Det autistiska samhället

Autism är ett tillstånd skapat av hjärnan som ett försvar mot nån form av trauma (i vissa fall) men oftast är det ett genetiskt betingat tillstånd där man är mer eller mindre innesluten i sej själv. En sorts försvarsmekanism gentemot världen där ute. Det finns olika grader av autism och jag är inte säker på att jag förstår allt som ingår i det begreppet. Så mycket förstår jag dock att jag kunnat skriva dessa rader hittills och tillräckligt för att kunna göra en överföring av begreppet på vårt samhälle. Jag menar nämligen att det vi upplever nu är ett samhälle inneslutet i sej självt, upptaget av sin egen självgodhet och småhändelser som blåses upp som om de vore viktiga händelser i historien. Viktiga händelser rapporteras pliktskyldigast och lokalbefolkningen verkar inte intresserad av vad som händer utanför deras lilla sfär. Det är verkligen vad man skulle kunna kalla ett autistiskt samhälle.

Hunnen så långt i mitt skrivande har jag dessutom hunnit med att göra en sökning via Google för att få reda på om fler har skrivit om det autistiska samhället. Det visar sej att man skrev om det redan 1981 skrev om detta, då utifrån den framtid man tänkte sej hur datorerna skulle göra människorna överflödiga. 1997 skrevs det om det igen, om hur våra politiker lever i en egen sfär av samma snitt som jag talat om ovan. Min ursprungliga tanke för detta inlägg var det faktum att alltfler myndigheter och statliga verk/bolag väljer att lägga ner lokalkontor för att ersätta dom med internetalternativ och/eller telefonkontakt. Inte alla vet hur man använder internet, inte heller alla har talets gåva tillräckligt för att tala i telefon utan problem.

Då får vi ett samhälle av människor som väljer att inte ta kontakt med andra om sina problem. Vi övergår då sakta men säkert till ett stadium där vi blir isolerade från andra och bara bryr oss om det vi själva gör och eventuellt andra omkring oss. Kanske det är detta som har kallats utbrändhet och liknande genom åren. Vi har stångat oss blodiga mot kallsinniga egoistiska myndigheter som nu för ut sin autism till oss andra.

Men vad skulle hända om de stora händelserna tvingar sej på oss? Vad skulle hända om vi här i Sverige drabbas av en händelse som är så traumatisk att inte ens de mest egoistiska kan komma undan det? Vi har haft ett sånt trauma, mordet på Olof Palme. När dammet efter den händelsen lade sej återgick allt till det vanliga, med den skillnaden att vi blev mer medvetna om att inte alla gillade vår då sittande statsminister samt att världen utanför inte alltid kände till vad Sverige var. Så vi var självupptagna och egoistiska redan innan datorer och internet. Vi inbillar oss att vi är mer kända än vi egentligen är. Den här bloggen t ex har jag för att skriva min syn på olika saker med sidoförhoppningen att nån ska tycka till om det jag skriver. Det är inte viktigt att jag blir populär (det vill jag inte för det verkar inte vara bra för individen i längden) men jag vill att det jag skriver får nån form av uppmärksamhet (minus häcklare och tokstollar som tror att jag är dum). Men jag inbillar mej inte att den är stor på nåt vis. Den blir uppmärksammad oftast när jag länkar till nån aktuell länk hos de stora drakarna men inte mer.

Vi är kanske egoister och självupptagna autister till mans allihop, i varierande grad. Vad vi kan göra åt dessa isolationistiska tankar och resonemang varierar likaså. Men en sak anser jag vara självklar i allt detta: Vi borde lära oss att vara lite mer individer helt enkelt. Då först kan vi se på andra med ett annat ljus.

Vådan av att låta företagen styra upphovsrätten

Läs den här artikeln i DN - och återkom sen hit för min analys.


Färdiga? Då kör vi!

