Tema mytologi: En äkta hjälte

Ordet hjälte är från fornsvenska hæla∂e, kämpe, krigare, fri man, vilket i grunden är ett lågtyskt ord, helt, som betyder samma sak. En kämpe, en krigare var den som försvarade samhället utanför själva samhället självt genom att man ställde upp sina trupper mot angripare. Här blir ju den enskilde kämpen en viktig gestalt för att kunna få folk att känna gemenskap. Hela konceptet med en person som sätter hela sitt ego åt sidan för att hjälpa andra är förstås universellt. I folksagorna förekommer hjältar ofta och är ofta en metafor för hur det är att växa upp och bli en vuxen man, med alla problem på vägen. Läs gärna mer om detta i någon av professorn i mytologi Joseph Campbells böcker, främst då Hjälten med tusen ansikten (The Hero With A Thousand Faces).

En modern hjälte, superhjälten som ger skurkarna däng.

Det engelska ordet hero, som även finns i svenskan (betydelsen är halvgud), kommer av grekiska heros, halvgud, stor människa. Redan på medeltiden kom detta ord att kopplas samman med det germanska ordet för kämpe, vilket inte är så tokigt med tanke på hur stor den kämpande hjälten var under denna period. Sen blev idealet ett annat under renässansen, den undersökande människan, han som älskade att göra olika mojänger som hjälpte ledarnas arméer.

Men hjälten har sen dess svängt tillbaka till den där som slåss mot skurkar för det godas skull. Men för mej är en hjälte en som utan att tänka på sej själv gör allt för att hjälpa fattiga, sjuka, svältande och skadade, inte bara i krissituationer. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så. I mitt tycke är en hjälte också en som bara gör nåt extra utöver det han eller hon vanligtvis gör, t ex klarar sej igenom en enorm personlig kris och blir som förut igen.

Alla är hjältematerial om tillfället kräver det. Det är nog det myterna och sagorna talar om för oss. En hjälte tränas inte till att vara hjälte, utan blir det för att situationen kräver det. Att stoppa terrorister och hjälpa en katt ur ett träd gör båda räddare till hjältar. Det hindrar förstås inte att vi fortsätter drömma om superhjältar som flyttar bussar genom att lyfta dom, skjuter strålar med sina ögon eller hoppar från höga byggnader för att nå skurkarna. Drömmar ska vi alla få ha. Äkta hjältar finns överallt, även i fantasins värld.



"Greven var djupt nedstämd. Han slog sig ned vid grevinnans sida och åt sin middag utan att öppna munnen."

Atlantis, myt, fiktion eller verklighet?

Keftiu, låter det namnet bekant? Det var de gamla egyptiernas namn på den plats som nånstans väster om deras eget land gick under ca 1500 före vår tideräkning (fvt) och vars existens kom till statsmannen Solons kännedom på 500-talet fvt. Solon förde historien vidare till sina barn. Till slut hamnade den i filosofen Platons skrifter. Platon var släkt med Solon och torde ha hört berättelsen muntligt. Det finns alltså en risk att den förvanskats. I Platons version blev historien dessutom omgjord till en moralhistoria med en varning riktad mot befolkningen i Aten som borde dra lärdom av det som hände folket i Keftiu för så länge sen.

Platon lade in en massa snack om gudarnas straff för att göra historien mer intressant. Det är ju så med oss människor att händer det nåt katastrofalt ser vi det som nåt straff för att vi uppfört oss illa. En sådan parallell finns i vår tid med klimatdravlet där vi nu enligt klimathotarna straffas för våra "synder". En sådan gudom som skulle kunna tänkas vara den som utdelar ett straff var förstås havsguden Poseidon. Ön Atlantis (på grekiska atlantis nesos) var i Platons version tillägnad Atlas och hade följaktligen namnet Atlantis. Så genom att förarga en gud drog man på sej straffet från en annan. Poseidon var far till Atlas så att göra narr av sonen är att göra narr av fadern och därför måste folket i Atlantis dö. Den logiken gillar jag skarpt (ironi!). Väldigt likt en annan företeelse från Medelhavet.

