EU-valet klart

En "bonde",  en "miljökämpe", en "svensk" och några andra som anser sej passa bra i Europaparlamentet har nu fått sina platser klara. Fortfarande har ingen, vare sej väljare eller medier, förstått att det inte handlar om missnöje eller nationella förtecken. Ett val till EU handlar om att STÄRKA EU, inte tvärtom. Varje röst till Europaparlamentet innebär att EU får mer att säga till om, på gott och ont. Ni som tror att en röst på ett missnöjesparti hjälper er i kampen mot EU, ni har blivit lurade!

"I just remembered I'm thirsty"

Min favoritmusik: Heaven And Hell

Den här skivan är himmelskt vacker och djävulskt bra, om ordleken tillåts. I mina ögon är detta Vangelis bästa platta. Det är vacker musik, härligt varvat mellan syntar, diverse slagverk och körer, ofta samtidigt. Första delen av första spåret, Bacchanale och tredje delen av tredje spåret, 12 O'Clock, är bevis för hur skön och intensiv Vangelis typ av musik är. Framför allt kören i den senare låten, The English Chamber Choir med sångerskan Vana Veroutis i spetsen, är så härlig att jag personligen känner det som att jag flyter iväg när jag hör musiken. Det händer för övrigt i de flesta av låtarna här.

Den här skivan är mest känd för tredje stycket i det första spåret, Movement 3, som några år efter att den här skivan kom ut (den kom 1975) blev signaturen för TV-serien Kosmos med Carl Sagan. Det är ett mycket vackert spår det också, dominerat av piano och kören, med små sköna syntslingor här och var som lägger till ytterligare en dimension till en redan härlig låt.

Det enda spår där riktig sång förekommer är det andra spåret, So Long Ago, So Clear, där sångaren i Yes, Jon Anderson, sjunger. Det är också den enda låt som inte direkt har med temat himmel och helvete att göra, även om Jon Andersons som alltid krystade texter berör gott och ont. Himmel och helvete är för övrigt ett kul ämne, att blanda in det religiösa i musiken utan att direkt sjunga om det religiösa eller en koppling direkt till någon gudom. Hela skivan är mer en sorts panreligiös hyllning till kampen mellan det vi kallar ont och gott. De högljudda eller kaotiska låtarna är uppenbarligen musikaliska skildringar av hur det går till dessa sidor slåss. Men vad som händer klockan tolv vet jag inte, bara att Vana Veroutis röst är fantastisk.

Som så ofta med Vangelis är det inte ljudmattor eller en vägg av ljud som slår emot en utan mer en våg som sköljer över en och får en att lyssna extra. För den som inte är van vid denna sortens musik kanske den kan upplevas som obehaglig eller till och med tråkig, men ge det en chans. Kanske ni ändrar åsikt efter att ha hört den här skivan, som för övrigt var min introduktion till Vangelis musik, via den TV-serie jag nyss nämns. Jag rekommenderar den här för alla villiga att ta steget fullt ut att bli musikaliska allätare på riktigt.



"Once we did play
How the past delivered you
Amidst our youth we'd dream away, away"

Koldioxidregleringen har lett till ökad försurning i städerna

Kära miljöflummare!

Läs detta inlägg på Watts up with that och begrunda er syn på regleringen av koldioxid. Det är nämligen så att när man införde dieseldrivna fordon, som har mindre utsläpp av just koldioxid, i London ökade utsläppen av direkt farliga partiklar och eftersom London ligger i en dal med North och South Downs omkring sej stannar luften här och det blir smog av det hela. Det finns en risk för att händelserna från början av 1950-talet, då många dog av smog, upprepas. Kanske är det redan här. Nästan 3600 invånare i London misstänks ha dött 2010 sen den nya koldioxidpolicyn infördes.

