Idag är det den universella musikdagen!

All sorts musik har sin speciella dag idag, så ni som älskar musik i alla dess former, gläds nu åt detta budskap. Vilken musiksmak du än har så är det din dag idag. Jag firar genom att visa länkar till några av mina favoritlåtar:

Status Quo - What You're Proposing

Led Zeppelin - Rock And Roll

XTC - Dear God

Steve Hackett - Clocks

Peter Gabriel - Sledgehammer

Paul Simon - You Can Call Me Al

Uriah Heep - Stealin´

Mike Oldfield - In Dulci Jubilo

John Miles - Music

Vad du än gillar inom musikvärlden så är det inte ditt fel att populärmusiken dog efter 1992. Det har nästan inte kommit nåt nytt sen dess som varit bra. Det finns förstås undantag, men som klyschan säger: de är undantagen som bekräftar regeln. Jag tackar för mej för den här gången och tackar samtidigt Kaj Kindvall för att han påpekade att det är universella musikdagen idag.

"Music was my first love

and it will be my last.

To live without my music
Would be impossible to do,
In this world of troubles
My music pulls me through"

Min favoritmusik: Selling England By The Pound

Allt för att få chansen att leka motorgräsklippare på scen, eller hur? För den som undrar vad jag menar så tänker jag på den låt som blev Genesis genombrott, I Know What I Like (In Your Wardrobe), där Steve Hackett och Tony Banks tillsammans får fram det ljud Peter Gabriel så gärna ville kunna använda under konserterna. Hacketts gitarr och Banks olika klaviatur bildar tillsammans ett säreget ljud som börjar och slutar denna låt. Så lät det 1973 när Selling England By The Pound kom ut.

Men det finns så mycket mer på denna platta. Dancing With The Moonlit Knight, The Cinema Show, Firth Of Fifth för att bara nämna tre fantastiska låtar. Phil Collins fick dessutom en liten plats för sin röst här, i sin och Mike Rutherfords More Fool Me, den strukturellt enklaste låten på hela skivan. After The Ordeal, en instrumentallåt av bästa snitt finns här också, enligt Tony Banks skulle den dock inte finnas med från början. Men vad han tycker bryr vi oss inte om, eller hur? Den är där nu, där den ska vara för den gör skivan perfekt.

Det man kan invända mot den här plattan är att låtarna är lite väl långa, speciellt The Battle Of Epping Forest och tidigare nämnda The Cinema Show. Den sistnämnda blir med Aisle Of Plenty, som avslutar skivan, över tolv minuter och eftersom bandet vid den här tiden hade börjat utveckla en kärleksaffär med Banks keyboards blir det ofta rena rama orgierna i elpianon, syntar och orglar av olika slag. Visst är han bra på sina instrument, men det blir gärna lite väl mycket new age när han sätter igång på allvar.

The Battle Of Epping Forest är en veritabel miniopera där Peter Gabriel använder fler ord i en elvaminuterslåt än många rappare använder på en hel skiva. Det borde väl ha gått att berätta om två gäng som vill slåss med varandra på ett smidigare sätt? Å andra sidan, Electric Light Orchestra gjorde samma sak på sitt debutalbum när de beskrev ett riktigt fältslag i en låt, The Battle of Marston Moor, med samma resultat.

Dessa småsaker förändrar ändå inte skivan i stort. Det är ett underbart album, atmosfäriskt och fräscht med underbara gitarrinsatser från Steve Hackett. Dancing With The Moonlit Knight är den absolut bästa låt Genesis har gjort. Den sammanfattar hela deras karriär, såväl den före denna skivan och senare, och introducerar för första gången de gitarrtekniker som senare nästan alla heavy metal-gitarrister älskar att spela, sweep-picking och tapping. Ingen av dessa tekniker var hans påhitt men de var inte speciellt kända utanför den inre gitarrkretsen förrän Hackett använde sej av dom i denna låt. Han hade använt tekniken tidigare men de plattorna blev inte samma framgångar som denna blev.

Allt som allt är detta ett riktigt kompetent album och jag har det med på min tio-i-topp-lista. Sån här musik görs bara inte nu för tiden, inte ens bland dagens progressiva rockband. Såna intrikata texter om samtiden, närapå reklam för vissa affärskedjor ibland, såna underbara observationer, det är så sällsynt att texter skrivs så här bra och så finurligt, även om man måste känna till brittiska förhållanden i många fall för att kunna skratta åt dom. För er som bara känner till Genesis från 1980-talet kanske den här skivan blir något av en chock. Men bry er inte så mycket om det. Tony Banks ljudmattor bör ändå kännas igen. Fast på 1980-talet lät Genesis ändå bara som en mer avancerad Phil Collins-platta. Men nog om det. Vi kan ta det en annan gång.



