Den krymper!

Orden jag skrivit i rubrikraden är från filmen "2010 - året då vi får kontakt" där Roy Scheiders rollfigur vänder sej om för att se på planeten Jupiter som drar ihop sej mot sitt eget centrum. Där har det fenomen som beskrivs i såväl filmen som boken (skriven av Arthur C Clarke) börjat i jätteplanetens röda fläck då de underliga monoliterna omformar planeten till en stjärna. Nu har man kunnat konstatera att planetens röda fläck faktiskt krymper på riktigt. Några monoliter syns dock inte till, trots högupplösta foton från Hubble.

Den krymper! Bild från NASA.

"Möbler repeterar man bara"

Historiehörnan: Åland hade en stor hall

Hall är det fornnordiska ordet för hov och användes både om själva huset och om verksamheten stormannen ifråga hade. Nu har en sådan tidigmedeltida hall hittats på Åland. Måtten är smått fantastiska, 40 gånger 12 meter, totalt 480 kvadrat. Byggnaden är mer lik de svenska och danska hallarna från samma tid, vilket indikerar att Åland hörde till den skandinaviska sfären redan för över 1000 år sen. För den som är insatt i Ålands geografi finns huset norr om Saltviks kyrka.

Saltvik ligger på den norra delen av Åland, ganska så rakt norrut från Mariehamn. Någonstans norr därom finns alltså hallen.

En mer ingående diskussion förs på historieforumet Skalman och chefsarkeologen Kristin Ilves har en egen blogg om fynden. Fynden tyder på att området användes från 500-talet till 1000-talet. Kanske var det någon form av centrum för ett lokalt rike?



"Det här är för dyrt för oss"

Min favoritmusik: Moving Pictures

Den här skivan är på min tio-i-topp-lista över favoritskivor (kommande inlägg) och den är minst sagt fantastisk. 1981 kom denna platta och den känns fortfarande väldigt fräsch. Sju låtar som smeker öronen under ca 40 minuter, från fyra till ca elva minuter per sång. Det som är utmärkande för de skivor jag gillar allra mest är att det egentligen inte finns någon riktigt dålig sång här utan alla passar in väldigt bra, även de jag inte är hundraprocentigt säker på att jag gillar. Varje skiva har en lite sämre del, men mina favoritskivor har bättre passande "sämre" låtar.

Musikaliskt växlar skivan från rock över progressiv rock till reggae och ska. Jazz och pop ingår också i ljudbilden, men förekommer endast sparsamt.

Det är på denna platta en av Rush mest kända låtar, Tom Sawyer, finns. Den inleder plattan genom att drabba lyssnaren direkt. Man får liksom ingen chans att värja sej mot dess framfart och innan man hunnit hämta sej har låten fått sin slutgiltiga karaktär med allt vad låten innebär, en beskrivning av en modern rebell som arbetar inifrån för att förändra (förbättra?) samtiden. Min absoluta favoritlåt här är The Camera Eye, en elva minuter lång titt på folk och fä i New York och London, sedda som genom ett fisköga i en kamera.

Alla låtarna är noterbara, inte minst den instrumentella YYZ och Witch Hunt. Den sistnämnda är tredje delen i en trilogi om fyra låtar(!) och den handlar om hur våra fördomar blir till skräckpropaganda. Alltihop blir en fantastisk låt som känns väldigt angelägen och modern i våra tider när man nästan förväntar sej hötjugor och facklor varje gång något händer i Europa. Den förstnämnda är som sagt instrumentell och inleds med en spelad version av morsekoden för Torontos flygplats. Denna låt är väldigt härlig att höra, framför allt live och med ett trumsolo från Neil Peart.

Limelight har en speciell plats på skivan i det att den handlar om Neil Pearts egna olustkänslor inför att helt plötsligt vara en kändis. Man lider med honom samtidigt som låtens lite hårdare stil antyder att även de övriga i bandet, Alex Lifeson och Geddy Lee, inte heller tycker om celebritetsstatusen de fått genom framgångsrika plattor alla gånger. De låtar jag hittills inte nämnt är Red Barchetta, en sorts dystopisk framtidsskildring där bilar som kör för fort råkar illa ut, och Vital Signs, en låt jag faktiskt inte förstår mej på.

Skaffa den här skivan, om det så knäcker din ekonomi. Den är väl värd allt du kan ge, från plånbok till högtalarna.



