Dagens bild: Utgrävningar på Gotland år 2000

Även jag har ett förflutet. Jag har läst arkeologi på distans och deltog i en månads utgrävning på Gotland, en plats som heter Ajvide. Detta var året 2000 och månaden var maj. Det var ingen mindre än Göran Burenhult som stod för kursen och med sej hade han väldigt duktiga medarbetare som visade oss studenter hur det gick till. Gravarna och boplatsen är från mellanneolitikum, alltså ca 4500 år sen. Vi fick varsin plätt av denna boplats att gräva ut. Tyvärr hittade jag inget i min lilla plätt. Det visar ändock att inte alla platser användes under den här tiden.

Bilden visar hur man lär sej tolka jordprover med diverse kemikalier. Den äldre mannen i keps och rutig skjorta var vår instruktör. Då kunde jag hans namn men det har gått förlorat genom åren. Inte heller de övriga kommer jag ihåg namnen på. Det kanske finns nån där ute som känner igen sej eller nån kompis till vilken som helst av dom.



"Klaustrofobi och fridykning är ju två vitt skilda saker"

En äkta hjälte

Sheik Umar Khan, en äkta hjälte.

För alla som anser att en hjälte ska vara en som står mitt i stridens hetta med skjutvapen eller ett svärd i hand, som i alla sagorna, kommer denne man som en chock för er alla, en äkta hjälte som utan såna vapen har försökt hindra en av de farligaste sjukdomarna som nånsin uppstått, ebola, från att sprida sej. Nu har han själv drabbats av sjukdomen. Om han överlever anser jag att han borde få Nobels fredspris. Ingen annan har under de senaste åren gjort mer för att hjälpa andra människor.

Över 600 människor har hittills dött i ebola i Sierra Leone, Liberia och Guinea med tusentals fler som insjuknat. Det är en riktig epidemi som hotar att spridas över ett betydligt större område om man inte får stopp på spridningen. Det hemska är att det inte finns något vaccin mot detta virus. Det agerar så snabbt i kroppen att immunförsvaret inte hänger med. Vi måste kunna förstå mer om sjukdomen så vi kan stoppa den. Därför är rapporter som denna om rykten rörande kannibalriter väldigt oroande. Vare sej de är sanna eller ej innebär de att sjukdomen kan spridas ohejdat om inget görs nu.

Vi behöver fler som Khan. Låt oss hoppas att medicinforskarna gör sin beskärda del och hittar ett botemedel snart. 

Uppdatering 140730: Tyvärr dog Khan av sjukdomen igår. Hans arbete får föras vidare av andra. Frid över hans minne.



"Any indication of where?"

Att ha fördomar är inte att vara rasist

Det låter som om jag just har kommit på nåt självklart men så är inte fallet. Det är nödvändigt att skriva detta eftersom jag nyss läst en krönika i Corren om invandrare och jobben i vårt land. Likt krönikören har undertecknad vuxit upp med den mörkare hudfärgen som nåt exotiskt. Ordet neger var inget skällsord hos oss, enbart en beskrivning från förr på svarta i Afrika och Nordamerika. Vi hade förstås som alla före oss fördomar om mörkhyade, men dessa fördomar gick på 70- och 80-talet inte ut på att de skulle ha varit sämre än oss eller att de skulle ta våra jobb, snarare att de skulle vara elakare och mer benägna att ta till våld. Förmodligen byggde dessa fördomar på de karaktärer vi såg i TV-serier och i nyheterna där krig i Afrika var vanligt under denna tidsperiod.

Att hysa fördomar mot andra människor på grundval av dålig kunskap gör en inte till rasist eller främlingsfientlig. Tvärtom, som jag skrivit tidigare, kan fördomar vara en fördel på nåt vis då man kommer insläntrande i en situation där man inte kan så mycket men lär sej desto mer därför att man blir nyfiken. Normala människor blir nyfikna. Det är en del av alla djurs natur, att undersöka sin omgivning. Den som inte är nyfiken rensas obönhörligen ut i naturen. Därför är fördomar en bra väg att ta. Det är inte bra dock att odla sina fördomar. Då finns risken för främlingsfientlighet. Däremot är steget till rasism väldigt långt. Rasism har jag inte sett många tecken på nånstans på sistone. Många använder ordet rasism fel.