Här i Sverige är Göteborg i en liknande situation, en stad vid havet inklämd i en smal dalgång med berg som får luften att stanna till under långa tidsperioder. Etter värre måste det vara för Mexico City, som ligger på en höglandsslätt med ännu högre berg omkring. Los Angeles är i samma situation som Göteborg. Kanske detta är nog för att införa körförbud för privatbilism i de större städernas centrala delar. Fast då får vi faktiskt samtidigt införa gratis kollektivtrafik, med privata aktörer som alternativ. Kommunerna tror jag inte klarar av detta själva.

Så, nu har jag tagit upp eran tid. Gå tillbaka till er fantasivärld med regleringar av industrierna och avlyssningar av oliktänkande som ni så mycket omhuldar. Ni verkar ju älska kvävedioxid, denna gas som orsakar bronkit och kan ge astma. Kanske ni kan göra nån nytta nån gång, genom att bidra till att sänka halterna av gaser som faktiskt är farliga för miljön.



"Gauve Maria"

Utomjordingar - finns dom?

Inspirerad av senaste avsnittet av Kobra på SVT tänkte jag i all korthet diskutera utomjordingar och det som detta ords omnämnande för med sej. Talar man om att man tror på utomjordingar och att man har träffat dom blir många omkring en inte bara skeptiska utan också börjar förlöjliga en. Därför är det tur att jag inte träffat några utomjordingar, även om en hel människor jag mött i mina dar är för otroliga för att vara sanna. Men jag tror på intelligent liv på andra planeter. Nu är det så här att väldigt få av de planeter vi har hittat med hjälp av rymdteleskop och andra sökmetoder har uppnått den ålder som krävs för att livet ska ha kunnat utvecklas till vad vi kallar kulturer. Vår planet är nästan fem miljarder år och det har tagit livet här närmare fyra miljarder år att utveckla oss.

Det krävs nog åtminstone ett par miljarder års utveckling för att komma till samma nivå som vi har uppnått. Så om det finns liv bland de ca 3000 planeterna vi har upptäckt hittills i vår relativa närhet har detta liv på sin höjd kravlat upp på land eller ens det. Några utomjordingar som är avancerade nog att besöka oss och ändå bara träffar enskilda människor tror jag inte på. De skulle i så fall gjort som vi gör nu, skicka signaler om att de finns där och sen vänta på svar. När de fått svar skulle de bege sej ut i den riktningen svaret kommer ifrån, förutsatt att de har interstellär kapacitet i sina farkoster. Sen skulle de ge sej till känna för hela världen med sina farkoster. Inte bara smyga omkring. Jag kan förstås tänka mej diskret övervakning men på säkert avstånd då vi redan kan upptäcka saker i vår närhet.

Erövring, avståndstagande eller vänliga kontakter beror på sinnelaget hos de som styr. Skulle alla deras länder ligga bakom endera aktionen? Har de stöd hos de styrande? Många gånger när utomjordingar skildras i filmer och TV-serier utgår man, förmodligen för enkelhetens skull, från att det bara finns ett enda land med samma sorts människor på en hel planet. För egen del tror jag att det finns minst lika många länder som här på jorden om det finns en avancerad kultur på en annan planet. De har säkert utvecklats åt samma håll som vi har gjort, med alla fel och fördelar. Hur ser då dessa ut? Jag skulle tro att de är bipedala (tvåbenta med ett fint ord), har ett stort huvud, har fem långa fingrar på sina händer och är finlemmade som vi är.

Ja, jag tror de ser ungefär som vi gör. Det är vad jag tror är det bästa utseendet för att skapa avancerade kulturer på. En fyrbent varelse har helt enkelt inte samma förutsättningar att skapa såna här saker. Det finns smarta fyrbenta men de kan inte gripa om saker som vi kan. Så det finns många saker att tänka på om vi ska hitta avancerade kulturer ute bland stjärnorna. Så har vi det där med krig. Har de kunnat bevara sin kultur utan att spränga sej åt häcklefjäll? Det får vi kanske aldrig veta. Vad vi vet är att vi i vårt sökande efter intelligent liv i rymden har missat en sak. Finns det intelligent liv på vår egen planet?




"What's so civil about war, anyway?"