"Quick to judge
Quick to anger
Slow to understand
Ignorance and prejudice
And fear walk hand in hand"

Reformera skolan

Jag diskuterade med min mamma om skolan och vad vi tycker om dess nuvarande utseende. Vi kom fram till att det är för mycket flum och naiva lösningar bland de etablerade politikerna. Flummet består främst i att man hela tiden kommer med nya betyg och hur skolformerna ska vara. Friskolor hit och privatskolor dit, kommunala skolor och annat som inte funkar i längden. Kort sagt, flum!

Jag vill ha en klar indelning och specialanpassning av skolorna efter att grundskolan är klar. Det ska finnas specialgymnasier som inriktade på speciella områden som eleverna kan gå i beroende på intresse. Jag tänker mej olika specialgymnasium för ekonomi, humaniora, musik, teknik, fysik, kemi, vård och omsorg, IT, fordon och liknande, samt ett allmänt inriktat gymnasium för dom som kanske inte har bestämt sej eller är allmänkunniga. De ska inte inhysas under samma tak och vara mer för dom som verkligen vill studera vidare inom sina områden.

Gymnasiet ska också vara obligatoriskt men inte tvingande. Med detta menar jag att det inte måste vara så att man direkt går på vidarestudierna efter grundskolan utan man ska kunna gå det som man går Komvux nu. Nåt jag ogillar är den så kallade studentexamen. När man tar studenten har man egentligen inte examinerat eller på nåt sätt visat att man klarar av livet utanför skolan. Därför anser jag att utbildningen bör vara längre än tre år för många utbildningar. Ska man bli läkare krävs ju faktiskt dedikation och uthållighet i nästan tio år. Därför borde det vara bra om man började redan i gymnasiet och fortsatte - med uppehåll om man så vill - till man var klar med sin utbildning, oberoende av hur gammal man är när man börjar och blir klar.

Allt detta blir dyrt att genomföra och kan omöjligt administreras av kommunerna. Den enda aktör som klarar av hela denna apparat är staten. Enskilda gymnasier kan som alternativ skötas privat eller av företag, men definitivt inte av kommunerna.

Synpunkter på detta?



"Det finns tre moln på himlen och dom verkar vara osams"

Min favoritmusik: A Farewell To Kings

Detta är Rush näst bästa platta, bara Moving Pictures är bättre i mina ögon. Jag fick upp ögonen för Rush 1991 och två år senare köpte jag denna platta som den första av dom. En väldigt skön platta är vad det är. Den har det mesta i musikväg: Spansk gitarr, elektrisk gitarr, galopperande basar, syntar med mystiska ljud och härliga rytmer från hundratalet olika perkussioner. Herrar Lee, Lifeson och Peart är i högform och de har kul också. För den här plattan flyttade de temporärt till Storbritannien för att spela in där. Den kom ut 1977 och står sej väldigt väl än idag. Det finns få plattor från samma tidsperiod som är lika väl bevarade vad gäller ljudbilden.

Kanske syntarna låter lite töntiga men de låter inte mindre töntiga i moderna låtar så det jämnar faktiskt ut sej. Dessutom gillar jag dessa analoga syntar. De har ett mjukare ljud än de digitala. Det hörs verkligen att ljuden som kommer ur dom är tagna från riktiga instrument. Ännu har Geddy Lee inte riktigt lärt sej att hantera syntarna på det sätt som senare skulle komma att dominera musiken, så här är de fortfarande smakfullt använda för att fylla ut ljudbilden. Ta eposet Xanadu som ett exempel. Det är i grunden ett elva minuter långt mästerverk signerat Alex Lifeson och hans fantastiska gitarrspel men syntarna bidrar med en atmosfär som jag anser skulle saknas om de inte var med i låten.

Neil Peart är som alltid på topp. Han presterar det ena mästerverket på sina trummor efter det andra mitt i låtarna på ett sätt att man undrar om han verkligen är på riktigt eller om det är nåt utomjordiskt över karln. Texterna han skriver är också outgrundligt underfundiga. Ett exempel är den låt som blev Rush stora genombrott för den breda publiken, Closer To The Heart. En liten finurlig text till en vacker melodi, vars mening jag fortfarande funderar över, och jag har förstått att jag inte är ensam om att fundera över vad hans texter betyder. Men så mycket kan jag förstå av texten till just denna låt att det handlar om att inte bara tänka logiskt utan att också ha lite känslor med när man gör nåt viktigt.