"Can you tell me where my country lies? 
Said the unifaun to his true love's eyes.
It lies with me! cried the queen of maybe- for her merchandise, he traded in his prize."

Min favoritmusik: Jailbreak

Om det är något album vars låtar jag ofta går och nynnar på är det detta. Framför allt titelspåret körs ofta i huvudet. När det kom ut 1976 var jag för liten för att kunna vara med och uppskatta den här sortens musik, min storebror var den som köpte såna skivor då. Jag har fått komma in i efterhand, vilket inte varit en nackdel, tvärtom. Det har varit en fördel eftersom det gått en våg av så kallad 70-talsnostalgi över den här sortens musik. Thin Lizzy har dessutom med detta album skapat en låt som nog aldrig kommer att bli omodern eller bortglömd. Vilken låt tror ni jag talar om?

Jo, The Boys Are Back In Town, deras mest kända låt, och största hit för övrigt. Den har spelats av många artister världen över och spelas fortfarande ganska ofta på radion nästan 40 år senare. Men plattan bjuder på många fler godbitar än bara en radiohit. Jailbreak, som inte bara är titelspåret utan också inleder hela plattan, är snabbfotad rocklåt som drabbar lyssnaren med ett snabbt ackord i samma stil som The Beatles A Hard Day's Night. Samtidigt bevisar låten att texter ska man inte alltid lyssna för mycket på, speciellt inte om man inte utröna nån särskild historia i dom. Låten i sej är ändå så bra att man gott och väl kan ignorera vissa ologiska element i texten.

Angel From The Coast, en härligt svängig låt om vad som verkar vara en yrkesmördare, The Cowboy Song, the hyllning till amerikanska västern, Emerald, om Irlands fina historia, Fight Or Fall, Warriors, Romeo And The Lonely Girl, Running Back, hela plattan är så där härligt skön som en riktig rockplatta ska vara. Thin Lizzy bevisar här att det går att spela hårdrock utan att behöva närma sej heavy metal-lägret. Det är glad och trevlig hårdrock, som blandas med soulpop och svängig 70-talsrock här och där.

Det är förstås den klassiska uppsättningen av Thin Lizzy som spelar här, Phil Lynott, Scott Gorham, Brian Robertson och Brian Downey. Phil Lynott, okrönt kung på basen och fantastisk låtskrivare, Scott Gorham, också han fantastisk musiker (från början basist men sadlade om tidigt i karriären), Brian Robertson med sin ungdomliga entusiasm och sitt sköna riffspelande, samt trumvirtuosen Brian Downey, taktsäker som få men samtidigt lika träffsäker i utsvävningarna som nånsin Buddy Rich eller Neil Peart.

Deras sammanlagda kunnande smälter här samman till denna underbart sköna platta, som jag brukar ta fram och lyssna på när andan faller på. Som jag skrivit till många andra skivor jag recenserat här, detta är en bra platta för den nyfikne, som vill veta mer om Thin Lizzy.



"Romeo he had it rough
The guy you'd like to burn
But everything that Romeo had
You can bet it was well earned"

Min favoritmusik: State Of Confusion

För den som inte känner till The Kinks så bra, för den som endast har hört hitlåtar som You Really Got Me, Come Dancing, Waterloo Sunset så är denna platta rena rama chocken. 1983 kom denna samhällskritiska och personkritiska platta, en fullständigt fantastisk platta där Ray Davies verkligen får till det, och bandet hänger på med full kraft. Och, för att poängtera det jag tidigare nämnde om chock, så är denna platta nog inget för den som bara är ute efter hitlåtar. Såvida denna någon inte börjar botanisera i själva plattan och då upptäcker en sak: plattan har två av Kinks största hits!

Just det, såväl Come Dancing och Don't Forget To Dance är med här. Musikaliskt sett pendlar plattan annars mellan hårdrock och den sortens pop Ray Davies är känd för att göra, Apeman och Days för att ta två exempel ur högen. Han låter här brodern Dave höja volymen på sin gitarr och till dessa toner gör sen Ray processen kort med såväl äktenskap (Labour Of Love) och valfriheten (Definite Maybe) som unga konservativa i Thatchers Storbritannien (Young Conservatives) och allting som finns omkring honom (State Of Confusion).

Come Dancing är en nästan självbiografisk låt, om hur han som liten såg en av sina systrar gå iväg på dans, för att sen göra sina föräldrar ledsna och sura när hon kom för sent. Han ger sin syster Rene ett lyckligt slut, något som inte skedde i verkligheten då hon dog av en hjärtattack 31 år gammal på dansgolvet. Don't Forget To Dance handlar också om en kvinna, en äldre kvinna som dansar med vem hon vill trots att hon egentligen inte längre "borde" dansa med yngre män. Denna låt blev ingen större framgång i hemlandet Storbritannien men blev desto större här i Norden.