Företagen har fått alldeles för mycket att säga till om vad gäller upphovsrätten. Bara för att en väska råkar se ut som en som kommer från ett känt företag behöver det inte betyda att så är fallet. Slumpens spel och nycker kan lika mycket vara en faktor här. Men det hör i vilket fall inte till saken. Till saken hör att varje människa har rätt att försvara sej i domstol eller var som helst, oavsett anklagelsen. I det här fallet har konstnären Nadia Plesner förnekats den rätten genom en lag (i Nederländerna) som helt och hållet strider mot folkrätten. Såna här aktioner tar död på kulturen och ger bara företagen dåligt rykte, nåt som de själva verkar strunta i bara de får håva in pengar in absurdum. Och innan nån kommer med dumheter om kapitalism och liknande så säger jag bara att det företagen håller på med är så långt från kapitalism man kan komma. Det kallas kort och (mindre) gott rovdrift och/eller girighet. Kapitalism handlar om att alla ska kunna tjäna på en verksamhet, även de som arbetar. Detta är bara girighet och dumhet.

Min uppmaning är inte att bojkotta Louis Vuitton utan tvärtom, köp så många produkter från dom möjligt och bränn dom! Eller varför inte måla av dom in i minsta detalj och sälj tavlorna till högstbjudande. Pengarna kan gå till välgörande ändamål. Klagar Louis Vuitton så be dom dra åt helvete.

En massa global uppvärmning kommer från himlen

När man förväntar sej att våren ska komma slår kung Bore till än en gång med en rejäl dos snö. I skrivande stund vräker snön ner över Malung med omnejd. Det har redan kommit en decimeter och ingen ände syns i nuläget.

Jag har nu lagt till en bild på hur det såg ut tidigare idag. Tur att de inte hade detta vädret i söndags då Vasaloppet gick.

Semlans dag idag!

Idag är det semlans dag, eller rättare sagt, det är fettisdagen. Det är sista dagen före fastan, för alla som fortfarande lever kvar i medeltida föreställningar om religiösa plikter och annat dumt. Men i våra dagar med välstånd behöver vi inte bry oss om att äta upp oss under en dag för att sen dagen efter inleda en fasta därför att det sen dröjer innan bättre tider kommer. Tyvärr har jag inga pengar över idag till en semla men i morgon får jag lite stålar så då ska det frossas. Tills dess får jag nöja mej med min egna photoshoppade bild på en semla jag köpte i februari 2008. Se bild ovan och klicka gärna på den för en större version.

Ännu ett påhittat brott "löst"

Polisen har viktigare saker att uträtta än att sätta fast folk för påhittade brott som detta. Antipiratbyrån borde inte få göra såna här spaningar på folk eftersom det helt klart strider mot folkrätten och vanligt folks rätt till integritet, även på nätet. Att dela med sej av filmer och TV-serier är inget större brott än att spana på folk genom datorer eller kameror.

Hur vore det, kära ordningsmakt, om vi fick se lite inbrott eller mord lösta nån gång? Och, till alla stater med respektive representanter för Makten, hur vore det om ni gav fan i att fingra på internet? Vi klarar av att sköta det bättre än ni kan så vi behöver ingen övervakning här och definitivt ingen cybernationalism!

Jag bor nära en vinstmaskin (men gillar den inte)

Här i Malung har vi som i de flesta andra orter en ICA-butik. Den är enligt en granskning som den lokala radiokanalen SR Dalarna gjort en veritabel vinstmaskin. ICA Supermarket Malung är nämligen den tredje mest vinstrika affären i Dalarna, har den sjunde största omsättningen och dess ägare tog ut den näst största lönen i landskapet. Samtidigt verkar det inte alltid som om de anställda får ta del av kakan. Hoppas att det inte stämmer för det är ju personalen som är ryggraden i verksamheten. Ägaren är ju bara där för att bestämma. En sådan behöver inte så mycket mer betalt än de anställda. Så tycker jag i alla fall.

ICA har blivit ett för stort affärsområde för sitt eget bästa. För egen del föredrar jag Hemköp och ser fram emot att Lidl ska komma till Malung i höst, om det jag nyligen hörde (genom skvaller) stämmer.

