I Sverige är väl Whatever You Want, vid sidan om Rockin' All Over The World, den mest kända låt Status Quo har gjort. Den är titelspåret till det album grabbarna gjorde 1979 och öppnar också den plattan. Som alltid med Status Quo är det boogierocken som dominerar, med influenser från både country och pop. Men denna gång verkar det som om journalisternas kategorisering av bandet som begränsat till tre ackord har börjat irritera bandmedlemmarna.
Alan Lancasters Who Asked You, Rossis och Parfitts gemensamma Breaking Away och Parfitts egen Living On An Island vittnar alla om de problem bandmedlemmarna tyckte sej utsatta för. Första låten handlar om journalisterna och andra kritiker som ogillar bandets musik, den andra låten om hur oaktsamma bandets medlemmar varit med pengar på allehanda ting och hur de känner sej alienerade ibland från sina familjer. Den tredje låten handlar om den självvalda exilen de olika medlemmarna levde i eftersom skatterna på kulturskapande vid denna tid åt upp mycket av det de tjänade in.
Det där med tre ackord är nåt som har förföljt dom genom åren, det har gett dom smeknamnet Frantic Four, emedan de tycks spela samma sorts ackord hela tiden. Att de varierar dessa ackord mer än många andra band är det ingen som brytt sej om. Skulle till exempel Come Rock With Me vara nära besläktad med Shady Lady? Skulle inte tro det, för den förstnämnda är stentuff boogierock i samma stil som Foghat och Kiss, medan den andra är countrybetonad rock'n'roll. De har inte ens samma ackordföljder, inte ens melodierna följer samma mönster.
Detta är en skön platta med många bra låtar som håller en hög och jämn kvalitet. Det märks att Pip Williams (han har även producerat många av The Moody Blues plattor och arrangerat Carl Douglas diskohit Kung Fu Fighting!) har fått pli på grabbarna för de spelar mer organiserat nu. Plattan före var mer ett sorts uppror mot Williams superorganiserade Rockin' All Over the World-platta. Andy Bown börjar känna sej hemma i bandet också, vilket märks på hans kompositionsbidrag. För dom som undrar hur Andy Bown lät vid samma tid som han gjorde boogierock med Status Quo, lyssna på detta.
För den som är nyfiken på Status Quo och vill höra mer än bara singlarna som då och då spelas är detta den perfekta instegsplattan. Det är precis i brytningsperioden mellan det hårda 70-talet och det mjukare 80-talet, då mer countrypop-betonade melodier blev vanligare i deras musik. Men än så länge dominerar den rena boogierocken.
Till sist, vad tror ni alla människorna på omslaget tittar på? Jo, en pingvin i strumpebandshållare!
"Riding on a high
Riding so high now I'm leaving
Am I running far from my own fears
I'm never facing up
I never face up to the reasons
And never showing any of my tears
Cos I
Leave out the back way
Not the way that I came in
Because it seems like the logical way, at the time"
