Mitt Skurup

Jag nås av nyheterna om tragedin i Skurup. Det är inget jag minns från min tid i den lilla skånska byn på slätten mellan Malmö och Ystad, att det skulle ha förekommit brott av den här typen då. Det var ingen idyll precis, fullt med flugor och brännande hett om somrarna ibland, blaskiga och blåsiga vintrar, men det var ändå en skön plats med relativt trevliga människor och kvinnorna var bland de snyggaste jag nånsin sett.

Synd bara att det har gått utför rent mänskligt sett med Skurup. Droger, inbrott, överfall, bombdåd, och nu också mord, verkar ha blivit en del av livet i byn. En liten del, som tur är, men likväl en del.

Jag minns Skurup som en liten oansenlig by mitt ute på vischan, inklämd mellan de stora städerna, med stora ambitioner och man levde högt på att Västra Vemmenhög ligger i kommunen, där ju Nils Holgersson bodde enligt boken "Nils Holgerssons underbara resa" av Selma Lagerlöf. Det kanske man gör i vissa kretsar fortfarande men numera lever man lika högt, eller högre, på närheten till Köpenhamn och kontinenten.

Så här såg det ut för ca 25 år sen strax utanför Skurup.

Min bild av Skurup förstås barnets, jag var elva år när jag flyttade dit och tjugotvå när jag flyttade därifrån. Någon skånska, än mindre den skurupska dialekten, lade jag mej inte till med, även om jag kan diftongerna rätt bra. Då, för så många år sen, hamnade jag där pga min mammas önskan att skaffa sej något nytt i tillvaron. Som elvaåring har man ingen talan, det var bara att hänga med. Men jag kom ändå att gilla Skurup väldigt mycket. Mitt intresse för fotografi väcktes här, liksom mitt intresse för tåg.

Utsikt från kyrkan (vars område är till höger i bild) mot Saritslöv, ett område i södra Skurup som en gång i tiden var en egen by.

Naturen är väldigt vacker här, på sina håll bedövande vacker. Allt är inte öppna fält och böljande backar nämligen. Det finns stora skogar och höga kullar också. Bokskogarna är magnifika. Besök dom om ni är i trakten. De finns norr om Skurup, vid slottet Svaneholm.

Zimmermanns backe, en rest av en rullstensås norr om Skurup, alldeles invid E65.

Jag tvivlar på att någon i Skurup kommer ihåg mej. Det gör inget, för jag kommer ihåg alla jag träffade där nere och det går inte en dag utan att jag tänker på nån av dom. Jag saknar Skurup men jag inser samtidigt att det jag saknar är barndomens platser och människor. Den tiden kommer aldrig mer tillbaka och jag kommer kanske inte heller tillbaka till Skurup.

Jag avslutar med en bild från Kyrkogatan som den såg ut på 1990-talet.

"Vi klarar oss nog ändå"

Hågkomster från en klassresa

I år är det 24 år sen jag var ute på klassresa till Tyskland och Österrike. Vi var två niondeklasser från den lilla byn Skurup som sparat ihop pengar på diverse sätt och åkte ner till ett ställe i centrala Österrike som heter Hopfgarten. Där bodde vi utspridda i hela byn på olika hotell, värdshus och liknande ackommoderingar. Vi fick sällskap av två klasser från Trelleborg som kommit på samma idé.

Som alltid med såna här resor där tonåringar är involverade blev det en massa alkohol med skrål och överdrifter. För mej som vare sej då eller nu gillar alkohol var det dock inga problem. Jag pekade ut ställena för de mest dryckesbegivna människorna och höll mej till kulturen och naturen.

Det som störde mej, och en del andra också, var det att våra lärare var lika begivna på alkohol som vi unga var. Speciellt en kväll när två av mina klasskompisar hade dabbat sej i den lokala kyrkan, vad som egentligen hade hänt fick jag aldrig grepp om, och då stod vår klassföreståndare och hotade med att skicka hem dom. Det värsta var att han sluddrade betänkligt när han yttrade detta hot. Inte bra föredöme för de unga.

