Kan vi på något vis utröna hur länge man talat indoeuropeiska språk i Norden, specifikt då den germanska undergruppen? Vi har nämligen inga egna skriftliga rapporter, inget som på något vis identifierar de som bodde här uppe i Norden, före runskriftens införande på 400-talet (Blekinge förresten). Det faktum att skriften införs då, samt att den redan finns etablerad på kontinenten i form av diverse inskrifter på objekt som kammar, krus och krukor, talar således för att de germanska språken har funnits här i minst 1600 år. Men kan vi verkligen inte komma ännu längre tillbaka?
Vad säger de arkeologiska och någorlunda samtida historiska dokumenten om Norden och vad för slags folk som bodde här? Egentligen inte mycket, men Tacitus skriver ca 100 efter vår tideräknings början (evt) om folken i Germanien (Germania enligt hans språkbruk) och nämner då i latinska former en del ord på platser och folk som är obestridligt germanska. Det ska påpekas att de nordiska språken utgår från ett gemensamt språk, urnordiskan, som hade olika dialekter som senare kom att utvecklas till de språk vi idag känner som danska, färöiska, gutniska, isländska, norska och svenska.
Men inte ens detta säger mycket mer om hur länge det har talats germanska språk i Norden. Men det finns ett sätt, om än svårt att bevisa rent vetenskapligt, att ta reda på hur länge. Det rör sej nämligen om ortnamnen. Under förutsättning att platserna inte bytt namn kan man på grundval av landhöjningen sen istiden räkna bakåt i tiden hur långt från havet en viss plats numera befinner sej nu. Denna metod fungerar bäst om platsen har haft med havsverksamhet att göra för då man kan tänka sej en kontinuerlig förändring av ortnamnet ända från början.
Jag tänker främst på Skivarp, en liten by söder om Skurup i Skåne. Den ska enligt uppgift ha sitt ursprung i ett äldre Skipathorp, platsen där skeppen lade till, men det är oklart. Men granskar man topografin och geografin runtomkring Skivarp står det ganska klart att här kan ha funnits en gammal hamn eller åtminstone en plats där skepp kan ha lagt till en gång i tiden. Men landhöjningen i Skåne är så långsam att den till och med avstannat så det är omöjligt för en amatör som undertecknad att avgöra när Skivarp låg vid kusten. Idag ligger byn på ca 10-15 meters höjd över havet och ca en mil från kusten. Men min amatörmässiga beräkning, där en försiktig beräkning av 1 mm per år till för några tusen år sen förutsätter att Skåne nu istället sjunker då resten av Skandinaviska halvön reser sej, får det till att Skivarp kom till senast under bronsåldern.
Det finns en by i Västergötland som heter Skeby (skriven 1415 som Skipaby, även Scipeby) som ligger vid Källby, en plats nära Vänern. Detta har förstås inte mycket med ovanstående diskussion om landhöjning att göra, men det faktum att det gick att färdas med skepp till denna plats en gång i tiden säger en hel del om hur landhöjningen har gjort det svårt för senare tiders skepp att färdas genom Göta älv, in i Vänern och fram till den plats där Skeby idag ligger. Det finns förstås den invändningen att skeppen som färdades till Skeby enbart gjorde det inom Vänern. Men en gång i tiden gick havet faktiskt nästan ända fram till Vänerns utlopp i älven, och då var området som är Västgötaslätten en ö tillsammans med allt från Skåne till Östergötland. Det gick då ett sund mellan denna ö och det norr där om, som var täckt av is.
Men så gammalt är inte Skeby. Byar är svåra att hitta vid arkeologiska utgrävningar, men inga byar är äldre än några tusen år. De första verkar ha övergivits till förmån för andra, förmodligen på grund av landhöjningen om de låg vid havet. Det är så att alla byar längs Göta älv en gång har varit hamnplatser, men inte längre är det. Har då denna diskussion lett oss närmare ett svar på frågan? Nja, egentligen inte, mer än att vi är ganska långt tillbaka i tiden. Men hur långt tillbaka är vi då? Det är det som kruxet. Bronsåldern är ett ganska säkert kort eftersom många platser vid havet bär namn efter verksamhet som har med båtar eller fiske att göra, lång tid efter att landhöjningen har gjort endera verksamheten omöjlig där.
Min personliga gissning är att en föregångare till de germanska språken nådde Norden redan med jordbrukets införande för ca 6000 år sen. Det baserar jag på tanken på de indoeuropeiska kulturernas religioner och seder, som i grunden handlar om en ekonomi baserad på jordbruk och herdekultur. Den kulturen hade vuxit fram under många seklers lopp, genom möten med andra kulturer, assimilering av andra folk och genom utbyten från när och fjärran. Min gissning är bara en gissning, och inget kan bevisas. Jag, och alla andra, har endast indicier. De äldsta bevisbara spåren är alltså de skrivna orden, som är från 400-talet. Det bevisar dock en sak - att språket som talades när inskriften ristades var väl etablerat i trakten...
"Listen only to my voice"
Visar inlägg med etikett Språkhörnan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Språkhörnan. Visa alla inlägg
fredag 25 april 2014
tisdag 8 april 2014
Repris: Språkhörnan: Du och ni
Nedanstående är en repris från den 14 december förra året, skrivet med anledning av en artikel i DN om du-reformen, vilken har aktualiserat mitt inlägg. Håll till godo.
Du-reformen anser jag måste bibehållas. Jag upplever det som väldigt fult när någon säger ni till mej. Det är oartigt och tyder på bristande respekt enligt mitt sätt att se. En som niar mej i en affär uppträder jag oftast kort mot och visar tydligt att jag ogillar detta ord, som för övrigt bäst hör ihop med plural, alltså flera personer. Ni är förresten en anomali i det svenska språket. Det är bildat mer eller mindre som en feluppfattning av pluralordet i. I äldre svenska fanns fortfarande pluraländelserna kvar före vissa ord. T ex det som idag blir "Är ni hungriga?" var förr "Ären i hungriga?".
N i sista delen av verbet lösgjordes med tiden från sitt ursprungliga hem och kom att höra ihop med i och blev så ordet ni. Av någon anledning kom detta ni att bli en alternativ form för du, singular alltså. Men du behöver ingen kompanjon på den platsen i det grammatiska schemat. Du är ett tillräckligt ord och ni ska vara kvar där det hör hemma, dvs i plural. Sen 1960-talets du-reform har du varit det vanligaste ordet.
Dock verkar det som om folk ute i världen är obekväma med att säga du till främlingar. Men just du och ni är bara en liten aspekt av det där med artigheter gentemot en annan person. Att säga herr och fru, fröken osv är något som faktiskt hade börjat försvinna ur svenska språket flera decennier redan innan du ersatte ni som det offentliga tilltalet mellan vanligt folk som inte kände varandra. Om något borde vi fortsätta säga du till varandra. Ni är som sagt ett ord för flera personer, inget annat.
"Klar för kvällens final"
Du-reformen anser jag måste bibehållas. Jag upplever det som väldigt fult när någon säger ni till mej. Det är oartigt och tyder på bristande respekt enligt mitt sätt att se. En som niar mej i en affär uppträder jag oftast kort mot och visar tydligt att jag ogillar detta ord, som för övrigt bäst hör ihop med plural, alltså flera personer. Ni är förresten en anomali i det svenska språket. Det är bildat mer eller mindre som en feluppfattning av pluralordet i. I äldre svenska fanns fortfarande pluraländelserna kvar före vissa ord. T ex det som idag blir "Är ni hungriga?" var förr "Ären i hungriga?".
N i sista delen av verbet lösgjordes med tiden från sitt ursprungliga hem och kom att höra ihop med i och blev så ordet ni. Av någon anledning kom detta ni att bli en alternativ form för du, singular alltså. Men du behöver ingen kompanjon på den platsen i det grammatiska schemat. Du är ett tillräckligt ord och ni ska vara kvar där det hör hemma, dvs i plural. Sen 1960-talets du-reform har du varit det vanligaste ordet.
Dock verkar det som om folk ute i världen är obekväma med att säga du till främlingar. Men just du och ni är bara en liten aspekt av det där med artigheter gentemot en annan person. Att säga herr och fru, fröken osv är något som faktiskt hade börjat försvinna ur svenska språket flera decennier redan innan du ersatte ni som det offentliga tilltalet mellan vanligt folk som inte kände varandra. Om något borde vi fortsätta säga du till varandra. Ni är som sagt ett ord för flera personer, inget annat.
"Klar för kvällens final"
måndag 7 april 2014
Språkhörnan: Språk och dialekter
Detta kommer inte att bli ett vetenskapligt inlägg om språk och dialekter som såna, snarare en betraktelse över förekomsten av dessa samt en fundering kring skillnaderna mellan dialekter och språk.
Vad är ett språk och vad är en dialekt? Jag menar, det finns dialekter inom ett språkområde som är så obegripliga att man knappt kan tro att det är samma språk förrän man lyssnar riktigt noga på vad de säger. Ta dialekterna i Träslövsläge (Halland), Älvdalen (Dalarna), hela Gotland och pitemålet som exempel. De ligger alla inom områden där olika språkområden möts eller en gång har mötts och sen har denna skillnad fortsatt finnas kvar långt efter att språken mer och mer standardiserats.
Språk och dialekter kan som sagt vara ett problem för många som inte är direkt invigda, speciellt om man använder sin dialekt för att markera sin lokaltillhörighet gentemot utsocknes. Det ser jag inga problem med, eftersom provinsialism är att föredra framför nationalism. Den senare ismen är ju konstgjord och är enbart till för att dra bort uppmärksamheten från det faktum att folk inom ett land inte alltid har gemensamt ursprung trots att de på ytan ser likadana ut och talar liknande språk.
DNA har avslöjat att det enligt nationalisterna så homogena folken i världen inte alls är homogena. Här finns stora skillnader mellan olika folk, och då har man ännu så länge bara tagit stickprov över hela världen. Det skulle vara intressant att se alla sju miljarder människors DNA-profiler. Det finns således inget stöd för att forntida folk skulle ha gett upphov till dagens folk genom att vara av samma ursprung.
Språken har följt med genom alla dessa förändringar av folken, och naturligtvis har språken utvecklats och förändrats med. Egentligen kan man väl inte säga att alla språk dör ut utan de bildar en allians med andra språk och bildar grunden för ett nytt språk. Det är så dagens romanska språk och de flesta indiska språken kommit till. Språken har sen utvecklats vidare och försetts med diverse dialekter, något som inte alltid setts med blida ögon av de styrande och intelligentian. De har de senaste tre seklerna strävat efter standardisera språken.
Själva stavningen av standardsvenskan har varit föremål för många förändringar genom åren. Fortfarande finns det många inkonsekventa stavningsregler i svenskan, som att tre likadana konsonanter inte får vara med efter varann i ett ord eller att genre inte får stavas schanger, trots att uttalet är sådant. Om dialekttalarna hade fått råda skulle nog många ord stavas väldigt annorlunda. Men det är bara bra att vi har ett standardiserat skriftspråk, och ett standardspråk så alla från landets olika delar kan förstå varann. För inte är väl tyken ett ord som alla utanför Göteborg förstår?
Även om språken inte hänger ihop intimt med diverse folk så hör de ihop ändå. Språk kan bytas, men grunden finns ändå kvar, vilket dialekter svåra att förstå visar på. Förmodligen har det funnits många olika språk i Europa, språk som gradvis ersatts av andra språk och sen har dessa ersatts av andra, och så vidare. Vi kan inte ens vara säkra på att ord vi använder nu verkligen har sitt ursprung inom den indoeuropeiska språkfamiljen eftersom de många gånger saknas hos andra språkgrupper inom denna familj. Ta verbet driva till exempel.
Verbet driva finns endast i de germanska språken, utan några belagda släktingar nånstans. Det skulle kunna vara en avläggare till verbet dra (äldre svenska draga), men det saknas klara bevis för en sån utveckling från draga till driva i de germanska språken. Kanske är driva ett arv från en tid innan de som först talade indoeuropeiska språk tog över i Norden? Det får vi med all säkerhet aldrig veta.
"The time is gone, the song is over,
Thought I'd something more to say."
Vad är ett språk och vad är en dialekt? Jag menar, det finns dialekter inom ett språkområde som är så obegripliga att man knappt kan tro att det är samma språk förrän man lyssnar riktigt noga på vad de säger. Ta dialekterna i Träslövsläge (Halland), Älvdalen (Dalarna), hela Gotland och pitemålet som exempel. De ligger alla inom områden där olika språkområden möts eller en gång har mötts och sen har denna skillnad fortsatt finnas kvar långt efter att språken mer och mer standardiserats.
Språk och dialekter kan som sagt vara ett problem för många som inte är direkt invigda, speciellt om man använder sin dialekt för att markera sin lokaltillhörighet gentemot utsocknes. Det ser jag inga problem med, eftersom provinsialism är att föredra framför nationalism. Den senare ismen är ju konstgjord och är enbart till för att dra bort uppmärksamheten från det faktum att folk inom ett land inte alltid har gemensamt ursprung trots att de på ytan ser likadana ut och talar liknande språk.
DNA har avslöjat att det enligt nationalisterna så homogena folken i världen inte alls är homogena. Här finns stora skillnader mellan olika folk, och då har man ännu så länge bara tagit stickprov över hela världen. Det skulle vara intressant att se alla sju miljarder människors DNA-profiler. Det finns således inget stöd för att forntida folk skulle ha gett upphov till dagens folk genom att vara av samma ursprung.
Språken har följt med genom alla dessa förändringar av folken, och naturligtvis har språken utvecklats och förändrats med. Egentligen kan man väl inte säga att alla språk dör ut utan de bildar en allians med andra språk och bildar grunden för ett nytt språk. Det är så dagens romanska språk och de flesta indiska språken kommit till. Språken har sen utvecklats vidare och försetts med diverse dialekter, något som inte alltid setts med blida ögon av de styrande och intelligentian. De har de senaste tre seklerna strävat efter standardisera språken.