Min favoritmusik: Energized

Foghats tredje album kom i början av 1974 och innebar början på bandets storhetstid. Den raka, råa röjarrocken från de två tidigare albumen finns kvar, men nu med en ännu tuffare attityd och fläskigare rytmer. Saker börjar falla på plats här. Lyssna bara på låtar som Golden Arrow och Honey Hush, två tunga rockpärlor som inte lämnar någon oberörd. Den senare är en gammal Big Joe Turner-låt. Till och med That'll Be The Day, en gammal Buddy Holly-låt, får här ett tuffare utseende.

Som titeln antyder är detta ett energiskt album. Det finns till exempel inte ett enda lugnt spår bland de åtta låtarna. Varje låt är enormt energidrypande och bara att sitta med foten och digga till dessa låtar är så krävande att det är lätt att få kramp. Susanne Lanefelt torde själv ha blivit uttröttad om hon valt denna skiva för sina knipövningar. Sista låten, Nothing I Won't Do, innehåller samma typ av riff som t ex Red Sky med Status Quo och en del av Beat It med Michael Jackson. Ett gångbart riff således.

Om du är osäker på vad Foghat står för inom rockmusiken så välj detta album som ditt första. Här har de funnit sin stil, den stil de skulle hålla i ca sex år till. Skönt också att höra hur bra även Dave Peverett är på sin gitarr. Rod Price är som vanligt i gasen med sin slide. Tony Stevens och Roger Earl på bas och trummor är som vanligt stensäkra. Denna information borde vara tillräcklig för att övertyga den rockintresserade.



"See the train comin' and I heard the whistle blow
Like a flash of' lightnin', the arrow shinin' gold
Felt so excited, left my troubles way behind
See the Golden Arrow go rollin' down the line"

Dumheter världen över

Sida är i blåsväder igen. Det verkar som om biståndet till andra länder inte används på rätt sätt. Sen när har det gjort det egentligen? Jag får inte direkt känslan av att biståndet har kommit fram till rätt adress alla gånger. Korruptionen har man förstås fått bukt med men når hjälpen ändå ända fram?

Media (SVD i detta fallet) blåser upp historien om att Edward Snowden var spion. Det torde ha varit ganska klart att han var det. Var och en som lyssnat på de intervjuer han har gett har ju fått detta klart för sej, även om han inte uttryckt det i såna ord förrän nu. Medierna vill förstås göra sej en hacka på det faktum att han nu säger att han var spion.

Efter ännu ett massmord i Masshootingstan (USA) skriker folk nu högt igen, men denna gången är det inte vapenlagarna som är i rampljuset utan att kvinnor ser sej som objekt. De har förvisso rätt i sak, men inför samhället i stort är även män sedda som objekt. Värst vore väl faktiskt att ses som ett subjekt, aldrig mer än något i bakgrunden som ingen ägnar någon större uppmärksamhet. Det är som subjekt många sexmördare verkar se sina offer.

Boko Haram är en muslimsk sekt som alla rättrådiga och normalt tänkande människor bör ta avstånd ifrån. Deras hemska dåd, kidnappandet av flera unga flickor, har placerat dom på många länders och vanliga människors listor över organisationer som bör kväsas så snabbt som möjligt. Det blir såna här sekter när adekvat utbildning saknas, mina damer och herrar!



"Lördag hundutställning
söndag loppmarknad"

Vår värld är full av kategoriseringar

Jag fortsätter klaga på utslaget av helgens val, nu med utgångspunkt ifrån det faktum att det var ett antal väldigt kategoriserande ideologier som ansågs vara de vinnande. Dessa ideologier är fördömande gentemot de som inte håller med dom. De anses vara politiskt korrekta eller inte, beroende på vem som säger det, men i mina ögon är allt som ses som populärt nog att vara i allmänhetens gemensamma sinne samtidigt politiskt korrekt, och då anser jag att det är dags att bryta det mönstret.

