Individualismen och ens egna identitet

Det bästa sättet att definiera sej själv är att tala om för alla, inklusive sej själv, vem man inte är. Vem eller vad är jag då inte? Detta inte ska förstås utifrån rimliga antaganden, att jag är man och född i Sverige med i Sverige boende föräldrar är saker som inte behöver tas i beaktande här och nu. Det är vad jag inte gör, vad jag inte har, vem jag inte är som är det viktiga här och nu.

Jag är inte religiös, har aldrig varit det heller. Ej heller har jag nog aldrig riktigt trott på nåt gudomligt, det är nåt man får sej itutat när man är liten, som en extra snuttefilt. Jag är politiskt motiverad, men inte politiskt aktiv. Inte heller är jag politiskt driven och ej heller lagd åt det partipolitiska. Jag har inget emot homo- eller bisexualitet, tvärtom, men är inget av det. Jag ser inte heller det som en fråga. Det är ett fullt naturligt sätt att vara, precis som vänsterhänthet eller enögdhet.

Hur definierar man sej då som person, som individ, i dagens samhälle, ett som inte präglas av individualism utan snarare av egoism där alla med nåt att säga till om enbart ser till sej och sitt hela tiden? Äkta individualism handlar om att bejaka individen i alla lägen, och sätta ens eget jag i förhållande till gruppen omkring en. Men vårt samhälle är präglat av ett sorts hat som är värre än rasism, främlingsfientlighet och fascism. Det rör sej nämligen om den sortens hat som emanerar från människor som anser sej vara fördomsfria.

Det finns förstås äkta fördomsfria människor men de säger sällan att de är det, snarare pekar de på brister hos sej själva. Nej, de som är verkligt hatiska är de som pekar på andras brister istället för att inse sina egna. De som far ut mot andra utan att egentligen ha fog för det. De hatar alla, och sej själva, och drar sej inte för att använda alla medel för att förstöra för andra. De är egoister snarare än individualister eller kollektivister.

Det är detta hat som vi alla upplever och reagerar så olika på. Det bästa vore att marginalisera de som står för hatet, även om det blir svårt. Följden blir ju annars att vi alla vidarebefordrar hatet, i alla dess former. Det är när egoismen slår ut individen och individualismen och hotar vår förmåga att samarbeta som samhället sakta ruttnar bort inifrån. Det är den uppfattningen jag får av det jag ser i samhället.

Jag ser ett samhälle som förstörs av hat, alltså inte det hat tidningarna skriver om, ett samhälle som blir mer och mer egoistiskt, på alla andras bekostnad. Jag ser också människor som gör saker tillsammans, som en motreaktion gentemot detta hat. Kanske samarbete är lösningen på egoismens hatiska syn på samhället?



"Bang, och smutsen är väck!"