Om kravet på bättre väderprognoser

Hur tillförlitlig var och är John Pohlman?

Vad man än kan tycka om SMHIs förmåga att ställa prognoser så är kritiken från Andreas Carlgren obefogad. 85 % tillförlitlighet är alldeles för mycket med tanke på vårt vädersystem är så kaotiskt. Vad är det Carlgren är ute efter, mirakel? För det krävs minst ett sådant för att uppnå 85 % i den branschen. Jag håller med meteorologerna som säger att de prognoser man ger nu är fullt jämförbara med andra instituts diton. Som alltid när statistik är involverat får jag en känsla av att man försöker göra hela världen till en enda matematisk ekvation. Egentligen borde inte väderinstituten göra prognoser längre än kanske tre dygn framåt för chansen att ha fel ökar ju längre bort i tid man kommer. Det behöver man inte vara matematisk lagd för att komma fram till. Framtiden är alltid i rörelse, som en vis liten grön figur sade.

Sen är förstås modellerna man tagit fram för hur vädret ska utveckla sej helt fel. Datorer kan som bäst ge en skuggbild av verkligheten. Inte ens med den mest avancerade datorn i världen kan man ens komma i närheten av att simulera vår realitet. Vintern är en kaotisk tid därför att kyla ger mer ostadigt väder. Kall luft är tyngre än varm och har en förmåga att göra sej gällande nästan överallt. Sommaren är mer stabil och lättare att göra prognoser på, såvida inte den där kylan gör sej påmind.

När är man vuxen?

Vad innebär det att vuxen? Är det när man är förälder till minst ett barn? Är det när man betalar en massa räkningar och suckar varje gång pengarna knappt räcker till? Är det när man går förbi en lekplats utan att komma på sej med att vilja leka med leksakerna som när man var liten? Är det när man hellre ligger på stranden och glassar än att vara i vattnet och hoppa omkring? Är det när man bara ser faror överallt och sällan att något kan vara kul att göra? Är det när man går förbi ett inneställe och fnyser åt alla som går in där, med en hemlig önskan att själv kunna gå in där och bara släppa loss? Är det att köra bil till jobbet varje måndag till fredag?

Är det att alltid lägga band på sej och vara korrekt i alla lägen? Är det att knappt ha vänner längre utan istället ha "bekanta", arbetskamrater och/eller grannar? Är det när hela ens liv cirklar kring att stiga upp, göra sej i ordning, utföra tråkiga sysslor, komma hem, glo på tv eller eposten, muttra nåt till de som bor i samma hus/lägenhet och sen störta i säng? Är det att också att gå arbetslös, vara helt isolerad från resten av världen och enbart möta myndighetspersoner förutom de man känner sen tidigare samt att bara sitta hemma och glo på tv/datorn?


Om så är fallet är jag inte speciellt vuxen. Jag har inga barn, är inte ens i närheten av att ha ett förhållande vare sej med eller till någon kvinna. Pengar har jag inte tillräckligt för att kunna betala några räkningar mer än då jag köpt nån film. Hyran betalas av de kommunala myndigheterna. En lekplats för mej innebär ofta att jag börjar tänka på hur det skulle vara att klättra upp där och kolla upp hur det skulle vara att åka en rutschkana. Går jag till stranden är det för att bada, inte sitta eller ligga på stranden. UV-strålar som min hud behöver får jag ändå. Faror struntar jag i. Jag har redan tagit tillräckliga skyddsåtgärder innan jag ger mej i kast med något. Vis av erfarenheten, ser ni. Inneställen lockar mej inte alls. Går jag förbi ett sånt blir jag snarare full i skratt av tanken på vad de håller på med där inne.

