Innan Sverige blev Sverige: När och var skapades Sverige?

Det är ett inlägg om historia och när Sverige blev Sverige. Det handlar definitivt inte om vad som gör Sverige till Sverige utan när Sverige blev Sverige. Det handlar väldigt mycket om sagor och legender, dvs sådant som en gång hänt men som blivit förändrade av generationers berättande och återberättande. De som idag har tillgång till berättelserna kan inte veta vad eller hur mycket av det är sant. Jag, och en del med mej, anser att det finns en kärna av sanning i det som berättas även om det är svårt att luska ut vad som är sant och vad som lagts till för att göra berättelsen mer spännande.

En episod i allt detta som troligen är sann är den om slaget på Vänerns is mellan två fraktioner där de två ledarna möttes i en för tiden typisk duell. Den nämns i två olika versioner i tre sagor, Beowulf, Ynglingatal och Snorres Ynglingasaga. Det som skiljer dessa berättelser åt är varifrån vissa av personerna kommer. Det som är gemensamt är slaget på isen och att de som vann red hem till Uppsala för att fira segern.

Detta ovan är bara en del av allt det som beskrivs i forna historier som beskriver ett Sverige innan det blev Sverige, det som i Beowulf motsvaras av Sweo rice, Svea rike. För saken är den att det som kallades Svea rike då kan inte ha varit mer än några hundra kvadratkilometer stort, möjligen ett par tusen mot mitten av 500-talet. Resten av den idag svenska delen av den skandinaviska halvön tillhörde andra riken. Dessa riken har på ett eller annat vis gått under och inlemmats i Svea rike, på gott och ont.

Mellan detta femhundratalsrike och nedtecknandet av dess historia i de tre sagorna jag nämnt ovan, plus en hel del andra därtill, är det 700 år som gått och under den perioden har religioner ändrats, kulturella skiftningar ägt rum och allehanda övriga influenser utifrån gjort att livet för folket i Norden ändrats för alltid. För den som följt debatten kring Svearikets vagga från 1980-talet och framåt är det ganska klart att det är är svårt att direkt säga VAR Sveariket först uppkom. Man kan göra det lätt för sej och följa Uppsalaskolans direktiv eller så gör man det lika enkelt för sej på annat håll, ser på den ekonomiska kartan och upptäcker namnet Gamla riket uppe på Kinnekulles sluttningar. Det är lika dumt det som att tro att Sverige uppstod i Uppland.

Sanningen är den att Sverige är en relativt modern skapelse. Dess slutgiltiga form som stat kom först med uppkomsten av Kalmarunionen på 1300-talet, ironiskt nog. Innan denna union, vars syfte var att hindra Hansan från att få totalt herravälde över Östersjöns städer och hamnar, kom till fanns det ett Svea rike men det var en löslig union i sej mellan olika småriken som inte direkt var glada över att det fanns en storkung bland dom som for runt och bestämde över deras, som de såg det, inre angelägenheter. En storkung som dessutom satt på Visingsö i Vättern och höll hov som den värsta frankerkonung, trots att den svenske kungens maktsfär endast sträckte sej från den skånska gränsen i söder till Hälsingland och Ångermanland i norr. Så hade kungarna gjort sen 1000-talet och först med Birger Jarls söner ändrades detta något. Kungamakten blev mer ambulerande än tidigare och alla fick smaka på den regala piskan och moroten.

Det var under 1400-talet, med tyska furstar som Hans (som blev dansk, norsk och svensk unionskung) och riksföreståndare som Engelbrekt som Stockholm kom att bli rikets huvudstad, landets första riktiga fasta säte för makten. Hit kom också parlamentet, Riksdagen, vid samma tid, efter att först ha fört en lika ambulerande tillvaro i Arboga (där allt börjande), Söderköping och Örebro.

Motståndet mot Kalmarunionen var störst bland adeln och borgarna som såg hur all makt och handel koncentrerades till danska områden. Vanligt folk, bänder och bergmän etc. hade egentligen åsikt eftersom de handlade med vem som helst inom unionen. Här föddes alltså en tidig form av nationalism bland adel och borgare gentemot det danska. Att vara svensk på den här tiden var att bevara makten och handeln innanför den svenska gränsen, inget annat. På samma vis blev bönderna i Danmark sura för att svenska varor översköljde den danska marknaden och en tidig nationalism växte fram där med, av motsvarande skäl.