Pendlandet mellan pop och hårdrock gör det nog lite svårt att hänga med om man inte är van vid Ray Davies sätt att arbeta. Hans musik beskriver nämligen på pricken det som förekommer i texterna. Är texten arg och/eller satirisk är också musiken aggressiv. Är texten sentimental och lite eftertänksam så är musiken lugn och melodisk. Det gör det svårt att peka ut någon speciell favorit, men jag finner ofta att om jag skulle presentera den här plattan för någon så är det Heart Of Gold som får bli presentationslåten. Det är en vacker låt om att växa upp som yngsta barnet i en familj, som sen får veta att det kommer ett till syskon i familjen.

Jag tenderar också att lyssna väldigt ofta på den elakaste låten av dom alla, Cliches Of The World (B Movie).  Den handlar om en man vars liv är trist och ensamt och han önskar innerligt att något ska hända i hans värld. Hela tiden beskriver musiken det hela på ett nedstämt och stenhårt vis, bara för att brytas drygt halvvägs in av Ian Gibbons och hans piano och syntar. En drömsekvens om utomjordingar bryts sen av hårdrocken och vardagens trista mediokra liv. Framgångarna är bara illusioner för denne man som bara blir argare och argare.

Plattan i sitt ursprungsutförande avslutas med röjarrocklåten Bernadette. En sån som Bernadette, med sina utsvävningar och sitt fladdrande liv, vill jag inte vara med alls. För några år sen gavs en special-CD ut med extralåtar. De känner jag inte till lika bra, men jag har inte direkt nåt emot dom. Tvärtom är jag förvånad att Long Distance inte var med på originalplattan. En trevlig poplåt som ger upphov till inre bilder om semester och långa stunder vid telefonen.

Dessutom borde den längre versionen av Don't Forget To Dance varit med, då den är skönare och ger en finare atmosfär. Once A Thief, en låt om hur samhället aldrig förlåter en person som en gång blivit dömd för ett brott, är också en låt som borde ha varit med. Sista låten, Noise, om oväsen (förvånad?) i vardagen och hur olika folk uppfattar musik borde också ha varit med.

Är du det minsta intresserad av The Kinks och hur de egentligen låter bortom de mest kända låtarna så är detta den perfekta plattan att börja med. Många av dagens pop- och rockartister verkar ha lyssnat på den här plattan, inte minst Oasis som verkar ha plagierat varenda låt på denna plattan för sin så kallade karriär. Men som nån sa, stöld är den bästa formen av smicker i musikvärlden.



"Ooh, Bernadette, you are so expensive
You've never done a day's work in your life
You've got no incentive, you've made a career
Out of punting off all of the men you've slept with
Ooh, Bernadette, you are so expensive"

Min favoritmusik: Rockin' All Over The World

Den här plattan är svensk. Den är nämligen inspelad i Studio Bohus i Kungälv, strax norr om Göteborg. Det var bland annat av ekonomiska skäl man valde att spela in utanför Storbritannien. När man spelade in skivan var det sensommar i Sverige och året var 1977. För den som regelbundet besöker bloggen Katastrofala Omslag kan det vara värt att veta att året 1977 kallas för skammens år, emedan så många skivor detta år har riktigt hemska omslag. Riktigt så illa ställt är det inte med detta omslag, även om det är väldigt klyschigt upplagt med en del av jordskivan synlig mot en svart bakgrund, i kombination med datorutskriven text längst ner och en ganska spretig skrivstil för gruppnamnet.

Spretande är också ordet för musiken. Det är mer omväxlande musik än tidigare plattor. Här samsas den vanliga boogierocken med de för Quo typiska inslagen av blues och countryrock, men det som är nytt är att ren country och pop också hörs. Under ledning av inhyrde producenten Pip Williams gör Quo faktiskt en fräsch och fin platta, om än aningen för polerad på vissa ställen. Det faktum att den är så här polerad har fått många av gruppens fans att kritisera den för att ha en för mjuk ljudbild. Jag kan sätta på den här plattan för att bara ge den en genomkörare och jag tycker om den faktiskt, trots att den är polerad och tvättad så att det bara ibland låter som Status Quo.