Jag har ingen bil. Inte ens körkort. Lägga band på mej har jag nästan alltid gjort i hela mitt liv men att vara helt korrekt är jag sällan. Vänner har jag knappt några för jag tappade kontakten med de jag hade tidigare och eftersom de inte svarar på mina brev eller annan kommunikation var de nog inga riktiga vänner. Grannarna bryr jag mej inte om. Lunken från uppstigande till säng har jag väl förstås men jag lägger mej ändå när jag vill. Sömn är viktigt och missar jag TV-program är det inte hela världen.

Kanske jag är en aning vuxen ändå för barnslig är jag. Någon sade en gång "Det är när man upptäcker hur barnslig man är som man inser att man är vuxen" och det anser jag vara väldigt klokt sagt. Jag vill egentligen inte upptäcka hur barnslig jag är för jag vill inte vara vuxen. Ansvar för mina handlingar kan jag ta utan att vara just vuxen. Att vara fysiskt vuxen är en annan femma. Det är nåt man inte kommer ifrån.

Bibeln står i vägen för arkeologin

Inte bara arkeologin. Den står i vägen för historien, för politiskt förnuft, kort sagt: bibeln står i vägen för allt som har med verkligheten att göra. Hans Furuhagen har skrivit en ny bok om hur bibeln stått i vägen för den verkliga arkeologin. Bortsett från att han uppenbarligen har fel om att Jesus föddes i Nasaret, framför allt då den staden inte finns belagd vare sej i de historiska källorna vid den tiden då han ska ha levat eller i arkeologiska utgrävningar, är alla Furuhagens inlägg i debatten kring verifieringen av de bibliska händelserna helt rätt.

Man får komma ihåg att bibeln med de två olika testamentena är en samling berättelser som som bäst kan tolkas som överdrivna legender kring människor som om de har levat inte var ens i närheten av de supermänniskor de beskrivs som i texterna. Förutom allt det som Richard Dawkins och andra redan poängterat, att bibeln är fylld av hat, mord, övergrepp, krigiska galningar, kortsynta och långsinta dårar, så är bibeln en typisk självförhärligande beskrivning av ett folk som velat sätta in sej själva i ett större sammanhang och då på bekostnad av såväl sina förfäder som verkligheten. Det mesta som står där, om inte allt, finns redan nedskrivet i äldre texter och det enda man har gjort är att byta namn på figurerna och sätta in allt i ett sammanhang som passar en monoteistisk varelse som endast manifesterar sej i form av en brinnande buske, ett moln, en röst eller genom konstiga figurer kallade änglar.

Bibeln är de besegrades triumf, en sorts "vi förlorade men om vi skriver ner sakerna som vi såg dom vinner vi i alla fall". Dåliga förlorare som skriver ner historien flera hundra år efteråt när minnena om de verkliga händelserna, i andra delar av världen, för länge sen försvunnit. De som skrev ner texterna, på 300-talet f v t, skulle nog glädjas storligen över vad deras verk lett fram till. Texterna är uppenbarligen från orala traditioner, finputsade av herdar som berättat en blandning av legender och amsagor vid lägereldarna, där verkliga händelser blandats med urgamla myter från äldre generationers religioner och berättelser de hört från folk i andra länder som de träffat på handelsresor.

Det övergripande budskapet, att det finns kärlek men bara för de som tror på en enda gud, låter för mej faktiskt som fascism. ALLA ska väl kunna känna sej älskade oavsett om man tror på nåt eller ej? Man ska inte döda de som inte vill tro. Sånt bronsålderstänkande kan vi vara utan, tack!

Vår religiösa evolution - del två

I förra delen avhandlade jag de första möjliga religiösa tecknen hos våra förfäder och de arter som föregick vår egen. Nu har vi kommit fram till perioden strax efter istidens höjdpunkt i Europa och Asien, ca 25 000 år sen. Hällmålningar och grottmålningar har vid det här laget existerat länge i Australien och Asien, så även i Europa men nu tas ett ytterligare steg i människans religiösa evolution. Grottmålningarna blir alltmer intrikata och beskrivande, nästan som om de som målade dom velat berätta en historia. Ändå känner man klart igen de tecken som långt senare skulle användas av folk i Sibirien och även i vissa delar av Europa ända in på 1900-talet, schamanismen.