Men det dog undan rätt snabbt. Resten av veckan var väldigt skön och fri från såna skandaler. Om man bortser från att en av mina klasskompisar i fyllan och villan försökte ta livet av mej och sej själv. Vi åkte öppen linbana nerför berget Hohe Salve, det högsta berget kring Hopfgarten, och den lilla sista banan ner till dalen var i stort sett bara en korg för två personer med en hållare som man fällde ner över sej själv. Den ville han lyfta för att nå sina kompisar som åkte i korgen bakom oss. Eftersom det var trettio meter ner till marken med endast ett lättare nät mellan oss och marken var jag av naturliga skäl inte på humör att låta honom göra detta besök.

Lättare våld fick således användas för att hindra honom. Jag gick på ganska darriga ben ifrån de övriga när vi kommit ner på fast mark. Därför har jag vissa problem med att åka öppen linbana sen dess.

Men naturen där nere överträffade allt sånt. Det rinner en flod med det skönaste glaciärvatten genom dalen, och här finns också stora öppna alpängar och stora skogar lite varstans. Jag har visat lite bilder därifrån tidigare så varför inte visa dom igen:

Tåg i Hopfgarten.

Hopfgarten.

Kyrkan i Hopfgarten.

Europabrücke på gränsen mellan Österrike (Nordtyrolen) och Italien (Sydtyrolen).

Hopfgarten.

Salzburg.

Vissa dagar åkte vi ut på utflykter. Vi var i Italien ena dagen och såg hur fint Sydtyrolen verkligen är. I Sterzing (italienarna envisas med att kalla staden Vipiteno) köpte jag Pink Floyds "Dark Side Of The Moon" och även om jag sen dess har upptäckt bättre skivor med PF så var detta höjdpunkten i mitt då sextonåriga liv. Vi avslutade den dagen i ett regnigt Innsbruck där vi gjorde skivaffärerna osäkra. Där köpte jag "Ain't Complaining" med Status Quo. För att vara Quo är den plattan inte hejdundrande bra, men den är långt ifrån dålig.

En annan dag åkte vi österut, till saltgruvorna runt Salzburg, där keltiska folk en gång i tiden bröt salt och till och med gav namn åt en plats i närheten, Hallstatt. I Salzburg såg vi Mozarts födelsehus. Något jag tyckte var vanvördigt var att det på samma gata fanns ett McDonalds. Men om de vill ha det så tänker inte jag klaga. Mat är mat, även om det finns bättre snabbmat på andra restauranger.

Det var med viss sorg vi stävade hemåt igen efter en fantastisk vecka i Alperna. Om jag får chansen tänker jag definitivt åka dit igen, och jag rekommenderar alla som vill åka dit att göra det.



"Life is for living
and living is free"

Fler hågkomster från det förflutna

Igår skrev jag om ett misslyckat disko som jag var med om att arrangera. Idag är det diverse sportminnen jag varit med om att skapa som gäller. Inget av dom har gått till annalerna för rekord eller annat spektakulärt, men de är nämnvärda i alla fall. Jag börjar med kast med liten boll, det som vuxna atleter kallar kulstötning. Det var i lågstadiet, ettan eller tvåan tror jag, och jag fick på ett kast som jag tyckte var jättebra. Det var väl inte helt rakt men det gick långt. Döm om min förvåning när de som mätte började mäta åt ett helt annat håll!

Det visade sej att jag, för att få ett bra kast, måste kasta mer eller mindre rakt framför mej. De hade en ganska smal kastsektor där bollen kunde landa och mitt kast var i dessa personers ögon väldigt snett och vint. Långt senare skulle jag göra folk besvikna genom mina kast på annat vis. I åttan hade vi skolmästerskap i friidrott och det var så många med att man fick ha kulstötningen även inomhus, och naturligtvis skulle jag hamna i den gruppen som skulle kasta inomhus.