Det finns tolv låtar här, ganska korta allihop men sammantaget blir det ca 50 minuter. Titelspåret är förstås väldigt känt. Det är skrivet av John Fogerty till hans debutsoloalbum från 1975. Rick Parfitt hörde den på radion en gång och ville ha den inspelad till skivan. Han fick sin önskan uppfylld till denna plattan, även om bandet ville spela in sina egna alster först. Bästa låtarna är följaktligen deras egna låtar, framför allt Rocker's Rollin', Hold You Back, Who Am I och Dirty Water. Nåja, Who Am I är skriven av Pip Williams och en kompis till honom, men skriven för grupper som Status Quo.

På tal om att göra andras låtar. Skådisen och sångaren Mike Berry gjorde 1978 en version av Hard Time, som inleder denna platta. Jämför hans version:

med Status Quos original:

Kanske Status Quo borde ha gjort den version Mike Berry gjorde för då hade låten inte låtit så tam som den gör från och till. Hela plattan är inte tam, men den ryter inte till som de andra plattorna har gjort. Den ropar istället, med en relativt vek röst. Men "rösten" är bra, inte tal om nåt annat. Det är en trivsam rockplatta som förtjänar en och annan lyssnarstund.



"You've been looking like a low down 
liquor drinking money grabber
I don't wanna see you looking this way
It's a crime the way you're carrying on
You'll keep it up till you're too far gone"

Min favoritmusik: Demons And Wizards

Roger Dean är en legendar i skivomslagens historia och som konstnär har hans målningar. Hans design finns på många omslag, framför allt Yes (han designade även Yes logotyp), och Uriah Heep. Det är Uriah Heeps album Demons And Wizards från 1972 som ska behandlas här. Denna platta kan ses som Heeps svar på Deep Purples plattor In Rock och Fireball, och personligen håller jag Demons högre än någon av dom plattorna.

Jag vet inte om Roger Dean trodde att plattan han gjorde ett omslag till skulle vara en konceptplatta, för här finns lite av allt som varenda låt på plattan handlar om. Här finns en trollkarl (The Wizard), ett okänt landskap som nog bara finns i fantasivärlden (Circle Of Hands), trollkarlen ser lite demonisk och han är mångfärgad (Rainbow Demon), en tidlös vandring (Traveller In Time) på ett underligt område som kan tolkas i många olika riktningar (Paradise) och kanske kastar trollkarlen en förbannelse eller annan formel över marken (The Spell). Han lever livet (Easy Livin´) och är något av en poet (Poet's Justice) och vill att livet ska fortsätta likadant (All My Life).

Musiken och texterna är lika färgglada och roliga att lyssna på som omslaget är att se på, även om sångaren David Byron är lite väl teatralisk ibland. Han låter stundtals mer som en operettestradör än en rocksångare. Som tur är har han främste låtskrivaren och organisten Ken Hensley vid sin sida som vet hur han ska tygla den vilde sångaren. Än så länge kan han det, men om bara några år ska Byrons drickande bli okontrollerbart. Mick Box gitarrspel är felfritt som alltid och nykomlingarna Lee Kerslake (trummor) och Gary Thain (bas) sköter sej väldigt väl.

Det ska tilläggas att första låten, The Wizard, är skriven av Ken Hensley i samarbete med basisten och sångaren Mark Clarke, som var medlem i Uriah Heep någon månad innan han nappade på ett erbjudande att gå med i Jon Hisemans projekt Tempest. Clarkes avhopp beredde vägen för Gary Thain, en nyzeeländare som prövade lyckan i Storbritannien.

Detta är mitt favoritalbum med Uriah Heep och det är så jämnt och så bra spelat att det är med på min topptiolista. Musikmässigt är det progressiv rock ovanpå ett lager med hårdrock och vanlig rock'n'roll. Eftersom jag älskar slide gitarr är dess förekomst i All My Life ett välkommet tillskott.

Inte nog med att detta är Uriah Heeps bästa platta, det är också den perfekta början för den som är nyfiken på gruppen och dess musik. Välkommen in i en underbar musikvärld!



"There rides the Rainbow Demon
On his horse of crimson fire
Black shadows are following closely
On the heels of his desire"

Min favortimusik: Whatever You Want

I Sverige är väl Whatever You Want, vid sidan om Rockin' All Over The World, den mest kända låt Status Quo har gjort. Den är titelspåret till det album grabbarna gjorde 1979 och öppnar också den plattan. Som alltid med Status Quo är det boogierocken som dominerar, med influenser från både country och pop. Men denna gång verkar det som om journalisternas kategorisering av bandet som begränsat till tre ackord har börjat irritera bandmedlemmarna.

Alan Lancasters Who Asked You, Rossis och Parfitts gemensamma Breaking Away och Parfitts egen Living On An Island vittnar alla om de problem bandmedlemmarna tyckte sej utsatta för. Första låten handlar om journalisterna och andra kritiker som ogillar bandets musik, den andra låten om hur oaktsamma bandets medlemmar varit med pengar på allehanda ting och hur de känner sej alienerade ibland från sina familjer. Den tredje låten handlar om den självvalda exilen de olika medlemmarna levde i eftersom skatterna på kulturskapande vid denna tid åt upp mycket av det de tjänade in.