Med folk som Karl Knutsson (Bonde) Sten Sture d ä, Svante Nilsson (Sture) och Sten Sture d y hårdnade motståndet mot unionen under åren 1450-1520. Märk väl att det var riktat mot danska intressen, inte mot danskar eller Danmark i sej. Unionen föll så samman med Gustav Eriksson, han vi idag kallar Vasa. Men det är en annan historia. Jag gav mej ut på den här utvikningen för att visa på hur ungt Sverige är som nation. Som rike är det en annan femma. En helt annan historia.

Vi vet inte hur gammal termen Svea är och vad den kommer ifrån. Svedjebruk och soldyrkan är de vanligaste teorierna och båda äger giltighet eftersom de antyder att riket ifråga har ett mycket gammalt ursprung. En sorts kulttradition grundad i tidig jordbrukarkultur från och med neolitikum (bondestenålder). Former som svi, sve, svo, svia, svio, sui och schwe är vanliga i texter från det att Tacitus i Rom för ca 2000 år sen började skriva om folken norr om Romarriket. Frågan är om vi verkligen har med ett enda rike att göra för vid den här tiden hade hövdingarna och kungarna inte förmågan att hålla så stora riken. Det krävdes stora arméer och väldigt karismatiska ledare uppbackade av ett råd som såg till att hålla såväl arméerna som folket i schack för att vidmakthålla ett stort rike, som t ex Romarriket.

På sin höjd styrde dessa reiks, som de då kallades (inte kungar för det är en sentida term!), över småriken av ungefär samma storlek som dagens kommuner, landskap eller län. Jag vill höja ett allvarets finger gentemot att här tolka in sagornas kungar i dessa småriken, även om det mycket väl kan vara så att kungarna Ane, Aun, Ale och allt vad de hette kan ha existerat och just i något av alla dessa riken. Det som gör det vanskligt att försöka passa in sagornas kungar i det arkeologiska sammanhanget man just nu håller på att gräva fram är månghövdat:

1) Det är så lång tid mellan det att händelserna ska ha ägt rum och då de faktiskt skrevs ner så det har med stor sannolikhet förvanskats så mycket att man inte längre vet vad som är faktiska händelser och överdrifter. Man bevarade minnet av de gamla kungarna genom diverse minnestekniker och det öppnar för att rim i dessa dikter kan ha förvanskat det ytterligare.

2) Som jag tidigare nämnt var ordet man använde för ledaren inte kung. En kung i forngermansk kultur var en kultledare, en som ledde de religiösa sederna. Han satt på livstid men hade ingen reell makt. Ordet kung betyder förresten klanledare eller släktöverhuvud. Reiks och drott var orden för den ledare som hade den riktiga makten och han satt som ordförande vid tinget, det råd som höll i tolkandet av de urgamla lagarna. Det är med stor sannolikhet den religiösa ledaren som nämns i sagorna för i såväl Ynglingasagan som Ynglingatal börjar ätteberättelserna med guden Frej, eller Yngve-Frej som det står. Båda namnen betyder den förste, den främste. Eftersom religionen var viktigare förr än idag, det var religionen som höll samhällena samman, är det kanske inte så konstigt att man kommit ihåg den religiösa ledaren mer än den världsliga. Samtidigt verkar dessa religiösa män varit lika depraverade som vilken medeltida påve som helst. En blev hängd i ett träd när han blev lurad av folk från finnernas land (inte dagens Finland om nån nu trodde det utan förmodligen Värmland eller Dalsland), en annan dödades av en galt, en tredje blev bergtagen av Oden själv och den mest kände av dom, Ingjald illråde, tog livet av sej när han ställdes inför rätta för att ha bränt en massa andra kungar inne vid ett stormöte. Allt detta andas syndafall på något vis, som om kungarna på sätt och vis offrades för att samhället skulle fortsätta leva i välstånd en tid till. Men detta förtigs nästan helt i de nedskrivna texterna. Förklaringen är enkel; det var kristna skribenter och de ville inte att den gamla tron skulle lysa igenom alldeles för mycket för då skulle den läsande publiken sakna den äldre religionen och gå tillbaka till den.