Här finns den tidens djur avbildade; grottlejon, ullhårig noshörning, mammut, vanligt lejon, häst, jättehjort, nötkreatur (uroxe alltså), rådjur, varg, alla dessa djur plus människorna själva som tycks dansa mellan dom varav en del av dessa människor verkar ha djurens kroppar på sej, ett tydligt tecken på att man identifierar sej med de djur man jagar eller ser varje dag på annat vis. Detta är en del av schamanismen. Inom denna form av religiositet kretsar allt kring tanken på att naturen är besjälad på något vis. Varje aspekt av den har ett eget väsen, en identitet eller åtminstone ett medvetande. En schaman har till uppgift att ta reda på om andarna vill något speciellt och om det är ok att döda ett djur för maten och klädernas skull. Det är fortfarande en rätt könlös religion och vitt skild från den hermafroditiska religion som växte fram samtidigt i Europa. Förmodligen var dessa synsätt inte direkt i konflikt med varandra eftersom populationerna i världen vid den här tiden var relativt små och sällan sågs annat än vid olika fester.

Grottmålningar i Lascauxgrottan, ca 17 000 år gamla.

Av det arkeologiska material som lämnats kvar åt eftervärlden är det inte mycket som kan tolkas i religiösa termer från den här tiden. Vi har grottmålningarna, vi har några enstaka figurer i trä, ben och alabaster som tycks föreställa människor i trans eller nåt liknande. Danser tycks också ha förekommit för vissa målningar avbildar vad ser ut som sånt. Av en del tolkningar av grottmålningarna att döma fäste man ganska stor vikt vid konstellationernas positioner på himlen när man skulle jaga. Möjligen är det från den här tiden som uppfattningen att Orion (jägaren på grekiska) är den stjärnbild som styr när jakten ska börja. Den syns under hela året men är mestadels undanskymd utom under just perioden september-oktober då den traditionella jakten i Europa och Asien började förr i tiden. Vi vet att konstellationerna ändrar utseende beroende på hur vårt solsystem rör sej i förhållande till andra stjärnor och hur jordens lutning är under en period på ca 26 000 år. För ca 25 000 år sen såg stjärnbilderna ut ungefär som idag. Sen ändrades dessa för att för ca 13 000 år sen vara lite olika beroende på jordens lutning. Sen ändrades detta sakta till dagens stjärnhimmel.

Det är en ganska lång period i människans historia som domineras av denna och liknande religioner. Inte förrän för ca 12 000 år sen börjar saker hända som leder till en förändring av folks religioner. Men det är en annan historia.

Fortsättning följer...

Vad är det för pucko som dödar svanar?

I den engelska staden Wedmore är det en dåre som går omkring och skjuter ihjäl svanar. Lösensumman till den som ger information till vem det är som gör dessa illgärningar är i skrivande stund 20 500 pund.

Tills dess att puckot är infångat får vi glädjas åt att vissa svanar jagar oss istället:

Lite konsertminnen

I mina dar har jag har inte varit på så där himla många konserter. Det har liksom inte varit min grej. Ändock har jag en del roliga minnen som jag tänkte dela med mej av så här på torsdagseftermiddagen.

1. 1982: Kim Larsen i Scandinavium. Det jag mest kommer ihåg var att jag som 8-åring knappt såg nåt när alla vuxna ställde sej upp för att applådera mot slutet av konserten. Jag såg honom året efter på Liseberg och då var det bättre för man kunde stå vid sidan och se lite mer. Han har alltid varit en showman, den gode Kim, och hans musik har egentligen aldrig varit dålig på nåt vis. Lite dåliga val av producenter och ett helt missriktat försök att slå sej in på USA-marknaden men de synderna är förlåtna för länge sen.