Det där med tre ackord är nåt som har förföljt dom genom åren, det har gett dom smeknamnet Frantic Four, emedan de tycks spela samma sorts ackord hela tiden. Att de varierar dessa ackord mer än många andra band är det ingen som brytt sej om. Skulle till exempel Come Rock With Me vara nära besläktad med Shady Lady? Skulle inte tro det, för den förstnämnda är stentuff boogierock i samma stil som Foghat och Kiss, medan den andra är countrybetonad rock'n'roll. De har inte ens samma ackordföljder, inte ens melodierna följer samma mönster.

Detta är en skön platta med många bra låtar som håller en hög och jämn kvalitet. Det märks att Pip Williams (han har även producerat många av The Moody Blues plattor och arrangerat Carl Douglas diskohit Kung Fu Fighting!) har fått pli på grabbarna för de spelar mer organiserat nu. Plattan före var mer ett sorts uppror mot Williams superorganiserade Rockin' All Over the World-platta. Andy Bown börjar känna sej hemma i bandet också, vilket märks på hans kompositionsbidrag. För dom som undrar hur Andy Bown lät vid samma tid som han gjorde boogierock med Status Quo, lyssna på detta.

För den som är nyfiken på Status Quo och vill höra mer än bara singlarna som då och då spelas är detta den perfekta instegsplattan. Det är precis i brytningsperioden mellan det hårda 70-talet och det mjukare 80-talet, då mer countrypop-betonade melodier blev vanligare i deras musik. Men än så länge dominerar den rena boogierocken.

Till sist, vad tror ni alla människorna på omslaget tittar på? Jo, en pingvin i strumpebandshållare!



"Riding on a high
Riding so high now I'm leaving
Am I running far from my own fears
I'm never facing up
I never face up to the reasons
And never showing any of my tears
Cos I
Leave out the back way
Not the way that I came in
Because it seems like the logical way, at the time"

Min favoritmusik: Fool For The City

Fool For The City är Foghats mest kända och mest framgångsrika album, och förmodligen det enda som möjligen har hittat till Sveriges kuster. Det kom 1975 och det första albumet utan Tony Stevens. Producenten från plattan före, Nick Jameson, steg då in i studion och hjälpte till med basspelet. Det jag måste säga innan jag kommer in på plattans stora låtar är att en av låtarna, My Babe, är en gammal The Righteous Brothers-låt från tiden innan de blev stora och gjorde smörpop. Då var det blues som gällde och i Foghats version blir låten en riktig käftsmäll. Den som lyckas lyssna sej igenom hela låten utan att digga till den ska få en Ako-kola av mej per post.

Den stora låten här, och deras största hit, är Slow Ride, en låt som faktiskt spelas på svensk radio då och då trots att den spelades in i USA och var riktad enbart till den amerikanska marknaden då bandet inte lyckats i sitt hemland (det såg Status Quo och andra liknande band till). Tvärtemot låttiteln är detta en ganska snabb låt som stretar på i över åtta minuter och mot slutet blir allt snabbare.

I övrigt är Fool For The City en genial platta, deras bästa, och Dave Peverett är i högform, såväl låtskrivarmässigt som sångmässigt. Rod Price kallas här The Bootle, syftandes på hans slide som är fenomenal på denna platta. Trummisen Roger Earl spelar en dubbelroll här, emedan det är han som pryder skivans omslag som mannen som fiskar ur en gatubrunn i New York. Skivans omslag och en kortare diskussion kring det finns att beskåda i den här artikeln, där också andra artisters omslag diskuteras.

Sju låtar finns på denna platta och de är nästan lika bra allihop. Den enda jag inte riktigt kan med är Take It Or Leave It, ett sorts försök att tilltala alla som gillar lite lugnare låtar. Den är inte dålig, den passar bara inte riktigt in här bland de andra låtarna, som är raka rör allihop. En favorit för mej är en dundersköna versionen av en gammal bluesklassiker av Robert Johnson, Terraplane Blues, vilket på ytan verkar vara en låt om en bil, men egentligen är hela låten en omskrivning för huvudpersonens behov av sexuella relationer och avundsjuka när någon annan "kör" bilen.

I övrigt kan titelspåret nämnas, en snabb rocklåt om livet i New York (på sätt och vis), Save Your Loving (For Me) och Drive Me Home, båda snabba boogierocklåtar som skulle passa på vilken annan rockplatta som helst från tiden. För den som vill ha en rock'n'roll-upplevelse är detta en perfekt platta. Ni behöver inte tacka mej, bara lyssna på plattan.