A Farewell To Kings är ett av den progressiva rockens bästa album och även ett av den musikstilens sista stora album. Här finns fortfarande länkar bakåt till Yes, King Crimson och Genesis, samtidigt som det finns svaga indikationer på den musikstil som senare skulle komma att dominera de övre skikten av musikvärlden under det kommande decenniet, New wave. Den här plattan har influerat många andra artister i många olika genrer. Så man kan med fog säga att detta är Rush viktigaste album. Skaffa detta album som det första bland Rush många album för det är precis vid korsvägen mellan äldre tiders musik och den modernare musiken.



"A modest man from Mandrake
Travelled rich to the city
He had a need to discover
A use for his newly-found wealth"

Vetenskapshörnan: Skelettfynd i Mexiko bidrar till vår förståelse

Ett ca 13,000 år gammalt skelett efter en ung kvinna bidrar till att både förenkla och komplicera bilden av hur och när ursprungsbefolkningen på de amerikanska kontinenterna kom dit. Det visar sej att hon är släkt med de allra flesta av de båda kontinenternas befolkning, även om hennes utseende är annorlunda mot många av dagens ursprungsbefolkning. Hennes haplogrupp är D1, vilket är den dominerande haplogruppen i Amerika. Men hennes ansiktsform, hennes ansikte är avlångt, liknar dock mer andra från samma tid, vilket kan bero på att detta utseende "odlats" bort vid möte med andra folkslag.

Mer historia, i Egypten verkar det som om man blötte ner sanden med vatten när man släpade tunga stenar genom öknen till sina tempel och pyramider. Vid experiment har det nämligen visat sej att friktionen minskade när man hällde lite vatten framför släden med stenen. Man har fått mer hjälp, i form av en 4000 år gammal väggmålning som visar hur man drar en sten genom öknen och mycket riktigt står det en kille längst fram på släden och det ser ut som om han häller vatten på marken för att minska på friktionen. Det finns mycket om våra förfäder som vi ännu håller på att lära oss. Kanske var det så här man gjorde vid byggandet av pyramiderna också?



"Hon är uppvuxen i det här huset"

Min favoritmusik: Blue For You

Detta är ett av mina favoritalbum alla kategorier. Jag var förstås alldeles för ung när skivan kom 1976 så min koppling till den är av betydligt senare datum, 1990 för att vara exakt. En del av låtarna hade jag hört tidigare men inte alla. Därför var den, och är fortfarande, en glad överraskning med hela sin arsenal av nio sköna rocklåtar som glider in i ens öron smärtfritt. Detta är Status Quo när dom är som bäst. Och kaxigast, för de gav ut ett album utan namn på framsidan, endast de fyra grabbarna i allehanda jeansattiraljer. Namnet på plattan står på baksidan. Men denna skiva är allt annat än bakom, tvärtom.

Det är något av det hårdaste Quo har gjort också. Inte så att det är heavy metal men det är väl inom hårdrockens område i många låtar. T ex Is There A Better Way, Rain och Ring Of A Change hade lika gärna kunnat vara med på en platta med Kiss eller Thin Lizzy från samma tid. Ring Of A Change låter faktiskt som en tidig speed metal-låt, fast med mer känsla och schvung. Allt det som är typiskt för Status Quo finns med här; de svängiga rocklåtarna, boogiegunget och de lite mer lättsamma sakerna som bandet brukade ta med för att inte allt skulle upplevas som enformigt.

Men inte kan man väl uppleva Status Quo som ett enformigt band med tråkig musik? Lyssnar man riktigt noga upptäcker man att det är rätt svårt de spelar. Följ med i introt till That's A Fact och samspelet mellan Francis Rossi och Rick Parfitt så upptäcker man snabbt att de är två väldigt kompetenta gitarrister.Titta också på videon nedan. Killen i den videon visar hur de spelar sinsemellan och killen som spelar är riktigt duktig, nästan lika bra som Rossi och Parfitt själva. Killen spelar Rossis gitarrspel i den större rutan och Parfitts i den mindre:

Som vanligt vill Alan Lancaster sjunga mer än han borde göra. Hans röst duger till lite råare låtar, t ex titelspåret som är en jazzig bluesrock i lugn takt men med skarp underton, men lite gladare låtar som Ease Your Mind är inte hans starka sida. Hans starka sida är basspelet och hans känsla för hur en låt ska spelas är svårmatchad. Likaså John Coghlan vars trummande som alltid är så säkert att man kan använda honom som metronom!