3) Vi ska inte utgå ifrån att det som står skrivet verkligen hände så här. Som jag sa i punkt ett bygger historierna på minnestekniker som går ut på att göra det lättare att komma ihåg händelser och personer. Det gör att man kan tumma på sanningen i många fall vilket i sin tur kan leda lyssnaren på fel spår. Ibland kan det vara rena rama fabrikationerna för att göra händelsen eller personen viktigare och mer dramatisk. Man la väl, precis som idag, in en lite moralisk dimension i berättelsen, nånting om att det gick som det gick för att man inte följde de religiösa reglerna. Då tummar man lite på sanningen för att få in denna moraliska bit. Som Mark Twain sa: Låt inte sanningen komma i vägen för en bra story.

4) Man hade ett mer släktbetonat liv förr av samma typ som förhärskade i vissa delar av Sicilien för ca 100 år sen vilket gjorde att en oförrätt måste hämnas. Därför står det också om alla dessa krig hit och dit. Det var kungens, den religiösa ledaren, uppgift att samla allt folk för att gå i strid, ofta för att hämnas. Det är ett samhälle vi har svårt att förstå vilket också gör det ännu mer svårt att acceptera som varande verkliga händelser.

Som synes är det inte lätt att hitta nån specifik plats där Sverige en gång bildades som rike. Sagorna säger bara på ett ungefär att Västergötland är platsen men exakt var i landskapet är omöjligt att säga nu. Det spelar för övrigt inte så stor roll eftersom det skulle dröja till 1500-talet innan staten Sverige kom till.

Putäll på er, grefvar och baroner!

Visst kan sagokungarna ha existerat

(Redigerat vissa fakta efter att jag upptäckt en del sakfel i min text samt lagt till en del länkar eftersom jag ju kan detta men ni läsare kanske inte alltid hänger med på allt.)

Dick Harrison skriver i sin senaste krönika att han inte finner skäl för att man ens kan tänka sej att de kungar som nämns i de fornnordiska sagorna ska ha existerat. Harrison är ju från Lund, bröderna Weibulls högborg, de där med extrem tolkning av den källkritiska doktrinen, nämligen att så länge det inte finns absoluta bevis för att något ska ha existerat, vare sej händelse eller person, så har det aldrig hänt heller. I och för sig är detta en sund inställning. Det tyder på god vetenskaplig ton. Dock kan man inte helt avfärda dessa berättelser utan vidare för även om de inte kan bevisas vara genuina personer och händelser innebär det inte att det aldrig hände.

En viktig invändning i kommentarerna är att det som skrivits om dessa personer och händelser är starkt påverkat av det sätt de är nedskrivna på. Man kan fråga sej varför dessa berättelser kommit till om avsikten endast var att skildra helt påhittade personer och händelser. Man hade inget behov av att hitta på historier förr. Det är i vår tid man gör sånt. Oavsett om de existerat eller inte är det ett ofrånkomligt faktum att en eller flera källor har skrivit om dessa personer och händelser. Bara detta är väl en indikation på att det hänt något för länge sen, var det nu än skedde och vilka dessa personer som var involverade var för några. Inget är gripet helt ur luften för inte ens en bok i vår tid är helt och hållet påhittad.

Man bör alltså se Ynglingatal, dess avläggare Ynglingasagan, Njals saga m fl sagor som starkt vinklade versioner av något som hände i verkligheten. Det gäller alltså att skala av all onödig propaganda. Problemet här är att vi enbart har med dessa versioner att göra. Vad det beror på är oklart men det verkar som om en falang fått dominera vid nedskrivandet av dessa händelser. Denna falang verkar ha varit negativt inställd till just dessa kungar som beskrivs i Ynglingatal. Möjligen var det konkurrenter om makten som fått sin version nedtecknad, först muntligt och till slut fanns bara deras version kvar när berättelserna skulle skrivas ner.

Dessutom användes inte skrift vid den tid som händelserna ska ha utspelats till att bevara händelserna utan mer för kortare inskriptioner för att visa på det religiösa livet i samtiden. Runstenarna och arkeologiska undersökningar visar mer på att kungarna hade en religiös betydelse. Någon reell makt var det inte från deras sida så berättelserna vi idag får oss till livs kan vara beskrivningar av rituella handlingar och försök från deras sida att skaffa sej mer makt. Kan det vara så att det vi idag upplever som två folk (svear och götar) i själva verket är beskrivningen av kungarnas släkt (svearna) vars maktbas helt och hållet var religiös, utan reell makt, samt götarna vilket var namnet på folket som bebodde landet. Det är möjligt att alla var götar i hela den del vi idag kallar Sverige och att detta var en benämning på ett kultförbund av samma ursprung som goternas förbund på kontinenten.

