kämpe.
10. Uppenbarligen är behån inte en sen 1800-talsuppfinning utan kan ha funnits i Centraleuropa för 600 år sen. Nu är det här med stöd för brösten inget nytt. Liknande plagg har funnits länge men ingen med den form som togs fram ca år 1900 har hittills hittats, förrän nu. Så småningom, tror jag, kommer man att hitta fler såna här plagg. Underkläder har aldrig direkt nämnts i litteraturen så det är nog inte så konstigt om det framstår som konstigt att man nu hittat ett sånt här plagg.
"Behån ska hålla vad jumpern lovar"
1. Visste ni att Platons riktiga namn var Aristokles? Platon var ett smeknamn som beskrev hans breda axlar. Platon betyder alltså den brede. Han var för övrigt emot demokratin och tyckte att en godartad diktatur var bättre som styrelsesätt.
2. Enligt en undersökning 2005 trodde 37 % av de tillfrågade amerikanerna, 28 % av kanadensare och 40 % av britterna att det finns hus som är hemsökta. Rätt många med problem hemma alltså.
3. Kriget mot drogerna har hittills lett till att fler dött av produktionen av respektive drog än användarna av dessa droger.
4. Genomsnittshastigheten genom London för ca 100 år sen var 15 km/h. Det är ungefär vad genomsnittshastigheten är idag. Detta gäller för de flesta storstäder. Att fordonen är snabbare är ingen garanti för att det verkligen går snabbare.
5. Det snabbaste som finns naturligt är fröna från mullbärsträdet. De skjuts ut med en hastighet av ca 550 km/h. Bäst att se upp då.
6. Vi vet inte hur Vintergatan ser ut. Vet ni varför? Jo, för att vi bor en bra bit in i den och än så länge har vi inga farkoster som kan fara ut utanför galaxen ifråga, ta ett foto och sen åka tillbaka. Det skulle kräva en farkost som kan färdas lika snabbt som ljuset eller kunna böja tid och rum för att sen fara de ca 20,000 ljusår som krävs för att lämna Vintergatan och sen dessutom komma en bit ut för att få med hela galaxen.
7. Piraterna var inte så våldsamma och farliga som historieskrivningen velat göra gällande. Ombord på ett typiskt piratskepp rådde vad som närmast kan beskrivas som demokrati. Man ägde som pirat en andel i skeppet och det byte man kunde ta. De våldsammaste på de sju haven var kaparna eller fribytarna, de som var i respektive nationers tjänst för att plundra andra länders skepp. De hade alltså statens tillåtelse att stjäla och mörda. Piraterna ställde sej alltså utanför nationernas linjer och gjorde samma sak fast mot kaparna och de "vanliga" skeppen. Kapten William Kidd var en av kaparna men dömdes för piratverksamhet när han vägrade tala om var han hade gömt en skatt ryktet sade att han hade i sin ägo. Någon sådan har aldrig hittats och Kidd hävdade hela tiden att han var oskyldig. Modern forskning har visat att Kidd var oskyldig och att han blev utsatt för ett justitiemord. De som skrev historien var framför allt de olika ostindiska kompanierna och de ville inte ha konkurrens om bytet från de stackars folk de stal från i östra Asien.
8. Ordet finger betyder av allt att döma fem och syftar på de fem fingrar vi har på handen. Det finns för övrigt inga muskler i någon av fingrarna. Senor, ben, ådror och lite annat finns där men inga muskler.
9. Det latinska ordet victor, vilket betyder segrare, är av samma ursprung som vårt ord vig, som från början betyder kämpe.
10. Uppenbarligen är behån inte en sen 1800-talsuppfinning utan kan ha funnits i Centraleuropa för 600 år sen. Nu är det här med stöd för brösten inget nytt. Liknande plagg har funnits länge men ingen med den form som togs fram ca år 1900 har hittills hittats, förrän nu. Så småningom, tror jag, kommer man att hitta fler såna här plagg. Underkläder har aldrig direkt nämnts i litteraturen så det är nog inte så konstigt om det framstår som konstigt att man nu hittat ett sånt här plagg.
"Behån ska hålla vad jumpern lovar"
måndag 14 maj 2012
Språkhörnan: Hur de romanska språken kom till (min syn på saken)
Språkhörnan är min lilla hörna för språk, mestadels etymologi, och ibland får jag för mej att fara ut mot vad jag upplever som alldeles för dåligt språkbruk. Det är skillnad på min stavning av pronomen (som delas av många i det här landet!) och användande av uttryck, fraser och enstaka ord som det är uppenbart att de flesta inte förstår innebörden av. Men det ska det inte handla om idag. Idag ska det handla om hur latinet dog ut och det som blev kvar omvandlades till de romanska språken. Min syn på hur det gick till alltså.
Den här gången tänker jag bara konstatera att hoppet mellan det skrivna latinet, dess folkliga variant och framväxandet av de romanska språken är väldigt stort och att då så självsäkert som vissa språkforskare har gjort framställa tanken att många ord är en fortsättning på dessa latinska ord rakt av är lite av en vetenskaplig motsvarighet till det som kallas folketymologi. Jag kallar det forskaretymologi, dess innebörd är önsketänkande. Det ska här skiljas från forskningsetymologi, den legitima delen av ämnet lingvistik.
För den som undrar så blev latinet ett allmänt språk bland många folk i Europa under perioden 100 f v t till ca 600 v t. Många andra språk dog ut eller inlemmades i latinet. När vi nu talar om latin så handlar det inte om det språk vissa klassicister får lära sej i skolan utan om den reella varianten, det folkliga språket. Det som talades till vardags, fullt med slang och fula uttryck. Till detta språk kom så en massa andra språk som talades bland de folk som romarna antingen erövrade eller ingick allianser med. Av detta kunde ofta utvecklas ett sammelsurium av språk som så småningom smälte samman till ett enda.