Själva stavningen av standardsvenskan har varit föremål för många förändringar genom åren. Fortfarande finns det många inkonsekventa stavningsregler i svenskan, som att tre likadana konsonanter inte får vara med efter varann i ett ord eller att genre inte får stavas schanger, trots att uttalet är sådant. Om dialekttalarna hade fått råda skulle nog många ord stavas väldigt annorlunda. Men det är bara bra att vi har ett standardiserat skriftspråk, och ett standardspråk så alla från landets olika delar kan förstå varann. För inte är väl tyken ett ord som alla utanför Göteborg förstår?
Även om språken inte hänger ihop intimt med diverse folk så hör de ihop ändå. Språk kan bytas, men grunden finns ändå kvar, vilket dialekter svåra att förstå visar på. Förmodligen har det funnits många olika språk i Europa, språk som gradvis ersatts av andra språk och sen har dessa ersatts av andra, och så vidare. Vi kan inte ens vara säkra på att ord vi använder nu verkligen har sitt ursprung inom den indoeuropeiska språkfamiljen eftersom de många gånger saknas hos andra språkgrupper inom denna familj. Ta verbet driva till exempel.
Verbet driva finns endast i de germanska språken, utan några belagda släktingar nånstans. Det skulle kunna vara en avläggare till verbet dra (äldre svenska draga), men det saknas klara bevis för en sån utveckling från draga till driva i de germanska språken. Kanske är driva ett arv från en tid innan de som först talade indoeuropeiska språk tog över i Norden? Det får vi med all säkerhet aldrig veta.
"The time is gone, the song is over,
Thought I'd something more to say."
fredag 3 januari 2014
Språkhörnan: Vappa, kan det vara nåt?
Jag tänker genomföra ett litet test för att se om någon som läser detta sprider följande ord vidare ut i världen till andra. Ordet är vappa. Vad är då det för ett ord och i vilket sammanhang förekommer det? Jo, det handlar om rökning av elektroniska cigarretter, e-cigarretter. De är ju tänkta att ersätta den vanliga varan och minska obehaget för både rökaren och omgivningen. Min tanke är att eftersom vi dels är så amerikaniserade, dels gärna bildar nya ord baserade på de engelska ord vi hela tiden envisas med att ta in, så borde vi kunna använda oss av ett av de engelska orden för ånga, vapour, och bilda ett nytt för den här företeelsen.
Ordet jag då tänker mej är vappa. Vappa ska alltså ersätta ordet röka. Detta eftersom det inte är rök som kommer från e-cigarretten utan just ånga. Vapör heter för övrigt ånga med ett annat ord på svenska, men vi använder ordet i betydelsen gaser i magen. Jag tänker ändra på det. Nu ska vi se om någon antingen har tänkt i samma banor eller tar intryck av det jag skriver här. Det ska bli intressant att se om ordet fastnar hos folk. Jag ska sprida det muntligt också vid alla möjliga tillfällen. Är det nån som gillar ordet vappa?
"Words are, of course, the most powerful drug used by mankind."
Ordet jag då tänker mej är vappa. Vappa ska alltså ersätta ordet röka. Detta eftersom det inte är rök som kommer från e-cigarretten utan just ånga. Vapör heter för övrigt ånga med ett annat ord på svenska, men vi använder ordet i betydelsen gaser i magen. Jag tänker ändra på det. Nu ska vi se om någon antingen har tänkt i samma banor eller tar intryck av det jag skriver här. Det ska bli intressant att se om ordet fastnar hos folk. Jag ska sprida det muntligt också vid alla möjliga tillfällen. Är det nån som gillar ordet vappa?
"Words are, of course, the most powerful drug used by mankind."
lördag 14 december 2013
Språkhörnan: Du och ni
Du-reformen anser jag måste bibehållas. Jag upplever det som väldigt fult när någon säger ni till mej. Det är oartigt och tyder på bristande respekt enligt mitt sätt att se. En som niar mej i en affär uppträder jag oftast kort mot och visar tydligt att jag ogillar detta ord, som för övrigt bäst hör ihop med plural, alltså flera personer. Ni är förresten en anomali i det svenska språket. Det är bildat mer eller mindre som en feluppfattning av pluralordet i. I äldre svenska fanns fortfarande pluraländelserna kvar före vissa ord. T ex det som idag blir "Är ni hungriga?" var förr "Ären i hungriga?".
N i sista delen av verbet lösgjordes med tiden från sitt ursprungliga hem och kom att höra ihop med i och blev så ordet ni. Av någon anledning kom detta ni att bli en alternativ form för du, singular alltså. Men du behöver ingen kompanjon på den platsen i det grammatiska schemat. Du är ett tillräckligt ord och ni ska vara kvar där det hör hemma, dvs i plural. Sen 1960-talets du-reform har du varit det vanligaste ordet.
Dock verkar det som om folk ute i världen är obekväma med att säga du till främlingar. Men just du och ni är bara en liten aspekt av det där med artigheter gentemot en annan person. Att säga herr och fru, fröken osv är något som faktiskt hade börjat försvinna ur svenska språket flera decennier redan innan du ersatte ni som det offentliga tilltalet mellan vanligt folk som inte kände varandra. Om något borde vi fortsätta säga du till varandra. Ni är som sagt ett ord för flera personer, inget annat.
"Klar för kvällens final"
N i sista delen av verbet lösgjordes med tiden från sitt ursprungliga hem och kom att höra ihop med i och blev så ordet ni. Av någon anledning kom detta ni att bli en alternativ form för du, singular alltså. Men du behöver ingen kompanjon på den platsen i det grammatiska schemat. Du är ett tillräckligt ord och ni ska vara kvar där det hör hemma, dvs i plural. Sen 1960-talets du-reform har du varit det vanligaste ordet.
Dock verkar det som om folk ute i världen är obekväma med att säga du till främlingar. Men just du och ni är bara en liten aspekt av det där med artigheter gentemot en annan person. Att säga herr och fru, fröken osv är något som faktiskt hade börjat försvinna ur svenska språket flera decennier redan innan du ersatte ni som det offentliga tilltalet mellan vanligt folk som inte kände varandra. Om något borde vi fortsätta säga du till varandra. Ni är som sagt ett ord för flera personer, inget annat.
"Klar för kvällens final"
torsdag 28 mars 2013
Språkhörnan: Istället för ordet miljö, varför inte tala om resurser?
Jag har kommit fram till att vi istället för att tala om miljö, vilket i sej inte bara är ett flummigt och vagt beskrivande ord utan även används fel, borde tala om resurser och resursbevarande. För att ni där ute ska förstå vad det är jag kverulerar om vill jag att ni kollar upp ordet miljö i första bästa lexikon där även etymologin (läran om ordens ursprung och historia) tas upp. Där torde stå tämligen klart i svart på vitt att ordet miljö i sin enklaste grundform endast betyder omgivning, det närmaste område man har omkring sej. Ordet är franskt och betyder ordagrant mitt i platsen (mi lieu). Det är nämligen sammansatt av två latinska ord, medius, mitten och locus, plats.
Det var tyska filosofer på 1800-talet som började använda ordet, som fram tills dess endast varit associerat med det vi idag kallar geografi, i en vidare betydelse där områdets innehåll får beteckna vad ordet ska betyda. Det är intressant att se SAOBs beteckning av ordet miljö. Det uppslagsordet är från 1944 och ordet miljöpåverkan betyder där ett visst områdes påverkan på den eller dom som bosätter sej i området. Det är först från och med 1950-talet som ordet börjar svänga i betydelse. Miljö blev ett flumord från och med denna tid.
Idag svänger vi oss med plattityder som miljöutsläpp och miljöskada. Det senare kan jag förstå för sånt har varit med hela tiden ända sen ordets ursprungsbetydelse, men det förra låter ju bara som ett nonsensord när man granskar det närmare. Vilken miljö släpper man ut då? Hur gör man det förresten? Att släppa ut nåt i miljön borde kunna beskrivas på ett bättre vis än detta ord.
Det är här min rubrik kommer in. Vi borde tala om resurser istället. Ordet resurs betyder ordagrant att resa sej och är släkt med ordet resurrektion, vilket inte är så vanligt i svenskan och betyder resa någon ur graven. Men om resurs handlar det om att klara livhanken med de medel vi har till buds. Det vi har till hands är det vi förbrukar, och i en del fall missbrukar. Vi tar det från miljön, alltså vår omgivning, och det är resurserna vi ska ta hand om. Miljön ligger där den ligger. Vi borde således tala mer om en resursrörelse istället för miljörörelse.
Jag låter som en språkfascist men jag anser att många använder orden kring arbetet med vår jord alldeles för lättvindigt och skapar ord sammansättningar på fel vis. När man vet varifrån ord kommer och vad som ligger bakom deras utveckling ska man inte ignorera detta genom att föra dom (för) långt från ursprungsbetydelsen, vilket verkligen är ett tecken på dåligt språkbruk.
Märk väl att jag i detta inlägg inte har brytt mej speciellt mycket om själva rörelsen i stort utan har koncentrerat mej på det språkliga. Själva rörelsen har jag kritiserat i övriga inlägg så det räcker och blir över. Mer av den varan kommer nog. Var så säkra på det.
"Antipatin analyserar bättre, men det är bara sympatin som förstår."
 |
| Resurs. |
Idag svänger vi oss med plattityder som miljöutsläpp och miljöskada. Det senare kan jag förstå för sånt har varit med hela tiden ända sen ordets ursprungsbetydelse, men det förra låter ju bara som ett nonsensord när man granskar det närmare. Vilken miljö släpper man ut då? Hur gör man det förresten? Att släppa ut nåt i miljön borde kunna beskrivas på ett bättre vis än detta ord.
Det är här min rubrik kommer in. Vi borde tala om resurser istället. Ordet resurs betyder ordagrant att resa sej och är släkt med ordet resurrektion, vilket inte är så vanligt i svenskan och betyder resa någon ur graven. Men om resurs handlar det om att klara livhanken med de medel vi har till buds. Det vi har till hands är det vi förbrukar, och i en del fall missbrukar. Vi tar det från miljön, alltså vår omgivning, och det är resurserna vi ska ta hand om. Miljön ligger där den ligger. Vi borde således tala mer om en resursrörelse istället för miljörörelse.
 |
| Miljö. |
Märk väl att jag i detta inlägg inte har brytt mej speciellt mycket om själva rörelsen i stort utan har koncentrerat mej på det språkliga. Själva rörelsen har jag kritiserat i övriga inlägg så det räcker och blir över. Mer av den varan kommer nog. Var så säkra på det.
"Antipatin analyserar bättre, men det är bara sympatin som förstår."
måndag 7 januari 2013
Språkhörnan: Anastrof
Sten Kaijser på TCS har just lärt mej ett nytt ord, anastrof. Det är enligt honom och Forskning & Framsteg den raka motsatsen till katastrof och innebär att det som ser ut som om nåt är dåligt egentligen visar sej vara bra. Det som kan se ut som en katastrof för en person är alltså en anastrof för en annan. Det är det som engelsmännen kallar "a blessing in disguise" (en förklädd välsignelse). För Kaijser innebär det förstås att klimatdebatten kommer upp på bordet. Kanske man skulle se det från en annan vinkel samtidigt för egen del.
Tänk på detta: En man förlorar sitt hus med stora delar av husgerådet i en brand men familjen i övrigt överlever och det visar sej att ett arv väntar runt hörnet med ett fint hus och bättre möbler. Det är en anastrof snarare än en katastrof, i alla fall ur vardagligt perspektiv.
Anastrof är annars grammatisk akrobatik. Man kastar om ordföljden så att ordet som bär på en viss mening i en sentens hamnar före det ord man från början velat ha först. T ex före näsan istället för näsan före. Båda termerna är giltiga men får helt olika meningar beroende på hur adverbet före hamnar i meningen. I vissa språk har detta ingen betydelse för hur meningen ska tolkas, t ex engelskan, men i de många andra språk kan det bli "katastrof" att missa anastrofer. I engelskan blir det poetiskt när man vänder på orden så här. Ett exempel på en som använder anastrofer ofta är den fiktiva figuren Yoda i Stjärnornas krig-filmerna.
Svindlande höjder till sist.
"Jag önskar att de som har problem att kommunicera bara håller käften"
Tänk på detta: En man förlorar sitt hus med stora delar av husgerådet i en brand men familjen i övrigt överlever och det visar sej att ett arv väntar runt hörnet med ett fint hus och bättre möbler. Det är en anastrof snarare än en katastrof, i alla fall ur vardagligt perspektiv.
Anastrof är annars grammatisk akrobatik. Man kastar om ordföljden så att ordet som bär på en viss mening i en sentens hamnar före det ord man från början velat ha först. T ex före näsan istället för näsan före. Båda termerna är giltiga men får helt olika meningar beroende på hur adverbet före hamnar i meningen. I vissa språk har detta ingen betydelse för hur meningen ska tolkas, t ex engelskan, men i de många andra språk kan det bli "katastrof" att missa anastrofer. I engelskan blir det poetiskt när man vänder på orden så här. Ett exempel på en som använder anastrofer ofta är den fiktiva figuren Yoda i Stjärnornas krig-filmerna.
Svindlande höjder till sist.
"Jag önskar att de som har problem att kommunicera bara håller käften"
tisdag 18 december 2012
Språkhörnan: Vackra damer?