Vi ser ofta främlingsfientlighet och fördomar som dyker upp, men rasism? Nej, inte så mycket. Vi ser inte många som ser sej som viktigare än andra på grundval av deras utseende och bakgrund i vårt samhälle. Det finns såna, förstås, men de märks inte i bruset av främlingsfientlighet. Det är därför viktigt att skilja på rasism och främlingsfientlighet. Båda sakerna är lika dåliga förstås. Hur får vi bukt med dessa hemska företeelser? Utbildning är en viktig punkt på denna agenda. Så låt oss se tiden an. Det bör inte vara så svårt att utbilda folk, eller hur?



"Fantastiskt!"

Sextimmarsdag - endast om pengarna och den reella viljan finns

Sextimmarsdag med lön för åtta timmar, det låter väl perfekt? Det är nåt som diskuterats fram och tillbaka de senaste fyra eller fem decennierna. Nu utlovar Vänsterpartiet detta om de vinner valet i Göteborg i höst. Risken finns dock att pengarna inte räcker till. Enligt en insändare till GP skulle tilltaget kosta minst 28 miljoner kr, och då har hon räknat enbart på en genomsnittlig sjuksköterskelön, det vill säga ganska måttligt. Slår man ut det på hela den arbetsföra befolkningen i hela landet blir det ett ordentligt stort valfläsk.

Valfläsk. Bild från Mintur.se

Visst, jag är för sextimmarsdag jag med, men inom rimliga gränser. Var ska man få pengarna till fler anställda ifrån? När det går dåligt, vem ska betala alla övertaliga? Höj lönerna kraftigt, skär ner på antalet skatter till bara inkomstskatten (som kan vara vilken nivå som helst), sen kan vi snacka sextimmarsdag. Detta är förstås inte enda lösningen. Företagen måste lockas att samarbeta och ständigt vara före i utvecklingen. Ett samhälle varken är detsamma som, eller står och faller med dess politiker.



"Meet the new boss,
same as the old boss"

Diskrimineringens fula ansikte

Den sortens diskriminering det talas minst om är den som är mest kränkande, nämligen åldersdiskriminering. Den kommer fram speciellt mycket ur sin hemska håla när jobben kommer på tal. Då verkar det vara fritt fram att köra med människor äldre än t ex 40. Man smyger in diskrimineringen överallt, jobbar man för fullt som äldre anses det vara något exceptionellt. Detta trots att vi människor mår allt bättre längre upp i åldrarna och därför orkar mer.

Många andra grupper i samhället har fått det mycket bättre, och kan egentligen inte direkt klaga på att de är diskriminerade, men just de som drabbas av åldersdiskriminering verkar inte få gehör för sin klagan. Arbetsgivare verkar inte gilla äldre människors närvaro på arbetsmarknaden, trots att det finns många exempel på motsatsen, dvs att äldre människor har en lugnande effekt på yngre. Jag skulle vilja säga att många chefer inte vill ha äldre anställda då de känner att dessa äldre utgör ett hot mot deras auktoritet.

Det handlar om att behålla sin makt över de anställda, och en äldre anställd har ofta mer erfarenhet och mer kunskap vilket kan påverka maktbalansen på en arbetsplats. Här tar jag helst den äldre anställdes parti eftersom det oftast handlar om makt kontra erfarenhet/kunskap. Det senare ger rent logiskt sett oftare en bättre arbetsplats. Hur effektiv den är rent ekonomiskt vet jag inte men det ger trevligare personal, som sagt.

Mot bakgrunden av detta kan vi med fog säga att äldre är hett villebråd när det gäller att stänga ute folk från arbetsmarknaden genom att diskriminera gentemot dom. Det är i praktiken fritt fram att stoppa dom från att fortsätta arbeta. Det ska bli intressant att se när dagens yngre chefer själva blir gamla och ser sej bli omsprungna av yngre (o)förmågor...



"Without deviation from the norm, progress is not possible."

Jobb för din skull eller för jobbens skull?

Bild från VK.se

 Tänk dej situationen: du får ett jobb anvisat av Arbetsförmedlingen eller annan instans men snart upptäcker du att det inte var för din skull du fick jobbet utan för att täcka ett hål i statistiken. Myndigheterna vill kunna rapportera till sina ansvariga politiker som i sin tur vill kunna svara opinionen rörande frågan "Har vi skaffat fler jobb åt alla som vill ha ett jobb?"