Hela plattan är så bra att det är svårt att plocka ut en distinkt favorit, men jag märker att Rolling Home spelas aningen oftare än de andra. Det är en härligt rullande boogielåt med skönt gung som går på från början till slutet tre minuter senare. Man riktigt känner hur man befinner sej på vägarna i full fart i sin bil eller MC. Så kan man också sammanfatta deras musik. Det är musik för vägen. De som inte gillar sån här musik för flytta sej ur vägen för här kommer vi!



"Late last night my motor broke a rotor
Broken down by the road
Even though I need it, I just had to leave it
Head down to the show
There in the crowd my lady I found
Movin' around reelin' and rollin' alongMe and my lady like the way you're rollin' home"

Dagen efter - en ny tid

Nu är man alltså kattänkling och det känns fortfarande tomt, men jag känner en viss möjlighet också. Mitt projekt med att skriva om min favoritmusik fortsätter och det är nåt som känns bra att göra. Jag känner sorg men det avtar och ersätts alltmer av saknad. Det är på nåt sätt tyst här utan katt. Det var det för sex år sen också när min hund Aurora dog. Den tystnaden är än mer påtaglig när man är ensam utan andra människor. Vi har behov av att vara nära varandra och det gäller lika mycket andra djur.

Nu är det nya tider som gäller. Kanske kommer jag skaffa en ny fyrfota vän snart, inom några månader, flera år eller aldrig. Vilket det än blir kommer jag att fylla tomheten med ljud och andra intryck. Det känns både hemskt och spännande. Hoppas det blir hemskt spännande.



"If they don't like it
they can leave"

Min favoritmusik: Signals

Egentligen borde jag inte gilla sån här musik. En massa syntar som dominerar ljudbilden är vanligtvis inte vad jag gillar, speciellt inte om de tar bort uppmärksamheten från resten av musiken. Men jag gillar likväl Signals från 1982. Det är ett mycket kompetent album där ljudbilden har byggts upp mycket noga och syntarna dominerar egentligen inte ljudbilden utan ÄR ljudbilden. Gitarrerna, basen och trummorna spelar i bakgrunden, oftast. Alex Lifesons gitarr kommer fram när den behövs, inte annars, men när den gör det så märks det direkt. Ingen kan leverera solon och plötsliga brott i melodin som han kan.

Syntarna hanteras som vanligt av Geddy Lee. De är smakfullt invirade i alla låtar och bygger upp många av dom. Ända från första låten Subdivisions, till Countdown finns dom där, redo att föra låten framåt. Här finns samhällskritik (Subdivisions), samhällsbetraktande (Digital Man och New World Man) och en noggrann genomgång av vad kärlek är, rent kemiskt (Chemistry). Andra delen i en trilogi med fyra(!) låtar (The Weapon) behandlar våra rädslor och hur de blir ett vapen i fel händer. Allt till nån sorts pseudo-diskomusik som faktiskt är den bästa låten på hela plattan.

Förvänta er inga "utbrott" av Neil Peart på denna platta. Det enda som är mer än säkerhetsspel är introt till Digital Man, som faktiskt är lite boogieaktig, ett drag inte så vanligt hos Rush, och det introt är ytterst kort. Annars är den låten mer reggaeinfluerad. Sen spelar han ju som alltid som en äkta rockgud så varje gång man hör en låt med Rush lyssnar man efter småsaker som han kan tänkas ha för sej. Men här är han förvånansvärt tillbakadragen och återhållsam.

En som är tillbakadragen är Alex Lifeson. Han är nästan en statist. Men faktiskt den som är mest undanskuffad är Geddy Lee själv. Han gömmer sej bakom syntarna och glömmer bort det instrument han egentligen hanterar, sin bas. Den kommer bara fram då och då, när syntarna inte behövs lika mycket.

På det hela är Signals ett trivsamt album och syntarna bidrar med mer än de stör. Men det är samtidigt ett mycket tidstypiskt album och hela ljudbilden låter väldigt mycket 80-tal. Men ett av de bättre albumen från det decenniet!