Nu ger jag mej in i en termdebatt som sällan uppmärksammas därför att den inte märks i det övriga flödet av ord som infekterar diverse debatter i övrigt. Det handlar om orden för det kön jag inte tillhör, dvs kvinna. Ordet kvinna har jag inget problem med, det är inarbetat och är en nordgermansk variant (ursprungligen genitiv plural av kona) av ett gammalt gemensamt indoeuropeiskt ord. Jag har egentligen inte nåt problem med något av orden för kvinnor, de normala alltså. Nej, det är användningen av vissa av orden i vad som egentligen är fel situation jag vänder mej emot. Framför allt retar jag mej på användandet av ordet tjej. Slå upp ordet tjej i SAOB så ser ni varför jag irriterar mej på användandet av det ordet.
Jag undanber mej termen tjejer när det handlar om kvinnor över 30, vad än vissa säger. Tjej är romani och betyder flicka, fästmö, ung kvinna. Det är den feminina formen av chavo, vilket betyder ung pojke (Chav i brittisk engelska ska vi bara inte tala om för det är en historia som tangerar det löjliga i hur man kan förstöra ett ords betydelse). Att då använda detta ord om en vuxen kvinna, som ofta är gift eller har ett förhållande, är helt fel, språkligt sett. Jag kan förstå om någon vill vara lite ungdomlig men då finns ordet flicka, eller varför inte dam, som alternativ. Dam är är ett franskt ord av latinskt ursprung som betyder husets härskarinna. Det är bildat till domus, hus, vilket är ett gemensamt indoeuropeiskt ord för bostad. Vi har samma ord i betydelsen timmer idag och timrade hus är fortfarande vanliga.
Det är kanske bara jag som är oflexibel i fråga om ordens utveckling men jag är uppväxt i områden (Västergötland, Skåne) där ordet tjej enbart användes om såna av kvinnligt kön som innebar småflickor upp till dryga 20-årsåldern vilket inte direkt innefattar vuxna kvinnor i 50-årsåldern. Jag stötte på "vuxenversionen" av ordet tjej när jag själv var i 25-årsåldern och reagerade på detta, då som nu. Dam är å andra sidan ett ord jag reagerar på om man använder det om unga kvinnor, under 20 år, annat än i uppskattande syfte. Det är kanske därför man använder ordet tjej om äldre kvinnor i vissa fall men då får man akta sej så inte ordet tappar sin lyster, så att säga. Det får inte bli ett nedsättande ord som används om äldre kvinnor enbart.
Så, det var slutet på min reaktionära harang för idag. Vi får väl se vad jag rackar ner på nästa gång.
"Alla stora idéer är farliga."
Jag undanber mej termen tjejer när det handlar om kvinnor över 30, vad än vissa säger. Tjej är romani och betyder flicka, fästmö, ung kvinna. Det är den feminina formen av chavo, vilket betyder ung pojke (Chav i brittisk engelska ska vi bara inte tala om för det är en historia som tangerar det löjliga i hur man kan förstöra ett ords betydelse). Att då använda detta ord om en vuxen kvinna, som ofta är gift eller har ett förhållande, är helt fel, språkligt sett. Jag kan förstå om någon vill vara lite ungdomlig men då finns ordet flicka, eller varför inte dam, som alternativ. Dam är är ett franskt ord av latinskt ursprung som betyder husets härskarinna. Det är bildat till domus, hus, vilket är ett gemensamt indoeuropeiskt ord för bostad. Vi har samma ord i betydelsen timmer idag och timrade hus är fortfarande vanliga.
Det är kanske bara jag som är oflexibel i fråga om ordens utveckling men jag är uppväxt i områden (Västergötland, Skåne) där ordet tjej enbart användes om såna av kvinnligt kön som innebar småflickor upp till dryga 20-årsåldern vilket inte direkt innefattar vuxna kvinnor i 50-årsåldern. Jag stötte på "vuxenversionen" av ordet tjej när jag själv var i 25-årsåldern och reagerade på detta, då som nu. Dam är å andra sidan ett ord jag reagerar på om man använder det om unga kvinnor, under 20 år, annat än i uppskattande syfte. Det är kanske därför man använder ordet tjej om äldre kvinnor i vissa fall men då får man akta sej så inte ordet tappar sin lyster, så att säga. Det får inte bli ett nedsättande ord som används om äldre kvinnor enbart.
Så, det var slutet på min reaktionära harang för idag. Vi får väl se vad jag rackar ner på nästa gång.
"Alla stora idéer är farliga."
måndag 17 december 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fjorton - Italiska språken
Italien var en gång hem för många olika språk, och om man ser lättvindigt på definitionen av språk är det så fortfarande. De mer distinkta språkfamiljerna var dock fler förr, med många olika språk som inte längre talas i detta område längre. Här talades messapiska, latin, venetiska, rätiska, etruskiska, oskiska, umbriska, liguriska, galliska, grekiska och en del dialekter inom dessa språk. Dagens språk i Italien är begränsade till romanska, germanska och slaviska språk, med några få undantag där inflyttade folk under senare tid etablerat sina språk här.
Rätiskan och etruskiskan hörde till samma språkfamilj och verkar endast ha väldigt svaga kopplingar till de indoeuropeiska språken. Vissa beröringspunkter finns i grammatiken men i stort sett inga ord är gemensamma. Det verkar röra sej om en sorts lingvistisk motsvarighet till "släkt till släkten". Därför lämnar vi dessa språk utan vidare omnämnande.
Messapiskan verkar ha haft beröringspunkter med dagens albanska och de illyriska språken, galliskan var ett keltiskt språk venetiskan var ett eget språk inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Liguriskan verkar ha varit närbesläktad med de keltiska språken. De övriga omnämnda ovan hörde till de italiska språken, vilket är huvudmenyn idag. De italiska språken är nästan alla belagda från tiden runt 500 före vår tideräkning (f v t) och delas in i två undergrupper. Den ena är den med latinet och ett närbesläktat språk, faliskiskan. Den andra grupper är med umbriskan, oskiskan osv. Alla dessa språk skulle med tiden komma att smälta samman med latinet och bilda ett nytt språk, det folkliga eller vulgärlatinet.
Om det fanns många språk så fanns det nästan lika många skriftspråk också. Här fanns från början vad som kallas det italiska skriftspråket, vilket kommer från det etruskiska skriftspråket, vilket i sin tur hade influerats av grekiska alfabetet som skapades på grundval av det feniciska. Ur det etruskiska alfabetet utvecklades det skriftspråk vi idag kallar latinsk skrift, vilket är det vi använder i västvärlden när vi skriver.
Latin talades av flest människor vid den här tiden men hade sin geografiska begränsning till området runt staden Rom. Umbriskan var det språk som hade störst spridning geografiskt men relativt få talade detta språk eftersom umbrierna, som talade umbriska, var få till antalet och bara hade några få småstäder att förlita sej till. Många språkforskare säger att latinet trängde undan alla andra språk när romarna i sin iver att skapa ett imperium dödade sej igenom Italien för ca 2300 år sen. Jag anser att det är fel att säga att latinet ersatte alla andra språk på den italienska halvön. Det handlar snarare om att en språklig fusion ägde rum. Även latinet försvann som en följd av denna fusion. I alla fall det latin som talades innan romarna tog över halvön.
Vad som skedde var att alla de människor som lockades till Rom från de omkringliggande byarna och städerna kom att influera det språk som talades där så till den grad att det språk som växte fram som det så kallade klassiska latinet på 300-talet f v t inte var samma språk som det som finns belagt i gamla texter från 700-talet f v t.
Alla folken på den italienska halvön var rätt krigiska av sej och har lämnat efter sej många såna spår i landskapet, som arkeologer fortfarande hittar. De var från början herdar och jordbrukare som fick för sej att erövra varandra och även om de som kom att styra i Rom inte var romare utan pompejaner från södra Italien, från samniternas område där oskiska talades så blev det latinet som talades i slutändan, och som jag redan sagt var det ett latinskt språk med starka drag av de andra italiska språken.
De språk som inte överlevde verkar mer spännande rent språkligt än det trista latinet som det uppträder i texter från tiden. Eller vad sägs om ordet slaagid, plats, som fanns i både oskiska och umbriska. Det romerska ordet locus låter andefattigt och tillräckligt lärt i jämförelse, nästan som slang. Latinet blev med tiden ett lärt språk men det är enbart tack vare att det också till slut dog ut och blev ett språk för kyrkan som behövde ett språk som ingen förstod så de kunde hålla en del saker hemliga.
Nästa gång handlar det om de slaviska språken.
"Avt anter slagim Abellanam inim Nuvlanam sullad viu uruvu ist."
Rätiskan och etruskiskan hörde till samma språkfamilj och verkar endast ha väldigt svaga kopplingar till de indoeuropeiska språken. Vissa beröringspunkter finns i grammatiken men i stort sett inga ord är gemensamma. Det verkar röra sej om en sorts lingvistisk motsvarighet till "släkt till släkten". Därför lämnar vi dessa språk utan vidare omnämnande.
Messapiskan verkar ha haft beröringspunkter med dagens albanska och de illyriska språken, galliskan var ett keltiskt språk venetiskan var ett eget språk inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Liguriskan verkar ha varit närbesläktad med de keltiska språken. De övriga omnämnda ovan hörde till de italiska språken, vilket är huvudmenyn idag. De italiska språken är nästan alla belagda från tiden runt 500 före vår tideräkning (f v t) och delas in i två undergrupper. Den ena är den med latinet och ett närbesläktat språk, faliskiskan. Den andra grupper är med umbriskan, oskiskan osv. Alla dessa språk skulle med tiden komma att smälta samman med latinet och bilda ett nytt språk, det folkliga eller vulgärlatinet.
Om det fanns många språk så fanns det nästan lika många skriftspråk också. Här fanns från början vad som kallas det italiska skriftspråket, vilket kommer från det etruskiska skriftspråket, vilket i sin tur hade influerats av grekiska alfabetet som skapades på grundval av det feniciska. Ur det etruskiska alfabetet utvecklades det skriftspråk vi idag kallar latinsk skrift, vilket är det vi använder i västvärlden när vi skriver.
Latin talades av flest människor vid den här tiden men hade sin geografiska begränsning till området runt staden Rom. Umbriskan var det språk som hade störst spridning geografiskt men relativt få talade detta språk eftersom umbrierna, som talade umbriska, var få till antalet och bara hade några få småstäder att förlita sej till. Många språkforskare säger att latinet trängde undan alla andra språk när romarna i sin iver att skapa ett imperium dödade sej igenom Italien för ca 2300 år sen. Jag anser att det är fel att säga att latinet ersatte alla andra språk på den italienska halvön. Det handlar snarare om att en språklig fusion ägde rum. Även latinet försvann som en följd av denna fusion. I alla fall det latin som talades innan romarna tog över halvön.
Vad som skedde var att alla de människor som lockades till Rom från de omkringliggande byarna och städerna kom att influera det språk som talades där så till den grad att det språk som växte fram som det så kallade klassiska latinet på 300-talet f v t inte var samma språk som det som finns belagt i gamla texter från 700-talet f v t.
Alla folken på den italienska halvön var rätt krigiska av sej och har lämnat efter sej många såna spår i landskapet, som arkeologer fortfarande hittar. De var från början herdar och jordbrukare som fick för sej att erövra varandra och även om de som kom att styra i Rom inte var romare utan pompejaner från södra Italien, från samniternas område där oskiska talades så blev det latinet som talades i slutändan, och som jag redan sagt var det ett latinskt språk med starka drag av de andra italiska språken.
De språk som inte överlevde verkar mer spännande rent språkligt än det trista latinet som det uppträder i texter från tiden. Eller vad sägs om ordet slaagid, plats, som fanns i både oskiska och umbriska. Det romerska ordet locus låter andefattigt och tillräckligt lärt i jämförelse, nästan som slang. Latinet blev med tiden ett lärt språk men det är enbart tack vare att det också till slut dog ut och blev ett språk för kyrkan som behövde ett språk som ingen förstod så de kunde hålla en del saker hemliga.
Nästa gång handlar det om de slaviska språken.
"Avt anter slagim Abellanam inim Nuvlanam sullad viu uruvu ist."
torsdag 13 december 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tretton - De keltiska språken
Säg ordet kelter och de flesta med någorlunda kunskap om Europas historia får Asterix för ögonen eller en vision av långväxta krigare med argsinta anleten, stora sköldar och flätor i håret. Säg ordet kelter för en historiker och denne får ett något irriterat ansiktsuttryck. Ordet kelt är ett ord man inte gärna vill ta i mun som historiker. De är väl influerade av arkeologerna som vid sina utgrävningar mer har hittat bevis för ett samhälle som lät sej starkt influeras av omgivningen och att skrivna texter inte direkt var nåt man höll sej med. Ett sådant samhälle vill historikerna snarare kalla europeiskt än keltiskt.
Då missar både historikerna och arkeologerna den poängen att omgivningen kallade dom för nåt som liknade ordet kelter av den enkla anledningen att ordet kelt kom att associeras med dom själva ju längre tiden gick. Alla de olika stammar och riken som tillsammans kallades av grekerna för keltoi och av romarna för celtae var vad de själva kallade galli.
Lite lättare är det för en lingvist. För denne handlar det om ca 8-10 språk, varav 6 talas regelbundet, runtom i västra Europa, av ca 2 miljoner människor vars utseenden varierar från mörkhåriga med blå ögon till rödblonda med likaledes blå ögon. Språkgruppens förhållande till andra indoeuropeiska grupper är det att de keltiska språken tycks vara nära besläktade med de italiska (som vi ska tala om nästa gång) och de germanska, med en betydande samling ord som likaväl hade kunnat ha varit latin eller oskiska, så lika är de.
Samtidigt var, och är, de keltiska språken relativt unika bland de indoeuropeiska språken i det att ordföljden är lite annorlunda. De flesta språkgrupperna har ordföljden subjekt-verb-objekt eller subjekt-objekt-verb men de keltiska språken har ordföljen verb-subjekt-objekt.