Varför Platon placerade sin version av historien så långt tillbaka i tiden (nära 10 000 år innan Platons egen tid) är oklart men man kan gissa att han själv inte ville få repressalier för det han skrev utifall någon styrande skulle ta illa vid sej. I vilket fall som helst skrev han om Atlantis i två böcker, dialogerna med de då sedan länge döda släktingarna Timaeus och Critias, varav den senare av någon anledning aldrig blev klar. Klart är att de som diskuterar i Platons två böcker är överens om att historien är sann men det framgår aldrig hur mycket av den som är sann.

Mycket strunt har förstås skrivits genom åren om Atlantis, det ena mer fantasifullt än det andra och tredje. Placeringen av Atlantis har också skiftat. I Science fiction-världen har det förstås hamnat i rymden, i en annan galax. Det är ju fullt accepterat att fantisera om sånt här eftersom folk har förmågan att skilja på fakta och fiktion, eller hur? Men att fullt och fast hävda diverse saker utan egentligt stöd i verkligheten är bara löjligt. Men vill man hålla på med new age så gärna för mej. Men kom inte med detta som en absolut sanning.

Det vi vet om Atlantis är att det var en ö på vilken en stad med samma namn fanns. Ön var uppdelad i olika ringliknande bågar där stora hamnar fanns och mitt på ön fanns huvudstaden. Allt detta gick under på en enda dag (egentligen natt enligt berättelsen) då öns mitt sjönk i havet med stad och allt. Det var en ö bortom Herakles pelare och som sådan var det en avancerad civilisation som växte fram i relativ isolering, i alla fall enligt moderna tolkningar. Det där med Herkules och pelarna var nog ett begrepp för att man inte visste exakt var en plats fanns, i det här fallet Atlantis. Men det står inte i Timaeus att Atlantis låg bortom Herakles pelare. Det står ganska luddigt beskrivet att de som bodde bortom pelarna krigade mot de som bodde hitom dessa pelare. Man kan förstås gissa sej till att det är folket på Atlantis som bodde bortom pelarna. Av uppslagsordet att döma nämndes pelarna första gången i Homeros beskrivning av Odyssén med placering i tid och rum. Hos Platon har de alltså blivit en beteckning för det okända.

Åter till Keftiu hos egyptierna. Den numera mest accepterade tankegången rörande en verklig bakgrund till historien om Atlantis är den att katastrofen på Thera och Kreta där hela civilisationer bevisligen gått under. Det är också den som bäst passar in på de beskrivningar Platon ger för hur Atlantis ser ut. Man kan tänka sej att när Solon hörde historien hade det gått så lång tid sen katastrofen att man glömt bort mycket av det som hänt och det fanns bara kvar i legendform. Platon gjorde sen om allt dels för inte folk i hans tid skulle känna sej träffade och dels för att folk inte helt skulle känna igen legenden om Thera och den kultur vi idag kallar den minoiska.

Ordet Atlantis är Platons påhitt, historien om gudarnas straff likaså. Allt det andra är legender uppbyggda kring en överdriven hågkomst av verkliga händelser. Det är det som utmärker legender. Det finns bevis på en enorm explosion i världen från ca 1500 fvt, någon gång runt åren 1630-1570 fvt. Det är detta datum som verkar stämma bäst överens med historien som den senare skrevs ner i Egypten. Bevisen består i dendrokronologiskt material, jämförelser med beskrivningar i kinesiska och andras annaler som är någorlunda samtida samt arkeologiskt material. Att det är så stor skillnad i tidslinjen beror på att man inte riktigt kommit överens om dateringen hos det material som finns tillgängligt.

