Den här skivan har det mesta i genreväg: hårdrock, heavy metal, opera, rock'n'roll, pop, tjugotalsjazz, pompös marschmusik, smäktande kärleksballader och folkinspirerad pop. Det är svårt att placera den i nåt specifikt fack, men pomprock som var en beteckning för ca 20 år sen på Queens musik är en bra beteckning, för den är sannerligen pompös många gånger. Den mest pompösa och bästa låten är förstås The Prophet's Song, vilket är en åtta minuter lång beskrivning av en dröm Brian May hade om den stora översvämningen. Den är allt som Bohemian Rhapsody har och mycket, mycket mer. Framför allt är den tre minuter långa sekvensen med Freddie Mercury som sjunger kör med sej själv följt av en hel radda gitarrspel så fantastiskt bra att det räcker med att höra denna låten så har man hört hela skivan, på sätt och vis.
En låt jag alltid gillat är Good Company, en glad dixielandinspirerad låt där allt som låter som blåsinstrument faktiskt är Brian Mays gitarr. Hela plattan är en överraskning om man aldrig hört Queen förut. Låtarna går hit och dit. Till exempel första låten, Death On Two Legs, börjar hårt, förmodligen för att beskriva den person Freddie Mercury verkade hata av hela sitt hjärta.
Sen följer nåt slags operettlåt som bara varar drygt en minut, Lazing On A Sunday Afternoon. Roger Taylors låt om en bilälskande kompis, I'm In Love With My Car, är härnäst. John Deacon har en skön låt, You're My Best Friend, som spelas på ett elpiano, vilket förargade Mercury, som tyckte att ett sånt piano inte behövdes. Lite ironiskt med tanke på att syntar drygt fem år senare skulle komma spela en ganska stor roll på Queens skivor. Men så kan det gå.
Tolv låtar inalles, alla av högsta klass. Skaffa den, säger jag bara. Den är värd all beundran den kan få.
"Love of my life don't leave me,
You've taken my love, you now desert me,
Love of my life can't you see,
Bring it back, bring it back,
Don't take it away from me because
you don't know what it means to me."