Det här inlägget är lika naivt rörande arbetspolitik och dess effekter på vanligt folk som alltid när jag skriver om det, eftersom jag inte är initierad och heller inte kan säga att jag har nån kunskap om hur den politiken, all politik över huvud taget faktiskt, fungerar. Det hindrar dock inte mej från att ha en åsikt om det jag ser och upplever. Nu är det dock inte mej detta inlägg ska handla om. Jag har inte fått jobb på det viset, det är andra skäl som ligger bakom där.

När vissa politiker säger att arbetslösheten gått ner och andra istället säger att den gått upp, kan man ju undra vilka siffror de olika parterna har tittat på. Jobben finns där, bara man letar efter dom tillräckligt ihärdigt. Så säger de alla. Men för de politiker som säger att det finns jobb (att vara politiker är för övrigt inget yrke, det är ett kall och en förtroendepost) är det lätt att säga att jobben finns. Det måste passa ens utbildning och/eller kunnande, för att inte tala om att det måste stämma överens med ens boende. Att rycka upp rötterna för att flytta femtio mil eller så är inte det lättaste alla gånger.

Men politikernas påhitt är en sak, de som är satta att implementera det som hittats på i det riksomfattande parlamentet, alltså myndigheter och arbetsförmedlare, är nog etter värre. De är säkert lika trötta på allt som de arbetssökande är men de är tvungna att bita i läppen och hålla god min. Det är väl därför de får så mycket skäll. Det är inte deras fel att så mycket går fel, såvida det inte är självupptagna psykopater som sitter som arbetsförmedlare och ansvarig myndighetspersonal. Det är kanske dom enda som har en framtid inom arbetsförmedlingen.

Det kvittar enligt mej vilken regering som än sitter och bestämmer vad som ska göras åt arbetslösheten. De kommer att göra propaganda av minsta lilla framgång och strunta i allt ansvar så fort nåt går fel, oavsett om det är en borgerlig eller socialistisk regering som sitter. För om "sanningen" ska fram så går konjunkturen för arbetslöshet och arbetstillgänglighet upp och ner oberoende av regeringar. Det är INTE orsak och verkan när regeringar gör nåt som verkar vara bra för arbetsmarknaden. Det är inte som i skolfysiken där man mixtrar lite med ett hemmagjort batteri och vips lyser en serie lampor.

Så, fråga dej nu om du har fått jobb för din skull, eller för att du ska bli en viktig del av statistiken i politikernas respektive propagandaspel...




"It doesn’t matter how beautiful your theory is, it doesn’t matter how smart you are. If it doesn’t agree with experiment, it’s wrong."

Latmaskar på jobbet

Wally, konstant arbetsskygg.

Jag köper inte helt förklaringarna till varför vissa latar sej på jobbet. De skäl som sociologen Roland Paulsen, han som blir citerad i DNs artikel, anger är dessa:

Meningslöshet. Det känns som att arbetsuppgifterna är meningslösa och inte angår dig.
Hämndbegär: Riktat mot chefen eller hela företaget.
Protest: En ovilja av ideologiska skäl att bidra till ett samhällssystem man känner sig utnyttjad av.

Jag är inte helt säker på att det stämmer fullt ut. Den första kan jag gå med på. Den är väldigt mycket Wally i Dilbert. Den andra förstår jag inte. Skulle folk vara såna psykopater att de maskar som en hämndaktion gentemot chefen eller företaget. Jag tror snarare hämnden består i att man rent fysiskt sabbar för sina medarbetare. Ideologiska skäl tror jag inte heller på som orsak till maskning på jobbet. Vad gör man istället för att jobba när man maskar?

Ibland behöver hjärnan ombyte och de sysslor man vanligtvis gör är inte tillfredsställande nog för ens små grå celler. Då är det bra att lägga en patiens eller slösurfa. En promenad i korridorerna är också bra, riktigt skönt för kroppen. Lite vatten att dricka som avslutning. Det är fullt acceptabelt. Sen kan man arbeta långsamt vilket är maskning av högsta graden. Men full maskning dagen i ända utan att göra nånting är inte maskning i ordets egentliga mening, däremot kan det kallas lathet, lättja.