2. 1984 eller 1985: Monica Törnell på Liseberg. Det ösregnade men folk stannade kvar ändå vilket hon tackade för. Hon bjöd på alla då kända låtar och de var bättre där än på skivan.

3. 1992: Status Quo på Kristinehov. Kristinehov är en herrgård i sydöstra Skåne där det finns en stor öppen plats för artister att uppträda på. Rockrävarna Status Quo kom dit för en spelning i juli 1992 med DAD som förband. DAD bjöd på en spektakulär konsert med en stor soffa på scen och en intensiv sångare som knappt kunde bärga sej förrän han fick sjunga och sjunga och sjunga. Dock kunde inget de gjorde mäta sej med den energi Status Quo hade när de kom igång. Det var en veritabel vägg av ljud från början till slut. Alla de låtar jag lärt mej älska genom åren spelades plus några från då senaste plattan "Rock 'til you drop". Jag och min storebror var där och jag bara njöt.

Lite kuriosa från den konserten är att en stor grupp MC-knuttar hade kommit för att digga. En av dom gick undan för att utnyttja naturens stora badrum och det slutade med en tupplur mot en sten sen killen och hans balanssinne inte längre kom överens om vad som var upprätt. En annan kille fick sej en avsugning av en tjej som han aldrig hade träffat förut. Killen och min bror utväxlade förvånade blickar. Efteråt hade vi svårt att höra i mer än ett dygn. Men det var värt det. Jag fick en tröja också som tyvärr gick sönder många år senare.

4. 1992: Dire Straits på Stockholms stadion. Dire Straits kom till Sverige på sin världsturné för att göra reklam för senaste plattan "On Every Street" och jag som älskat deras musik sen liten parvel fick chansen då min bror hade fått biljetter. Det blev jag, min bror och en tjejkompis till honom som åkte. Förband var nåt som hette Was Not Was och det var ett sömnpiller utan dess like. Så många som gick för att köpa korv på en gång har jag aldrig sett! Själva huvudkonserten blev lite stel, Mark Knopfler verkade ointresserad i början vilket verkade smitta av sej på publiken. På läktarna gick då vågen runt vilket fick Knopfler att bara följa den med blicken med tydligt intresse. Det höjde hans andar för resten av konserten var verkligen ösig.

1999: Status Quo i Eskilstuna. Det var egentligen inte nån konsert vi gick på utan vi hade vägarna förbi och det var ju omöjligt att undgå att höra dom. Det var en skön konsert även om gubbarna såg lite små ut så där på avstånd. Skönt att se och höra dom spela "Backwater" i alla fall. Det är en sjuhelsikes låt som det bara inte går att sitta still när den går igång på allvar.

Sen dess har det inte blivit några konserter. Pengarna har inte räckt till och här i Malung är det nästan bara dansband som gäller. Det är ingen musikstil jag gillar speciellt och när det är Dansbandsveckan här brukar jag hålla mej undan i görligaste mån. Nån gång ska man väl få pengar till en riktig konsert igen.

Forskning är politisk därför att man tillåter den att bli det

Kollade upp lite kring detta med genusforskning och hela köret och fann att en före detta kursare till mej från tiden i Lund är engagerad i detta ämne. Sara Edenheim heter hon och trots att det nu gått mer än 10 år kände jag igen henne direkt när jag såg ett foto av henne i samband med en intervju hon gav för Sydsvenskan för några år sen. Men det är inte för att gräva ner mej i gamla tider som jag skriver utan för att intervjun och annat som jag läst av henne fått mej att reagera. Inte direkt på hennes generella åsikter utan en specifik, nämligen den att all forskning är politisk.

Den stämmer så till vida att en forskare har svårt att undgå att ta ställning om forskningsområdet har politiska konsekvenser, t ex sociologi eller appliceringar av historieforskning på en viss period. Men det är fullt möjligt att faktiskt frångå politiken inom forskningen, framför allt om man bara ser till att hålla sej till rena fakta utan att tolka dom på nåt vis. Det är dock svårt för man vill gärna sätta saker man ser eller läser i ett specifikt sammanhang för att lättare få kontroll över läget.