DNA-mässigt hör de som talar keltiska språk till samma grupper som än gång tog jordbruket till västra och centrala Europa samt till de som bodde i Spanien vid den tid då jordbruket introducerades. Av för oss okänd anledning valde stora delar av den befolkning som bodde i Spanien för ca 6000 år sen att förena sej med sina fränder på de brittiska öarna och sen dess har kontakterna mellan Iberiska halvön och brittiska öarna fortsatt ända in i vår tid. Man kan tänka sej att det vid en av dessa kontakter hade smugit sej in en variant av det tidigaste keltiska urspråket som sen spred sej över öarna, framför allt Irland. Det är nog därför de keltiska språken är uppdelade i två delar, P och Q. P står för uttalet P i vissa ord där andra indoeuropeiska språk har ett K-ljud och Q står för uttalet K i samma ord. T ex siffran fyra (de germanska språken har ett f-ljud på samma ställe) blir i iriskan ceathair (jmfr latinets quattuor) men i bretonska blir det pevar.
Keltiska språk generellt har dessutom en egenhet att de saknar ofta P som uttal i vissa ord där P annars ska uttalas. Fader i de germanska språken blir athair i iriska. I bretonska blir det tad men det är från början en smeknamnsform av samma slag som vårt pappa. I de gamla keltiska språken blev det ater för fader. Att jämföra med hindi pita (traditionellt ord, annars säger de papa som alla andra). Man kan alltså säga att uttalet av P försvinner framför hård vokal i de keltiska språken. K-ljudet blir på samma vis P i vissa keltiska språk framför mjuk vokal.
Ett litet ord om bilden jag har satt in ovan. Den visar en keltisk krigare i full färd med att anfalla motståndare. Det är inte en helt sann bild. Det är sant att många keltiska arméer hade såna här krigare som med berått mod kastade sej rätt in bland fienden men de var få och stod alltid längst fram, redo att offra sej för sin gud. Såna människor har alltid funnits och utnyttjats av ledarna för att skrämma motståndarna. Resten av arméerna förde sej som alla andra arméer vid den här tiden, med raka strikta led som taktfast tågade mot fienden.
Nästa gång handlar det om de italiska språken.
"Every election is a sort of advance auction sale of stolen goods."
Då missar både historikerna och arkeologerna den poängen att omgivningen kallade dom för nåt som liknade ordet kelter av den enkla anledningen att ordet kelt kom att associeras med dom själva ju längre tiden gick. Alla de olika stammar och riken som tillsammans kallades av grekerna för keltoi och av romarna för celtae var vad de själva kallade galli.
Lite lättare är det för en lingvist. För denne handlar det om ca 8-10 språk, varav 6 talas regelbundet, runtom i västra Europa, av ca 2 miljoner människor vars utseenden varierar från mörkhåriga med blå ögon till rödblonda med likaledes blå ögon. Språkgruppens förhållande till andra indoeuropeiska grupper är det att de keltiska språken tycks vara nära besläktade med de italiska (som vi ska tala om nästa gång) och de germanska, med en betydande samling ord som likaväl hade kunnat ha varit latin eller oskiska, så lika är de.
 |
| Sinnesbilden av en kelt, med sköld och spjut. Dock är den här synen något förlegad. |
DNA-mässigt hör de som talar keltiska språk till samma grupper som än gång tog jordbruket till västra och centrala Europa samt till de som bodde i Spanien vid den tid då jordbruket introducerades. Av för oss okänd anledning valde stora delar av den befolkning som bodde i Spanien för ca 6000 år sen att förena sej med sina fränder på de brittiska öarna och sen dess har kontakterna mellan Iberiska halvön och brittiska öarna fortsatt ända in i vår tid. Man kan tänka sej att det vid en av dessa kontakter hade smugit sej in en variant av det tidigaste keltiska urspråket som sen spred sej över öarna, framför allt Irland. Det är nog därför de keltiska språken är uppdelade i två delar, P och Q. P står för uttalet P i vissa ord där andra indoeuropeiska språk har ett K-ljud och Q står för uttalet K i samma ord. T ex siffran fyra (de germanska språken har ett f-ljud på samma ställe) blir i iriskan ceathair (jmfr latinets quattuor) men i bretonska blir det pevar.
Keltiska språk generellt har dessutom en egenhet att de saknar ofta P som uttal i vissa ord där P annars ska uttalas. Fader i de germanska språken blir athair i iriska. I bretonska blir det tad men det är från början en smeknamnsform av samma slag som vårt pappa. I de gamla keltiska språken blev det ater för fader. Att jämföra med hindi pita (traditionellt ord, annars säger de papa som alla andra). Man kan alltså säga att uttalet av P försvinner framför hård vokal i de keltiska språken. K-ljudet blir på samma vis P i vissa keltiska språk framför mjuk vokal.
Ett litet ord om bilden jag har satt in ovan. Den visar en keltisk krigare i full färd med att anfalla motståndare. Det är inte en helt sann bild. Det är sant att många keltiska arméer hade såna här krigare som med berått mod kastade sej rätt in bland fienden men de var få och stod alltid längst fram, redo att offra sej för sin gud. Såna människor har alltid funnits och utnyttjats av ledarna för att skrämma motståndarna. Resten av arméerna förde sej som alla andra arméer vid den här tiden, med raka strikta led som taktfast tågade mot fienden.
Nästa gång handlar det om de italiska språken.
"Every election is a sort of advance auction sale of stolen goods."
måndag 10 december 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tolv - Språkens framtid
Hur ser framtiden ut för de indoeuropeiska språken? Kommer alla att överleva? Vilka kommer att dominera på samma sätt som engelskan och franskan har gjort? Vi ser hur språken har utvecklats bara under 1900-talet trots standardisering av skriftspråken och talspråken. Vi har exempel på det i hur ord har använts olika. Grym är ett sånt ord. Ordet betyder egentligen våldsam och elak. I sitt ursprung bär det med sej betydelsen dundrande och verkar vara ett ord som bäst beskriver ett åskväder som under sin färd för en massa oväsen.
Att det kommit att bli ett förstärkningsord (exempel: en grym spelning) är för en såpass ung människa som jag är lite dumt eftersom ordet ju bär med sej en sån betydelse av våld och förstörelse. En grym spelning betyder att bandet förstörde alla instrument och slog sönder scenen, inte spelade jättebra. De som använder grym som förstärkning vet inte vad ordet betyder, delvis för att skolan inte lär ut nåt viktigt längre och delvis att skolan inte lär eleverna att tänka kritiskt och att lära sej titta efter alternativa lösningar på ett problem.
Det är förmodligen gott om felaktiga utvecklingar av ords betydelser genom åren. Det är därför vi kan se ett sånt ord som tjusa, som från början betydde välja, välja ut eller förtrolla, nu enbart betyder att glädja, betvinga, förtrolla. Frågan är dock om det rör sej om felaktig användning som gjort att tjusa ändrat betydelse. Det får vi kanske aldrig veta för det är så länge sen förändringen av ordet påbörjades.
Men låt oss bortse från felaktiga utvecklingar av språken och se till hur språken utvecklas fram och tillbaka. Det är andra utvecklingar som sker inom språken, t ex hur genus och kasus utvecklas såsom jag redan berättat hur grekiskan blivit av med många av sina kasus, från sju kasus för ca 3500 år sen till dagens fyra. Utvecklingen går mot en förenkling av språken, på gott och ont. Jag har inget emot det, bara inte orden genomgår en sån radikal förändring så att ingen vet vad ordet egentligen betyder, som grym ovan. Grym är ett adjektiv som syftar på nåt våldsamt, nåt elakt eller ödesmättat. Den användning vissa utsätter ordet för idag är inte utveckling, det är inveckling. Sånt försvårar ordens evolution.
Jag skulle i övrigt säga att språken inte riktigt dör ut, de utvecklas till nåt nytt. Deras grund finns kvar i det språk som ersatte dom. Vad som än talades i Norden före svenskan, norskan, danskan osv så lever det, eller dom, kvar i de moderna språken i form av ord, ordspråk, olika sätt att resonera samt i våra traditioner. Så även om vissa möjligen ser ett hot mot våra språk finns de säkert kvar ändå långt efter att vi är borta. Sen att de stora dragen är borta är en helt annan sak. Spåren finns kvar, det är det viktigaste.
Nästa gång handlar det om de keltiska språken.
"Det är skrattet som får jorden att snurra så bered dej på en lång natt"
Att det kommit att bli ett förstärkningsord (exempel: en grym spelning) är för en såpass ung människa som jag är lite dumt eftersom ordet ju bär med sej en sån betydelse av våld och förstörelse. En grym spelning betyder att bandet förstörde alla instrument och slog sönder scenen, inte spelade jättebra. De som använder grym som förstärkning vet inte vad ordet betyder, delvis för att skolan inte lär ut nåt viktigt längre och delvis att skolan inte lär eleverna att tänka kritiskt och att lära sej titta efter alternativa lösningar på ett problem.
Det är förmodligen gott om felaktiga utvecklingar av ords betydelser genom åren. Det är därför vi kan se ett sånt ord som tjusa, som från början betydde välja, välja ut eller förtrolla, nu enbart betyder att glädja, betvinga, förtrolla. Frågan är dock om det rör sej om felaktig användning som gjort att tjusa ändrat betydelse. Det får vi kanske aldrig veta för det är så länge sen förändringen av ordet påbörjades.
Men låt oss bortse från felaktiga utvecklingar av språken och se till hur språken utvecklas fram och tillbaka. Det är andra utvecklingar som sker inom språken, t ex hur genus och kasus utvecklas såsom jag redan berättat hur grekiskan blivit av med många av sina kasus, från sju kasus för ca 3500 år sen till dagens fyra. Utvecklingen går mot en förenkling av språken, på gott och ont. Jag har inget emot det, bara inte orden genomgår en sån radikal förändring så att ingen vet vad ordet egentligen betyder, som grym ovan. Grym är ett adjektiv som syftar på nåt våldsamt, nåt elakt eller ödesmättat. Den användning vissa utsätter ordet för idag är inte utveckling, det är inveckling. Sånt försvårar ordens evolution.
Jag skulle i övrigt säga att språken inte riktigt dör ut, de utvecklas till nåt nytt. Deras grund finns kvar i det språk som ersatte dom. Vad som än talades i Norden före svenskan, norskan, danskan osv så lever det, eller dom, kvar i de moderna språken i form av ord, ordspråk, olika sätt att resonera samt i våra traditioner. Så även om vissa möjligen ser ett hot mot våra språk finns de säkert kvar ändå långt efter att vi är borta. Sen att de stora dragen är borta är en helt annan sak. Spåren finns kvar, det är det viktigaste.
Nästa gång handlar det om de keltiska språken.
"Det är skrattet som får jorden att snurra så bered dej på en lång natt"
onsdag 5 december 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del elva - Mykene och den tidiga grekiskan
Längst söderut på Balkan finns den grekiska sfären och med den det grekiska språken. Jag säger språken eftersom det är svårt att tala om detta som ett enda språk. Historiskt sett har det också varit en enda röra av språk liksom i resten av Balkanområdet. Av de få lingvistiska spår som finns från tiden före antikens dagar att döma verkar grekiskan vara sprungen ur en någorlunda gemensam språklig föregångare som de illyriska språken och makedoniskan. Möjligen kan också vissa språk i vad som idag är Italien räknas hit, såsom de messapiska språken, vars ursprung och katalogisering inom den indoeuropeiska språksfären är svårtydd.
Grekiskan och makedoniskan tycks vara en egen gren på det indoeuropeiska språkträdet med liknande ord och grammatik. De har också likheter med illyriskan i alla dess former och även om de tycktes ha olika kulturer och sätt att se på omgivningen så verkar de i grunden ha språk som liknar varandra mer än de är olika, åtminstone när de förekommer i skrift första gången. Om det beror på inbördes påverkan eller är ett resultat av ett gemensamt förflutet är svårt att säga. Därmed går vi in på Mykene och den tidigaste accepterat grekiska kulturen vi känner till.
Mykene var en gång den största och starkaste staden i hela det hellenska området. Deras rike växte fram på norra Peloponnesos för ca 3700 år sen och ganska snart hade de tagit till sej skriften och med denna kunskap skapade de världens tristaste skriftverk, inventarielistor och statistik över allt som var lagrat i förråd och lagerlokaler. Deras influenser sträckte sej ända till Kreta där den Minoiska kulturen fanns vid denna tid. Det var under deras tid som grekernas största folk som kriget med Troja utkämpades, ca 1200 före vår tideräknings början (f v t).
Kort efter detta krig mot Troja gick även Mykene under, tillsammans med många andra stater vid samma tid. Nästan hela Medelhavet föll samman vid den här tiden. En del av detta kan skyllas på de så kallade Sjöfolken, som jag har skrivit om tidigare. Denna samling av folkslag som tycks ha farit omkring och orsakat elände och undergång lite varstans är fortfarande till stora delar oidentifierad. Det saknas förstås inte teorier kring vilka de kan ha varit.
Skriftspråket man använde sej av var influerat av det Minoiska skriftspråket på Kreta och man började skriva med deras tecken på allvar nån gång ca 1500 f v t. Det språk man talade i Mykene kallas mykensk grekiska och var, förstås, ganska lik den klassiska grekiskan men hade kvar fler drag av de ursprungliga ljuden från det gemensamma ursprunget för alla indoeuropeiska språk, vilket också var väntat. Den mykenska grekiskan hade sju kasus, vilket skiljer den från sin sentida avläggare, den klassiska grekiskan som hade fem. Dagens grekiska har fyra. Det sammanfaller med att svenskans kasus har minskat till i stort sett inga alls idag från att ha haft fyra för ca 1000 år sen. De ursprungliga åtta i det ursprungliga indoeuropeiska samspråket; nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, lokativ, ablativ, instrumentalis samt vokativ, har smält samman till dagens mer effektiva språkbruk och det är bland annat denna utveckling som gör att vi kan rekonstruera det gemensamma urindoeuropeiska språket. Det och att ljuden, fonemen, som bygger upp våra ord har utvecklats genom seklerna och millennierna, genom såväl påverkan från andra språk som utveckling rent fysiskt i våra munnar och struphuvuden.