Saken är den att det folkliga latinet upphörde mer eller mindre i skrift från ca 500-talet när skrivkunnigheten bland vanligt folk minskade. Sen dröjer det till 700- och 800-talen innan det dyker upp ett nytt språk i skrift. Nu kallas det romanz av folken i det som idag kallas Frankrike. Man såg sej alltså ett tag som romare men accepterade aldrig ordet latin som namn på sitt språk, vilket ju är förståeligt. Det var ju inte latin de talade utan ett blandspråk av latin och det språk man hade talat när romarna kom till deras trakter.
Vi kan fortsätta med dagens Frankrike som exempel. Det var långt innan det blev den stat vi idag känner till en löslig union av stater som tillsammans kallades galler av romarna. När Gallien inlemmades i Romarriket talades här ett keltiskt språk, galliska. Det var nära besläktat med latinet och de delade många ord med varandra. Till stora delar har dagens franska ärvt det galliska sättet att uttala ord på, betoningen på sista stavelsen är ett sånt arv, många galliska ord har också överlevt till idag. Vissa franska dialekter är även så lika den gamla galliskan att man kan undra om det verkligen är franska de talar.
Förresten är det vi kallar modern franska egentligen en konstruktion, ett konstgjort språk som utgår från trakterna kring Paris. Endast ca 50 % av befolkningen talar detta naturligt, vilket visserligen är en ökning från ca 20 % för 130 år sen men ändock såpass lite att man förstår byråkraternas nationalistiska försök att kväsa allt annat än franska i deras grundlag. De flesta språk vi får lära oss är konstruktioner av samma slag, ett försök att antingen kväsa det man upplever som folkligt och regionalt eller att se till att alla inom en stat förstår varandra. Svenskan vi talar sinsemellan ute i landet är skapad på samma vis.
Till detta språk kom så latinet. Sen följde diverse germanska språk, framför allt frankiskan som till och med kom att ge det nya språket i Frankerriket, senare Frankrike, sitt namn. Ord från grekiska, olika österländska språk, arabiska och på senare tid även från Amerika har påverkat språket. Allt detta skapade och fortsätter att skapa de romanska språken.
Hoppet mellan det skriftliga (folkliga) latinet på 400-talet och de olika romanska språken på 800-talet är intressant. Det är en period på mellan 400-600 år i vissa fall. I Spanien, Italien och andra territorier dröjde det så lång tid innan man började skriva mer ordnat. Detta pga större oordning bland de styrande på den italienska halvön och att morerna styrde större delar av Spanien och de delar som inte styrdes av dom var i händerna på samma typ av fanatiker och obildade figurer som idag får härja fritt bland muslimer i vissa delar av den värld där islam idag är den rådande religionen. Det fanns helt enkelt inte utrymme för en ordentlig utbildning så fördomar, skrock och dumheter kunde spridas ohämmat, men också en hel del folklig kunskap som senare generationer har haft nytta av.
En viktig del i utvecklingen av de romanska språken, som dessa språk kom att kallas, var förstås skriftspråket som spreds först med klostren och hoven, sen med köpmän och andra ur borgarklassen. Det var skriftspråket som satte de talade språken på kartan och visade alla att latinet var dött som språk och att det nu minsann var andra bullar som gällde. Den store språkbevararen från den här tiden är förstås Dante Aligheri som på 1200-talet skrev sitt stora verk "Divina Commedia" (Den gudomliga komedin) på den tidens italienska. Från den här tiden och framåt kan man räkna italienskan som ett eget språk helt och fullt skilt från "romanz".
Jag hoppas jag med denna lilla skrift har gett er incitament att gå ut på nätet eller till ett bibliotek för att förkovra er mer i detta ämne. Kanske det finns nåt i det jag skrivit ovan som behöver korrigeras? Låt mej då få veta det.
"Those of us who don't know war
shouldn't try to make it"
Den här gången tänker jag bara konstatera att hoppet mellan det skrivna latinet, dess folkliga variant och framväxandet av de romanska språken är väldigt stort och att då så självsäkert som vissa språkforskare har gjort framställa tanken att många ord är en fortsättning på dessa latinska ord rakt av är lite av en vetenskaplig motsvarighet till det som kallas folketymologi. Jag kallar det forskaretymologi, dess innebörd är önsketänkande. Det ska här skiljas från forskningsetymologi, den legitima delen av ämnet lingvistik.
För den som undrar så blev latinet ett allmänt språk bland många folk i Europa under perioden 100 f v t till ca 600 v t. Många andra språk dog ut eller inlemmades i latinet. När vi nu talar om latin så handlar det inte om det språk vissa klassicister får lära sej i skolan utan om den reella varianten, det folkliga språket. Det som talades till vardags, fullt med slang och fula uttryck. Till detta språk kom så en massa andra språk som talades bland de folk som romarna antingen erövrade eller ingick allianser med. Av detta kunde ofta utvecklas ett sammelsurium av språk som så småningom smälte samman till ett enda.
Saken är den att det folkliga latinet upphörde mer eller mindre i skrift från ca 500-talet när skrivkunnigheten bland vanligt folk minskade. Sen dröjer det till 700- och 800-talen innan det dyker upp ett nytt språk i skrift. Nu kallas det romanz av folken i det som idag kallas Frankrike. Man såg sej alltså ett tag som romare men accepterade aldrig ordet latin som namn på sitt språk, vilket ju är förståeligt. Det var ju inte latin de talade utan ett blandspråk av latin och det språk man hade talat när romarna kom till deras trakter.
Vi kan fortsätta med dagens Frankrike som exempel. Det var långt innan det blev den stat vi idag känner till en löslig union av stater som tillsammans kallades galler av romarna. När Gallien inlemmades i Romarriket talades här ett keltiskt språk, galliska. Det var nära besläktat med latinet och de delade många ord med varandra. Till stora delar har dagens franska ärvt det galliska sättet att uttala ord på, betoningen på sista stavelsen är ett sånt arv, många galliska ord har också överlevt till idag. Vissa franska dialekter är även så lika den gamla galliskan att man kan undra om det verkligen är franska de talar.
