En liten personlig litania

Tänk er situationen: I ett rum sitter ett antal personer varav vissa känner varandra, andra inte. In i rummet kommer en person som de allra flesta tittar till på. Många människor väcker andras intresse på en lång rad olika sätt, antingen genom att vara den de är, genom sitt utseende eller nåt de gör när de kommer in i ett sånt här rum. Andra människor väcker näst intill inget intresse alls, vad de än gör eller hur de än ser ut.

Jag hör till den gruppen som inte väcker nån form av intresse alls för de som inte känner mej. Man tittar till, om ens det, sen är jag i praktiken bortglömd. Jag brukar titta till på de människor jag möter för att se om någon tittar tillbaka. De senaste 20 åren har detta skett kanske fem-tio gånger och då har mest likgiltiga blickar mött min. Är jag så ointressant för andra människor?

Det är bara när jag tar fram min kamera som folk tittar, och då är det lite lätt skrämda blickar som möter min. Som om jag skulle ta deras själar eller fota dom utan att dom har nåt att säga till om. Vilket är väldigt konstigt eftersom många av dom själva har kamerafunktion i sina telefoner och plåtar till höger och vänster utan minsta tanke på att de kanske tar någons "själ". Skulle min systemkamera vara så annorlunda, så mycket farligare?

Än så länge har jag inte bemötts av folk som ser min kamera och frågar mej om jag vill ta foton av dom. Jag har själv frågat andra om jag får ta foton på dom och hittills har jag bara fått ett positivt svar på denna fråga. Vad gäller frågor får jag fortsätta fråga om folk är intresserade av att bli fotade av mej. Så enkelt är det bara. Jag har gjort i ordning visitkort så folk kan kommunicera med mej i framtiden om de vill. Vad gäller folks intresse för min person vet jag inte vad jag ska göra. Det är nog inget jag kan göra nåt åt. Min kamera gör att folk åtminstone uppmärksammar mej, även om reaktionen sällan är den jag önskade den skulle vara.



"Vi har det bra, vi här bak i bilen, 
och vill ej va med om nån krock"

Välkommen tillbaka!

Nej, jag välkomnar ingen speciell tillbaka, från vad det än vara månde. Jag bara kände för att skriva det i rubrikraden. Det kändes rätt helt enkelt. Men nog finns det väl alltid nån som behöver välkomnas åter, som varit borta? Eller så handlar det helt enkelt om att ordet tillbaka är välkommet att skriva.

Som ni märker filosoferar jag fritt den här natten. Jag har precis sett första delen i en tredelarsdokumentär om ätten Stuart och dess startande av Storbritannien på 1600-talet. Det har varit skönt att se på TV en stund, men nu ska jag ut på nätet igen så det är nog jag som välkomnar mej själv tillbaka till den virtuella världen.

Det ska bli skönt också att se regnmolnen lämna oss bakom sej. Solen är alltid välkommen tillbaka, hur varmt eller kallt det än är. När det sker ska jag dansa en soldans. Eller inte...



"Cold and misty morning, I heard a warning borne in the air
About an age of power where no one had an hour to spare,
Where the seeds have withered, silent children shivered, in the cold
Now their faces captured in the lenses of the jackals for gold."

Välkommen till galenskapernas tid

Det är hög tid att skriva lite kort om det som händer omkring mej just nu. Galenskaper kallar jag det eftersom jag känner det som jag oroar mej i överkant, men samtidig känns det som om jag är på väg att bli galen av oro. Det kanske inte är så farligt som jag tycker det verkar vara. Det som främst oroar mej är den tjejkompis jag skrev om härom dagen och de problem hon har. Jag tänker respektera hennes integritet och avslöjar inget mer om henne, men min oro är så stor för henne att jag måste skriva av mej så mycket som möjligt. Vi får se hur det ser ut i nästa vecka. Hoppas hon mår bättre då.

Min storebrors dotter ska döpas under dagen som kommer. Det där med dop är inget jag känner speciellt mycket för, men om min bror och hans fru vill att deea dotter ska ingå i ett religiöst samfund så får de göra det. Det är det religionsfriheten går ut på. Det jag oroar mej är vad dottern ska säga när hon är äldre och börjar fundera kring det där med religion. Hoppas hon inte blir för indoktrinerad. I dessa dagar tror jag det blir svårt att upprätthålla en fullständig religiös tro, om man är någorlunda normalt funtad.



"Mjau!"

Dags för lite djupare tankar, herr blogginnehavare!

Inte blogginnehavaren. Han ser inte så feminin ut i verkligheten.

 Under de sju år jag haft den här bloggen har det hänt många gånger att jag stannat upp för att tänka efter för att se hur jag har skrivit, vilka mina motiv har varit för att skriva som jag gjort, vad jag har haft för tankegångar vid ett visst tillfälle och så vidare. Mina motiv har hela tiden varit ädla, även om jag väldigt ofta varit naiv och/eller haft svårt att erkänna att jag haft fel. Jag erkänner numera mina fel och brister på kunskapsfronten, men har väldigt liten tolerans för andras fel och brister.

Jag har under hela mitt liv sett till att känna till det som är viktigt för mej att veta. Sån där korvstoppning som gör att man vinner tipsrundor och Vi i femman tappade jag lusten för när jag gick i just femman. Vad ska man kunna sånt för när ingen vill använda det man kan? Så i något självupptagen ton brukar jag säga "det jag inte vet är inte värt att veta". Min kunskapssamling handlar således mer om att veta saker som kan användas när någon efterfrågar det, inte annars. Tipsrundor går jag bara för motionen numera. Skulle jag svara rätt är det ingen bekräftelse, snarare en bonus.

Jag har upptäckt att jag är en ganska god skribent, och om jag bara har tålamodet att göra lite efterforskningar här och var skulle det nog gå att skriva längre inlägg, av samma typ som Tanja Bergkvist. Hon har en förmåga att spotta ur sej ord så att man får känslan av att hon går omkring med en roman i skallen varje dag. Det är kanske därför hon så sällan skriver på sin blogg, det kan ibland gå månader mellan inläggen. Hennes "romaner" måste nog genomgå en korrekturläsning innan hon sätter det på pränt. Intressant läsning är det dock, även om matematik aldrig varit min starka sida.

Det har blivit några såna långa från min sida med, då det har rört sej om mitt favoritämne, historia med lite arkeologi inbäddat. Ibland får jag en knäpp och skriver långa haranger om andra ämnen också, speciellt om jag känner för att få fram ett visst budskap. Religion, fotografi, politik och klimatfrågan kan ibland få mej att spy ur mej långa inlägg.

Jag får ofta stå oemotsagd. Om det beror på att jag är dålig på att göra reklam för mej själv, om folk undviker mej av olika skäl, om jag alltid har rätt eller om det är svårt att kommentera via Disqus vet jag inte, men det är sällan någon kommenterar det jag gör. Det funderar jag över då och då, men det är inget som gör mej sömnlös direkt. Jag står inte och faller med några få kommentarer. Det vore dock roligt att få nån form av respons.

Jag tänker inte göra några ändringar, bara fortsätta som förut. Om det är något jag är bra på så är det att fortsätta i samma spår. Så jag gör som tåget, fortsätter längs spåret. Om någon vill kommentera något stannar jag vid nästa station.



"Active kindness"