Att vara kritisk mot invandring och invandrare är i mina ögon politiskt korrekt eftersom det är en allmän åsikt som ses som sund. Likadant anser jag att vara kritisk mot ovanstående åsikt också vara politiskt korrekt. Medelvägen verkar inte lika poppis. Extremer, ytterligheter för er som inte kan svåra ord, blir alltmer populära. Dag och natt, svart och vitt, är politiskt korrekta sidor. Den gyllene medelvägen, att tänka kritiskt, se världen för vad den är istället för att tvinga på världen sin syn, är inte nåt att älska precis för dessa människor.

Jag märker nu att jag själv kategoriserar. Jag sätter dessutom invandrarfientliga och invändrarvänliga i samma grupp, vilket faktiskt verkar rätt och riktigt på nåt vis. De utgår från samma grupp människor men egentligen vill de inte ha immigranter nånstans nån av dom. Åtminstone om man får tro fördomarna om vanligt folk. Inte ens de som vill ha invandringen intakt verkar tycka om utlänningar alla gånger. Man utgår från att alla andra områden ska ta hand om immigranterna, bara man själv får slippa göra det. Not in my back yard eller nimby, som det heter på engelska.

Detta är helt naturligt att känna så inför det okända. Men är man normal försvinner denna olustkänsla när man träffar och lär känna andra människor. Därför är det konstigt att det finns så många som fortsätter vara fientliga eller misstänksamma mot vissa immigrantgrupper. För det är vissa grupper man ogillar, och i vissa fall är det befogat att vara misstänksam. Folk med religiösa förtecken är inte populära här i det på pappret sekulära Sverige. Framför allt är det islam som får en del människor att sparka bakut.

Islam är ganska annorlunda och kulturen de som är muslimer har med sej är fundamentalt annorlunda mot vår här i Norden. Detta är verkligen det okända och därför har många all anledning att vara osäkra och misstänksamma. Men att sprida förutfattade åsikter hjälper inte. Inte alls. Det spär bara på oviljan att lära sej om andra människor, vilket ju är vad många ideologer vill.

Men den värsta formen av förutfattade meningar är dock inte rädslan för det okända utan rädslan för mänskligheten och utvecklingen mot ett modernare samhälle. Detta kallas neomalthusianism och yttrar sej i att mänskligheten förökar sej för mycket och tär på planetens resurser. Därför är det önskvärt att så få människor bebor planeten som möjligt. Nu har vi alltså gått från misstänksamhet till uttalad fascism där vissa människor anses vara i vägen för "de utvalda". Helt utan att kunna bevisa dessa teser, som faktiskt har alla möjligheter i världen att bli värre än nånsin nazisternas illdåd, gör bland annat Romklubben stor affär av detta att mänskligheten är ett hot mot planeten vad vi än gör.

Vi är på god väg att skapa ett samhälle världen över där vi och dom verkligen är det gällande. Eller snarare vi MOT dom. "Dom" är folk som inte har så mycket att röra sej med, inte heller har de så mycket att säga till om. Fascism, i detta fallet smygfascism, tycks vara framtidens melodi. Låt oss bara hoppas att Thomas Malthus idéer aldrig blir verklighet. Då blir det värre än nånsin de främlingsfientligas, nationalisternas och isolationisternas idéer.



"Amandla!"

Min favoritmusik: Ma Kelly's Greasy Spoon

1970 var året då Status Quo satte segel mot framgång och ära med detta album. Man lämnade den hiskeliga psykedeliska popen bakom sej och gick över helt till bluesrock och så småningom även till den boogierock man skulle bli känd med. Detta album är mer åt tidiga Kinks eller Troggs med ganska rå hårdrock för sin tid, men i övrigt spretar skivan i alla riktningar. Här finns till och med lite folkmusik och vanlig pop.

Man skulle kunna tycka att just för att de bytte musikstil från psykedelisk pop till bluesrock från en platta till en annan att de skulle vara helt kassa i början. Det är de inte alls. De låter aningen osäkra förstås och spelar ibland därefter men det låter bra och nästan varje låt är också riktigt bra. Det hörs att de har övat på detta en tid för de är inte helt gröna. Det är faktiskt de lugnare låtarna som låter osäkra.