Förresten är det vi kallar modern franska egentligen en konstruktion, ett konstgjort språk som utgår från trakterna kring Paris. Endast ca 50 % av befolkningen talar detta naturligt, vilket visserligen är en ökning från ca 20 % för 130 år sen men ändock såpass lite att man förstår byråkraternas nationalistiska försök att kväsa allt annat än franska i deras grundlag. De flesta språk vi får lära oss är konstruktioner av samma slag, ett försök att antingen kväsa det man upplever som folkligt och regionalt eller att se till att alla inom en stat förstår varandra. Svenskan vi talar sinsemellan ute i landet är skapad på samma vis.
Till detta språk kom så latinet. Sen följde diverse germanska språk, framför allt frankiskan som till och med kom att ge det nya språket i Frankerriket, senare Frankrike, sitt namn. Ord från grekiska, olika österländska språk, arabiska och på senare tid även från Amerika har påverkat språket. Allt detta skapade och fortsätter att skapa de romanska språken.
Hoppet mellan det skriftliga (folkliga) latinet på 400-talet och de olika romanska språken på 800-talet är intressant. Det är en period på mellan 400-600 år i vissa fall. I Spanien, Italien och andra territorier dröjde det så lång tid innan man började skriva mer ordnat. Detta pga större oordning bland de styrande på den italienska halvön och att morerna styrde större delar av Spanien och de delar som inte styrdes av dom var i händerna på samma typ av fanatiker och obildade figurer som idag får härja fritt bland muslimer i vissa delar av den värld där islam idag är den rådande religionen. Det fanns helt enkelt inte utrymme för en ordentlig utbildning så fördomar, skrock och dumheter kunde spridas ohämmat, men också en hel del folklig kunskap som senare generationer har haft nytta av.
En viktig del i utvecklingen av de romanska språken, som dessa språk kom att kallas, var förstås skriftspråket som spreds först med klostren och hoven, sen med köpmän och andra ur borgarklassen. Det var skriftspråket som satte de talade språken på kartan och visade alla att latinet var dött som språk och att det nu minsann var andra bullar som gällde. Den store språkbevararen från den här tiden är förstås Dante Aligheri som på 1200-talet skrev sitt stora verk "Divina Commedia" (Den gudomliga komedin) på den tidens italienska. Från den här tiden och framåt kan man räkna italienskan som ett eget språk helt och fullt skilt från "romanz".
Jag hoppas jag med denna lilla skrift har gett er incitament att gå ut på nätet eller till ett bibliotek för att förkovra er mer i detta ämne. Kanske det finns nåt i det jag skrivit ovan som behöver korrigeras? Låt mej då få veta det.
"Those of us who don't know war
shouldn't try to make it"
lördag 24 mars 2012
Språkhörnan: En presentation
Ännu ett återkommande ämne på min blogg. Jag tänker så ofta andan faller på diskutera språk och språkhistoria (etymologi). Inte så mycket ordinär lingvistik utan mer dess praktiska (alltså i vardagen) användning. Jag har redan tidigare tagit upp (under ämnesrubriken Vetenskapshörnan) tre ord jag inte tycker har utretts tillräckligt vad gäller deras språkliga ursprung. Det kommer flera i den diskussionsformen. Är det nåt ord du som läsare undrar över och inte hittar på nätet eller inte håller med i de svar du får? Be mej ta upp det så får vi se vad som finns att ändra på.
"Den som inte kan ett annat språk, kan inte sitt eget"
"Den som inte kan ett annat språk, kan inte sitt eget"
lördag 22 oktober 2011
Lite förbryllande språkhistoria
Adverbet eaþe (uttalas ungefär äthe) och adjektivet ieþe (uttalas ungefär ithe) var fornengelskans ord för enkel, simpel, lätt. Det fanns i fornfranskan, äldre holländska och äldre tyska men var ordet kommer ifrån vet ingen. När normanderna tog över i England ändrades orden och uttalet till s genom fornfranskans försorg. Ease och easy blev dagens engelska ord för samma sak. Idag är det i stort sett bara engelskan som använder dessa ord och det som är förbryllande är alltså varifrån ordet kommer. I fornnordiskan ska ett liknande ord ha funnits men i skrivande stund är jag osäker på vilket det är.
För att vara ett ord som betyder lätt är det då rakt inte det.
"Words don't come easy..."
För att vara ett ord som betyder lätt är det då rakt inte det.
"Words don't come easy..."
onsdag 13 april 2011
Vår religiösa evolution - del fem
Uppdatering 2011-04-15: Lite extra material om Oden och en löslig hypotes kring hans ursprung.
Finns det en indoeuropeisk religion? Frågan är felställd, har det funnits en indoeuropeisk religion, är mer korrekt i sammanhanget. Då får man kanske ta upp vad som menas med indoeuropeisk. Det är inte direkt en term som direkt kan översättas till ett visst folkslag eftersom det är en term som skapats inom lingvistiken, närmare bestämt inom den del av lingvistiken som behandlar etymologi, läran om ordens sanna betydelse.
Hela tanken på nåt som skulle kunna kallas indoeuropeiskt kommer från början av 1800-talet när tyska forskare tog fasta på vad engelsmannen William Jones skrev om släktskapet mellan hans eget språk, sanskrit, grekiska och andra språk i slutet av 1700-talet. Jones hade 1786 i en skrift kallad "The Sanscrit Language" postulerat en tanke på att alla dessa språk kan ha haft en gemensam föregångare. Nåt namn för denna familj av språk kom aldrig Jones med själv men under 1800-talet uppstod en rad termer innan man fastnade för indoeuropeiska språk. Jones var förstås inte först med denna tanke men det var han som fick tanken att fastna hos språkforskare ute i Europa.