Efter att Mykene och andra stater föll på 1100-talet f v t finns få skriftliga belägg i denna del av världen och det är inte förrän på 800-talet f v t som man tar upp skrivandet på allvar igen, då med influenser från feniciskt skriftspråk. Det moderna grekiska språket uppstod under medeltiden och renässansen när landet först var ockuperat av korstågsfarare, sen av turkar.
Till sist vill jag ta upp orden grek och hellen. Det första ordet är vad vi kallar grekerna, efter en stam bosatt i södra Italien som talade grekiska. Detta ord tycks vara svårtytt emedan ordet förekommer hos Aristoteles på 300-talet f v t som beteckningen på alla greker men flera sekler före honom användes ordet endast om folk från staden Graia (vilket kan betyda den grå staden) i landskapet Beotien, en bit från Aten. Ordet hellen var från början beteckningen för folk från landskapet Tessalien (även Thessalien). Båda dessa beteckningar kom under romartiden att beteckna det vi idag kallar greker så det är inte mer rätt eller fel att använda endera beteckningen. Säg Grekland eller Hellas om du vill.
Nästa del handlar om språkens framtid.
"Vi har vår i luften. Var har ni er?"
Grekiskan och makedoniskan tycks vara en egen gren på det indoeuropeiska språkträdet med liknande ord och grammatik. De har också likheter med illyriskan i alla dess former och även om de tycktes ha olika kulturer och sätt att se på omgivningen så verkar de i grunden ha språk som liknar varandra mer än de är olika, åtminstone när de förekommer i skrift första gången. Om det beror på inbördes påverkan eller är ett resultat av ett gemensamt förflutet är svårt att säga. Därmed går vi in på Mykene och den tidigaste accepterat grekiska kulturen vi känner till.
 |
| Lejonporten i det forna Mykene. Bild från Wikipedia. |
Mykene var en gång den största och starkaste staden i hela det hellenska området. Deras rike växte fram på norra Peloponnesos för ca 3700 år sen och ganska snart hade de tagit till sej skriften och med denna kunskap skapade de världens tristaste skriftverk, inventarielistor och statistik över allt som var lagrat i förråd och lagerlokaler. Deras influenser sträckte sej ända till Kreta där den Minoiska kulturen fanns vid denna tid. Det var under deras tid som grekernas största folk som kriget med Troja utkämpades, ca 1200 före vår tideräknings början (f v t).
Kort efter detta krig mot Troja gick även Mykene under, tillsammans med många andra stater vid samma tid. Nästan hela Medelhavet föll samman vid den här tiden. En del av detta kan skyllas på de så kallade Sjöfolken, som jag har skrivit om tidigare. Denna samling av folkslag som tycks ha farit omkring och orsakat elände och undergång lite varstans är fortfarande till stora delar oidentifierad. Det saknas förstås inte teorier kring vilka de kan ha varit.
Skriftspråket man använde sej av var influerat av det Minoiska skriftspråket på Kreta och man började skriva med deras tecken på allvar nån gång ca 1500 f v t. Det språk man talade i Mykene kallas mykensk grekiska och var, förstås, ganska lik den klassiska grekiskan men hade kvar fler drag av de ursprungliga ljuden från det gemensamma ursprunget för alla indoeuropeiska språk, vilket också var väntat. Den mykenska grekiskan hade sju kasus, vilket skiljer den från sin sentida avläggare, den klassiska grekiskan som hade fem. Dagens grekiska har fyra. Det sammanfaller med att svenskans kasus har minskat till i stort sett inga alls idag från att ha haft fyra för ca 1000 år sen. De ursprungliga åtta i det ursprungliga indoeuropeiska samspråket; nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, lokativ, ablativ, instrumentalis samt vokativ, har smält samman till dagens mer effektiva språkbruk och det är bland annat denna utveckling som gör att vi kan rekonstruera det gemensamma urindoeuropeiska språket. Det och att ljuden, fonemen, som bygger upp våra ord har utvecklats genom seklerna och millennierna, genom såväl påverkan från andra språk som utveckling rent fysiskt i våra munnar och struphuvuden.
Efter att Mykene och andra stater föll på 1100-talet f v t finns få skriftliga belägg i denna del av världen och det är inte förrän på 800-talet f v t som man tar upp skrivandet på allvar igen, då med influenser från feniciskt skriftspråk. Det moderna grekiska språket uppstod under medeltiden och renässansen när landet först var ockuperat av korstågsfarare, sen av turkar.
Till sist vill jag ta upp orden grek och hellen. Det första ordet är vad vi kallar grekerna, efter en stam bosatt i södra Italien som talade grekiska. Detta ord tycks vara svårtytt emedan ordet förekommer hos Aristoteles på 300-talet f v t som beteckningen på alla greker men flera sekler före honom användes ordet endast om folk från staden Graia (vilket kan betyda den grå staden) i landskapet Beotien, en bit från Aten. Ordet hellen var från början beteckningen för folk från landskapet Tessalien (även Thessalien). Båda dessa beteckningar kom under romartiden att beteckna det vi idag kallar greker så det är inte mer rätt eller fel att använda endera beteckningen. Säg Grekland eller Hellas om du vill.
Nästa del handlar om språkens framtid.
"Vi har vår i luften. Var har ni er?"
torsdag 29 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tio - Indien
Indien har en särställning bland de indoeuropeiska språken. Här finns nämligen den största enskilda samlingen av språk inom denna språkfamilj. Totalt är det långt över en miljard människor som talar ett indoariskt språk, som det kallas. Varje enskilt språk är förvånansvärt lika varandra, med några undantag, och det beror på att många av dom har sitt ursprung i ett och samma språk, sanskrit. Sanskrit är ett av de första indoeuropeiska språken som skrevs ner, endast hettitiska och mykensk grekiska är belagda före i historien. Sanskrit var de lärdes, prästernas språk, vanligt folks version av samma språk kallades prakrit. Från prakrit utvecklades språket apabhramsa vilket mynnade ut i följande moderna språk: hindi/urdu, bengali, punjabi, marathi, gujarti, nepali, oriya och sinhala.
Prakrit i sej var ett ganska "högdraget" språk eftersom det var ett språk för handelsmän och med tiden kom även prakrit att sönderfalla i diverse dialekter. Det mest framstående av dessa blev alltså apabhramsa som gav upphov till dagens språk.
Det finns andra språkfamiljer i Indien, dravidiska, tibeto-burmesiska, austroasiatiska och några olika isolerade språk som inte är besläktade med någon av dessa. Totalt talas över 1600 språk och dialekter i Indien med omnejd. De dravidiska språken, där bland annat tamilska ingår, har under de ca 4000 år som gått sen de indoeuropeiska språken introducerades i norra Indien påverkat och, påverkats av, framför allt sanskrit och prakrit. Denna påverkan har främst gått från de sanskrittalande till de tamilsktalande vilket fått till följd att uttalet av olika ord i respektive språk har blivit mer lika. De dravidiska språken har tagit över mycket av de indoeuropeiska språkens ordförråd medan de senare har tagit över mycket av de förras syntax och fonetik.
Draviderna är mycket mörkare än arierna, en del mörkare än de i mellersta Afrika, som annars anses ha den mörkaste hyn på jorden. På den punkten har den genetiska beblandningen inte varit så stor. Det är mest i skärningspunkten mellan de olika språkfamiljerna som blandning äger rum.
De indoeuropeiska språken i Indien hör till en grupp som kallas indoariska språkgruppen. Det är en undergrupp till den indoiranska språkgruppen, där persiska (farsi), kurdiska och liknande språk också ingår. Språken i Pakistan och Afghanistan är en sorts mellanting mellan de iranska och indoariska språken, kallade nuristanispråk. De återkommer vi till så småningom. Ordet arisk (arya) betyder för övrigt ädel på fornpersiska och sanskrit.
Jag hoppas att detta har sporrat läsaren till att intressera sej för denna subkontinent och dess språk. I nästa del återvänder vi till Europa och det tidiga Grekland. अच्छी तरह से जीते!
"Arbete fascinerar mig. Jag kan stå i timmar och se på när andra arbetar."
Prakrit i sej var ett ganska "högdraget" språk eftersom det var ett språk för handelsmän och med tiden kom även prakrit att sönderfalla i diverse dialekter. Det mest framstående av dessa blev alltså apabhramsa som gav upphov till dagens språk.
Det finns andra språkfamiljer i Indien, dravidiska, tibeto-burmesiska, austroasiatiska och några olika isolerade språk som inte är besläktade med någon av dessa. Totalt talas över 1600 språk och dialekter i Indien med omnejd. De dravidiska språken, där bland annat tamilska ingår, har under de ca 4000 år som gått sen de indoeuropeiska språken introducerades i norra Indien påverkat och, påverkats av, framför allt sanskrit och prakrit. Denna påverkan har främst gått från de sanskrittalande till de tamilsktalande vilket fått till följd att uttalet av olika ord i respektive språk har blivit mer lika. De dravidiska språken har tagit över mycket av de indoeuropeiska språkens ordförråd medan de senare har tagit över mycket av de förras syntax och fonetik.
Draviderna är mycket mörkare än arierna, en del mörkare än de i mellersta Afrika, som annars anses ha den mörkaste hyn på jorden. På den punkten har den genetiska beblandningen inte varit så stor. Det är mest i skärningspunkten mellan de olika språkfamiljerna som blandning äger rum.
 |
| De indoariska språkens utbredning i Indien, Nepal, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, Maldiverna och Afghanistan. |
De indoeuropeiska språken i Indien hör till en grupp som kallas indoariska språkgruppen. Det är en undergrupp till den indoiranska språkgruppen, där persiska (farsi), kurdiska och liknande språk också ingår. Språken i Pakistan och Afghanistan är en sorts mellanting mellan de iranska och indoariska språken, kallade nuristanispråk. De återkommer vi till så småningom. Ordet arisk (arya) betyder för övrigt ädel på fornpersiska och sanskrit.
Jag hoppas att detta har sporrat läsaren till att intressera sej för denna subkontinent och dess språk. I nästa del återvänder vi till Europa och det tidiga Grekland. अच्छी तरह से जीते!
"Arbete fascinerar mig. Jag kan stå i timmar och se på när andra arbetar."
torsdag 22 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del nio - Tocharerna
Tocharer, det är inget vanligt ord att använda ens bland forskare. Det är namnet på ett folk vars språk talades ända fram till ca 1200 år sen i det inre av Asien, närmare bestämt Östturkestan, i det som idag ockuperas av Kina. Språkets namn är kanske felbenämnt eftersom det verkar röra sej om två närbesläktade dialekter som var och en för sej tycks ha kallats olika. Tochariska A (det i öst) kan kallas tochariska medan Tochariska B (det i väst) mer kan kallas kucheanska.
Fyndet av tochariska texter och dechiffreringen av dessa i början av 1900-talet störde språkforskarna då man dittills hade trott att uppdelningen mellan centum och satem (som jag beskrivit tidigare i del tre) var en typiskt öst-västlig med satem i öst och centum i väst. De tochariska texterna och kopplingen till äldre kulturer i trakten har fått forskarna att teoretisera att centum snarare är den ursprungliga formen för ord och satem är en modernare utveckling som inte alla språk har kommit till. Slaverna talar satemspråk som inte riktigt har utvecklats färdigt medan alla övriga europeiska språk är kvar i centumstadiet. Därför är det intressant att se tocharerna och deras språk mot denna bakgrundsinformation.
Man kopplar ofta ihop tocharerna, som beskrivs som ljushyade med blont eller rött hår av samtiden på 600-talet, med den kultur i trakten som föregår dom med ca 1500 år i sina äldsta gravar ner till ca 400 år i de yngsta. Bland dessa gravar har man hittat ismumier i Tarimbäckenet. Det tycks stämma överens med den DNA-profil som gjorts på folket i trakten idag, som visserligen talar ett annat språk nu men som ändå inte har ändrats rörande generna. Förekomsten av dessa människor begravda här för mellan 3000-4000 år sen har blivit en form av irritation för kineserna som inte velat se att någon varit före dom med diverse innovationer såsom hjulet, vagnen, akupunktur och vissa former av metallproduktion (järn och stål). Det finns nämligen indikationer på detta i och med att vissa kinesiska texter (motvilligt) nämner detta förhållande.
Den kultur jag nämner, Afanasevokulturen, följdes av en rad arkeologiska kulturer som i tur och ordning kallades Karasuk, Tagar och Tashtyk. Dessa påföljande kulturer var alltså de viktigaste kulturbärarna i det inre av Asien fram till kinesernas intåg på den historiska scenen på 200-talet. Det verkar onekligen som att mycket av det vi anser vara kinesiskt kanske har uppkommit längre västerut och förts till kineserna, istället för tvärtom. Frågan är vad de allra mest rabiata sinologerna tycker om detta.
Nästa gång handlar det om språken i Indien.
"Dagen har ögon, natten har öron."
Fyndet av tochariska texter och dechiffreringen av dessa i början av 1900-talet störde språkforskarna då man dittills hade trott att uppdelningen mellan centum och satem (som jag beskrivit tidigare i del tre) var en typiskt öst-västlig med satem i öst och centum i väst. De tochariska texterna och kopplingen till äldre kulturer i trakten har fått forskarna att teoretisera att centum snarare är den ursprungliga formen för ord och satem är en modernare utveckling som inte alla språk har kommit till. Slaverna talar satemspråk som inte riktigt har utvecklats färdigt medan alla övriga europeiska språk är kvar i centumstadiet. Därför är det intressant att se tocharerna och deras språk mot denna bakgrundsinformation.