Vad är då lättja? Lathet är enligt SAOB definierat som den eller de som hyser ovilja att arbeta så mycket att det övergår i ren sysslolöshet. Det verkar inte som om det ligger illvilja eller hämndlystnad bakom detta, endast det att man inte bryr sej. Fråga Wally om detta. Han vet allt om lättja.



"Den som vilar på sina lagrar har placerat dem på fel ställe."

Ännu en myt avslöjad, avklädd och avlivad

De allra flesta som kommer hit för att arbeta har högre utbildning och kompetens än det arbete de söker/får. Det är ett konstaterat faktum enligt Fredrik Johansson vid Stockholms handelskammare. Myten om den lågutbildade invandraren får härmed anses vara avslöjad, avklädd och avlivad.

Nu är det samtidigt fråga om statistik och med statistik kan man bevisa i stort sett vad som helst. Fredrik Johansson utgår väl främst från de fakta han rör sej med inom Stockholmsområdet men eftersom de allra flesta människor bor i städer idag får man anta att det i stort sett gäller hela landet. Faktum är att rena fakta (lite löjlig meningskonstruktion!) talar för att de vi tar in för att arbeta för oss ofta har högre och mer kvalitativ utbildning än oss själva. Snyltare finns förstås alltid men de verkar vara betydligt färre än de seriösa. De oseriösa finns redan på plats i landet, i form av medborgare i staten Sverige.

Hela den här frågan får mej att tänka på en skämtteckning av Hans Lindström där två gubbar sitter vid ett bord och diskuterar folk som kommer hit för att arbeta. Se bilden själva nedan. Jag länkar till Lindströms hemsida så jag inte får honom på mej.

Från Lindströms hemsida.

Tillägg: Jag ska tillägga att det Fredrik Johansson presenterar i sin rapport och sin artikel verkar vara enbart fakta från EU och EES, inte resten av världen. Den världen verkar inte existera för byråkraterna ändå så den lämnar vi därhän.


"Patriotism är viljan att döda och låta sig dödas av obetydliga orsaker."

Måndag...

Dags igen för ännu en vecka fylld av jobb. Foton, foton, foton. Nej, det handlar inte om de partiklar vi kallar ljus utan om resultatet av fotonernas verksamhet tillsammans med diverse ämnen, fotografier således. Måndag är inte min favoritdag precis men absolut inte den hemska dagen den målas ut som. Den värsta dagen för min del är torsdagen. Jag har inga skräckdagar men väl dagar jag anser är trista och torsdagen är klämd mellan sköldarna. Man har precis passerat mitten på arbetsveckan och ser fram emot fredagen vilket gör hammargudens dag till en ytterligt seg dag.

Men på det hela taget är veckorna inget att bry sej om. Det är bara att jobba på. Kameran ger mej jobb, skannern likaså. Tittar man bara ut genom fönstret finns det alltid nåt kul att fästa ögonen på. De jag har omkring mej är också roliga att ha å göra med. Kanske torsdagen ska bli "femprocentaren" istället?



"Att arbeta är bra så länge man inte glömmer bort att leva."

För Sverige i tiden

Jag kommer dagligen i kontakt med människor som beklagar sej och klagar på allt och alla. I många fall har de faktiskt rätt i sin kritik av vissa aspekter i vårt samhälle för dessa saker är inte bra alls. Diskussionerna med dessa människor kommer ofta in på den ekonomiska situationen, vilken ofta är ett resultat av att de är deltagare i ett stort socialt experiment, fas 3 (vilket är något jag inte riktigt har grepp om, det gäller också A-kassan, så om nån kan vara snäll att förklara det på ett sätt som inte har med Wikipedia att göra skulle jag vara tacksam), och de som är med i detta spyr nästan alltid galla över det.

Så mycket av deras situation har jag förstått att det verkar väldigt förnedrande för en människa i 50-60-årsåldern att behöva stå med mössan i hand för att få ett bidrag för ett praktikjobb som knappt ger nåt tillbaka och som bara gläder de som utnyttjar statistiken rörande arbetstillfällen på sitt eget sätt, dvs de politiker som skapat systemet. Visserligen är det bra att de som är något äldre får nåt att göra men de ska ha  en ersättning som matchar det jobb de utför också.