När jag steg upp för att göra mitt kast var det nån i den ganska så stora publiken som fick för sej att börja heja på mitt kast, vilket gjorde att resten av publiken följde med av bara farten. Fullt med taktfasta applåder vilket förvirrade mej och jag kunde inte göra mej själv rättvisa. Kastet kom bara ca 9 meter, drygt hälften av vad jag brukade komma.

Friidrott har varit kul att utöva, även om det är roligare att titta på när andra utövar det. Som när en klasskamrat till mej i fyran snubblade strax innan ribban när vi hoppade höjdhopp. Hon kom inte ens fram till ribban men lyckades ändå riva den med ena foten som for ut nästan som en karatespark när hon föll. Vid ett annat tillfälle lyckades en kille riva allt, inte bara ribban utan även ställningen. Hur han lyckades med det är svårt att fatta. Det började som en helt vanlig rivning men han måste ha kommit åt den ena ställningen när han ramlade vid rivningen.

Själv var jag en höjdhoppare som aldrig stack ut från mängden. Som mest 140 cm. Inga spektakulära rivningar, inga vinster, inget sånt alls. Samma med längdhopp och löpning. Jag var en i mängden. Spjut och andra såna grenar där man fick kasta nåt långt fick vi aldrig prova på. Löpning i skogen höll vi på med också. Rätt kul att se på plantor av olika slag, framför allt som det vi sprang var en före detta trädgård. Själva ansträngningen var bara skön om man själv fick bestämma takten och slapp kuta. En sakta lunk, strax under joggningstakt, var min forte. Då kunde jag springa nästan hur länge som helst.

Fotboll var för mej en trivsam avkoppling i skolan. På rasterna i mellanstadiet brukade jag och den som var målvakt mest stå och snacka tills det kom en boll som vi behövde ta hand om. I övrigt var jag nog mest i vägen. Det finaste mål jag gjort var ett självmål. Jag skulle blockera ett skott med min rygg men bollen tog på min fot och seglade över målvakten i mål. Det bästa mål jag sett gjordes av en lärare inför en match mellan just lärarna och de bästa eleverna när vi gick i nian. Det var före matchen som lite lattjande och skojande utfördes på planen, som var inomhus.

Han drog på för fulla muggar, bollen tog i ribban, därifrån upp i taket för att sen studsa mot en av de ställningar man har för balansgång och liknande, ner i golvet och in i mål. Under de två-tre sekunder som detta hände gick publikens röster från bu och häcklande till jippi och hurrarop. Hur själva matchen slutade kommer jag inte ihåg.

Av övriga sporter är det innebandy jag gillat allra mest. Jag kan stolt säga att jag är nog den ende som gjort två mål i grundskolan med nio årskurser mellan dom. Ett i ettan och ett i nian. Där emellan gick det alltså sju årskurser utan ett enda mål. Däremot motade jag många. Handboll spelades då och då, men inte så mycket som jag hade hoppats. Jag har faktiskt varit med om att spela en säregen handbollsmatch. I gymnasiet skulle vi lära oss grunderna i sporten och spelade då en match som slutade - 0-0! Ingen av oss kom igenom det andra laget...

Basket provade vi också på, liksom volleyboll och baseboll, med blandat resultat. Ibland fick vår gympalärare för sej att hålla brandtal om saker han ogillade vilket gjorde att lektionerna gick bort nästan helt till snack. Som när det var på tal att föra över ansvaret för skolorna till kommunerna. Då gick han verkligen i taket och gick till storms mot denna politik. Jag är så här i efterhand böjd att hålla med honom, vilket jag också gjorde då, men att hela lektionen gick bort till detta extra långa brandtal gillade jag inte.

Det var vad jag kunde komma på vad gäller mitt sportsliga förflutna. Väl mött en annan gång...




"Mary Bradley waits at home,
in the nuclear fall-out zone"

Fem år har gått...

Idag har fem år gått sen Aurora dog. Saknaden är lika stor nu, men det hjälper att prata om eller tänka på henne varje dag. Dessutom är det kul att det åtminstone finns en katt i hushållet nu, men en ny jycke skulle verkligen liva upp saker och ting här hemma. Dock kan ingen ersätta Aurora.