Man kopplar ofta ihop tocharerna, som beskrivs som ljushyade med blont eller rött hår av samtiden på 600-talet, med den kultur i trakten som föregår dom med ca 1500 år i sina äldsta gravar ner till ca 400 år i de yngsta. Bland dessa gravar har man hittat ismumier i Tarimbäckenet. Det tycks stämma överens med den DNA-profil som gjorts på folket i trakten idag, som visserligen talar ett annat språk nu men som ändå inte har ändrats rörande generna. Förekomsten av dessa människor begravda här för mellan 3000-4000 år sen har blivit en form av irritation för kineserna som inte velat se att någon varit före dom med diverse innovationer såsom hjulet, vagnen, akupunktur och vissa former av metallproduktion (järn och stål). Det finns nämligen indikationer på detta i och med att vissa kinesiska texter (motvilligt) nämner detta förhållande.
Den kultur jag nämner, Afanasevokulturen, följdes av en rad arkeologiska kulturer som i tur och ordning kallades Karasuk, Tagar och Tashtyk. Dessa påföljande kulturer var alltså de viktigaste kulturbärarna i det inre av Asien fram till kinesernas intåg på den historiska scenen på 200-talet. Det verkar onekligen som att mycket av det vi anser vara kinesiskt kanske har uppkommit längre västerut och förts till kineserna, istället för tvärtom. Frågan är vad de allra mest rabiata sinologerna tycker om detta.
Nästa gång handlar det om språken i Indien.
"Dagen har ögon, natten har öron."
söndag 18 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del åtta - Språken och den religiösa dimensionen
Kan språket säga oss nånting om det religiösa och vice versa? Det finns tre gemensamma ord för gud i nästan alla indoeuropeiska språk, as, Tyr och gud. Det förra finns framför allt i sammansatta ord som åska (vilket betyder ungefär gudaåkning och syftar på Tors färd i sin vagn med bockarna och hammaren Mjölner) och är släkt med ande. Det andra finns idag endast kvar i gudanamnet Tyr i de germanska språken. Det betyder den skinande, den klara, den ljusa och tycks höra ihop med ord som syftar på himlen liksom föregående ord, fast den klara himlen.
Det tredje ordet, gud, är visserligen specifikt för de germanska språket men dess form tyder på ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Det har förts till ord som betyder åkalla, framkalla, bedja men även skräckinjagande eller frambringa är förslag som framförts. Så man kan alltså tänka sej att den gud man vill följa är antingen den man vill be om nåt, eller så finner man denne skräckinjagande och skrämmer folk med denne. Till sist tänker man sej guden som ens anfader/anmoder.
Jag gillar frambringaren bäst för det är konstaterat att de flesta kulturer har en förfäderskult och dessa förfäder blir ofta upphöjda till gudar av ättlingarna. Man offrade till dom så man gav marken åter vad den en gång hade skapat. Ordet gud skulle då vara släkt med verbet gjuta. Gud var neutrum ända fram till 1500-talet då den maskulina formen som mer mindre gjorde gud till ett namn vann. Det var också då föreställningen om en enda gud tog över totalt i folks sinnen. Överheten hade då lyckats få med i stort sett alla på föreställningen om Vite Krist.
Det finns förstås möjligheten att ordet gud är en blandning av alla dessa ord. En skräckinjagande förfader man åkallar. Orden smälte samman till ett enda. Ordet as användes av de olika folken för sina egna högsta gudar och ordet gud verkar enbart ha använts om gudar i gemen. Ordet bakom Tyr verkar helt ha tappat betydelse och bara använts om guden ifråga samt som namn på en dag i veckan, tisdag.
Så vad säger detta oss? Kan man på grundval av dessa ord säga att vad som styrde de indoeuropeiska folkens religiösa liv? Den gemensamma nämnaren har redan nämnts, nämligen åskguden, men det finns en gemensam nämnare till, jordbrukar- och fruktbarhetsguden eller motsvarande gudinnan. Hos germanerna kallas han den förste, Frej (vars namn just betyder den förste, den främste), hos romarna kallades han Saturnus, kelterna hade en uppsjö fertilitetsgudar med ofta samma funktioner och grekerna kallade honom Kronos. Annars hade grekerna tagit till sej den anatoliska gudinnan Demeter som huvudansvarig för jordbruket. Den ursprungliga personifikationen av naturen, marken för grekerna var Gaia, vilket betyder jord.
Vad dessa ord betyder är i vissa fall oklart men jag kan tänka mej att de har med jordbruk och generell fruktbarhet att göra. De hade alla en oerhört stor betydelse bland de indoeuropeiska folk vi känner till, liksom herdegudarna och de formade tillsammans med krigargudarna och överguden med sina präster en bild som vi känner väl till, treenigheten.
Det är just treenigheten är den främsta gemensamma nämnaren. Den beskriver ett samhälle uppbyggt på tre olika samhällsskikt; präster, krigare och bönder. Det fanns ingen speciell samhällsstege man kunde klättra på, ingen var således förmer än någon annan men man var mer eller mindre fast i sina roller i samhället. Exakt hur detta samhälle såg ut från början vet man inte men det existerade i många samhällen fram till medeltidens införande av klassamhällen.
Gudarna är alltså en återspegling av de samhällen som vi idag kallar indoeuropeiska och som tycks ha vuxit fram under ett antal sekler för mer än 5000 år sen, kanske uppemot 8000 år sen. De är skapta av människor som vill stabilitet i tillvaron och då sett att om de tillbad en gudom så skulle inga oförutsedda saker hända. Det som ändå hände sågs som ett tecken på att gudarna var vredgade med dom. Varje samhällsskikt hade sina gudar och de tolererades av de andra skikten, även om man inte tillbad de andra skiktens gudar.
Så vill man förstå de indoeuropeiska samhällena är det bara att kolla in gudarna och gudinnorna för deras verksamhet speglar alltså vad folk gjorde. Det visar också hur språken fungerade ihop med resten av samhället. Det visar sej nämligen att de indoeuropeiska språken i många områden var elitens språk. Denna elit ville att folket i gemen skulle tala deras språk med dom vid frågor om skatt, krig och religiösa angelägenheter. I övrigt fick de sköta sej själva.
I andra områden, centrala Europa och större delen av västra Asien var tydligen folket och eliten av samma stam vilket inte innebar några större problem språkmässigt. Men det ska sägas att eliten lika många gånger verkade ha talat ett indoeuropeiskt språk medan vanligt folk talade ett annat indoeuropeiskt. Hur det såg ut långt tillbaka i tiden är svårt att säga. Vi kan på sin höjd spekulera, vilket är vanskligt. Vi har ju inga skriftliga källor från tiden före greker, romare och enstaka keltiska skrifter.
Nästa gång handlar det om tocharerna.
"I öknen duger vilket vatten som helst."
Det tredje ordet, gud, är visserligen specifikt för de germanska språket men dess form tyder på ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Det har förts till ord som betyder åkalla, framkalla, bedja men även skräckinjagande eller frambringa är förslag som framförts. Så man kan alltså tänka sej att den gud man vill följa är antingen den man vill be om nåt, eller så finner man denne skräckinjagande och skrämmer folk med denne. Till sist tänker man sej guden som ens anfader/anmoder.
Jag gillar frambringaren bäst för det är konstaterat att de flesta kulturer har en förfäderskult och dessa förfäder blir ofta upphöjda till gudar av ättlingarna. Man offrade till dom så man gav marken åter vad den en gång hade skapat. Ordet gud skulle då vara släkt med verbet gjuta. Gud var neutrum ända fram till 1500-talet då den maskulina formen som mer mindre gjorde gud till ett namn vann. Det var också då föreställningen om en enda gud tog över totalt i folks sinnen. Överheten hade då lyckats få med i stort sett alla på föreställningen om Vite Krist.
Det finns förstås möjligheten att ordet gud är en blandning av alla dessa ord. En skräckinjagande förfader man åkallar. Orden smälte samman till ett enda. Ordet as användes av de olika folken för sina egna högsta gudar och ordet gud verkar enbart ha använts om gudar i gemen. Ordet bakom Tyr verkar helt ha tappat betydelse och bara använts om guden ifråga samt som namn på en dag i veckan, tisdag.
Så vad säger detta oss? Kan man på grundval av dessa ord säga att vad som styrde de indoeuropeiska folkens religiösa liv? Den gemensamma nämnaren har redan nämnts, nämligen åskguden, men det finns en gemensam nämnare till, jordbrukar- och fruktbarhetsguden eller motsvarande gudinnan. Hos germanerna kallas han den förste, Frej (vars namn just betyder den förste, den främste), hos romarna kallades han Saturnus, kelterna hade en uppsjö fertilitetsgudar med ofta samma funktioner och grekerna kallade honom Kronos. Annars hade grekerna tagit till sej den anatoliska gudinnan Demeter som huvudansvarig för jordbruket. Den ursprungliga personifikationen av naturen, marken för grekerna var Gaia, vilket betyder jord.
Vad dessa ord betyder är i vissa fall oklart men jag kan tänka mej att de har med jordbruk och generell fruktbarhet att göra. De hade alla en oerhört stor betydelse bland de indoeuropeiska folk vi känner till, liksom herdegudarna och de formade tillsammans med krigargudarna och överguden med sina präster en bild som vi känner väl till, treenigheten.
Det är just treenigheten är den främsta gemensamma nämnaren. Den beskriver ett samhälle uppbyggt på tre olika samhällsskikt; präster, krigare och bönder. Det fanns ingen speciell samhällsstege man kunde klättra på, ingen var således förmer än någon annan men man var mer eller mindre fast i sina roller i samhället. Exakt hur detta samhälle såg ut från början vet man inte men det existerade i många samhällen fram till medeltidens införande av klassamhällen.
Gudarna är alltså en återspegling av de samhällen som vi idag kallar indoeuropeiska och som tycks ha vuxit fram under ett antal sekler för mer än 5000 år sen, kanske uppemot 8000 år sen. De är skapta av människor som vill stabilitet i tillvaron och då sett att om de tillbad en gudom så skulle inga oförutsedda saker hända. Det som ändå hände sågs som ett tecken på att gudarna var vredgade med dom. Varje samhällsskikt hade sina gudar och de tolererades av de andra skikten, även om man inte tillbad de andra skiktens gudar.
Så vill man förstå de indoeuropeiska samhällena är det bara att kolla in gudarna och gudinnorna för deras verksamhet speglar alltså vad folk gjorde. Det visar också hur språken fungerade ihop med resten av samhället. Det visar sej nämligen att de indoeuropeiska språken i många områden var elitens språk. Denna elit ville att folket i gemen skulle tala deras språk med dom vid frågor om skatt, krig och religiösa angelägenheter. I övrigt fick de sköta sej själva.
I andra områden, centrala Europa och större delen av västra Asien var tydligen folket och eliten av samma stam vilket inte innebar några större problem språkmässigt. Men det ska sägas att eliten lika många gånger verkade ha talat ett indoeuropeiskt språk medan vanligt folk talade ett annat indoeuropeiskt. Hur det såg ut långt tillbaka i tiden är svårt att säga. Vi kan på sin höjd spekulera, vilket är vanskligt. Vi har ju inga skriftliga källor från tiden före greker, romare och enstaka keltiska skrifter.
Nästa gång handlar det om tocharerna.
"I öknen duger vilket vatten som helst."
fredag 9 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sex - Språken, traditionerna och kulturen
De indoeuropeiska språken är rätt lika i vissa avseenden, nämligen namnen på olika kulturella och traditionstyngda beteckningar. Detta upptäcktes tidigt av de olika folken själva när de väl etablerat sej i en viss trakt. Men framför allt var det arbeten på 1800-talet av bl a bröderna Grimm med flera som ledde fram till vår definitiva förståelse av kopplingen mellan språk och kultur, inte bara för de indoeuropeiska språken. Åtminstone trodde de då att de hade en förståelse mellan språk och kultur. Det har visat sej att den visserligen är stark men inte så stark att den överbryggar allt. Man trodde t ex att när ett språk dog ut var det för att hela folk hade dött ut. Riktigt så enkelt är det dock inte, har det visat sej.
Många gånger har ett språk från den styrande eliten varit så starkt att det helt enkelt raderat ut det ursprungliga språket. Ibland är det tvärtom, som i fallet med ostrogoterna som slog sej ner i norra Afrika (ung. dagens Tunisien och östra Algeriet) på 400-talet där de gjorde sej till herrar en kortare tid innan arabernas kom och det enda spåren av dom är att vissa än idag är blåögda och har lite ljusare hår än resten av befolkningen. Alla är inte slavättlingar i denna del av världen som är blonda och blåögda. Av det gotiska språket finns inte ett enda spår. Det är därför det är farligt att som Gimbutas och Renfrew så (närmast) självsäkert peka ut vissa arkeologiska lämningar som varande tecken på indoeuropeiska folks rörelser över jordytan.
Personligen var jag förr en anhängare av Colin Renfrews vågfrontsteori, dvs att de indoeuropeiska språken fördes med jordbruket som en idé under den neolitiska stenåldern för ca 7000 år sen med utgångspunkt i dagens Anatolien. Jag var mer eller mindre motståndare till Marija Gimbutas kurganhypotes, den som går ut på att indoeuropeiska folk spridit de olika språken under senare delen av stenåldern, precis innan bronsålderns början för ca 4000-5000 år sen, med utgångspunkt i dagens Ukraina. Jag är det fortfarande men jag har även glidit ifrån vågfrontsteorin för jag anser numera att jordbruket allena inte var avgörande för spridningen av de indoeuropeiska språken. Det vore att underkänna andra folk som talade andra språk i regionen då jordbruk nämns bland sumerer, babylonier och egyptier redan för 5000-6000 år sen. Inget av dessa folk talade nåt indoeuropeiskt språk.