"Dancer slows her frantic pace
In pain and desperation
Her aching limbs and downcast face
Aglow with perspiration"

Farväl Henke!

Tyvärr klarade Henke sej inte. Han dog idag trots att proceduren för att rensa hans urinrör lyckades. Men vi fick tre år tillsammans. Farväl Henke!

En rufsig Henke i piggare dagar.

"Please Mrs. Avery, I just gotta talk to her
I'll only keep her a while
Please Mrs. Avery, I just wanna tell 'er goodbye

Tell her goodbye

Please
Tell her goodbye"

Min favoritmusik: Fly By Night

Till skillnad från min serie med Dire Straits kommer jag inte ta Rush kronologiskt. Jag tar albumen som jag kommer på dom. Till exempel denna platta som jag kom på just för att jag fick titelspåret i huvudet alldeles nyss. Detta är första plattan med trummisen och låtskrivaren Neil Peart och även om han precis kommit in i bandet märks hans närvaro direkt. Inte bara för att bandet blir samspelt, utan också för att hans texter är så mycket mer nyanserade än de Geddy Lee själv åstadkom på debutplattan. Gradvis ändras gruppens musikstil också från debutens Led Zeppelin-inspirerade bluesrock till en mer progressiv rock.

Det första man märker som skillnad mellan Fly By Night och debuten är hur mycket mer spets det är på musiken. Till en början verkar det som om Geddy Lee har problem med att sjunga texterna men han kommer in i det ganska snart och anpassar dom till sitt sätt att sjunga, som är ganska unikt i rockvärlden. Han har en ganska ljus och raspig röst, som många har antingen retat sej på eller gjort narr av. Men den är också dramatisk och han har stor känsla för humörsvängningarna i Pearts texter. Lägg därtill att Alex Lifeson verkar ha fått en ny inspirationskälla för sitt gitarrspel till de texter Peart kommer med.

Hela plattan känns fräsch fortfarande snart 40 år efter att den kom ut (den kom 1975) och även om det där med wah-wah-pedal och långa gitarrsolon kanske inte står så högt i kurs bland skivbolagen idag känns denna plattan mer aktuell än någon technobaserad musik. Någon politisk text finns inte, ej heller någon renodlad kärleksstext. Däremot finns här en individuell ideologi, deklarerad av såväl Lee som Peart, i låtarna Anthem och Best I Can. Dessutom finns här, som i många andra progressiva verk från tiden gott om fantasy-betonade texter. Det mer än åtta minuter långa eposet By-Tor And The Snow Dog är ett prima exempel på detta sistnämnda.

Rivendell visar upp en mjukare sida, nåt som inte hördes lika mycket på debuten, och som inte har hörts så mycket senare heller. Texten är förstås inspirerad av Tolkiens skildring av alvernas huvudbostad i Sagan om Ringen-böckerna med samma namn. På det hela är hela skivan en angenäm resa in i ett land av skräckinjagande figurer, personliga ståndpunkter och framför allt bra spelad musik. Så här inspirerad på en andraplatta har jag sällan hört en grupp vara. Det blev inte deras genombrott men plattan etablerade dom som en musikalisk kraft att räkna med. Man får ibland kalla kårar av att dels höra hur bra de är på egen hand, men dels kan vara så samspelta.

Det är framför allt den tidigare nämnda By-Tor And The Snow Dog (uppkallad efter två hundar en kompis till bandet hade) men också den kortare och mer intensiva Beneath, Between And Behind som visar hur rasande bra de är, såväl som individuella spelemän som band. Ibland blir det dock irriterande med all professionalism och det nästan överpedantiska sätt som gruppen ihop med sin producent Terry Brown arbetar på. Det är nästan som om robotar hade spelat. Men så kommer det sköna liret in i form av dundersköna texter och lika dunderskönt gitarrspel. Syntarna hade ännu inte gjort sitt intåg i studion hos Rush.