Så, fanns Atlantis på riktigt? Nej, inte så som Platon beskrev platsen. Finns det en kärna av sanning bakom historien? Ja, absolut men den är rejält överdriven som alla andra legender. Saken är den att bakom varje historia som skrivits ner finns en liten kärna av sanning. Sanningen är nog inte alls vad de troende tror den är. Troja visade ju sej inte vara vad man trodde när man utgick från att Iliaden var en skildring av sanningen. Samma sak med den svenska tidigaste historien, som egentligen är ett enda mischmasch av påhitt och legender som tyvärr fortfarande gör våra historiker så kåta att de struntar i allt de lärt sej om källkritik. Vi bör se på Thera och Kreta med sin minoiska kultur helt utan kopplingarna till Platons påhitt om Atlantis. Hans beskrivning av platsen är säkert korrekt som sådan men hans utvikningar i form av namn på platsen och var den fanns nånstans samt hur det kom sej att ön gick under bör vi svepa åt sidan utan pardon. Det är ett kreativt knep från Platons sida, inget annat.



"Presidentens fru?"

Visst kan sagokungarna ha existerat

(Redigerat vissa fakta efter att jag upptäckt en del sakfel i min text samt lagt till en del länkar eftersom jag ju kan detta men ni läsare kanske inte alltid hänger med på allt.)

Dick Harrison skriver i sin senaste krönika att han inte finner skäl för att man ens kan tänka sej att de kungar som nämns i de fornnordiska sagorna ska ha existerat. Harrison är ju från Lund, bröderna Weibulls högborg, de där med extrem tolkning av den källkritiska doktrinen, nämligen att så länge det inte finns absoluta bevis för att något ska ha existerat, vare sej händelse eller person, så har det aldrig hänt heller. I och för sig är detta en sund inställning. Det tyder på god vetenskaplig ton. Dock kan man inte helt avfärda dessa berättelser utan vidare för även om de inte kan bevisas vara genuina personer och händelser innebär det inte att det aldrig hände.

En viktig invändning i kommentarerna är att det som skrivits om dessa personer och händelser är starkt påverkat av det sätt de är nedskrivna på. Man kan fråga sej varför dessa berättelser kommit till om avsikten endast var att skildra helt påhittade personer och händelser. Man hade inget behov av att hitta på historier förr. Det är i vår tid man gör sånt. Oavsett om de existerat eller inte är det ett ofrånkomligt faktum att en eller flera källor har skrivit om dessa personer och händelser. Bara detta är väl en indikation på att det hänt något för länge sen, var det nu än skedde och vilka dessa personer som var involverade var för några. Inget är gripet helt ur luften för inte ens en bok i vår tid är helt och hållet påhittad.

Man bör alltså se Ynglingatal, dess avläggare Ynglingasagan, Njals saga m fl sagor som starkt vinklade versioner av något som hände i verkligheten. Det gäller alltså att skala av all onödig propaganda. Problemet här är att vi enbart har med dessa versioner att göra. Vad det beror på är oklart men det verkar som om en falang fått dominera vid nedskrivandet av dessa händelser. Denna falang verkar ha varit negativt inställd till just dessa kungar som beskrivs i Ynglingatal. Möjligen var det konkurrenter om makten som fått sin version nedtecknad, först muntligt och till slut fanns bara deras version kvar när berättelserna skulle skrivas ner.

Dessutom användes inte skrift vid den tid som händelserna ska ha utspelats till att bevara händelserna utan mer för kortare inskriptioner för att visa på det religiösa livet i samtiden. Runstenarna och arkeologiska undersökningar visar mer på att kungarna hade en religiös betydelse. Någon reell makt var det inte från deras sida så berättelserna vi idag får oss till livs kan vara beskrivningar av rituella handlingar och försök från deras sida att skaffa sej mer makt. Kan det vara så att det vi idag upplever som två folk (svear och götar) i själva verket är beskrivningen av kungarnas släkt (svearna) vars maktbas helt och hållet var religiös, utan reell makt, samt götarna vilket var namnet på folket som bebodde landet. Det är möjligt att alla var götar i hela den del vi idag kallar Sverige och att detta var en benämning på ett kultförbund av samma ursprung som goternas förbund på kontinenten.