Svearna skulle alltså vara en kungasläkt på samma vis som merovingerna i Frankerriket, karolingerna senare i samma rike med den skillnaden svearna inte tycks ha fått sitt namn efter en grundare utan efter sin religion. Nu kanske den mer historiskt bevandrade säger Jordanes och Prokopios. De skrev om folk och fä bland germanerna i norr på 500-talet.Vad med beskrivningen av minst 25 olika stammar i Norden vid just den här tiden? Mot det kan invändas att germanerna var närmast ökända för att byta namn efter vem som för tillfället styr. Det är möjligt att det som benämns som stammar är namn på kungasläkter som i en del fall fått namn efter området de styr över.

Problemet för min tanke är att göter hos Jordanes nämns som en stam bland alla andra. Även om han och Prokopios inte fanns på plats i Norden och kunde se förhållandena där och således fick förlita sej på andrahandsuppgifter, ibland inte ens det, kan det de skriver om inte avfärdas hur som helst. Det är möjligt att han blandat ihop den information han fått vilket ju är lätt hänt. Om man utgår från att de båda skribenterna missuppfattat det man hört och läst kan kanske min tanke få bättre plats igen. Det ska tilläggas att Jordanes inte nämner några svear utan använder sej av två olika beteckningar, suehans och suetidi. Prokopios nämner ingetdera. Det är bara goter, gautoi, hos honom och en del andra folk, framför allt herulerna. Nämnvärt i sammanhanget är informationen vi får att danerna, ursprunget till dagens danskar, då bodde grannar med göterna. En legend talar nämligen om att danerna flyttade från Sverige till öarna i samband med Vikingatidens början.

Det kan förstås vara tvärtom, att göter var namnet på kungasläkten och svearna namnet på folkslagen i hela den del som idag kallas Sverige. Men det alternativet tänker jag inte ta upp, i alla fall inte nu. Det får någon annan göra. Jag kan tillägga att folket i det som skulle bli Sverige inte kom att kalla sej svear eller ens svenskar förrän på 1200-talet och att benämningen Svealand uppkom så sent som i mitten av 1400-talet.

Min tanke är alltså att ett förbund växte fram mellan olika folkslag i Norden vid ungefär vår tideräknings början som en följd av att ett liknande förbund växte fram på kontinenten bland nära befryndade folk. De såg väl hur romarna fungerade och insåg att samarbete var bäst för att motverka dessas expansion norrut och österut. Precis som överallt annars i tid och rum var det väl religionen och nån form av övertalande som var den springande punkten. Efter ett tag föll dock detta förbund samman och enda gemensamma nämnaren var fortsatt religionen och traditionerna som vuxit fram. Hunner, goter och annat påverkade livet här i Norden och på 300- och 400-talen tog diverse återvändande legosoldater från krigen i Europa makten över olika områden. Det är dessa släkters historia som återberättas i sagorna, om än i poetisk form. Det var från början det bästa sättet att hålla släktens historia vid liv. Så vi får väl ursäkta att det blir väldigt mycket underliga ordval. Det är tur att de som skrev ner sagorna inte tog sej före att rimma. Det hade varit alldeles för mycket.

Sagorna borde strippas på sitt innehåll, analyseras utifrån såväl psykologisk som historisk-analytisk synvinkel och på allvar jämföras med samtida berättelser från andra håll och framför allt, arkeologiskt material. Det får bli mitt projekt, att läsa igenom Ynglingatal och Ynglingasagan. Den första har jag läst men det är väldigt länge sen så min hågkomst är rätt suddig här. Vad jag får hålla i minnet nu är att inte tolka dessa texter för bokstavligt. Germanerna var mästare på att linda in händelser i liknelser. Det som står i en text behöver inte nödvändigtvis vara just det som beskrivs utan en allegori eller en aforism för något helt annat.

Vi får se om min tanke håller måttet. Kanske jag får orsak att revidera den eller helt och hållet förkasta den. Väl mött i denna sak vid ett senare tillfälle.

"Deyr fé, 
deyja frændur, 
deyr sjálfur ið sama. 
En orðstír 
deyr aldregi 
hveim er sér góðan getur."

Våra tidigaste kungar var hunner(?)

Det här är ett långt inlägg och det rubriken handlar om kommer inte förrän en bra bit in. Ta gärna nåt att äta eller så medan du skummar igenom det jag har att förmedla.