Ganska snart sattes en rad språkregler upp för ett tänkt gemensamt språkligt ursprung allteftersom man fann hur grammatiken fungerade hos olika språk. Keltiska språk befanns höra till gruppen liksom de flesta av främre Asiens språk. Slaviska språk fördes rätt tidigt dit och genom fynden i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet av tochariska och hettitiska kunde man lägga en hel del pusselbitar till den växande vetenskap som alltmer blev en del av den tidens stora upptäckter. Problemet med hettitiskan, vars äldsta texter är nästan 4000 år gamla, var att den förde ett tänkt gemensamt ursprung så långt tillbaka att det inte fanns några skriftliga källor. När så den engelske matematikern och språkforskaren Michael Ventris på 1950-talet tillsammans med kollegan John Chadwick lyckades avkoda de texter på Kreta som kallades Linear B som en föregångare till grekiskan, och som sen visade sej vara ca 3500 år gamla, visade det sej att språken för ca 4000 år sen verkar ha varit såpass skilda åt att ett tänkt ursprung måste skjutas ända tillbaka till kanske 1000 år innan dess, om språkforskarnas modeller skulle stämma.
Ända sen dess har det pågått en strid bland olika forskare som hävdat än det ena än det andra kring detta indoeuropeiska ursprung. Det finns de som hävdar att det var en enhetlig grupp som förde den kultur vi kallar jordbrukarkulturen till Europas hjärtland och samma sak till Indien för ca 6000 år sen. Sen finns det de som hävdar att det var en löslig union av folk av olika ursprung som hade samma eller åtminstone liknande språk och som förde en idé i form av språket med sej när jordbruket fördes vidare från Mellanöstern där det en gång uppstod.
Genetiken har numera en gång för alla avvisat alla tankar på ett enhetligt folk som fört ett språk och en kultur med sej. Det har snarare rört sej om närbesläktade grupperingar som sakta men säkert arbetat sej generation för generation i olika riktningar. Här har de tagit intryck av de rådande stämningar som funnits på platserna dit man kommit. Något egentligt urland har inte hittats, ännu. Det man vet är att folken i Europa till stora delar härstammar från olika folk som kom via Turkiet och Svarta havets alla stränder och som haft det gemensamt att de haft jordbruket med sej. Om de talat ett enda språk eller flera är omöjligt att veta eftersom skrift inte fanns för dessa människor vid den här tiden; vi talar om perioden 9000-6000 år sen. Det tog alltså 3000 år att etablera jordbruket i Europa. Att vi talar om ett dominant språk är inte omöjligt i det här fallet eftersom det visar sej att de som brukade jorden var bofasta till skillnad från de tidigare invånarna som var jägare och samlare. Huruvida dessa var benägna att ofta byta språk eller ej kan vi bara spekulera i men man vet från den tidiga perioden av jordbrukarkulturen att det skedde möten mellan dessa olika grupper. Det vet man genom DNA-undersökningar av skelett utgrävda vid olika platser runtom i Europa.
Många människor i Europa, majoriteten av dom faktiskt, har helt andra genetiska ursprung än de som förde med sej jordbruket från Mellanöstern men ändå talar de språk som hör till den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är då frågan om överföring av språk. Det är ett välkänt faktum från historisk tid att eliten talade ett språk medan vanligt folk talade ett annat. Många gånger smälte dessa samman till antingen elitens språk eller folkets språk. Ibland skapades ett hybridspråk, som i dagens Frankrike där grunden för franskan är ett keltiskt-romerskt konglomerat med stora inslag av germanskt ordförråd. Många gånger är de keltiska och romerska orden så blandade med varandra att man har svårt att skilja dom åt. Europa är i stort sett en återvändsgränd genetiskt sett för människor som först och främst sökte sej till varmare breddgrader under istiden. Det var först med det varmare vädret efter istiden som de stora folkvandringarna tycks ha ägt rum.
Nu kommer vi så till frågan om dessa jordbrukare hade en specifik gemensam indoeuropeisk religion. Utan tvivel är guden Tor samma person som sin hettitiska motsvarighet Tarhunt och sin galliska dito Taranis. Namnlikheten säger så åtminstone. Men berättelserna är inte helt överensstämmande. De är förstås lokalt färgade av de områden de är gudomar i. Tor är t ex begiven på att äta fläsk och slåss med och mot jättar. Fläsk finns inte i alla delar av det så kallade indoeuropeiska språkområdet så hans motsvarighet äter nåt annat på andra håll.
Men här slutar kopplingen till de andra gudarna. Tor är åskguden, en position som i många andra religioner inom den indoeuropeiska sfären innehas av huvudguden. Ta grekernas Zeus eller romarnas Jupiter. Deras namn betyder kort och gott gud. Jupiter betyder t o m gud fader. Namnet Tor betyder dånaren, därav första ledet i ordet tordön. Tor åker alltid vagn eller går till fots, vilket tyder på att han är en gud som vanligt folk tillber. Han verkar inte ha varit någon gud som eliten tillbad. Det är förstås möjligt att han en gång i tiden varit högre i rang eftersom han är så prominent i sagorna och myterna.
Den gud vars namn annars bäst stämmer överens med Jupiter och Zeus är Tyr, den enarmade guden. Problemet här är att han beskrivs som varande av jättesläkt som anslutit sej till Asarna, vilket är namnet på den gudafamilj som i myterna har mest att säga till om. Ordet as betyder gud. Det är det gemensamma indoeuropeiska ordet för gud. Heter du Åsa betyder ditt namn gudinna. Heter du Oskar betyder ditt namn gudaspjut. Det finns en annan gudafamilj, Vanerna, vilken verkar ha varit en tidigare religion mer inriktad på jordbruk och boskapsskötsel. Asarna verkar ha varit krigargudar. Detta ger ett hum om det system som verkar ha varit det gemensamma för alla indoeuropeiska folk, nämligen de tre stånden. Överst var prästerna och ledarna med dom, i mitten var krigarna och på botten var bönderna, fiskarna och hantverkarna. Det var ett system som skulle komma att existera så länge stamsystemet existerade. Det slogs sönder av de stora imperierna för ca 2000-1500 år sen då feodalismen sakta började införas i Europa och Asien.