Francis Rossi har verkligen fattat att hans gitarr ska användas för att spela solo på. Rick Parfitt har funnit sin plats som rytmgitarrist med tunga taktfasta slag mot strängarna. Alan Lancaster kör sina fina drag på basen och skriver små fina låtar om familjeliv och sina känslor inför att leva i ett sådant förhållande. John Coghlan spelar mycket bättre nu när han får spela den musik han alltid vela spela.

Den ende som inte tycks känna sej hemma är Roy Lynes, organisten. Tidigare har hans orgel dominerat musiken men han verkar inte riktigt gilla situationen. Mycket riktigt lämnade Lynes bandet efter denna skiva. De övriga fortsatte som en kvartett.

Jag kan peka ut ett antal låtar som är väl värda att lyssna på: Spinning Wheel Blues, Shy Fly, April Spring Summer And Wednesdays, Junior's Wailing och Lakky Lady. Speciellt Junior's Wailing har en intressant historia. Den är skriven och ursprungligen framförd av bluesrockbandet Steamhammer. Quos version är ganska trogen originalet, men är skramligare och ger mer pubkänsla. Detta är inte en platta att börja resan in i Status Quo med. Den bör du skaffa när du lyssnat på några skivor från deras storhetstid på 1970-talet. Då förstår du bättre varifrån Status Quo kommer.



"And now the dawn is breaking
I see the dawn is breaking
And life seems very good to me
I see your face is smiling
Your bed looks warm, inviting
I feel your hand walk over me"

Dagen efter

Det gick inte så bra för Piratpartiet i valet till Europaparlamentet. Ytlighet, opportunism och frågor som är aktuella för stunden var tydligen viktigare för det svenska folket än de riktiga EU-frågorna. Nationalism, genusfrågor och små miljöfrågor passar bäst inom respektive medlemsländer, inte på internationell nivå. Det låter kanske som att jag är en dålig förlorare, till viss del är jag väl det också, men det verkar som att medierna lyckats i sitt uppsåt att få fram sina kelgrisar på Piratpartiets bekostnad. Kelgrisarna är förstås F!, SD och MP, opportunisternas egna partier.

Folk har inte förstått att det är ett internationellt val det är fråga om, eller så tror de att de kan uttrycka sitt missnöje genom detta val. Visst, det är deras rätt att uttrycka sitt missnöje, men då har de inte fattat vitsen med EU-valet. För vitsen är ju att man ska arbeta i EU, antingen för att stärka den eller försvaga den. Inte motarbeta den hemifrån genom att rösta på isolationister och nationalister, kort sagt opportunister. Jag grämer mej inte så mycket över att PP förlorade sina två platser, utan mer för att kortsiktigt tänkande än en gång trumfat över rim och reson. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det just såna människor som styr agendan bland politiker och opinionsbildare.

De som röstat fram MP till nya höjder, röstat in F! och SD i Europaparlamentet kommer snart att märka att deras kandidater snabbt blir förförda av makten och härligheten. Vad som händer i nästa val återstår att se. Mitt råd till alla som nu tänker rösta i höstens val är som följer: Rösta på vad du vill men tänk efter vad det är du röstar på. Är verkligen det parti du sett ut "ditt" parti? Jag anser att minst 90 % av alla åsikter man själv har ska stämma överens med det parti man sympatiserar med, annars kan lägga det åt sidan och rösta på nåt annat.

Helst borde man rösta på sunt förnuft men sånt finns inte inom politiken, tyvärr. Men vi kan trösta oss med att politik inte har nån reell påverkan på samhället i det långa loppet. Bara vi slipper alla naiva åsikter om invandringen, klimatet och genusfrågor som sprids i medier, såväl gammelmedia som så kallade alternativa mediekällor. Naiviteten kommer sej naturligtvis av okunskap om det man har åsikter om. Missnöje kommer också av okunskap och oerfarenhet. Det märks inte minst hur okunniga alla är som röstat på alla dom partier som fått nya platser i EU-parlamentet nu. Med risk för att verka arrogant, det är inte lätt att sitta på stor kunskap i dessa tider där ignorans och naivitet dominerar mediebruset...