Man tillåter forskningen att bli politisk och då riskerar man att verkligen välja sida, omedvetet eller medvetet. Det finns dom som även går in i ett visst forskningsfält med en färdigställd politisk åskådning. Det är ännu sämre för då blir allt politiskt och man får svårt att se något annat än politik.  Klimatdebatten är nedlusad med sådana människor. Därför är jag numera mer försiktig med att gå in i en debatt eftersom man då riskerar att stöta på såna som utgår från att politik och forskning hör ihop som ler och långhalm. Såna får man vara försiktig med. Så upplever jag det i alla fall. Min bestämda politiska åskådning har väl påverkat min syn på vetenskap och forskning också (tyvärr!) men jag försöker hålla politik och vetenskap isär.

T ex lägger jag inte på nån politisk åskådning när jag tolkar andra människors motiv för en viss åsikt. Jag utgår från att oavsett ideologi är de som skriver utifrån politisk åskådning inom ett vetenskapligt ämne har begått forskningsmässig seppuku och bör således tona ner denna politiska sida så mycket som möjligt. Det är forskningen och resultaten jag är intresserad av, inte vilka tolkningar forskaren själv har gjort utifrån rådande politiska genrer. Rättare sagt, jag försöker att hålla isär dessa två saker. Jag anser för övrigt att politik är nåt som inte borde få så stor uppmärksamhet som det hittills fått. Det handlar ju ändå om en verklighetsflykt, en sorts bubbla genom vilken man ser världen på ett sätt som bara man själv och de sina kan göra.

Jag minns förresten en episod från tiden vid Lunds universitet där vi hade en text om Engelbrekt  Engelbrektssons intrång med sina mannar på nåt slott. Denna text hade tolkats på olika vis av historikerna Sten Carlsson (1917-89) och Erik Lönnroth (1910-2002). Meningen var att vi skulle i grupper skulle komma fram till vem av dessa herrar bäst hade beskrivit originaltextens handling utifrån ett källkritiskt synsätt. I min grupp (Sara var inte med i den) kom vi fram till även om Lönnroth var aningen närmare en korrekt beskrivning kunde vi inte förlika oss med hans politiska appliceringar på det som hände på 1430-talet. Båda hade alltså fel enligt oss. Detta förvånade vår kursledare som ville ha fram att Lönnroth ju var den som var närmast eftersom han hade anammat källkritikens syn vilket Carlsson inte hade gjort. Jag skulle tro att kursledaren gärna hade velat se oss kora Lönnroth som vinnare den terminen eftersom de hade engagerat just honom som gästföreläsare under vårterminen. Vi hade ställt frågor om originaltextens tillförlitlighet vilket vi dock fick bra poäng för eftersom vi pekade på saker som inte ens Carlsson eller Lönnroth hade gjort. Vad texten direkt handlade om kommer jag inte längre ihåg. Det jag kommer ihåg är denna episod samt vår kursledares förvåning när han hörde vad vi hade kommit fram till.

För övrigt minns jag Sara som en trevlig människa med bestämda åsikter. Hon satt tyst under föreläsningarna och tog in allt som sades utan att göra större väsen ifrån sej förrän hon ansåg det nödvändigt. Under pauserna vill jag minnas att hon gärna ville sätta det vi diskuterade i de sammanhang som hon gärna diskuterar professionellt idag, nämligen genusperspektivet. Vi läste historia i Lund tillsammans och det var en rolig tid, tyckte jag i alla fall.

Jag slutade sen för att jag inte kände att jag kunde komma vidare. Kanske jag tar upp forskningen mer aktivt nån gång i framtiden. Jag har fortsatt på amatörnivå istället. Sara har dock fortsatt med sitt värv. Vi hade inte riktigt samma inriktning på vårt forskande, hon och jag. Vad Sara håller på med har väl framgått av den länkade artikeln ovan. Min inriktning har mer varit att försöka sätta samman arkeologi och historia, att hitta realiteten bakom sagor och dokument. Mitt specialområde är bråket kring Sveriges tidigaste historia, den så kallade vaggan. Den är garanterat könlös men lika garanterat kontroversiell. Hur kontroversiell? Bara följ min blogg då och då så kommer det nog nåt matnyttigt.