Åter till dessa gudar och vad för system de återspeglade. De översta gudarna hade den gamla mystiska rollen av förmedlare av kunskap från fordom, på samma sätt som schamanerna en gång hade, och representerade eliten. Krigargudarna representerade då krigarstånden med deras privilegier och roll som försvarare av ett rike. Fruktbarhetsgudarna var lite lägre men representerade ändå naturens vildsinthet och åtnjöt således en särställning. Vanligt folk hade sina jordbrukargudar att förlita sej till. Tor verkar ha varit en högreståndsgud som bara puttats ner ett pinnhål när nya religioner kom. Samma sak med Tyr.
Om vi då lämnar Tor därhän kommer vi till en annan gud vars namn antyder att han är en verklig härskare från forna tider. Det är Frej, ett namn som betyder den främste, den förste. Han är jordbrukets gud framför alla och som sådan har han många motsvarigheter även utanför den indoeuropeiska språksfären, dock inte till namnet. Att hans namn betyder den främste skvallrar om att han bör ha varit de tidiga bosättarnas högste gud vid någon tidpunkt. Dock vet man inte hur länge denna period som högsta hönset varade. Det finns en indikation på att han varit betydelsefull länge i och med att han ses som urfadern till den kungasläkt som styrde en tidig version av det som skulle komma att bli Sverige. Det är en kungaätt vars medlemmar som bäst har en svag koppling till verkliga händelser. Det är ganska troligt att de existerat men att det som hänt dom såsom de är beskrivna i gamla sagor har blåsts upp för att få dom att verka mer märkvärdiga än de var när de levde.
Indiens religion, eller snarare religioner, är starkt påverkad av de folk som levt här i flera tusen år. Berättelserna är helt klart påverkade av olika lokala händelser, platser och varelser. Ganesha, elefantguden, har självklart ingen motsvarighet i Europa. På samma sätt verkar Oden bland de germanska folken sakna direkta motsvarigheter bland andra religioner inom den indoeuropeiska språksfären. Oden, vars namn betyder raseri, dyker upp rätt sent i Norden. De äldsta spåren av dyrkan åt honom är från åren runt vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Dock är gestalten bakom Oden mycket äldre än så. Han kallas många namn, Gaut, Tund och Allfader. Hans ankomst som Oden sammanfaller i mångt och mycket med införandet av en soldatreligion i Romarriket kallad Mithraismen, efter en gud vid namn Mithras. Dyrkan av Mithras sammanfaller också med Oden på ett annat vis. De som tillbad endera krigsguden var oftast högre befäl och de höll sina mässor i slutna rum. Det var alltså till stor del en militär elit som dyrkade såväl Oden som Mithras.
Det som skiljer dom åt är det faktum att Oden aldrig har med tjurar att göra vilket Mithras verkligen har. Jag får den uppfattningen att de som skrev ner myterna och sagorna på Island och i Norge för ca 900 år sen, de var kristna förresten, blandade ihop olika religioner med verkliga händelser som inte hade skrivits ner förrän vid denna tidpunkt. Jag är nämligen övertygad om att det inte fanns en eller två religioner i Norden före kristendomens införande utan många, små och lokala religioner som hade det gemensamt att de hade ett gemensamt arv i den religion deras jordbrukande och boskapsskötande föregångare hade med sej. En dansk författare och skribent som skrev på latin i början av 1200-talet, Saxo Grammaticus, skrev att Oden kom från Turkiet ca 1200 år före hans tid. För 2000 år sen bodde förstås turkarna inte där de bor idag utan längre österut, men det var det området de bebor idag Saxo menade. Oden ska ha varit en vanlig man som införde en ny religion, dog på ön Fyn och efter sin död upphöjd till gud av en tacksam befolkning. Staden Odense är uppkallad efter honom och är en av Danmarks äldsta boplatser.
Om man bortser från möjligheten att Saxo kan ha hittat på alltihop har han rätt i åtminstone en sak, Oden börjar man inte dyrka förrän ungefär vid just vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Det där att han var en vanlig man som startade en religion säger faktiskt en del om hur han beskrivs i myterna. Han beskrivs väldigt noga; han är enögd, grå i hyn och hela kroppen är långsmal. Han går alltid omkring och grubblar, känner ånger inför saker han gjort och måste göra. Just den biten med ånger passar inte in på de flesta gudar vars beskrivning verkar vara som sinnesbilden av en psykopat. Oden dyrkas inte heller längre norrut i Norden än ca Jämtland och Hälsingland.
Jag vågar mej här på en tankegång som är följande: Oden var en vanlig man med stark karisma som under sin mission för att få folk med sej identifierade sej med en redan befintlig gudom vars existens är otvetydig. Det är samma gudom som romarnas Merkurius och gallernas Lugus. Det är dödsguden, den som även rår över armén som är redo att offra sej i strid. Oden var förstås inte hans namn, det är bara en beteckning eller varför inte artistnamn. Man skulle kunna se personen bakom Oden som en galler som flydde undan romarna från Mindre Asien upp till Norden och där etablerade en ny religion baserad på en för både kelter och germaner gemensam grund, den grund som även romare och andra folk hade haft.
Hunnen så här långt i mitt resonemang kan det vara intressant att se att skillnaderna mellan de olika gudarna är större än likheterna. Ändå är likheterna så stora att man inte kan komma ifrån att en gemensam form av religion mellan de olika folken som utgjorde den tidigaste formen av det vi idag kallar indoeuropéer bör ha existerat i nån form. Vi har sett att även om ett betydande inslag av folk från Mellanöstern förde med sej jordbruket har Europas befolkning i stort sett haft en kontinuerlig genetisk uppsättning ända sen slutet av paleolitikum, alltså ca 20 000-15 000 år sen. De från Mellanöstern komna jordbrukarna verkar inte ha stött på några problem att blanda sej och sin kultur med de redan befintliga populationerna. Dock verkar infödingarna haft lätt för att ta till sej det nya sättet att leva och verka. Det verkar som om språken byttes lika enkelt som det är att byta kläder mellan dag och natt.
