Individualismen och ens egna identitet

Det bästa sättet att definiera sej själv är att tala om för alla, inklusive sej själv, vem man inte är. Vem eller vad är jag då inte? Detta inte ska förstås utifrån rimliga antaganden, att jag är man och född i Sverige med i Sverige boende föräldrar är saker som inte behöver tas i beaktande här och nu. Det är vad jag inte gör, vad jag inte har, vem jag inte är som är det viktiga här och nu.

Jag är inte religiös, har aldrig varit det heller. Ej heller har jag nog aldrig riktigt trott på nåt gudomligt, det är nåt man får sej itutat när man är liten, som en extra snuttefilt. Jag är politiskt motiverad, men inte politiskt aktiv. Inte heller är jag politiskt driven och ej heller lagd åt det partipolitiska. Jag har inget emot homo- eller bisexualitet, tvärtom, men är inget av det. Jag ser inte heller det som en fråga. Det är ett fullt naturligt sätt att vara, precis som vänsterhänthet eller enögdhet.

Hur definierar man sej då som person, som individ, i dagens samhälle, ett som inte präglas av individualism utan snarare av egoism där alla med nåt att säga till om enbart ser till sej och sitt hela tiden? Äkta individualism handlar om att bejaka individen i alla lägen, och sätta ens eget jag i förhållande till gruppen omkring en. Men vårt samhälle är präglat av ett sorts hat som är värre än rasism, främlingsfientlighet och fascism. Det rör sej nämligen om den sortens hat som emanerar från människor som anser sej vara fördomsfria.

Det finns förstås äkta fördomsfria människor men de säger sällan att de är det, snarare pekar de på brister hos sej själva. Nej, de som är verkligt hatiska är de som pekar på andras brister istället för att inse sina egna. De som far ut mot andra utan att egentligen ha fog för det. De hatar alla, och sej själva, och drar sej inte för att använda alla medel för att förstöra för andra. De är egoister snarare än individualister eller kollektivister.

Det är detta hat som vi alla upplever och reagerar så olika på. Det bästa vore att marginalisera de som står för hatet, även om det blir svårt. Följden blir ju annars att vi alla vidarebefordrar hatet, i alla dess former. Det är när egoismen slår ut individen och individualismen och hotar vår förmåga att samarbeta som samhället sakta ruttnar bort inifrån. Det är den uppfattningen jag får av det jag ser i samhället.

Jag ser ett samhälle som förstörs av hat, alltså inte det hat tidningarna skriver om, ett samhälle som blir mer och mer egoistiskt, på alla andras bekostnad. Jag ser också människor som gör saker tillsammans, som en motreaktion gentemot detta hat. Kanske samarbete är lösningen på egoismens hatiska syn på samhället?



"Bang, och smutsen är väck!"

The Belinda Olsson Show

SVT måtte ha stor tilltro till denna egotrippade människa för annars skulle hon inte fått fortsätta i rollen som programledare för det alltmer i tid kringskurna och ihopträngda programmet "Debatt". Värst av allt är att programmet endast är 45 minuter inom vilket i kväll man "lyckades" klämma in inte mindre än fyra diskussionsämnen, varav ingen nådde någon konklusion på något plan. Det handlade dels om SCUM-manifestet (detta beklagliga ämne där manshat skriks ut i pjäsform), dels om Petter Northugs later i skidspåren (jävla fjant, håll dej till att åka skidor och fira dina vinster som normala människor!), dels om manlig omskärelse (förbjud detta NU!) samt en kort diskussion om bockbränningen i Gävle (är det nåt att ta upp i ett debattprogram?). Allt detta förstörs grundligt av Belinda Olssons persona som snarare än debatt uppmanar till praktgräl mellan de som ska diskutera respektive ämne.