"I am not absentminded. It is the presence of mind that makes me unaware of everything else."

20 år

Om ca tre veckor är det 20 år sen jag tog studenten. Jag gick humanistisk linje för att jag gillade, och fortfarande gillar, språk och humaniora. Det var tre år av studier och ibland väldigt tröttsamma klasskompisar. De från andra linjer var ofta mer lättillgängliga. Jag har under åren tänkt ganska mycket på gymnasiet och tiden där men de senaste tio åren har dessa minnen bleknat betydligt. Jag är inte ens säker på att jag skulle känna igen alla dom jag träffade då. Men jag är säker på att jag inte vill träffa alla heller. Jag har mitt liv nu, dom har sitt.

En del vill träffas på olika tillställningar precis som i USA, där återträffar är nåt väldigt viktigt för de som en gång gått i plugget. Det är nåt typiskt för amerikaner framför allt men inte för oss. Vi klarar oss utan såna återträffar. Så mycket amerikanska behöver inte vi bli.

Det gagnar heller ingen av oss att vi träffas nu. Enbart när vi är gamla och grå kanske jag kan tänka mej att fundera över en liten tankegång som kan leda till att vi träffas, nån gång. Så ju mindre vi ser av varandra desto bättre. Vad är det vi skulle göra när vi väl träffas? Jämföra karriärer, skriva varandra på näsan, gråta ikapp över alla missade tillfällen? Nej, då föredrar jag att bara sitta hemma och njuta av friden.

Till er som tar studenten i år, njut av livet som ni kommer att uppleva. Det blir faktiskt ett bättre liv än ni tror. Låt inte bristen på arbete göra er nedslagna. Det är en viktig erfarenhet för er.



"Fäll inte ett träd som ger dej skugga"

Ögon känsliga för minnen

När jag var liten, faktiskt gällde detta en bra bit upp i vuxen ålder också, var det fotoalbum av fysisk karaktär som man delade med sej av. Man satt tillsammans och visade bilder ur dessa album för vänner och tjejer man gillade. Hur mycket de nu gillade ens familjs göranden och låtanden är en annan historia. Idag ska hela världen vara med när man gör bort sej inför mobilkameran.

När jag var liten var en dator en stor sak som bara användes av specialister och entusiaster. En bit längre upp i åren kom persondatorn men fortfarande var det mest specialister och entusiaster som höll på med dom.  I alla fall var det detta intryck jag fick när jag i slutet av 1980-talet gick hem till kompisar som hade diverse datorer av märkena Commodore och Amiga.

När jag var liten betydde glass att man gick till glassbilen eller åkte in till stan för att köpa glass där. De smaker som fanns i förstadens affärer var i byttor som sällan smakade bra. Mjukglassen var aningen seg och serverades alltid i stora rån eller våffelbägare, alternativt bägare av plast. Det fanns bara vissa smaker att tillgå, såvida man inte gick till de finare ställen i centrala Göteborg, där man kunde få precis vad man ville. Nu, 25-30 år senare, kan man få allt överallt men smakerna är inte lika goda som förr. Jag vet inte om det beror på tillsatserna eller nåt annat men smaken var bättre förr, oavsett sort.

Vintrarna har hela tiden varit oförutsägbara. Där har inget förändrats. Till skillnad från de flesta andra är mitt vinterminne intakt. Många vintrar har varit fulla med snö, andra har varit nästan snöfria. Faktum är att många snöfria har varit väldigt kalla och torra.

Nej, nu har jag suttit hela dagen och försökt skriva detta medan kylan håller på för fullt utanför och ute i stora stygga världen bombar de och skrämmer varandra. Titta då hellre in hos Perra och hans motornostalgiblogg. Han skriver om semlor idag!