Bevis på språkbyte från den här tiden finns förstås inte men indicier tyder på att så har skett eftersom i stort sett varje språk har minst ett så kallat mysterieord som inte går att förklara etymologiskt. Dessa ord kan vara rester av tidigare språk som de moderna språken praktiskt taget kört över.
Så vad tror ni, har det funnits en indoeuropeisk religion eller ej? På samma vis kan man fråga sej om de turkiska folken hade en gemensam religion och de afroasiatiska folken också hade det. Vi får anledning att återkomma till detta i framtida delar av denna serie.
Finns det en indoeuropeisk religion? Frågan är felställd, har det funnits en indoeuropeisk religion, är mer korrekt i sammanhanget. Då får man kanske ta upp vad som menas med indoeuropeisk. Det är inte direkt en term som direkt kan översättas till ett visst folkslag eftersom det är en term som skapats inom lingvistiken, närmare bestämt inom den del av lingvistiken som behandlar etymologi, läran om ordens sanna betydelse.
Hela tanken på nåt som skulle kunna kallas indoeuropeiskt kommer från början av 1800-talet när tyska forskare tog fasta på vad engelsmannen William Jones skrev om släktskapet mellan hans eget språk, sanskrit, grekiska och andra språk i slutet av 1700-talet. Jones hade 1786 i en skrift kallad "The Sanscrit Language" postulerat en tanke på att alla dessa språk kan ha haft en gemensam föregångare. Nåt namn för denna familj av språk kom aldrig Jones med själv men under 1800-talet uppstod en rad termer innan man fastnade för indoeuropeiska språk. Jones var förstås inte först med denna tanke men det var han som fick tanken att fastna hos språkforskare ute i Europa.
Ganska snart sattes en rad språkregler upp för ett tänkt gemensamt språkligt ursprung allteftersom man fann hur grammatiken fungerade hos olika språk. Keltiska språk befanns höra till gruppen liksom de flesta av främre Asiens språk. Slaviska språk fördes rätt tidigt dit och genom fynden i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet av tochariska och hettitiska kunde man lägga en hel del pusselbitar till den växande vetenskap som alltmer blev en del av den tidens stora upptäckter. Problemet med hettitiskan, vars äldsta texter är nästan 4000 år gamla, var att den förde ett tänkt gemensamt ursprung så långt tillbaka att det inte fanns några skriftliga källor. När så den engelske matematikern och språkforskaren Michael Ventris på 1950-talet tillsammans med kollegan John Chadwick lyckades avkoda de texter på Kreta som kallades Linear B som en föregångare till grekiskan, och som sen visade sej vara ca 3500 år gamla, visade det sej att språken för ca 4000 år sen verkar ha varit såpass skilda åt att ett tänkt ursprung måste skjutas ända tillbaka till kanske 1000 år innan dess, om språkforskarnas modeller skulle stämma.
Ända sen dess har det pågått en strid bland olika forskare som hävdat än det ena än det andra kring detta indoeuropeiska ursprung. Det finns de som hävdar att det var en enhetlig grupp som förde den kultur vi kallar jordbrukarkulturen till Europas hjärtland och samma sak till Indien för ca 6000 år sen. Sen finns det de som hävdar att det var en löslig union av folk av olika ursprung som hade samma eller åtminstone liknande språk och som förde en idé i form av språket med sej när jordbruket fördes vidare från Mellanöstern där det en gång uppstod.
Genetiken har numera en gång för alla avvisat alla tankar på ett enhetligt folk som fört ett språk och en kultur med sej. Det har snarare rört sej om närbesläktade grupperingar som sakta men säkert arbetat sej generation för generation i olika riktningar. Här har de tagit intryck av de rådande stämningar som funnits på platserna dit man kommit. Något egentligt urland har inte hittats, ännu. Det man vet är att folken i Europa till stora delar härstammar från olika folk som kom via Turkiet och Svarta havets alla stränder och som haft det gemensamt att de haft jordbruket med sej. Om de talat ett enda språk eller flera är omöjligt att veta eftersom skrift inte fanns för dessa människor vid den här tiden; vi talar om perioden 9000-6000 år sen. Det tog alltså 3000 år att etablera jordbruket i Europa. Att vi talar om ett dominant språk är inte omöjligt i det här fallet eftersom det visar sej att de som brukade jorden var bofasta till skillnad från de tidigare invånarna som var jägare och samlare. Huruvida dessa var benägna att ofta byta språk eller ej kan vi bara spekulera i men man vet från den tidiga perioden av jordbrukarkulturen att det skedde möten mellan dessa olika grupper. Det vet man genom DNA-undersökningar av skelett utgrävda vid olika platser runtom i Europa.
Många människor i Europa, majoriteten av dom faktiskt, har helt andra genetiska ursprung än de som förde med sej jordbruket från Mellanöstern men ändå talar de språk som hör till den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är då frågan om överföring av språk. Det är ett välkänt faktum från historisk tid att eliten talade ett språk medan vanligt folk talade ett annat. Många gånger smälte dessa samman till antingen elitens språk eller folkets språk. Ibland skapades ett hybridspråk, som i dagens Frankrike där grunden för franskan är ett keltiskt-romerskt konglomerat med stora inslag av germanskt ordförråd. Många gånger är de keltiska och romerska orden så blandade med varandra att man har svårt att skilja dom åt. Europa är i stort sett en återvändsgränd genetiskt sett för människor som först och främst sökte sej till varmare breddgrader under istiden. Det var först med det varmare vädret efter istiden som de stora folkvandringarna tycks ha ägt rum.
Nu kommer vi så till frågan om dessa jordbrukare hade en specifik gemensam indoeuropeisk religion. Utan tvivel är guden Tor samma person som sin hettitiska motsvarighet Tarhunt och sin galliska dito Taranis. Namnlikheten säger så åtminstone. Men berättelserna är inte helt överensstämmande. De är förstås lokalt färgade av de områden de är gudomar i. Tor är t ex begiven på att äta fläsk och slåss med och mot jättar. Fläsk finns inte i alla delar av det så kallade indoeuropeiska språkområdet så hans motsvarighet äter nåt annat på andra håll.