Hunnerna beskrivs i samtida skrifter som ett ryttarfolk som kom från öster med erövring i sikte. De dyker upp i historien nästan från ingenstans ca år 370 då de skrämmer ostrogoterna på flykt västerut. Dessa allierar sej snart med hunnerna då de inser att det är bättre att följa dom än att fly undan dom. Snart har hela östra Europa fallit för dessa folks härjningar. De plundrar sej fram genom Europa och når ända till Gallien och norra Italien där Romarrikets huvudstad Ravenna utryms av säkerhetsskäl år 451. Endast romarna, visigoterna och frankerna står emot dom och år 453 dör deras mest kände kung, Attila, efter en natt av mycket drickande och osunt ätande. Efter det faller hela hunnerriket samman nästan på ett år, nåja, några år hinner gå innan hunnerna helt försvinner ur historien. Men där börjar ett stort mysterium, ett mysterium inte många forskare har brytt sej om att ta tag i: vart tog de vägen?

Ett lika stort mysterium kan sägas vara vilka de var och var de kom ifrån. Vilka var egentligen hunnerna och vad kan deras namn ha betytt? Av beskrivningen av deras utseende att döma är det svårt att placera in hunnerna i det europeiska mönstret. En koppling har gjorts mellan mongoler och vissa indoeuropeiska nomadfolk som kan ha slagit sej samman på de asiatiska stäpperna för att sen dra västerut, på vinst och förlust. Men Attila är faktiskt ett gotiskt namn, ett smeknamn som betyder lillefar, bildat på goternas ord för pappa, atta. Dessutom är endast 5 % av dagens ungrare ättlingar till samma folk som idag kallas mongoler, enligt genforskning. Vissa ungrare anser sej vara ättlingar till hunnerna, framför allt eftersom dagens Ungern var hunnernas bas på 400-talet. Det släktskap som genetiskt åsyftas är haplogruppen Q (Y-kromosom-DNA vilket ärvs från fader till son), en haplogrupp associerad med turkiska och altaiska folk men även med många av ursprungsfolken i Amerika. Den uppstod för ca 20 000 år sen i norra Sibirien och ca 3-5 % av kineserna är ättlingar till dessa folk. Ca 3% av alla svenskar och norrmän har sitt släktskap därifrån också. Mer om detta senare.

Nu kallar sej visserligen ungrarna själva för magyarer men dessa magyarer är språkligt sett ett uraliskt (uralisk är ett annat ord för finsk-ugrisk) folk som kom till Europa på 700- & 800-talen från öster och tog över området på samma vis som alla andra erövrande folk gjort: de kom med vapen i hand, tog över landet och gjorde det till sitt. Det erövrade folket tog över erövrarnas språk men behöll i övrigt sina traditioner och seder. Ordet ungrare kan med visst stöd av historien härledas tillbaka till ordet hunner. Samtidigt som hunnerna drog fram över Europa finns det tecken på att folk med liknande namn drog fram över stora delar av södra Asien. I den tidens sassanidiska Persien finns en beskrivning av ett folk som red in och försökte störa samhället. Från Indien rapporteras det om ett folk, Huna, som drog in och med tiden blev assimilerade av det indiska samhället.

Huruvida dessa folk har direkt med "våra" hunner att göra eller ej går inte att avgöra. Det genetiska materialet talar visserligen om för oss att det finns en koppling mellan turkiska folks genom och folk runtom i såväl Indien som Ungern. Dock kan detta vara ett resultat av senare tiders turkiska vandringar. Vi får faktiskt betänka att det mest kända turkiska folket genom tiderna, mongolerna, ju spred sej över stora delar av Asien och att de var på vippen att erövra Europa på 1200-talet när deras khan dog och som seden då bjöd var man tvungen att föra hans döda kropp hem till Mongoliet för hans sista vila i bergen där. Samma haplogrupp, Q, finns mest hos dessa mongoler liksom hos andra turkar och den kommer från det inre av Asien.