Kurganhypotesen kan å sin sida inte förklara alla skillnaderna som existerar mellan de olika indoeuropeiska språkgrupperna. Avstånden i sej mellan de olika språkgrupperna av idag kan förstås förklara en del, de har ju levat i relativ isolering från varandra de senaste 3000 åren, men det finns tecken som tyder på att skillnaderna var relativt stora redan innan dess.
T ex var hettiternas och andra anatoliska folks språk redan klart distinkta från de mykenska grekernas språk för ca 3500 år sen. Hettiterna var förresten främlingar i Anatolien, varifrån de kom är oklart eftersom de bara nämnde att de var främlingar. Så stora var skillnaderna att de inte utan hjälp av tolk kunde prata med varandra. Jag är tämligen säker på att det krävs mer än ca 1000-2000 år för att utveckla dessa skillnader. Jag är mer anhängare av teorin att ursprunget till de indoeuropeiska språken är att finnas ännu längre bort än Renfrews Anatolien och Gimbutas ukrainska stäpper. Jag skulle vilja förlägga det ursprunget till Kaspiska havet, runtom hela sjön.
Spridningen av de indoeuropeiska språken har skett på många olika vis. Den första vågen tror jag var med vanliga jägare och samlare. Den andra vågen med herdar och tidiga jordbrukare, tredje vågen med jordbrukare av det mer klassiska snittet, fjärde vågen med mer lösliga sällskap som mest var ute efter land att styra. Det kan förstås ha skett lite annorlunda, de lösliga sällskapen kan ha kommit när som helst. Min poäng är att man med DNA-teknik kommit så långt som att man vet att de allra flesta som talar ett indoeuropeiskt språk hör till haplogrupperna I1, R1 och G för Y-kromosom-DNA (Y-DNA) och H, I, K, R och U (som alla är undergrupper till N) för mitokondrie-DNA (MT-DNA). Det gemensamma ursprunget för alla dessa är ett ungefärligt område sydöst om Anatolien, nära Kaspiska havets södra strand.
Problemet är att många andra som inte talar ett indoeuropeiskt språk också ingår i dessa haplogrupper och gör det lika naturligt som alla andra. Baskerna är ett sånt exempel. Dessutom finns det andra haplogrupper som visserligen är mindre spridda men som inte desto mindre är såpass vanliga att de bör nämnas. T är en MT-DNA-grupp som förekommer i viss mängd kring Östersjöns stränder men totalt färre än 10 % av alla européer beräknas tillhöra den här gruppen. Många kungligheter tillhör T-gruppen och ska man gå på det resonemang jag fört ovan är de som tillhör T-gruppen ättlingar till en elit som en gång spreds över Europa och kanske hörde till överklassen i många samhällen, möjligen under jordbrukarstenålderns höjdpunkt.
En annan mindre tätt förekommande men inte desto mindre spridd är MT-gruppen V som finns i Spanien, på Irland, bland samer i Norden samt bland berberna i Tunisien. Så även här finns svagheter som kan stjälpa den mest ambitiösa teori. Vi kommer troligen aldrig att kunna para ihop folkslag med språken helt och hållet. Ej heller kulturerna till fullo. Att religiösa yttringar och vissa traditioner stämmer överens till stora delar är förstås ett indicium för ett gemensamt ursprung men det talar tyvärr inte om var.
Nästa gång går vi vidare och undersöker de olika gemensamma traditionerna och historierna som finns bland de indoeuropeiska språkens talare.
"Just think about it for a moment: One gram of DNA can store 700 terabytes of data. That's 14,000 50-gigabyte Blu-ray discs"
Många gånger har ett språk från den styrande eliten varit så starkt att det helt enkelt raderat ut det ursprungliga språket. Ibland är det tvärtom, som i fallet med ostrogoterna som slog sej ner i norra Afrika (ung. dagens Tunisien och östra Algeriet) på 400-talet där de gjorde sej till herrar en kortare tid innan arabernas kom och det enda spåren av dom är att vissa än idag är blåögda och har lite ljusare hår än resten av befolkningen. Alla är inte slavättlingar i denna del av världen som är blonda och blåögda. Av det gotiska språket finns inte ett enda spår. Det är därför det är farligt att som Gimbutas och Renfrew så (närmast) självsäkert peka ut vissa arkeologiska lämningar som varande tecken på indoeuropeiska folks rörelser över jordytan.
Personligen var jag förr en anhängare av Colin Renfrews vågfrontsteori, dvs att de indoeuropeiska språken fördes med jordbruket som en idé under den neolitiska stenåldern för ca 7000 år sen med utgångspunkt i dagens Anatolien. Jag var mer eller mindre motståndare till Marija Gimbutas kurganhypotes, den som går ut på att indoeuropeiska folk spridit de olika språken under senare delen av stenåldern, precis innan bronsålderns början för ca 4000-5000 år sen, med utgångspunkt i dagens Ukraina. Jag är det fortfarande men jag har även glidit ifrån vågfrontsteorin för jag anser numera att jordbruket allena inte var avgörande för spridningen av de indoeuropeiska språken. Det vore att underkänna andra folk som talade andra språk i regionen då jordbruk nämns bland sumerer, babylonier och egyptier redan för 5000-6000 år sen. Inget av dessa folk talade nåt indoeuropeiskt språk.
Kurganhypotesen kan å sin sida inte förklara alla skillnaderna som existerar mellan de olika indoeuropeiska språkgrupperna. Avstånden i sej mellan de olika språkgrupperna av idag kan förstås förklara en del, de har ju levat i relativ isolering från varandra de senaste 3000 åren, men det finns tecken som tyder på att skillnaderna var relativt stora redan innan dess.
 |
| På den här bilden finns alla de områden som är intressanta för vår diskussion. Bild från bloggen Gryningens ljus. |
Spridningen av de indoeuropeiska språken har skett på många olika vis. Den första vågen tror jag var med vanliga jägare och samlare. Den andra vågen med herdar och tidiga jordbrukare, tredje vågen med jordbrukare av det mer klassiska snittet, fjärde vågen med mer lösliga sällskap som mest var ute efter land att styra. Det kan förstås ha skett lite annorlunda, de lösliga sällskapen kan ha kommit när som helst. Min poäng är att man med DNA-teknik kommit så långt som att man vet att de allra flesta som talar ett indoeuropeiskt språk hör till haplogrupperna I1, R1 och G för Y-kromosom-DNA (Y-DNA) och H, I, K, R och U (som alla är undergrupper till N) för mitokondrie-DNA (MT-DNA). Det gemensamma ursprunget för alla dessa är ett ungefärligt område sydöst om Anatolien, nära Kaspiska havets södra strand.
Problemet är att många andra som inte talar ett indoeuropeiskt språk också ingår i dessa haplogrupper och gör det lika naturligt som alla andra. Baskerna är ett sånt exempel. Dessutom finns det andra haplogrupper som visserligen är mindre spridda men som inte desto mindre är såpass vanliga att de bör nämnas. T är en MT-DNA-grupp som förekommer i viss mängd kring Östersjöns stränder men totalt färre än 10 % av alla européer beräknas tillhöra den här gruppen. Många kungligheter tillhör T-gruppen och ska man gå på det resonemang jag fört ovan är de som tillhör T-gruppen ättlingar till en elit som en gång spreds över Europa och kanske hörde till överklassen i många samhällen, möjligen under jordbrukarstenålderns höjdpunkt.
En annan mindre tätt förekommande men inte desto mindre spridd är MT-gruppen V som finns i Spanien, på Irland, bland samer i Norden samt bland berberna i Tunisien. Så även här finns svagheter som kan stjälpa den mest ambitiösa teori. Vi kommer troligen aldrig att kunna para ihop folkslag med språken helt och hållet. Ej heller kulturerna till fullo. Att religiösa yttringar och vissa traditioner stämmer överens till stora delar är förstås ett indicium för ett gemensamt ursprung men det talar tyvärr inte om var.
Nästa gång går vi vidare och undersöker de olika gemensamma traditionerna och historierna som finns bland de indoeuropeiska språkens talare.
"Just think about it for a moment: One gram of DNA can store 700 terabytes of data. That's 14,000 50-gigabyte Blu-ray discs"
onsdag 7 november 2012
Språkhörnan: Hur man ställer en fråga
Frasen "Gör du detta senare?" är bara giltig om man redan har kommit överens om en sak. Den kan, och bör, aldrig inleda en diskussion. Att inleda en begäran med "Gör du detta?" är helt fel. Jag vet att en del ser detta som en artigare form än "Kan du göra detta?" men i mina öron låter det som en förklädd begäran, en order utan att vara en order. På så vis tycker jag detta låter mer oartigt än "Ska du göra det idag?" eller "Vill du göra det åt mej?"
Jag låter väl som en lingvistisk rättshaverist men det känns fel att använda en konstaterande fråga som inledning till en händelse. Så här tänker jag mej att det borde gå till:
1. Någon vill ha en tjänst utförd. Han/hon frågar mej, "Har du lust att hjälpa till?"
2. Jag svarar och får problemet förklarat för mej.
3. Sen frågar personen "Gör du det senare?"
4. Jag svarar igen och så är den diskussionen avklarad.
Men många inleder samma sorts diskussion med "Gör du det åt mej?" och då får åtminstone jag inte samma inställning till den tjänst man begär av mej. Jag känner större press på mej att utföra tjänsten utan att få en chans att säga nej, om jag inte kan eller vill utföra tjänsten. Därför är det bättre att inleda en fråga med orden kan eller vill.
"Allt som jag kallar grammatik låter sig sammanfattas i ett enda ord: Oregelbundenhet."
torsdag 1 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fem - Balkanproblemet
 |
| Illyrier på marsch, från ett monument i nuvarande Albanien. |
För två tusen år sen skulle ett besök på Balkan ha inneburit en chock för de som är vana vid hur språken och dialekterna låter idag. Grekiskan hade förstås varit relativt igenkännlig och möjligen albanskans föregångare, vilken det nu än var, men de övriga är okända för de som är vana vid dagens slaviska och liknande språk. Närmast norr om grekiskan talades förutom albanskans föregångare även makedoniskan, diverse illyriska språk, en del keltiska språk, dakiska, latin, thrakiska och en hel del andra språk som vi kanske aldrig får ordentlig koll på vilka det var.
Saken är den att det fortfarande finns spår i dagens språk av de gamla språken, spår som de nyare språken inte har kunnat utplåna. Tyvärr vet vi inte tillräckligt om de gamla språken för att nöjaktigt kunna säga hur de såg ut rent morfologiskt och hur de förde sej semantiskt. Allt vi har är fraser inristade på objekt såsom bägare och keramikfat, samt ortnamn spridda över hela Balkan. Illyrierna dyker upp som några av de tidigaste av alla folken norr om Grekland och de omnämns av samtidens skrivkunniga som stolta krigare och duktigt sjöfolk.
Albaner anser sej i mångt och mycket vara ättlingar till illyrierna och även om det språkliga materialet från de gamla folken är magert är det tänkbart att det är så. Det mesta illyriska materialet är från gränstrakterna mellan Grekland, Albanien och Makedonien. Det sistnämnda landet är för övrigt platsen där makedonierna, mest kända för Filip II och Alexander den store, höll till. Makedonierna var ett indoeuropeiskt folk som talade ett språk närbesläktat med såväl grekiskan som de illyriska språken, av allt att döma.
Här ska inflikas att illyrierna inte var en beteckning på alla folken som idag kommit att kallas illyrier utan förmodligen var namnet på ett enda folk som bodde grannar med grekerna. Grekerna hörde sen andra folkslag tala samma eller liknande språk och sen har beteckningen förts över på alla dessa folk också.
Österut fanns thrakerna, ett indoeuropeiskt folk dom med, som var uppdelade i många olika folkslag med ett språk (eller flera språk) som talades i ett område från nuvarande norra Grekland, genom Bulgarien, Rumänien och upp till Ukraina. De levde till skillnad från grannarna i väster, söder och öster sällan i städer utan levde i små byar på toppen av en kulle eller inne i de stora skogarna.
Rörigt? Inget mot hur det måste ha varit för en utomstående som kom dit första gången vid den här tiden. Ett folk jag inte nämnt hittills är frygierna, ett folk som till viss del tidigt flyttade över sundet vid Hellesponten till Anatolien och där försvinner ut ur historien på 600-talet efter vår tideräknings början (fvt). En intressant sak för alla grekälskare kan sägas att gudinnan Cybele egentligen är en anatolisk gudinna med namnet Kubileya hos frygierna. Varifrån frygierna ursprungligen kom är föremål för debatt eftersom de flesta avvisar tanken att frygierna ska ha kommit från Balkan till Anatolien då det inte finns några direkta bevis för ett balkanförflutet. Det fanns säkerligen grupper och enskilda personer som flyttade, som alltid har hänt, men det tycks inte ha varit hela populationer.
I vilket fall verkar Balkan ha varit ett hopkok av folk och språk, vilket är fallet än idag. Inflyttningen av slavisktalande folk har inte förändrat detta speciellt mycket. Förmodligen bytte folk bara språk utan att för den sakens skull ha bytt traditioner och kultur. Det leder oss till nästa del i serien om de indoeuropeiska språken.
Nästa gång handlar det om språkens koppling till traditioner och kulturen.
"Det är meningslöst att prata om gruppens intressen, om man inte förstår individernas intressen."
Albaner anser sej i mångt och mycket vara ättlingar till illyrierna och även om det språkliga materialet från de gamla folken är magert är det tänkbart att det är så. Det mesta illyriska materialet är från gränstrakterna mellan Grekland, Albanien och Makedonien. Det sistnämnda landet är för övrigt platsen där makedonierna, mest kända för Filip II och Alexander den store, höll till. Makedonierna var ett indoeuropeiskt folk som talade ett språk närbesläktat med såväl grekiskan som de illyriska språken, av allt att döma.