Men här slutar kopplingen till de andra gudarna. Tor är åskguden, en position som i många andra religioner inom den indoeuropeiska sfären innehas av huvudguden. Ta grekernas Zeus eller romarnas Jupiter. Deras namn betyder kort och gott gud. Jupiter betyder t o m gud fader. Namnet Tor betyder dånaren, därav första ledet i ordet tordön. Tor åker alltid vagn eller går till fots, vilket tyder på att han är en gud som vanligt folk tillber. Han verkar inte ha varit någon gud som eliten tillbad. Det är förstås möjligt att han en gång i tiden varit högre i rang eftersom han är så prominent i sagorna och myterna.
Den gud vars namn annars bäst stämmer överens med Jupiter och Zeus är Tyr, den enarmade guden. Problemet här är att han beskrivs som varande av jättesläkt som anslutit sej till Asarna, vilket är namnet på den gudafamilj som i myterna har mest att säga till om. Ordet as betyder gud. Det är det gemensamma indoeuropeiska ordet för gud. Heter du Åsa betyder ditt namn gudinna. Heter du Oskar betyder ditt namn gudaspjut. Det finns en annan gudafamilj, Vanerna, vilken verkar ha varit en tidigare religion mer inriktad på jordbruk och boskapsskötsel. Asarna verkar ha varit krigargudar. Detta ger ett hum om det system som verkar ha varit det gemensamma för alla indoeuropeiska folk, nämligen de tre stånden. Överst var prästerna och ledarna med dom, i mitten var krigarna och på botten var bönderna, fiskarna och hantverkarna. Det var ett system som skulle komma att existera så länge stamsystemet existerade. Det slogs sönder av de stora imperierna för ca 2000-1500 år sen då feodalismen sakta började införas i Europa och Asien.
Åter till dessa gudar och vad för system de återspeglade. De översta gudarna hade den gamla mystiska rollen av förmedlare av kunskap från fordom, på samma sätt som schamanerna en gång hade, och representerade eliten. Krigargudarna representerade då krigarstånden med deras privilegier och roll som försvarare av ett rike. Fruktbarhetsgudarna var lite lägre men representerade ändå naturens vildsinthet och åtnjöt således en särställning. Vanligt folk hade sina jordbrukargudar att förlita sej till. Tor verkar ha varit en högreståndsgud som bara puttats ner ett pinnhål när nya religioner kom. Samma sak med Tyr.
Om vi då lämnar Tor därhän kommer vi till en annan gud vars namn antyder att han är en verklig härskare från forna tider. Det är Frej, ett namn som betyder den främste, den förste. Han är jordbrukets gud framför alla och som sådan har han många motsvarigheter även utanför den indoeuropeiska språksfären, dock inte till namnet. Att hans namn betyder den främste skvallrar om att han bör ha varit de tidiga bosättarnas högste gud vid någon tidpunkt. Dock vet man inte hur länge denna period som högsta hönset varade. Det finns en indikation på att han varit betydelsefull länge i och med att han ses som urfadern till den kungasläkt som styrde en tidig version av det som skulle komma att bli Sverige. Det är en kungaätt vars medlemmar som bäst har en svag koppling till verkliga händelser. Det är ganska troligt att de existerat men att det som hänt dom såsom de är beskrivna i gamla sagor har blåsts upp för att få dom att verka mer märkvärdiga än de var när de levde.
Indiens religion, eller snarare religioner, är starkt påverkad av de folk som levt här i flera tusen år. Berättelserna är helt klart påverkade av olika lokala händelser, platser och varelser. Ganesha, elefantguden, har självklart ingen motsvarighet i Europa. På samma sätt verkar Oden bland de germanska folken sakna direkta motsvarigheter bland andra religioner inom den indoeuropeiska språksfären. Oden, vars namn betyder raseri, dyker upp rätt sent i Norden. De äldsta spåren av dyrkan åt honom är från åren runt vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Dock är gestalten bakom Oden mycket äldre än så. Han kallas många namn, Gaut, Tund och Allfader. Hans ankomst som Oden sammanfaller i mångt och mycket med införandet av en soldatreligion i Romarriket kallad Mithraismen, efter en gud vid namn Mithras. Dyrkan av Mithras sammanfaller också med Oden på ett annat vis. De som tillbad endera krigsguden var oftast högre befäl och de höll sina mässor i slutna rum. Det var alltså till stor del en militär elit som dyrkade såväl Oden som Mithras.
Det som skiljer dom åt är det faktum att Oden aldrig har med tjurar att göra vilket Mithras verkligen har. Jag får den uppfattningen att de som skrev ner myterna och sagorna på Island och i Norge för ca 900 år sen, de var kristna förresten, blandade ihop olika religioner med verkliga händelser som inte hade skrivits ner förrän vid denna tidpunkt. Jag är nämligen övertygad om att det inte fanns en eller två religioner i Norden före kristendomens införande utan många, små och lokala religioner som hade det gemensamt att de hade ett gemensamt arv i den religion deras jordbrukande och boskapsskötande föregångare hade med sej. En dansk författare och skribent som skrev på latin i början av 1200-talet, Saxo Grammaticus, skrev att Oden kom från Turkiet ca 1200 år före hans tid. För 2000 år sen bodde förstås turkarna inte där de bor idag utan längre österut, men det var det området de bebor idag Saxo menade. Oden ska ha varit en vanlig man som införde en ny religion, dog på ön Fyn och efter sin död upphöjd till gud av en tacksam befolkning. Staden Odense är uppkallad efter honom och är en av Danmarks äldsta boplatser.
Om man bortser från möjligheten att Saxo kan ha hittat på alltihop har han rätt i åtminstone en sak, Oden börjar man inte dyrka förrän ungefär vid just vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Det där att han var en vanlig man som startade en religion säger faktiskt en del om hur han beskrivs i myterna. Han beskrivs väldigt noga; han är enögd, grå i hyn och hela kroppen är långsmal. Han går alltid omkring och grubblar, känner ånger inför saker han gjort och måste göra. Just den biten med ånger passar inte in på de flesta gudar vars beskrivning verkar vara som sinnesbilden av en psykopat. Oden dyrkas inte heller längre norrut i Norden än ca Jämtland och Hälsingland.