"Breathin' all the clean air, sittin' in the sun,
When I get my train fare, I'll get up and run.
I'm ready for the city, air pollution here I come!"

Min favoritmusik: A Night At The Opera

Mycket har skrivits om detta album genom åren, både av beundrare och belackare. Mycket har skrivits om dess mest kända låt, Bohemian Rhapsody. Det tänker inte jag göra, mer än att det är en mycket bra låt och väldigt svår att förstå hur man än försöker tränga in i dess inre. Nästa år blir denna skiva 40 år och den har stått sej otroligt bra. Produktionen är krispig och låter väldigt bra, oavsett medium (kassettband, LP, CD eller mp3/m4a).

Den här skivan har det mesta i genreväg: hårdrock, heavy metal, opera, rock'n'roll, pop, tjugotalsjazz, pompös marschmusik, smäktande kärleksballader och folkinspirerad pop. Det är svårt att placera den i nåt specifikt fack, men pomprock som var en beteckning för ca 20 år sen på Queens musik är en bra beteckning, för den är sannerligen pompös många gånger. Den mest pompösa och bästa låten är förstås The Prophet's Song, vilket är en åtta minuter lång beskrivning av en dröm Brian May hade om den stora översvämningen. Den är allt som Bohemian Rhapsody har och mycket, mycket mer. Framför allt är den tre minuter långa sekvensen med Freddie Mercury som sjunger kör med sej själv följt av en hel radda gitarrspel så fantastiskt bra att det räcker med att höra denna låten så har man hört hela skivan, på sätt och vis.

En låt jag alltid gillat är Good Company, en glad dixielandinspirerad låt där allt som låter som blåsinstrument faktiskt är Brian Mays gitarr. Hela plattan är en överraskning om man aldrig hört Queen förut. Låtarna går hit och dit. Till exempel första låten, Death On Two Legs, börjar hårt, förmodligen för att beskriva den person Freddie Mercury verkade hata av hela sitt hjärta.

Sen följer nåt slags operettlåt som bara varar drygt en minut, Lazing On A Sunday Afternoon. Roger Taylors låt om en bilälskande kompis, I'm In Love With My Car, är härnäst. John Deacon har en skön låt, You're My Best Friend, som spelas på ett elpiano, vilket förargade Mercury, som tyckte att ett sånt piano inte behövdes. Lite ironiskt med tanke på att syntar drygt fem år senare skulle komma spela en ganska stor roll på Queens skivor. Men så kan det gå.

Tolv låtar inalles, alla av högsta klass. Skaffa den, säger jag bara. Den är värd all beundran den kan få.



"Love of my life don't leave me,
You've taken my love, you now desert me,
Love of my life can't you see,
Bring it back, bring it back,
Don't take it away from me because 
you don't know what it means to me."

Min favoritmusik: Time

Time från 1981 är i mitt tycke det bästa Electric Light Orchestra har gjort. Jeff Lynne har vare sej förr eller senare lyckats göra en så sammanhållen och välfungerande platta som här. Visst, både A New World Record och Out Of The Blue är väldigt bra plattor som fungerar som en fantastisk enhet, men det är först efter debaclet med Xanadu (varför skulle de sänka sej till att göra musik till en musikalfilm?) som Lynne förstod att nåt måste göras. Och nåt gjordes också.

Detta är ett konceptalbum om en man som skickas framåt i tiden från sin egen tid (1981) över hundra år, och får uppleva framtiden på nära håll men utan att gilla det. Han upplever den som kall och avståndstagande, liksom människorna i den tiden tar avstånd från honom. En pendang till dagens diskussion om ett allt kallare och mer avståndstagande samhälle, mindre än 35 år efter att Time kom ut. Musiken beskriver allt detta mycket bra, liksom texterna. Eller vad sägs om This Is The News, som faktiskt skulle ha kunnat beskriva dagens tillstånd i den utvecklade världen. För att inte tala om Yours Truly, 2095, en skildring av kalla människor med implantat i hjärnan och i övriga stenkalla sinnen.

Man kan se Time som en varning för vad som är på väg och vad vi borde kunna göra för att behålla samhället i någorlunda intakt form. Jag menar nu inte att vi ska vara stockkonservativa och avfärda all utveckling, bara se upp med de dåliga aspekterna av utvecklingen. Den kan utnyttjas av människor med allt annat än individens eller samhällets bästa i sinnet.