Här ska inflikas att illyrierna inte var en beteckning på alla folken som idag kommit att kallas illyrier utan förmodligen var namnet på ett enda folk som bodde grannar med grekerna. Grekerna hörde sen andra folkslag tala samma eller liknande språk och sen har beteckningen förts över på alla dessa folk också.
Österut fanns thrakerna, ett indoeuropeiskt folk dom med, som var uppdelade i många olika folkslag med ett språk (eller flera språk) som talades i ett område från nuvarande norra Grekland, genom Bulgarien, Rumänien och upp till Ukraina. De levde till skillnad från grannarna i väster, söder och öster sällan i städer utan levde i små byar på toppen av en kulle eller inne i de stora skogarna.
Rörigt? Inget mot hur det måste ha varit för en utomstående som kom dit första gången vid den här tiden. Ett folk jag inte nämnt hittills är frygierna, ett folk som till viss del tidigt flyttade över sundet vid Hellesponten till Anatolien och där försvinner ut ur historien på 600-talet efter vår tideräknings början (fvt). En intressant sak för alla grekälskare kan sägas att gudinnan Cybele egentligen är en anatolisk gudinna med namnet Kubileya hos frygierna. Varifrån frygierna ursprungligen kom är föremål för debatt eftersom de flesta avvisar tanken att frygierna ska ha kommit från Balkan till Anatolien då det inte finns några direkta bevis för ett balkanförflutet. Det fanns säkerligen grupper och enskilda personer som flyttade, som alltid har hänt, men det tycks inte ha varit hela populationer.
I vilket fall verkar Balkan ha varit ett hopkok av folk och språk, vilket är fallet än idag. Inflyttningen av slavisktalande folk har inte förändrat detta speciellt mycket. Förmodligen bytte folk bara språk utan att för den sakens skull ha bytt traditioner och kultur. Det leder oss till nästa del i serien om de indoeuropeiska språken.
Nästa gång handlar det om språkens koppling till traditioner och kulturen.
"Det är meningslöst att prata om gruppens intressen, om man inte förstår individernas intressen."
lördag 27 oktober 2012
Språkhörnan: Fvt istället för f Kr
Mitt i min serie om de indoeuropeiska språken kommer detta lilla inlägg om språk och religion.
Det är så att det norska företaget bakom ett lexikon, Det store leksikon, har ändrat stil, subtilt men ändå märkbart. Det handlar om att skriva före vår tideräkning istället för före Kristus. Detta kan synas vara politisk korrekthet från såväl lexikonskaparnas som min sida men det är faktiskt nödvändigt att göra det så neutralt som möjligt eftersom alltfler är sekulära i denna delen av världen och de flesta människorna på jorden är faktiskt inte kristna, hur konstigt det än kan låta för alla dessa korstroende.
Det är ett bra beslut som gör att man hänger med sin tid. "Vår tideräkning" är faktiskt bättre beskrivande också eftersom vi ju inte vet när Jesus föddes. Då är det bättre att utgå från ett fixt årtal så är alla nöjda och belåtna, tills vidare. Var glada att man inte valde andra sätt att räkna från, t ex från Roms traditionella grundande. För egen del har jag hela tiden skrivit fvt på min blogg.
"När man är tjugo år gammal, har man löst världsgåtan; vid trettio börjar man att tänka över den och vid fyrtioårsåldern finner man den olöslig."
Det är så att det norska företaget bakom ett lexikon, Det store leksikon, har ändrat stil, subtilt men ändå märkbart. Det handlar om att skriva före vår tideräkning istället för före Kristus. Detta kan synas vara politisk korrekthet från såväl lexikonskaparnas som min sida men det är faktiskt nödvändigt att göra det så neutralt som möjligt eftersom alltfler är sekulära i denna delen av världen och de flesta människorna på jorden är faktiskt inte kristna, hur konstigt det än kan låta för alla dessa korstroende.
Det är ett bra beslut som gör att man hänger med sin tid. "Vår tideräkning" är faktiskt bättre beskrivande också eftersom vi ju inte vet när Jesus föddes. Då är det bättre att utgå från ett fixt årtal så är alla nöjda och belåtna, tills vidare. Var glada att man inte valde andra sätt att räkna från, t ex från Roms traditionella grundande. För egen del har jag hela tiden skrivit fvt på min blogg.
"När man är tjugo år gammal, har man löst världsgåtan; vid trettio börjar man att tänka över den och vid fyrtioårsåldern finner man den olöslig."
måndag 22 oktober 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fyra - De anatoliska språken
De anatoliska språken talades i det som är dagens Turkiet av folk som i stort sett är föregångare till alla som idag lever i just Turkiet, Armenien, Syrien och Georgien. Förutom dessa språk, som är en del av den indoeuropeiska språkfamiljen, talades här också en del semitiska språk men framför allt hurritiska, urarteiska och en del föregångare till dagens kaukasiska språk såsom georgiska samt azeriska, som är ett turkiskt språk och således har tillkommit mycket senare. Hurritiskan verkar ha vissa kopplingar med dagens kaukasiska språk liksom ett närbesläktat språk, urarteiskan.
Der första anatoliska språk som dyker upp i källorna med såväl egna dokument som omnämnande i andras diton är hettitiskan vars äldsta spår är knappt 4000 år gamla. Själva kallade hettiterna sej för nesili och riket de besatt fram till rikets sammanbrott på 1100-talet före vår tideräkning (f v t) kallades Hatti, förmodligen efter hattierna, ett folkslag som hade bebott området före hettiternas ankomst.
Andra anatoliska språk är luviska, kariska, lydiska, lykiska, palaiska, pisidiska och sidetiska. Alla dessa är idag utdöda. Lydiskan överlevde längst av dessa, fram till tiden för vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Lydierna hade sitt eget rike varav kung Krösus och kung Midas är deras mest kända ledare genom tiderna. Det var under kung Midas regim som de första mynten ska ha slagits. Själva kallade lydierna sej för sfard vilket också ingår i namnet på detta rikes huvudstad Sardis. Sardis fick sitt namn under den sista av tre dynastier som styrde Lydien. Innan hette staden Hyde. Lydien gick under 546 f v t då Persiens kung Cyrus erövrade landet efter en kortare tids belägring av Sardis.
Tillbaka till hettiterna. Det var detta folk som enligt vissa förde den sumeriska traditionerna, kulturen och lagarna vidare runt Medelhavet. De översatte texter till sitt eget språk, såg till att andra folk också fick texter på sitt språk vilket ledde till att riket kunde blomstra i 700 år till undergången 1176 f v t. När hettitiskan som språk dog ut är oklart, kanske någon gång efter 1000-talet f v t men eftersom de nämns i texter från 800-talet f v t är det möjligt att språket levde kvar länge som ett sorts kanslispråk. Det var vanligt förr att man använde ett i övrigt dött språk inom religion, ekonomi och politik för att förhindra att spioner och vanligt folk skulle få insyn i vad man höll på med. Det passade säkert bra med hettitiskan som ett gemensamt språk för vissa grupper eftersom hettiterna under sin storhetstid varit köpmän och försäljare av varjehanda.
Dessa indoeuropeiska språk jag nu nämnt verkar ha varit lingua franca inom den här regionen och hade uppenbarligen stor betydelse för många folk och kungliga hov som ville ha kontakt med varandra över gränserna. Ändå dog de ut ett efter ett, förmodligen därför att de inte längre behövdes. Det har aldrig varit så enkelt att ett erövrat folk automatiskt övergick till att tala erövrarnas språk. Det var en process som tog många generationer och i detta område, precis som i Europa före romarna, var det ofta istället erövrarna som övertog de slagnas språk och traditioner.
Vad gäller de grammatiska dragen hos dessa språk kan man säga att de hade väldigt ålderdomliga drag som idag endast finns hos iriskan och litauiskan. Ett udda drag är att hettitiskan var ett centumspråk medan dess släkting luviska var ett satemspråk. Att två språk ur samma grupp kunde utvecklas så olika är intressant. Förmodligen hade de som talade luviska hållit sej på sin kant, möjligen lite längre norrut mot Kaukasus, kanske t o m norr om dessa berg, medan hettiterna varit i Europa och haft kontakt med de indoeuropeisktalande folk som bodde där, möjligen på Balkan. Det hettitiska ordet för väska, säck eller liten ask är pursa vilket också är det samma som grekiskans byrsa, läder eller läderpung, och som förts vidare till vårt eget börs och engelskans purse. Huruvida ordet har hettitiskt ursprung eller om hettiterna fått med sej ordet från Europa är omöjligt att veta. Klart är att vi idag vet mer om dessa språk tack vare de fynd man gjorde i de anatoliska bergen för ca 100 år sen. Vem vet vad mer som finns där ute?
Detta var lite om de anatoliska språken. I nästa del diskuteras Balkanspråken, dvs illyriska, thrakiska, dakiska, makedoniska, grekiska och några till.
"Kunskapens kärna är att äga den och använda den."
 |
| Hettiter enligt en egyptisk relief |
Der första anatoliska språk som dyker upp i källorna med såväl egna dokument som omnämnande i andras diton är hettitiskan vars äldsta spår är knappt 4000 år gamla. Själva kallade hettiterna sej för nesili och riket de besatt fram till rikets sammanbrott på 1100-talet före vår tideräkning (f v t) kallades Hatti, förmodligen efter hattierna, ett folkslag som hade bebott området före hettiternas ankomst.
 |
| Lydier som de en gång kan ha sett ut, enligt en modellmakare. |
Andra anatoliska språk är luviska, kariska, lydiska, lykiska, palaiska, pisidiska och sidetiska. Alla dessa är idag utdöda. Lydiskan överlevde längst av dessa, fram till tiden för vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Lydierna hade sitt eget rike varav kung Krösus och kung Midas är deras mest kända ledare genom tiderna. Det var under kung Midas regim som de första mynten ska ha slagits. Själva kallade lydierna sej för sfard vilket också ingår i namnet på detta rikes huvudstad Sardis. Sardis fick sitt namn under den sista av tre dynastier som styrde Lydien. Innan hette staden Hyde. Lydien gick under 546 f v t då Persiens kung Cyrus erövrade landet efter en kortare tids belägring av Sardis.
Tillbaka till hettiterna. Det var detta folk som enligt vissa förde den sumeriska traditionerna, kulturen och lagarna vidare runt Medelhavet. De översatte texter till sitt eget språk, såg till att andra folk också fick texter på sitt språk vilket ledde till att riket kunde blomstra i 700 år till undergången 1176 f v t. När hettitiskan som språk dog ut är oklart, kanske någon gång efter 1000-talet f v t men eftersom de nämns i texter från 800-talet f v t är det möjligt att språket levde kvar länge som ett sorts kanslispråk. Det var vanligt förr att man använde ett i övrigt dött språk inom religion, ekonomi och politik för att förhindra att spioner och vanligt folk skulle få insyn i vad man höll på med. Det passade säkert bra med hettitiskan som ett gemensamt språk för vissa grupper eftersom hettiterna under sin storhetstid varit köpmän och försäljare av varjehanda.
Dessa indoeuropeiska språk jag nu nämnt verkar ha varit lingua franca inom den här regionen och hade uppenbarligen stor betydelse för många folk och kungliga hov som ville ha kontakt med varandra över gränserna. Ändå dog de ut ett efter ett, förmodligen därför att de inte längre behövdes. Det har aldrig varit så enkelt att ett erövrat folk automatiskt övergick till att tala erövrarnas språk. Det var en process som tog många generationer och i detta område, precis som i Europa före romarna, var det ofta istället erövrarna som övertog de slagnas språk och traditioner.
Vad gäller de grammatiska dragen hos dessa språk kan man säga att de hade väldigt ålderdomliga drag som idag endast finns hos iriskan och litauiskan. Ett udda drag är att hettitiskan var ett centumspråk medan dess släkting luviska var ett satemspråk. Att två språk ur samma grupp kunde utvecklas så olika är intressant. Förmodligen hade de som talade luviska hållit sej på sin kant, möjligen lite längre norrut mot Kaukasus, kanske t o m norr om dessa berg, medan hettiterna varit i Europa och haft kontakt med de indoeuropeisktalande folk som bodde där, möjligen på Balkan. Det hettitiska ordet för väska, säck eller liten ask är pursa vilket också är det samma som grekiskans byrsa, läder eller läderpung, och som förts vidare till vårt eget börs och engelskans purse. Huruvida ordet har hettitiskt ursprung eller om hettiterna fått med sej ordet från Europa är omöjligt att veta. Klart är att vi idag vet mer om dessa språk tack vare de fynd man gjorde i de anatoliska bergen för ca 100 år sen. Vem vet vad mer som finns där ute?
Detta var lite om de anatoliska språken. I nästa del diskuteras Balkanspråken, dvs illyriska, thrakiska, dakiska, makedoniska, grekiska och några till.
"Kunskapens kärna är att äga den och använda den."
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Populära inlägg
-
Rennäringen blir lidande av vindkraftsparker , resonerar Östra Kikkesjaures sameby i Piteåområdet och tackar nej till de 5,5 miljoner kr som...
-
Aftonbladet har fått nys om en nyhet som de anser vara värd att spinna vidare på. Det handlar om en hittills okänd formation på havsbottnen... -
Godis är gott, sägs det. Det beror på vad man menar med godis. Sånt där gjort på köttrester och diverse tillsatser som inte alltid är nor... -
Det var en ovanligt vacker fullmåne natten mellan 28 och 29 augusti i år. Det ska bli en ännu vackrare fullmåne i slutet av nästa månad. D... -
Jag har varit väldigt dålig på att upprätthålla denna blogg de senare åren, och det kommer nog att fortsätta. Orsakerna är många, och väldi... -
Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New H...
-
Den på kometen 67P strandsatta sonden Philae har vaknat när nu kometen närmar sej solen. Det är tillräckligt för att kunna ladda batteriern...
-
När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är de...