Jag vågar mej här på en tankegång som är följande: Oden var en vanlig man med stark karisma som under sin mission för att få folk med sej identifierade sej med en redan befintlig gudom vars existens är otvetydig. Det är samma gudom som romarnas Merkurius och gallernas Lugus. Det är dödsguden, den som även rår över armén som är redo att offra sej i strid. Oden var förstås inte hans namn, det är bara en beteckning eller varför inte artistnamn. Man skulle kunna se personen bakom Oden som en galler som flydde undan romarna från Mindre Asien upp till Norden och där etablerade en ny religion baserad på en för både kelter och germaner gemensam grund, den grund som även romare och andra folk hade haft.
Hunnen så här långt i mitt resonemang kan det vara intressant att se att skillnaderna mellan de olika gudarna är större än likheterna. Ändå är likheterna så stora att man inte kan komma ifrån att en gemensam form av religion mellan de olika folken som utgjorde den tidigaste formen av det vi idag kallar indoeuropéer bör ha existerat i nån form. Vi har sett att även om ett betydande inslag av folk från Mellanöstern förde med sej jordbruket har Europas befolkning i stort sett haft en kontinuerlig genetisk uppsättning ända sen slutet av paleolitikum, alltså ca 20 000-15 000 år sen. De från Mellanöstern komna jordbrukarna verkar inte ha stött på några problem att blanda sej och sin kultur med de redan befintliga populationerna. Dock verkar infödingarna haft lätt för att ta till sej det nya sättet att leva och verka. Det verkar som om språken byttes lika enkelt som det är att byta kläder mellan dag och natt.
Bevis på språkbyte från den här tiden finns förstås inte men indicier tyder på att så har skett eftersom i stort sett varje språk har minst ett så kallat mysterieord som inte går att förklara etymologiskt. Dessa ord kan vara rester av tidigare språk som de moderna språken praktiskt taget kört över.
Så vad tror ni, har det funnits en indoeuropeisk religion eller ej? På samma vis kan man fråga sej om de turkiska folken hade en gemensam religion och de afroasiatiska folken också hade det. Vi får anledning att återkomma till detta i framtida delar av denna serie.
torsdag 7 oktober 2010
Ordet klimat betyder lutning
Jag har berört ordet klimat tidigare ur etymologisk synvinkel men nu tar jag fram ordet ordentligt.
Ordet klimat kommer av grekiska klima vilket betyder lutning, backe, höjd, brant. Det är släkt med germanska ord som bl a engelska lean, luta och vårt eget lita, vilket från början betyder luta sej emot. Genitivformen av klima är klimatos och det är ur denna form andra språk fått ordet klimat. Från början användes ordet inom vetenskapen för att beskriva jordens lutning från ekvatorn till endera polerna. Det var på detta vis man fick fram metersystemet i Frankrike på 1700-talet när sökte efter en enhet som lättare kunde hantera det avstånd man fick fram när man beräknade vår planets omkrets.
Under 1600-talet användes ordet inom den framväxande vetenskapsdisciplinen geologi för att beskriva en viss del av vår planet. Det är inte förrän i början av 1900-talet som man började använda ordet klimat för att beskriva hur vädret yttrar sej under en viss tidsperiod med återkommande intervaller. Varifrån man fick idén att använda ordet om återkommande fenomen i atmosfären vet jag inte men engelsmännen har använt ordet sen ca 1600 så det är väl från dom vi fått den moderna betydelsen.
Så nu vet ni varifrån ordet kommer. Använd det varsamt och luta er inte mot det för mycket...
Ordet klimat kommer av grekiska klima vilket betyder lutning, backe, höjd, brant. Det är släkt med germanska ord som bl a engelska lean, luta och vårt eget lita, vilket från början betyder luta sej emot. Genitivformen av klima är klimatos och det är ur denna form andra språk fått ordet klimat. Från början användes ordet inom vetenskapen för att beskriva jordens lutning från ekvatorn till endera polerna. Det var på detta vis man fick fram metersystemet i Frankrike på 1700-talet när sökte efter en enhet som lättare kunde hantera det avstånd man fick fram när man beräknade vår planets omkrets.
Under 1600-talet användes ordet inom den framväxande vetenskapsdisciplinen geologi för att beskriva en viss del av vår planet. Det är inte förrän i början av 1900-talet som man började använda ordet klimat för att beskriva hur vädret yttrar sej under en viss tidsperiod med återkommande intervaller. Varifrån man fick idén att använda ordet om återkommande fenomen i atmosfären vet jag inte men engelsmännen har använt ordet sen ca 1600 så det är väl från dom vi fått den moderna betydelsen.
Så nu vet ni varifrån ordet kommer. Använd det varsamt och luta er inte mot det för mycket...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Populära inlägg
-
Rennäringen blir lidande av vindkraftsparker , resonerar Östra Kikkesjaures sameby i Piteåområdet och tackar nej till de 5,5 miljoner kr som...
-
Aftonbladet har fått nys om en nyhet som de anser vara värd att spinna vidare på. Det handlar om en hittills okänd formation på havsbottnen... -
Godis är gott, sägs det. Det beror på vad man menar med godis. Sånt där gjort på köttrester och diverse tillsatser som inte alltid är nor... -
Det var en ovanligt vacker fullmåne natten mellan 28 och 29 augusti i år. Det ska bli en ännu vackrare fullmåne i slutet av nästa månad. D... -
Jag har varit väldigt dålig på att upprätthålla denna blogg de senare åren, och det kommer nog att fortsätta. Orsakerna är många, och väldi... -
Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New H...
-
Den på kometen 67P strandsatta sonden Philae har vaknat när nu kometen närmar sej solen. Det är tillräckligt för att kunna ladda batteriern...
-
När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är de...