Jag skriver persona för jag tvivlar på att Olsson är sån här till vardags. Som programledare är hon ett skämt, som program är "Debatt" numera också ett skämt. Man ger de medverkande 45 minuter totalt att diskutera på och med fyra ämnen inklämda på dessa tre kvartar kan man verkligen undra vad man från SVTs sida hoppas uppnå när Olsson bara rusar på och hetsar dessa medverkande uppför diverse steg på irritationsskalan. Dessa trekvart inkluderar dessutom signaturmelodin (behövde de verkligen spela SÅ mycket av Dag Vags sång?), Olssons introduktion av de olika ämnena samt eftertext och signaturen igen. Att debatten fortsätter på internet är föga tröst. Jag skulle tro att bara de mest hågade (läs: de närmast sörjande) tar sej dit för att diskutera vad som ändå får samma effekt som i programmet, fast värre, dvs praktgräl.

Det behövs en debatt - om programmet "Debatt".



"...and the musical box."

Det autistiska samhället

Autism är ett tillstånd skapat av hjärnan som ett försvar mot nån form av trauma (i vissa fall) men oftast är det ett genetiskt betingat tillstånd där man är mer eller mindre innesluten i sej själv. En sorts försvarsmekanism gentemot världen där ute. Det finns olika grader av autism och jag är inte säker på att jag förstår allt som ingår i det begreppet. Så mycket förstår jag dock att jag kunnat skriva dessa rader hittills och tillräckligt för att kunna göra en överföring av begreppet på vårt samhälle. Jag menar nämligen att det vi upplever nu är ett samhälle inneslutet i sej självt, upptaget av sin egen självgodhet och småhändelser som blåses upp som om de vore viktiga händelser i historien. Viktiga händelser rapporteras pliktskyldigast och lokalbefolkningen verkar inte intresserad av vad som händer utanför deras lilla sfär. Det är verkligen vad man skulle kunna kalla ett autistiskt samhälle.

Hunnen så långt i mitt skrivande har jag dessutom hunnit med att göra en sökning via Google för att få reda på om fler har skrivit om det autistiska samhället. Det visar sej att man skrev om det redan 1981 skrev om detta, då utifrån den framtid man tänkte sej hur datorerna skulle göra människorna överflödiga. 1997 skrevs det om det igen, om hur våra politiker lever i en egen sfär av samma snitt som jag talat om ovan. Min ursprungliga tanke för detta inlägg var det faktum att alltfler myndigheter och statliga verk/bolag väljer att lägga ner lokalkontor för att ersätta dom med internetalternativ och/eller telefonkontakt. Inte alla vet hur man använder internet, inte heller alla har talets gåva tillräckligt för att tala i telefon utan problem.

Då får vi ett samhälle av människor som väljer att inte ta kontakt med andra om sina problem. Vi övergår då sakta men säkert till ett stadium där vi blir isolerade från andra och bara bryr oss om det vi själva gör och eventuellt andra omkring oss. Kanske det är detta som har kallats utbrändhet och liknande genom åren. Vi har stångat oss blodiga mot kallsinniga egoistiska myndigheter som nu för ut sin autism till oss andra.

Men vad skulle hända om de stora händelserna tvingar sej på oss? Vad skulle hända om vi här i Sverige drabbas av en händelse som är så traumatisk att inte ens de mest egoistiska kan komma undan det? Vi har haft ett sånt trauma, mordet på Olof Palme. När dammet efter den händelsen lade sej återgick allt till det vanliga, med den skillnaden att vi blev mer medvetna om att inte alla gillade vår då sittande statsminister samt att världen utanför inte alltid kände till vad Sverige var. Så vi var självupptagna och egoistiska redan innan datorer och internet. Vi inbillar oss att vi är mer kända än vi egentligen är. Den här bloggen t ex har jag för att skriva min syn på olika saker med sidoförhoppningen att nån ska tycka till om det jag skriver. Det är inte viktigt att jag blir populär (det vill jag inte för det verkar inte vara bra för individen i längden) men jag vill att det jag skriver får nån form av uppmärksamhet (minus häcklare och tokstollar som tror att jag är dum). Men jag inbillar mej inte att den är stor på nåt vis. Den blir uppmärksammad oftast när jag länkar till nån aktuell länk hos de stora drakarna men inte mer.

Vi är kanske egoister och självupptagna autister till mans allihop, i varierande grad. Vad vi kan göra åt dessa isolationistiska tankar och resonemang varierar likaså. Men en sak anser jag vara självklar i allt detta: Vi borde lära oss att vara lite mer individer helt enkelt. Då först kan vi se på andra med ett annat ljus.