Jag skulle tro att man genom beskrivningen av hunnerna som ett ridande folk som kom från öster har stirrat sej blinda på kopplingen med mongolerna och andra turkiska folk. Framför allt är det kopplingen till det folk kineserna kallade Xiongnu (gammalt kinesiskt uttal: hunnu) som spökar här. Visst finns ett starkt drag av turkiskhet i dessa folk, det bevisar de få gravar som identifierats som hunniska, men deras språk visar mer drag av indoeuropeiskt ursprung liksom de flesta av hunnernas namn. Dessutom är de flesta forskare överens om att hunnerna var ett konglomerat av många olika folk på samma sätt som goterna i Europa verkar ha varit. En löslig sammansättning av folk från olika håll med ett enda gemensamt; kulturen och därmed också språket och religionen. Därför är det så svårt att hitta hunnerna i såväl genforskningen som senare tiders krönikor. Hunner var ett samlingsnamn, som om det vore ett företag, ett företag med våld och erövring på agendan.

Man kan alltså lugnt säga att hunnerna var ett samlingsnamn på en massa folk som gled samman för att det gynnade deras respektive intressen att göra det. Förmodligen var det nog så att folken i Asien som kineserna kallade Xiongnu verkligen var befryndade med hunnerna på ett eller annat vis. Dock behövde de inte vara av samma ursprung, de bara kallade sej samma sak för att de påverkades av varandra eftersom de från början kan ha tillhört samma konglomerat av folk. Men vi ska vara försiktiga med användandet av ordet hunner eftersom det efter deras plötsliga uppdykande vid floden Don år 370 eller 371 kom att användas om alla folk från det allra östligaste Europa.

Det finns en del saker som faktiskt pekar på att den uraliska teorin kan vara riktig. Den vanligaste haplogruppen på Y-DNA-sidan bland ungrare är R1a, en grupp som är associerad med indoeuropeiska folk från Östeuropa och den gruppen har sitt ursprung i Asien, nära Kaukasus för ca 18 500 år sen. R1a är tillsammans med R1b, som helt dominerar Västeuropa, den absolut största haplogruppen i Europa. Nästan samtliga av de en miljard människor som bor i Europa har sitt ursprung i någon av dessa grupper. Undantag finns men vi bortser från dom just nu. Ungrarna är alltså resultatet av ett språkbyte, de uraliska språkbärarna lyckades i sitt uppsåt. Men när bytte då magyrarerna språk? De måste ha varit nån form av slaver som kommit i kontakt med ett finsk-ugriskt språkområde nära Uralbergen och blivit så influerade av detta att de helt bytte språk och sen när de drog fram genom Europa följde detta nya språk med dom.

Så vi har inget stöd för ett turkiskt ursprung bland Y-DNA i Ungern eller någon annanstans. Q är lika vanligt, eller ovanligt, bland mongoler som bland svenskar, procentuellt sett. Haplogrupp C tycks vara den mest förekommande bland mongoler och andra turkiska folk. C är en av de allra äldsta Y-DNA-grupperna. Den uppstod i södra Asien för ca 60 000 år sen och spreds sen längs Asiens sydkust över till den indonesiska övärlden och Australien medan en avknoppning fortsatte norrut och till slut nådde över Berings sund till Amerika för ca 15 000 år sen. Det är framför allt C3 som är mongolernas gren av denna grupp men det är från och med Djingis Khans tid på 1200-talet. Det är 800 år för sent för att vara av värde för diskussionen om hunnerna. Dessutom är haplogrupp C nästan helt frånvarande från Europa, bara några få grupper av människor i östligaste Europa, förmodligen ett resultat av mongolernas framfart. Ingen av de människor som lagts i gravar från nuvarande Ungern som är från tiden för hunnernas storhetstid, alltså 400-talet, har haplogrupp C. De är alla R1a.

Talar vi istället om mitokondrie-DNA (det som ärvs från moder till barn av endera könet) så är haplogruppen H (populärt kallad Helena efter en bok av den brittiske genetikern Bryan Sykes kallad The seven daughters of Eve där Helena-klanen är en av de som befolkar Europa) den vanligaste i Europa. Den är speciellt vanlig i norra och centrala Europa och spred sej över kontinenten för ca 13 000 år sen i olika vågor. Den har verkar ha varit associerad med Y-DNA-gruppen R1 och dess avkomlingar R1a och R1b de senaste 5000 åren för den finns överallt där den senare också finns. Vad som ligger bakom detta kan vi bara spekulera i.

