Min favoritmusik: Foghat (Rock And Roll)

Det häftigaste med denna skiva är egentligen omslaget, som på ett skämtsamt vis illustrerar rock'n'roll. Men musiken är minst lika schysst. Road Fever, Feel So Bad och Long Way To Go är de tre bästa låtarna här, men de övriga sex är väldigt bra de med. Detta album är från 1973, samma år som Status Quo befäste sin storhet i England och Nazareth såg till att göra Dunfermline i Skottland till hårdrockens huvudstad för en kortare tid. Foghat 1973 års album är inte lika bra som debuten men har samma energi och ös, med lite mer rock än blues.

Peverett & co verkar ha fått blodad tand också av framgången med debuten för man har inkluderat sångkör och blås i vissa av låtarna, speciellt Ride, Ride, Ride och tidigare nämnda Road Fever. Det är också på denna platta Rod Price visar sitt kunnande med sliden på allvar. Dave Peverett sjunger bättre här än på debuten, förmodligen för att han har blivit varm i kläderna och har funnit sin nya stil, drygt två år efter han lämnade Savoy Brown. Speciellt i What A Shame hör man hans härliga röst. Den låten har dessutom ett politiskt budskap om att svarta och vita bör kunna lyssna på varandras musik och gilla den för den är i grunden samma musik.

Det jag enda ogillar med plattan, och det är egentligen bara en liten struntsak, är att sista låten Couldn't Make Her Stay är för kort. Den känns helt enkelt ofullbordad, som om de tog vad man hade och gick in i studion med den trots att den verkar sluta mitt i. Resultatet är visserligen en riktig bluesrockpärla, men den borde varit längre än strax under två minuter som den är nu. Men det är väl jag som griper efter halmstrån och överdriver det kritiska tänkandet. Musik ska avnjutas, inte sönderdelas i småbitar som sen granskas med lupp. Sätt på den här plattan och njut av engelsk bluesrock från tidigt 1970-tal som blev ganska stort i USA.

"Good music on the radio,
A whole lotta people don't wanna know
They say that black is black and white is white

You can't cross over 'cause it don't seem right
Ain't it shame, ain't it a pity
The bluebird's gone from the windy city"