Svearna skulle alltså vara en kungasläkt på samma vis som merovingerna i Frankerriket, karolingerna senare i samma rike med den skillnaden svearna inte tycks ha fått sitt namn efter en grundare utan efter sin religion. Nu kanske den mer historiskt bevandrade säger Jordanes och Prokopios. De skrev om folk och fä bland germanerna i norr på 500-talet.Vad med beskrivningen av minst 25 olika stammar i Norden vid just den här tiden? Mot det kan invändas att germanerna var närmast ökända för att byta namn efter vem som för tillfället styr. Det är möjligt att det som benämns som stammar är namn på kungasläkter som i en del fall fått namn efter området de styr över.

Problemet för min tanke är att göter hos Jordanes nämns som en stam bland alla andra. Även om han och Prokopios inte fanns på plats i Norden och kunde se förhållandena där och således fick förlita sej på andrahandsuppgifter, ibland inte ens det, kan det de skriver om inte avfärdas hur som helst. Det är möjligt att han blandat ihop den information han fått vilket ju är lätt hänt. Om man utgår från att de båda skribenterna missuppfattat det man hört och läst kan kanske min tanke få bättre plats igen. Det ska tilläggas att Jordanes inte nämner några svear utan använder sej av två olika beteckningar, suehans och suetidi. Prokopios nämner ingetdera. Det är bara goter, gautoi, hos honom och en del andra folk, framför allt herulerna. Nämnvärt i sammanhanget är informationen vi får att danerna, ursprunget till dagens danskar, då bodde grannar med göterna. En legend talar nämligen om att danerna flyttade från Sverige till öarna i samband med Vikingatidens början.

Det kan förstås vara tvärtom, att göter var namnet på kungasläkten och svearna namnet på folkslagen i hela den del som idag kallas Sverige. Men det alternativet tänker jag inte ta upp, i alla fall inte nu. Det får någon annan göra. Jag kan tillägga att folket i det som skulle bli Sverige inte kom att kalla sej svear eller ens svenskar förrän på 1200-talet och att benämningen Svealand uppkom så sent som i mitten av 1400-talet.

Min tanke är alltså att ett förbund växte fram mellan olika folkslag i Norden vid ungefär vår tideräknings början som en följd av att ett liknande förbund växte fram på kontinenten bland nära befryndade folk. De såg väl hur romarna fungerade och insåg att samarbete var bäst för att motverka dessas expansion norrut och österut. Precis som överallt annars i tid och rum var det väl religionen och nån form av övertalande som var den springande punkten. Efter ett tag föll dock detta förbund samman och enda gemensamma nämnaren var fortsatt religionen och traditionerna som vuxit fram. Hunner, goter och annat påverkade livet här i Norden och på 300- och 400-talen tog diverse återvändande legosoldater från krigen i Europa makten över olika områden. Det är dessa släkters historia som återberättas i sagorna, om än i poetisk form. Det var från början det bästa sättet att hålla släktens historia vid liv. Så vi får väl ursäkta att det blir väldigt mycket underliga ordval. Det är tur att de som skrev ner sagorna inte tog sej före att rimma. Det hade varit alldeles för mycket.

Sagorna borde strippas på sitt innehåll, analyseras utifrån såväl psykologisk som historisk-analytisk synvinkel och på allvar jämföras med samtida berättelser från andra håll och framför allt, arkeologiskt material. Det får bli mitt projekt, att läsa igenom Ynglingatal och Ynglingasagan. Den första har jag läst men det är väldigt länge sen så min hågkomst är rätt suddig här. Vad jag får hålla i minnet nu är att inte tolka dessa texter för bokstavligt. Germanerna var mästare på att linda in händelser i liknelser. Det som står i en text behöver inte nödvändigtvis vara just det som beskrivs utan en allegori eller en aforism för något helt annat.

Vi får se om min tanke håller måttet. Kanske jag får orsak att revidera den eller helt och hållet förkasta den. Väl mött i denna sak vid ett senare tillfälle.

"Deyr fé, 
deyja frændur, 
deyr sjálfur ið sama. 
En orðstír 
deyr aldregi 
hveim er sér góðan getur."