Så här långt i mitt inlägg är det då dags att försöka reda ut vart hunnerna tog vägen. Här kommer då äntligen inläggets rubrik in. Det rör sej nämligen om den danska historikern Lotte Hedeager som hävdar att det vi kallar hunner ska ha grundat de norska, danska och svenska kungahusen, de vi i brist på reella empiriska bevis förpassat till hittepå-historien. Hon menar att guden Oden är en omskrivning av hur det gick till när hunnerna tog över i Europa. Därmed menar hon samtidigt att hunnerna ska ha erövrat hela Skandinavien också. Det finns ingen anledning att egentligen bestrida detta eftersom det inte finns några historiska källor som säger nåt alls om att Skandinavien skulle ha sluppit undan. Tvärtom finns det en beskrivning av hur hunnerna tog allt ända upp till det "isiga havet", vad som nu menas med denna beteckning.

Mot bakgrund av all den DNA-beskrivning jag gett kan man ju undra huruvida det verkligen är främmande genetiskt material som döljer sej i de högreståndsgravar som finns från den här tiden eller om det rör sej om att folket här i Norden precis som resten av européerna tolkat allt österifrån kommande som hunner. Språkforskare och historiker har inte velat ta i ordet och begreppet hunner alls vad gäller Skandinavien. Framför allt de förra verkar livrädda för att ens sätta ordet hunner i samband med de rikligt förekommande orter och andra platser i Norden där varianterna hun-, hunn-, hunne-, huna-, hunna- finns utspridda lite varstans. De pekar istället på ett germanskt folk av sagokaraktär, hunar, som finns beskrivet i diverse sagor. En försiktig fråga vore ju förstås om det inte egentligen ÄR hunnerna som avses i dessa sagor. Vad gäller toponymen Hunneberg i Västergötland handlar det om en beskrivning av bergets resning över den omgivande slätten.

Oden beskrivs första gången i skrift på 600-talet, i norra Tyskland där han är känd under namnet Wodan, senare Wotan. Det är en för nordisk religion säregen gud som enligt den danske historikern Saxo ska ha varit en helt vanlig man som kom från turkiskt håll vid tiden efter Kristi födelse och kom upp till Norden där han dog. Efter sin död blev han hyllad som en gud. Den här berättelsen stämmer inte alls överens med den berättelse vi har om Oden. Ni vet den där med en enögd gud som är kung över alla gudarna och som vet allt pga han offrat sitt ena öga i Mimers brunn. Ändå är det här nåt som hänger samman. Långt innan turkarna övergick till islam, vilket de inte gjorde förrän på 900-talet, var de likt sina släktingar animister, dvs de trodde att hela naturen var befolkad av andar som man kunde få kontakt med via så kallade shamaner, dvs de som tog direktkontakt med gudarna och andarna för att få veta vad man skulle göra. Bevisläget för historiskt belagd shamanism i Europa är svagt men just i Norden dyker denna form av gudadyrkan upp samtidigt som bl a Mithras-religionen gör sin entré bland Romarrikets soldater, dvs ca år 100. Ett tag finns det i den tidiga kristendomen också. Denna form av shamanism handlar dock mer om meditation och stilla kontemplation där man resonerar med sej själv. Att klä ut sej eller falla i trans för att nå en gud verkar inte ha varit något europén i gemen.

Men just Odens bruk av vad som kallas sejd, att gå i trans för att nå gudarna och/eller andarna, är nästan unikt i Europa. Än mer intressant blir det när man får veta att bruket av sejd inte ansågs vara manligt eftersom sån mystik stred mot vad som ansågs vara det manliga idealet att vara öppen med sina känslor och sina avsikter. Att tala i tungor och gå i trans var typiskt kvinnligt enligt vikingatidens sätt att se. En manlig gud som då använder trans för att få fram information var främmande och följaktligen omanligt. Man tog till ordet ergi (ursprunget till vårt ord arg) för att beskriva den man som använde sej av shamanism för att dyrka en gud. Ergi kom med tiden att betyda fjantig, bög eller liknande och när formen argr utvecklades i de olika nordiska språken ur fornnordiskans grundform ergi försvann så småningom ergi helt och hållet. Men då hade å andra sidan även bruket av sejd också gjort det, framför allt som kristendomen bannlyst det. Tala i tungor ska man ju inte göra enligt bibeln.