"Kommer dom att komma in i riksdagen?"

Skräpmat?

Vi äter för mycket, inte fel sorts mat. Det är inte vad vi äter utan hur vi äter och hur vi rör oss som är problemet med oss. Fettet är inte boven, inte heller sockret. Vi måste finna en bra balans mellan vårt ätande, dvs det beteendet vi har när vi äter, och vårt rörelseschema. Vi kanske inte blir smalare direkt av att ändra vårt beteende men om vi bara har tålamod nog går det i sinom tid.

Howard Bloom hävdar att skräpmat inte existerar. Det tror jag han har rätt i. Man kan äta vad man vill på Burger King och liknande ställen, och må bra på kuppen, bara man äter med måtta samt äter lugnt och metodiskt. För egen del är detta svårt då jag är präglad på vårt moderna sätt att leva; äta snabbt, sova snabbt och arbeta snabbt. Från och med i morgon ska jag försöka leva långsammare, utan att stressa för att det går långsamt. Sen ska jag försöka äta mer balanserat och mindre portioner.

Men jag äter ingen skräpmat. Skräpmat blir det bara om man äter för mycket och för lite rörelse före och efter. Kalorier ska man inte heller räkna. Om man ska räkna något så är det kilojoule och då endast för att se till att man får tillräckligt.

"She came with excellent references"

Vad rasister, främlingsfientliga, religiösa fundamentalister och miljöalarmister har gemensamt

Rasister, främlingsfientliga, religiösa fundamentalister och miljöalarmister styr agendan nu för tiden och det verkar inte finnas någon ände på vad för dumheter de kan tänkas komma med. Lars Bern har fångat detta väldigt bra i sitt senaste inlägg på sin blogg. Det är ganska skrämmande att se dessa i grunden likartade synsätt på världen, att se hur de lägger under sej folkgrupper en masse. Det de har gemensamt är att kunna styra över så många människor som möjligt och de som inte håller med brännmärks på olika vis. Såna här människor sätter demokratin både ur och på spel med sina metoder och skadar folks förtroende för politiker ännu mer.

Vår moderna adel sitter i diverse parlament och de som vill in har inte vanligt folks väl och ve för ögonen utan vill vara med och leka politik. Se bara på Sverigedemokraterna. Så fort de kom in blev de likadana som alla andra. Att de får fortsatt förtroende bland så många beror nog främst på nyhetens behag, de ses fortfarande som uppstickarna. Men ge dom några år till så märks det nog att de bara vill åt makten och härligheten som alla andra. De vill rida på våra ryggar och struntar snart i sina politiska ideal. Miljöpartiet har lyckats hålla sina siffror uppe främst för att majoriteten av alla journalister är just miljöpartister och på så vis kan påverka opinionen i den riktningen.

Men som sagt, de har en sak gemensamt alla dessa ideologier och det är att kväsa oppositionen. Oppositionen är inte politisk utan består av rim och reson, de som verkligen kan nåt. De som vet att världen inte förändras för att politiker gör nåt utan att den förändras trots politikerna. För det är tjänstemän, akademiker, arbetare som får världen att förändras. Många av oss förleds att tro att politikerna och den politik en regering råkar föra verkligen har förmågan att styra ett land, men de är egentligen bara verktygen som gör det sista arbetet när det verkliga arbetet redan har utförts av andra. När vi nu röstar in nästa omgång snyltare i såväl EU som våra nationella parlament får vi väl önska dessa blodsugare lycka till. Vi andra kan bara leva våra liv som förut.




"Christianity, judaism, islam and hinduism - 
we put the fun in fundamentalism. 
We put the mental in there too"

Min favoritmusik: Foghat (Rock And Roll)

Det häftigaste med denna skiva är egentligen omslaget, som på ett skämtsamt vis illustrerar rock'n'roll. Men musiken är minst lika schysst. Road Fever, Feel So Bad och Long Way To Go är de tre bästa låtarna här, men de övriga sex är väldigt bra de med. Detta album är från 1973, samma år som Status Quo befäste sin storhet i England och Nazareth såg till att göra Dunfermline i Skottland till hårdrockens huvudstad för en kortare tid. Foghat 1973 års album är inte lika bra som debuten men har samma energi och ös, med lite mer rock än blues.