Från denna platta är nog Twilight och Hold On Tight de bäst kända låtarna. Den senare med sin rockabilly är udda i sån mån att resten av plattan är dominerad av funk, lite diskorytmer, pop och syntpop. De som blir skrämda av eller avfärdar någon av någon av dessa musikstilar som nåt hemskt i musikväg bör inte känna avsky inför denna platta. Jeff Lynne blandar in allt detta i vad som bäst kan beskrivas som progressiv pop och resultatet är fantastiskt skönt. Man kan sätta på plattan och ha den som skvalmusik, eller lyssna aktivt på den. Man får bästa känsla om man lyssnar igenom hela plattan utan att plocka ut några enskilda låtar, för de hamnar ur sitt sammanhang då.

Detta är som sagt ett konceptalbum och alla låtarna går in i varandra, lyriskt såväl som melodiskt. Att då ta ut en eller två låtar känns nästan som ett helgerån. Likväl har jag gjort det med några, men då enbart för att beskriva vad plattan handlar om. En sista melodi kan jag nämna extra, den instrumentella Another Heart Breaks. Den kan faktiskt plockas ut ur sitt sammanhang just för att den bara har Jeff Lynnes röst som säger låtens titel då och då.

Jag vet att inte alla gillar den här plattan, ens bland ELOs fans, men det bryr jag mej inte om. Det är det bästa dom har gjort och jag står för den åsikten. För dej som är nyfiken på ELO kan jag rekommendera denna platta som instegsskiva.



"With their brand new time transporter
They'll think maybe I fought to get away
But with all their great inventions
And all their good intentions, here I stay
Down on the corner where the sun had shone
The people gathered round
Then scattered as the raindrops hit the ground."

Min favoritmusik: Foghat (Rock And Roll)

Det häftigaste med denna skiva är egentligen omslaget, som på ett skämtsamt vis illustrerar rock'n'roll. Men musiken är minst lika schysst. Road Fever, Feel So Bad och Long Way To Go är de tre bästa låtarna här, men de övriga sex är väldigt bra de med. Detta album är från 1973, samma år som Status Quo befäste sin storhet i England och Nazareth såg till att göra Dunfermline i Skottland till hårdrockens huvudstad för en kortare tid. Foghat 1973 års album är inte lika bra som debuten men har samma energi och ös, med lite mer rock än blues.

Peverett & co verkar ha fått blodad tand också av framgången med debuten för man har inkluderat sångkör och blås i vissa av låtarna, speciellt Ride, Ride, Ride och tidigare nämnda Road Fever. Det är också på denna platta Rod Price visar sitt kunnande med sliden på allvar. Dave Peverett sjunger bättre här än på debuten, förmodligen för att han har blivit varm i kläderna och har funnit sin nya stil, drygt två år efter han lämnade Savoy Brown. Speciellt i What A Shame hör man hans härliga röst. Den låten har dessutom ett politiskt budskap om att svarta och vita bör kunna lyssna på varandras musik och gilla den för den är i grunden samma musik.

Det jag enda ogillar med plattan, och det är egentligen bara en liten struntsak, är att sista låten Couldn't Make Her Stay är för kort. Den känns helt enkelt ofullbordad, som om de tog vad man hade och gick in i studion med den trots att den verkar sluta mitt i. Resultatet är visserligen en riktig bluesrockpärla, men den borde varit längre än strax under två minuter som den är nu. Men det är väl jag som griper efter halmstrån och överdriver det kritiska tänkandet. Musik ska avnjutas, inte sönderdelas i småbitar som sen granskas med lupp. Sätt på den här plattan och njut av engelsk bluesrock från tidigt 1970-tal som blev ganska stort i USA.

"Good music on the radio,
A whole lotta people don't wanna know
They say that black is black and white is white

You can't cross over 'cause it don't seem right
Ain't it shame, ain't it a pity
The bluebird's gone from the windy city"

Min favoritmusik: Quo

Det finns två plattor med Status Quo på min lista över absoluta favoritalbum. Denna skiva, från 1974, är ett veritabelt mästerverk. Åtta låtar (nio med singelbaksidan Lonely Night som är med på den remastrade CDn) som är så sköna att det skär i mej ibland av lycka över att bara få lyssna på dom. Quo börjar också rätt rått, med röjarlåten och publikfavoriten Backwater. Det är utan tvekan en av deras bästa låtar och en av få de spelade in under denna tid med en synt, troligtvis en mellotron. Den hörs bakom Rossis gitarrsolo i slutet.

I övrigt är det piano som gäller bland klaviaturen som gästspelar, för detta är ju ett gitarrband. Det jag mest tänker på när jag hör denna platta är dock den taktfasta rytmen, den som är så taktfast att en metronom kan ställas efter den. Det enda man kan klaga på är Alan Lancasters sångröst, som inte direkt är nån höjdare, och den hörs i minst en låt för mycket. Den funkar bra i röjarlåtar som Backwater och Don't Think It Matters (som för övrigt har världens bästa riff!), men mer tunga rocklåtar som Drifting Away och Just Take Me passar inte hans stil. Den förra är dessutom mer än han egentligen klarar av.