Shamanism med trans är en tradition som är vanligare österut och tycks ha varit speciellt vanliga bland de sibiriska folken, däribland de uraliska folken där finnar ingår. Shamanism av den här typen fanns även hos de turkiska folken men var inte så vanligt längre vid tiden för deras konvertering till islam. Hunnerna ska ha utövat shamanism, enligt vissa källor. Här finns indicier för att hunnerna hade ett asiatiskt ursprung och att deras sätt att uppföra sej på var typiskt för det inre av Asien, närmare bestämt Sibirien eller områdena direkt söder om. En kombination av turkiska och uraliska folk kanske? Finns spåren av hunnerna kanske i de DNA-typer som är sällsynta i Europa men väldigt vanliga i området mellan dagens Finland och Mongoliet?

Jag tänker inte gå vidare in på Hedeagers hypotes om hunnerna i Norden. Det står tämligen klart redan innan hon gav ut sin bok att man hittat bevis från just den här tiden som binder samman Skandinavien med Asien och östra Europa genom minst handel, kanske även en viss form av underordning visavi folken på kontinenten. Inte minst halskragarna från Västergötland och Öland, brakteaterna från hela södra Skandinavien, legenderna om folk som kom från öst för att röva och slå ihjäl samt intressanta symboler på stenhällar och prydnadsföremål i metall tyder på detta. Dessutom finns det i Skandinavien DNA-spår som tyder på östliga influenser under perioden 300-1000, den period i Europas historia som omfattar folkvandringstiden och vikingatiden. Det är åtminstone indicier även om empiriska bevis saknas. Ett definitivt kanske, skulle man kunna säga.

Svensk DNA-sammansättning är som följer: För Y-kromosom-DNA gäller det att Haplogrupp I, i det här fallet I1d1, är vanligast med 40 % av den uppmätta befolkningen, följt av R1a1a och R1b1a2a1a1 med långt över 20 % var. N1c1 är fyra med ca 5 %. Resten är uppdelat på J och E samt Q, som jag tidigare nämnt. För mitokondrie-DNA gäller det att H i alla dess underformer är vanligast med 25-30 % följt av U med lite mer än 10 %. J, T och K följer efter. Östra Sverige med Mälardalen har mer kopplingar med finskt DNA, vilket gäller för både Y-DNA och mitokondrie-DNA. Västra delen har mer gemensamt med brittiska öarna och övriga Skandinavien. Det säger i alla fall mej att det finns fog för att säga att Götlandshypotesen är mer giltig rörande var Svearikets vagga en gång stod än att Mälardalen skulle ha varit vaggan. Med förbehållet att folk rört på sej ganska mycket de senaste tusen åren kan man alltså glömma Uppsala med omnejd som ursprunget för Sveariket. Genetikforskningen har faktiskt visat att folkgrupperna varit ganska statiska generellt sett de senaste 5000 åren. Det är bara vissa grupperingar som varit ute och "svirat och festat om" i genpoolen.

Ska bara inflika lite jag läst om Finland alldeles nyss. Mitokondrie-DNA visar att de flesta finländare därigenom är ättlingar till U5, en grupp människor som funnits i Europa i minst 25 000 år. Finländare är i detta avseendet närmast de allra första människorna som nådde Europa från Mellanöstern när de lämnat Afrika bakom sej. Y-DNA däremot är en annan femma. Här finns ett sammelsurium av haplogrupper, t ex N1c, en grupp från Centralasien, R1a och R1b samt I, en haplogrupp som finns från Balkan i söder, via Tyskland och Skandinavien - och Finland. Det är just N1c och den ålderdomliga förekomsten av U5 som gör att Finland sticker ut. N1c är den vanligaste i Finland men den finns som syns ovan även i Sverige men också i Norge och Ryssland, i mindre mängder.

Det ska tilläggas att generellt sett bor N1c-befolkningen i östra Finland och I bredvid R1a och R1b i västra Finland. De tre senare haplogrupperna innehåller individer som tål mjölk bättre. Det är speciellt laktostoleransen i Norden som lett forskarna till just kopplingen mellan R1a, R1b samt I och den inom språkvetenskapen kallade indoeuropeiska invandringen. R1-grupperna började röra på sej västerut för ca 9000 år sen, ungefär samtidigt som jordbruks- och herdesamhällena uppstod på allvar i Asien. Vissa av R1-grupperna fanns förstås redan i Europa men det var först med dessa två, a och b, som Europa började "invaderas".

Med denna späckade miniuppsats lämnar jag er åt ert öde för den här gången. Påpeka gärna fel eller fråga om det är nåt ni inte förstår. Jag har säkert skrivit något som torde tarva en närmare förklaring.


"Då sa jag till dom på ren svenska, "go home!"