Anekdoter från en svunnen tid

Det är inte ofta jag tänker på skolan numera. Det är ett avlägset minne som blir alltmer diffust. Men det fanns en tid då jag tänkte på tiden i skolan, främst för att de människor jag då mötte fortfarande fanns färska i mitt minne. Nu börjar de blekna för jag har inte haft någon som helst kontakt med mina forna skolkompisar på snart femton år. Därför tänkte jag stolpa upp några anekdoter från min tid i skolan, såväl grundskolan som gymnasiet, så att de finns här för alla att läsa. Kanske någon gammal kompis ser dom och känner igen händelserna. Jag utelämnar namn så ingen som inte vill bli publicerad ska behöva känna sej träffad.

1. Det är år 1990. Höstterminen, första året i gymnasiet. Jag är nykommen till Österportskolan i Ystad, ÖP kallad, och hittar ännu inte så bra i korridorerna. Jag har fått veta att en lektion ska äga rum på tredje våningen och söker mej till ett av trapphusen och går mer eller mindre i blindo. Väl uppe på översta trappavsatsen i trapphuset ser jag till min lättnad att jag har gått rätt och drar en väldigt djup, närmast teatralisk, suck. I samma stund kommer en grupp killar ut i trapphuset och både hör och ser min suck. En av dom säger till mej med menande min: "Var det så ansträngande att gå uppför två trappor?", varvid resten av gruppen skrattar högt. Jag har inte hjärta att korrigera dom utan låter dom gå vidare.

2. Det är någon gång i slutet av 1980-talet, jag går i högstadiet och under en långrast är jag och en kompis nere i centrala Skurup, på gågatan, och tar det lugnt. En tjej cyklar förbi och eftersom hon och vi brukar reta varandra sker också så den här gången. Hon slår till alla bromsar hon har på sin cykel för att besvara de retfulla orden min kompis sagt vilket resulterar i att hon och cykeln slår runt. Jag menar inte att hon hamnade upp och ner utan hon beskrev en perfekt 360 graders saltomortal med cykeln! Hon tappar därefter balansen och medan hon försöker komma upp skrattar vi allihop, även hon. För det blev jag och kompisen utskällda av en gammal tant som tyckte vi var oförskämda som skrattade åt tjejens olycka.

3. En tjej i min gymnasieklass fick för sej att hon skulle träna benmusklerna genom att ta varje steg uppför i trapporna i en snabb följd. Vanligtvis går man ju i normal promenadtakt uppför eller hoppar över ett antal. Hon gick således uppför tre trappor på detta vis och var helt slut när hon kom upp till den sista avsatsen. Tur att vi människor återhämtar oss snabbt för hon såg verkligen trött ut, flåsade och flämtade. Hur det blev med träningsvärken sen kommer jag inte ihåg.

4. Nu ska jag skryta för jag var den ende under min treårsperiod i högstadiet som var med samtliga tre gånger när priser skulle delas ut i en tipsrundetävling anordnad av Sparbanken i Skurup. I sjuan var jag etta, i åttan var jag nia och i nian var jag trea. De femton första fick priser och varje år var det någon ny bland dessa femton, förutom mej. Priserna vi fick var inte mycket att hurra för men de dög.

5. Jag har gjort två mål i innebandy i hela mitt liv och båda dessa har gjorts i skolan. Ett i ettan i lågstadiet och det andra i nian. Passat till många och förhindrat desto fler. Någon karriär blev det dock inte.

Fler kommer...



"Alla världens storheter väger inte upp en vän."

Lite konsertminnen

I mina dar har jag har inte varit på så där himla många konserter. Det har liksom inte varit min grej. Ändock har jag en del roliga minnen som jag tänkte dela med mej av så här på torsdagseftermiddagen.

1. 1982: Kim Larsen i Scandinavium. Det jag mest kommer ihåg var att jag som 8-åring knappt såg nåt när alla vuxna ställde sej upp för att applådera mot slutet av konserten. Jag såg honom året efter på Liseberg och då var det bättre för man kunde stå vid sidan och se lite mer. Han har alltid varit en showman, den gode Kim, och hans musik har egentligen aldrig varit dålig på nåt vis. Lite dåliga val av producenter och ett helt missriktat försök att slå sej in på USA-marknaden men de synderna är förlåtna för länge sen.