"There's a time for feelin' as good as we can
The time is now and there's no stoppin' us
There's a time for livin' as high as we can
Behind us you will only see our dust"

Trött, men nöjd

Jag hade tänkt skriva om det som irriterar mej i vardagen idag, men en sjuk katt kom emellan. Då jag inte har någon bil fick jag släpa katt i bur flera kilometer fram och tillbaka. Han hade stopp i urinröret så han blev spolad. Det är inte över än, för det kan komma fler stopp eftersom maten han hittills ätit har skapat kristaller i urinen. Men nu har jag fått mat med mej som kissen ska äta. Bilden ovan visar honom när han var något yngre och piggare. Nu ligger han i en kartong(!) och vilar sej. Han vill vara med men orkar inte riktigt visa sej så han gömmer sej i den. Vi får se när han kvicknar till.

För egen del är jag väldigt trött och hungrig men jag är samtidigt hungrig och nöjd. Nu ska jag äta köttfärssås med bandpasta. 



"Äta här eller i påse?"

Min favoritmusik: On Every Street

Jag är tämligen säker på att Mark Knopfler hade velat säga stopp för Dire Straits redan efter turnén för Brothers In Arms. Samlingsplattan Money For Nothing som 1988 tyder på detta. Dire Straits som fenomen hade blivit för stort. Men han beslöt sej för att göra ett sista ryck innan han lade den sidan av sin musik på hyllan för gott. 1990 gick han och gänget in i studion i London för att spela in vad som skulle bli denna platta. Resultatet, som kom i slutet av 1991, är en skiva med mycket tveksamheter. Å ena sidan är det lika välspelat och samspelt som alltid, å andra sidan är det mycket tamare och mer likriktat än andra skivor med Dire Straits. Inte ens Mark Knopflers soloplattor från 1996 och framåt är så här tama.

För det första dominerar countrymusiken alldeles för mycket. Till och med den rockigaste låten, Heavy Fuel, får en anstrykning av country då en steel guitar är med i den. Jazzinslagen finns förstås med, men även de får en smak av country. För det andra saknar plattan det där som gjorde de flesta andra Dire Straits-plattorna unika, nämligen Mark Knopflers gitarrspel. Visst, han spelar rytm- och sologitarr, men det finns inget som sticker ut som på de andra skivorna, nåt som talar om för världen att detta är Mark Knopfler. Han låter andra spela solon istället.

Det är bara då och då man hör Knopfler blixtra till med sin gitarr. Annars låter han den vara i bakgrunden. Texterna är det inget fel på. Det är samma olyckliga och/eller cyniska figurer som alltid. Den stenrike och inskränkte festfixaren i My Parties som glatt visar upp sin hemska attityd till världen ställs mot den kristne mannen i Ticket To Heaven. Sen visar han upp sin jazziga sida och hyllningen till den musikstilens traditionella födelseplats i Planet Of New Orleans. Här finns också en kompis till privatdeckaren från Love Over Gold, i titelspåret. Det är totalt tolv låtar på On Every Street och det är kanske några för många.

Som sagt, musikaliskt är det inget fel på denna platta. Det är inriktningen och valet av musikstilar som stör. Det är för lite rock och pop, för mycket country och det märks att Mark Knopfler var lite trött på Dire Straits vid det här laget. Kanske vill han ordna ett passande slut för gruppen genom en platta så likriktad som möjligt? Det är absolut inget fel på plattan som sådan. Det är för många låtar och för mycket country bara. Men det är ett passande slut i alla fall. Tretton år efter debuten var nu Mark Knopfler världskänd och kunde i praktiken göra som han ville musikaliskt sett. Gruppen fanns kvar på papperet några år till men sen tog det slut.



"Well it's a strange old game - you learn it slow
One step forward and it's back to go
You're standing on the throttle
You're standing on the brakes
In the groove 'til you make a mistake"

Att ha fördomar är inte att vara rasist

Det låter som om jag just har kommit på nåt självklart men så är inte fallet. Det är nödvändigt att skriva detta eftersom jag nyss läst en krönika i Corren om invandrare och jobben i vårt land. Likt krönikören har undertecknad vuxit upp med den mörkare hudfärgen som nåt exotiskt. Ordet neger var inget skällsord hos oss, enbart en beskrivning från förr på svarta i Afrika och Nordamerika. Vi hade förstås som alla före oss fördomar om mörkhyade, men dessa fördomar gick på 70- och 80-talet inte ut på att de skulle ha varit sämre än oss eller att de skulle ta våra jobb, snarare att de skulle vara elakare och mer benägna att ta till våld. Förmodligen byggde dessa fördomar på de karaktärer vi såg i TV-serier och i nyheterna där krig i Afrika var vanligt under denna tidsperiod.