Ska vi hjälpa andra djur i nöd?

Lite filosofi så här på tisdagen skulle väl inte skada, eller hur? Jag vill nämligen ta upp ett litet spörsmål som jag irriterat mej på ända sen jag var liten och såg naturprogram med lidande djur. Jag tänker nu inte på gnuer eller andra antiloper som äts av lejon och andra rovdjur på savannen i Kenya. Inte heller tänker jag på djur som fastnat i våra fällor och som då får hjälp. Nej, jag tänker på sjuka djur som ligger och lider alla möjliga kval innan de dör medan filmlaget står och tittar på. Tanken här är nämligen den att vi människor inte ska störa (!?).

Ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag att denna inställning är totalt nonsens. Man ser ibland hur det skadade djuret har upptäckt människorna och många gånger förstår de att vi inte är farliga. Att ett filmlag är försiktigt om det är ett stort skadat djur som en elefant eller krokodil kan jag förstå om man håller sej på avstånd men ändå ligger det i vår natur att hjälpa andra i nöd och jag tror även en krokodil skulle på nåt vis uppskatta att man hjälper den.

Nu kan det argumenteras att de flesta djur inte har samma hjärnkapacitet som vi har och således bör vi inte läsa in mänskliga egenskaper i andra djurs ögon men ändå, jag känner igen ett rop på hjälp när jag ser det. Jag anser att om möjligheten finns ska filmlaget hjälpa djuret som är i nöd. Vi matar ju fåglar och andra djur här uppe i Norden och Nordamerika om vintern när det är ont om mat. Jag ser ofta till att en räv som bott här i trakten får mat och även om det ofta är mer än bara räven som får mat är jag säker på att den tackar och tar emot, på sitt sätt.

Ett av mina starkaste argument för att hjälpa andra djur är att vi är inte skilda från naturen, hur mycket vi än intalar oss att vi är det. Vi har nämligen tagit den med oss in i städerna. Insekter, fåglar, däggdjur och andra djur tar alla chanser de får till en säker och skön bostad hos oss. Vad vore ladusvalorna utan våra byggnader, hur skulle flugorna klara sej utan våra matrester, hur skulle mössen klara sej utan oss, hur länge skulle spindlarna klara sej utan oss? Därför bör vi hjälpa djur som gjort sej illa, är de bara lite dåsiga eller sjuka bör vi ta hand om dom tills bättre hjälp kommer eller i de fall där skadan eller sjukdomen är för svår bör vi avliva djuret. Sånt händer också i naturen nämligen.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att vi inte lever med naturen eller i den utan vi ÄR naturen och vi har naturen i oss. Städerna är vårt sätt att tolka naturen på. Vi är inte skapelsens krona, bara naturens senaste modell vad gäller hög kapacitet. Vad som kommer efter oss kan vi bara spekulera i men att nåt ersätter oss är jag helt säker på. Den varelsen kommer nog att ta steget ut bland stjärnorna. En dag kanske t o m kan leva i rymden som ren energi. Drömma kan man ju alltid göra...

Men tills dess, hjälp talgoxarna och ekorrarna där ute med nötter och frön samt se till att korsspindlarna i din bod får så många flugor som möjligt.

Internationella musarmsdagen idag 28 februari

Idag ska vi alla lida tillsammans, alla vi som på nåt vis får ont i händerna, handlederna eller fingrarna av för mycket musanvändande eller skrivande. Då och då får jag ont i handlederna av för mycket skrivande eller musande men det brukar gå över om jag sätter mej vid TVn en stund. Sova på saken gör också underverk för handlederna.

Tack till En elak jävel.