Peverett & co verkar ha fått blodad tand också av framgången med debuten för man har inkluderat sångkör och blås i vissa av låtarna, speciellt Ride, Ride, Ride och tidigare nämnda Road Fever. Det är också på denna platta Rod Price visar sitt kunnande med sliden på allvar. Dave Peverett sjunger bättre här än på debuten, förmodligen för att han har blivit varm i kläderna och har funnit sin nya stil, drygt två år efter han lämnade Savoy Brown. Speciellt i What A Shame hör man hans härliga röst. Den låten har dessutom ett politiskt budskap om att svarta och vita bör kunna lyssna på varandras musik och gilla den för den är i grunden samma musik.

Det jag enda ogillar med plattan, och det är egentligen bara en liten struntsak, är att sista låten Couldn't Make Her Stay är för kort. Den känns helt enkelt ofullbordad, som om de tog vad man hade och gick in i studion med den trots att den verkar sluta mitt i. Resultatet är visserligen en riktig bluesrockpärla, men den borde varit längre än strax under två minuter som den är nu. Men det är väl jag som griper efter halmstrån och överdriver det kritiska tänkandet. Musik ska avnjutas, inte sönderdelas i småbitar som sen granskas med lupp. Sätt på den här plattan och njut av engelsk bluesrock från tidigt 1970-tal som blev ganska stort i USA.

"Good music on the radio,
A whole lotta people don't wanna know
They say that black is black and white is white

You can't cross over 'cause it don't seem right
Ain't it shame, ain't it a pity
The bluebird's gone from the windy city"

Ännu ett inlägg om religion

Jag tänker ta upp lite gammalt material från min egen källare om min syn på religion. Ett axplock på det jag skrivit förr i tiden finns länkade här nedan. Från början av 2011 skrev jag om min syn på och sammanfattning av religionernas historia:

• Vår religiösa evolution del ett
• Vår religiösa evolution del två
• Vår religiösa evolution del tre
• Vår religiösa evolution del fyra
• Vår religiösa evolution del fem

Sen har jag skrivit om problemen med religionerna. Det blev många inlägg:

• Problem med religioner del ett
• Problem med religioner del två
• Problem med religioner del tre
• Problem med religioner del fyra
• Problem med religioner del fem
• Problem med religioner del sex
• Problem med religioner del sju
• Problem med religioner del åtta
• Problem med religioner del nio
• Problem med religioner del tio
• Problem med religioner del elva
• Problem med religioner del tolv

Jag har skrivit många inlägg om religion och det orimliga i många religioner. Men jag är själv väldigt stolt över mitt inlägg om Bhagavad Gita och psykopatin denna skrift lär ut.

• Bhagavad Gita - en studie i psykopati

Ett inlägg jag är förvånad över att ingen muslim har utfärdat en fatwa emot mej för är det om Muhammed ska ha existerat eller inte. Sen väntar jag fortfarande på miljörörelsens reaktioner på mitt utspel om att den skulle vara en religion. Jag sitter här vid en dator nånstans i världen och väntar på världens reaktioner. Alltmedan religioner fortsätter skapa oro i världen.

"Science is the belief in the ignorance of experts."

Min favoritmusik: Quo

Det finns två plattor med Status Quo på min lista över absoluta favoritalbum. Denna skiva, från 1974, är ett veritabelt mästerverk. Åtta låtar (nio med singelbaksidan Lonely Night som är med på den remastrade CDn) som är så sköna att det skär i mej ibland av lycka över att bara få lyssna på dom. Quo börjar också rätt rått, med röjarlåten och publikfavoriten Backwater. Det är utan tvekan en av deras bästa låtar och en av få de spelade in under denna tid med en synt, troligtvis en mellotron. Den hörs bakom Rossis gitarrsolo i slutet.