Att hysa fördomar mot andra människor på grundval av dålig kunskap gör en inte till rasist eller främlingsfientlig. Tvärtom, som jag skrivit tidigare, kan fördomar vara en fördel på nåt vis då man kommer insläntrande i en situation där man inte kan så mycket men lär sej desto mer därför att man blir nyfiken. Normala människor blir nyfikna. Det är en del av alla djurs natur, att undersöka sin omgivning. Den som inte är nyfiken rensas obönhörligen ut i naturen. Därför är fördomar en bra väg att ta. Det är inte bra dock att odla sina fördomar. Då finns risken för främlingsfientlighet. Däremot är steget till rasism väldigt långt. Rasism har jag inte sett många tecken på nånstans på sistone. Många använder ordet rasism fel.

Vi ser ofta främlingsfientlighet och fördomar som dyker upp, men rasism? Nej, inte så mycket. Vi ser inte många som ser sej som viktigare än andra på grundval av deras utseende och bakgrund i vårt samhälle. Det finns såna, förstås, men de märks inte i bruset av främlingsfientlighet. Det är därför viktigt att skilja på rasism och främlingsfientlighet. Båda sakerna är lika dåliga förstås. Hur får vi bukt med dessa hemska företeelser? Utbildning är en viktig punkt på denna agenda. Så låt oss se tiden an. Det bör inte vara så svårt att utbilda folk, eller hur?



"Fantastiskt!"

Min favoritmusik: Brothers In Arms

Mark Knopflers gitarr av märke National pryder omslaget till Dire Straits mest kända och mest sålda album. När skivan kom 1985 var det ett paradigmskifte i det att detta var den första platta som sålde en miljon skivor, och senare också mer, i det då nya formatet CD (Compact Disc). På sätt och vis talar omslaget om denna blandning av gammalt och nytt. Gitarren är från 1937, molnen och himlen är tidlösa medan själva omslagsdesignen skvallrar om det typiska för 1980-talet. Det skulle vara färgglatt och pråligt, men samtidigt stramt och tillrättalagt, samt aningen ödesmättat. Sån är musiken också, stram och tillrättalagd, ödesmättad men också med en nypa bitsk glädje.

Melankolin är typisk för Mark Knopfler vid denna tid. Föregångaren Love Over Gold var likadan, fast utan den här plattans glada utrop mitt i. Det glada utrop jag talar om förstås Walk Of Life, en rockabillylåt om livet som gatumusikant i Londons tunnelbana. Den bitska glädjen är Money For Nothing, Dire Straits största singelhit. Annars dominerar svårmodet på denna platta. So Far Away, Ride Across The River, The Man's Too Strong, Brothers In Arms och Why Worry är alla genomgående melankoliska och i de allra flesta fallen är ämnet av största betydelse för låtarnas stämning. Det är olycklig kärlek, militärer med hemska upplevelser i minnet, motstånd mot krig samt osäkerhet i ett förhållande.

De låtar jag hittills inte nämnt, Your Latest Trick och One World, är udda jämfört med resten av plattan i det att de dels varken är glada eller melankoliska utan snarare ger intryck av att vara eftertänksamma. Båda har jazzbetonad musik, den ena med lite fusion och den senare med en god blandning av blues och rock. Hela skivan är mycket kompetent gjord och det finns inte en tråkig stund här. Det är ingen trist melankoli utan allt är väldigt intressant, framför allt hur välspelat allt är. Det finns inga felspelningar nånstans. Bandet är så samspelt också att det nästan är skrämmande.

Åttiotalet var saxofonens stora decennium inom pop-och rockmusiken och även här finns ett tydligt avtryck i form av Michael Brecker, som spelar på Your Latest Trick, vilket gör låten ännu mer jazzig än den var från början. Även hans bror Randy, som lirar trumpet, är med på denna låt (alldeles i början) samt på Ride Across The River. Musikaliskt är det som alltid gott om olika stilar. Det är country, rock, pop, jazz och nu återkommer även reggae. En sak är säker, det är alltid en härlig stund att lyssna på Dire Straits. I mitt tycke är detta deras näst bästa platta, väl värd att lyssna på, länge och väl.



"I'm a soldier of freedom in the army of man
We are the chosen, we're the partisan alright
The cause it is noble and the cause it is just 
We are ready to pay with our lives if we must"