Bästa låten är Slow Train, en knappt åtta minuter lång boogiefolkrocklåt. Den har klara folkrocktendenser som påminner om Steeleye Span i deras bästa stunder. Tvärtemot titeln är detta en snabb låt där herrar Rossi och Parfitt faktiskt får briljera med sina gitarrer, vilket de sällan gör. De föredrar att vara mer subtila. Men lyssnar man noga hör man hur genialiskt de spelar. Det spelar till synes enkelt men man hör på andra artister som spelar Status Quos låtar hör hur svårt dessa andra har för att återge låtarna.

Singeln skivbolaget Vertigo valde var Break The Rules, en rockabilly-aktig glad låt med såväl honky tonk-piano som munspel. Man kan förstå skivbolaget. En gladrocklåt gillas alltid av den stora populasen. Bandets eget val, Backwater, är tyngre och mörkare i tonen. Två låtar har jag inte nämnt hittills, Fine Fine Fine och Lonely Man. Den förra är en glad countryrocklåt och den senare är en lugnare rocklåt i samma stil som The Rolling Stones Angie, fast mycket, mycket bättre.

Den här plattan rekommenderas starkt för den som gillar ös, röjarrock och raka rör. Du lär inte bli besviken. Spela den högt och bara njut.



"I wrote a rockin' song, gonna sing it at the station
I'll finish all the words when I reach my destination
I guess it doesn't matter
As long as I can get my head down in the sun"

Min favoritmusik: Foghat

Foghat är ett engelskt bluesrockband som inte många här i Sverige känner till, tyvärr. De låter, eller snarare lät, som en blandning mellan Status Quo och Savoy Brown. I USA var de ganska stora under 1970-talet men i hemlandet, som de lämnade när succén var ett faktum, föll de så småningom i glömska. Sångaren och gitarristen Dave Peverett, med smeknamnet Lonesome Dave, var sångare i Savoy Brown men när den ständigt ombytlige bandledaren Kim Simmonds ville byta stil något tog Peverett med sej basisten Tony Stevens och trummisen Roger Earl och rekryterade Rod Price från ett annat band och tillsammans bildade de Foghat, ett namn som lät kul bara.

De spelade in första plattan 1971 och fick en oväntad framgång med den och uppföljaren i USA. Jag kan förstå det för denna platta är något av det bästa en grupp har presterat i debutväg. Det är simpel bluesrock färgad med lite boogierock och poprock, men ändå känns detta som en skön resa för öronen. Det märks att deras hjältar är bluesmänniskor som höll på under 1950-talet och framåt, som Willie Dixon och Chuck Berry, för det är raka rör i deras anda. Framför allt när de gör just covers på deras låtar, I Just Want To Make Love To You respektive Maybellene.

Hela plattan andas 70-tal och känns förvånansvärt modern trots den relativt dåliga inspelningskvaliteten. Någon direkt favorit har jag inte, det finns delar i varje låt som håller väldigt hög klass, men skulle jag tvingas nämna någon speciell kan jag säga att jag håller Sara Lee ganska högt. Detta är en debutplatta du kan skaffa om du verkligen gillar bluesrock. Dessutom, gillar du slide så lyssna på Foghat. Rod Price håller oerhört hög klass på alla deras 70-talsplattor.



"When my picture's in a frame
In the fool's hall of fame
There'll be no one you can blame but me"

Mina tio favoritskivor

Här listar jag nu mina tio favoritskivor och samtidigt får den ärade läsaren en inblick i min musiksmak, såvida inte mina inlägg om mina favoritskivor har gjort ett varaktigt intryck. Mina favoriter är resultatet av flera års lyssningar och granskningar, samt en genomgång i mitt huvud av hur jag reagerat på musiken. Ingen speciell ordning, den får du lista ut själv utifrån mina korta recensioner i de andra inläggen. Jag tänker inte heller tala om skälen för min lista. De framgår i min presentation av respektive skiva.

Moving Pictures - Rush (1981)

Blue For You - Status Quo (1976)

Love Over Gold - Dire Straits (1982)

Time - Electric Light Orchestra (1981)

Selling England By The Pound - Genesis (1973)

Demons And Wizards - Uriah Heep (1972)

Heaven And Hell - Vangelis (1975)

Jailbreak - Thin Lizzy (1976)

Quo - Status Quo (1974)

A Night At The Opera - Queen (1975)

"In held twas in I"