2. 1984 eller 1985: Monica Törnell på Liseberg. Det ösregnade men folk stannade kvar ändå vilket hon tackade för. Hon bjöd på alla då kända låtar och de var bättre där än på skivan.

3. 1992: Status Quo på Kristinehov. Kristinehov är en herrgård i sydöstra Skåne där det finns en stor öppen plats för artister att uppträda på. Rockrävarna Status Quo kom dit för en spelning i juli 1992 med DAD som förband. DAD bjöd på en spektakulär konsert med en stor soffa på scen och en intensiv sångare som knappt kunde bärga sej förrän han fick sjunga och sjunga och sjunga. Dock kunde inget de gjorde mäta sej med den energi Status Quo hade när de kom igång. Det var en veritabel vägg av ljud från början till slut. Alla de låtar jag lärt mej älska genom åren spelades plus några från då senaste plattan "Rock 'til you drop". Jag och min storebror var där och jag bara njöt.

Lite kuriosa från den konserten är att en stor grupp MC-knuttar hade kommit för att digga. En av dom gick undan för att utnyttja naturens stora badrum och det slutade med en tupplur mot en sten sen killen och hans balanssinne inte längre kom överens om vad som var upprätt. En annan kille fick sej en avsugning av en tjej som han aldrig hade träffat förut. Killen och min bror utväxlade förvånade blickar. Efteråt hade vi svårt att höra i mer än ett dygn. Men det var värt det. Jag fick en tröja också som tyvärr gick sönder många år senare.

4. 1992: Dire Straits på Stockholms stadion. Dire Straits kom till Sverige på sin världsturné för att göra reklam för senaste plattan "On Every Street" och jag som älskat deras musik sen liten parvel fick chansen då min bror hade fått biljetter. Det blev jag, min bror och en tjejkompis till honom som åkte. Förband var nåt som hette Was Not Was och det var ett sömnpiller utan dess like. Så många som gick för att köpa korv på en gång har jag aldrig sett! Själva huvudkonserten blev lite stel, Mark Knopfler verkade ointresserad i början vilket verkade smitta av sej på publiken. På läktarna gick då vågen runt vilket fick Knopfler att bara följa den med blicken med tydligt intresse. Det höjde hans andar för resten av konserten var verkligen ösig.

1999: Status Quo i Eskilstuna. Det var egentligen inte nån konsert vi gick på utan vi hade vägarna förbi och det var ju omöjligt att undgå att höra dom. Det var en skön konsert även om gubbarna såg lite små ut så där på avstånd. Skönt att se och höra dom spela "Backwater" i alla fall. Det är en sjuhelsikes låt som det bara inte går att sitta still när den går igång på allvar.

Sen dess har det inte blivit några konserter. Pengarna har inte räckt till och här i Malung är det nästan bara dansband som gäller. Det är ingen musikstil jag gillar speciellt och när det är Dansbandsveckan här brukar jag hålla mej undan i görligaste mån. Nån gång ska man väl få pengar till en riktig konsert igen.

Lite fler järnvägsbilder

Här följer lite fler bilder, nu från mina analoga kameror och bilderna är följaktligen inskannade.Så här såg det ut i Skurup i maj 1986. En underhållsvagn, vars faktiska term jag aldrig tycks lära mej, står på ett stickspår vid stationen och vilar upp sej. Det spåret är borta sen länge. Det försvann vid ombyggnaden av stationsområdet 1990 då Pågatågen började rulla här mellan Malmö-Ystad.

Samma underhållsvagn, nu framifrån. Lite spårspring blev det förstås, nu blir väl tågfolket galna men det är preskriberat sen länge.

Två dieselelektriska lok av littera T44 drar ett av många godståg som gått på den här banan mellan Ystad och Malmö genom åren. Jag hade förmånen att bo rätt nära järnvägen när jag bodde i Skurup och jag kunde höra T44:ornas GE-motorer på långt håll. För den som aldrig hört dom kan jag säja att de låter som 1000 tvättmaskiner som centrifugerar - samtidigt. Numera är banan elektrifierad och här drar istället RC-lok och andra elektriska lok godstågen.