I övrigt är det piano som gäller bland klaviaturen som gästspelar, för detta är ju ett gitarrband. Det jag mest tänker på när jag hör denna platta är dock den taktfasta rytmen, den som är så taktfast att en metronom kan ställas efter den. Det enda man kan klaga på är Alan Lancasters sångröst, som inte direkt är nån höjdare, och den hörs i minst en låt för mycket. Den funkar bra i röjarlåtar som Backwater och Don't Think It Matters (som för övrigt har världens bästa riff!), men mer tunga rocklåtar som Drifting Away och Just Take Me passar inte hans stil. Den förra är dessutom mer än han egentligen klarar av.

Bästa låten är Slow Train, en knappt åtta minuter lång boogiefolkrocklåt. Den har klara folkrocktendenser som påminner om Steeleye Span i deras bästa stunder. Tvärtemot titeln är detta en snabb låt där herrar Rossi och Parfitt faktiskt får briljera med sina gitarrer, vilket de sällan gör. De föredrar att vara mer subtila. Men lyssnar man noga hör man hur genialiskt de spelar. Det spelar till synes enkelt men man hör på andra artister som spelar Status Quos låtar hör hur svårt dessa andra har för att återge låtarna.

Singeln skivbolaget Vertigo valde var Break The Rules, en rockabilly-aktig glad låt med såväl honky tonk-piano som munspel. Man kan förstå skivbolaget. En gladrocklåt gillas alltid av den stora populasen. Bandets eget val, Backwater, är tyngre och mörkare i tonen. Två låtar har jag inte nämnt hittills, Fine Fine Fine och Lonely Man. Den förra är en glad countryrocklåt och den senare är en lugnare rocklåt i samma stil som The Rolling Stones Angie, fast mycket, mycket bättre.

Den här plattan rekommenderas starkt för den som gillar ös, röjarrock och raka rör. Du lär inte bli besviken. Spela den högt och bara njut.



"I wrote a rockin' song, gonna sing it at the station
I'll finish all the words when I reach my destination
I guess it doesn't matter
As long as I can get my head down in the sun"

Historiehörnan: Svastikans tidigaste historia

Svastikan, hakkorset, är en gammal symbol för tur, lycka, livet, solens gång på himlen. Nazisternas förvrängning av denna symbol tänker jag lämna därhän. För övrigt anser jag att ett förbud mot svastikans användande bara gör att den än mer cementeras som ondskans symbol. Vi borde ta tillbaka den och använda den på rätt sätt, som man gör i Indien. Men det är inte i Indien vi har de äldsta spåren, även om det är här de allra flesta tidiga spåren finns. Indusdalen under tidig bronsålder är full av svastikor och får man tro dagens användning av symbolen så var den en lyckosymbol redan då.

Men ännu tidigare finns svastikan bland folk i sydöstra Europa, för ca 7-8000 år sen i den så kallade Vinčakulturen som bebodde ett område som motsvarar delar av dagens Rumänien, Serbien, Makedonien, Bulgarien och Bosnien. Den ingår i vad man skulle kunna kalla en protoskrift, alltså tidiga försök att återge tal på pränt.

Bild från Wikipedias artikel om Vinčakulturens protoskrift.

Jag skriver detta kortfattade inlägg eftersom nån tok sprejat en svastika på Dror Feilers hemmadörr. Svastikan får inte fortsätta vara ondskans symbol. Vi måste ta tillbaka alla dessa tecken som felaktigt använts av alla elaka människor världen över. Svastikan är en lyckosymbol, ett tecken på godhet. Låt oss hoppas på att så sker nån gång i framtiden. Men låt oss för den delen inte glömma bort hemskheterna som utfördes med denna symbol på en fana.



"Got it in me, I've got it in me,
Ain't gonna quit until it all comes out.
Gonna do it, ain't nothin' to it
Just shake my hips, throw my head back and shout...
Been a long education
But my homework is done"