Nu skulle jag vilja inflika lite annan kritik rörande arbetspolitiken som förts de senaste 30 åren, kanske ännu längre. Det rör sej om satsningen på ungdomar. De ska INTE ha jobb om de är under 25 år. De som vill och får ett utan problem hör förstås inte hit men som större grupp bör inte folk under 25 år vara så aktiva i arbetslivet. De ska leva livet, studera eller ha nån form av praktik. Den politik som förs nu där ungdomar ska slussas in i arbetslivet är helt fel, framför allt för unga människor. Det är förstås först och främst en fråga om individer. En del kan gå direkt från plugget till jobb, andra behöver en längre period däremellan.

Nu över till klimatdebatten, om det numera är någon som är intresserad av den, där inte mycket händer. Miljöpartiet försöker hela tiden blåsa liv i den men det är lönlöst faktiskt. Vare sej man tror på klimatdravlet eller ej har luften gått ur hela debatten. För mej som vill ha en koncentration på riktiga och mer trängande frågor är detta en bra utveckling. Men det har sina risker. Greenpeace och andra organisationer som mer eller mindre spårat ur sen de tappade spåret ca 1990 får nu chansen att fortsätta sin underliga verksamhet utan större uppmärksamhet. De skickar ut isbjörnsfilmer titt som tätt trots att det är konstaterat att isbjörnarna inte bryr sej ett vitten om vilket väder som dominerar där uppe i Arktis.

Förresten bor inte isbjörnarna i Arktis, från vilka området fått sitt namn, utan de bor i vid skogskanterna och på tundran söder om isen. Det är bara på vintern de rör sej vid isranden, då för att fånga säl. Märk väl att jag skrev att Arktis fått sitt namn från björnen. Arktis betyder björnens område, det kommer av grekiska arktos som betyder björn. Så vad som händer i Arktis berör egentligen inte isbjörnen. Det är bara dumma aktivister som tror att den lider av lite smältande is. Mer okunskap i ämnet avslöjas här när en enkät visar att vanligt folk inte har så stor koll på klimat- och energifrågorna som man skulle kunna tro.

Men så är Sverige beskaffat idag. Är det inte arbete eller klimatdravel så är det immigrations- och integrationslarv, eller förfalskade mynt med skymfande av knugen. Verkligen ett Sverige i tiden...




"Demokrati bygger på tre principer: Samvetet, yttrandefriheten och förståndet och att inte ställa krav på de två förstnämnda."

Ingen fast pensionsålder, tack!

Liksom allt annat är orken individuell. En del klarar säkert av att jobba tills de stupar medan andra knappt kan röra vid en sak förrän de blir trötta. Därför är statsministerns idé att höja pensionsåldern till 75 år både oroande och tillfredsställande. Låt mej gå igenom de olika känsloyttringarna innan ni far ut mot mej i diverse haranger, oavsett sida ni står på.

Oroande:
Jag vet inte riktigt vad Reinfeldt & co har tänkt sej (vet dom det själva fullt ut, tro?) att folk som varit utan arbete länge ska kunna tillföra på arbetsmarknaden när denna marknad helt klart tagit avstånd från (nästan) alla äldre människor. Jag hoppas inte att de som är alltför sjuka och skadade för att arbeta, oavsett ålder, ska tvingas in i arbetslivet för att utföra de arbeten som kanske gjorde dom sjuka från början. Vill man arbeta, oavsett hur skadad eller sjuk man är, bör man få göra det men då i sin egen takt.

Tillfredsställande:
Det är dock kul att se att en del politiker insett det många andra kommit på för länge sen, nämligen att man inte bör jobba med samma sak hela sitt yrkesaktiva liv. En höjd pensionsålder borde dock inte vara absolut. Det borde vara mer eller mindre flytande mellan 55 och 75 år. Kan vi bara lära oss att respektera äldre människor skulle detta inte vara något problem. Problemet sitter hos de som bara klagar hela tiden.


Min egen syn på arbete och arbetsmarknaden:
Det borde vara lättare att kunna byta ett arbete mot ett annat. Fackföreningarna är på den punkten alltför lika de gamla skråväsendena varur uttrycket "skomakare, bliv vid din läst" till viss del kom. Jag vet att det står en fritt att gå från vilket arbete man vill och byta mot ett annat men det borde gå att byta med en annan som vill ha ens eget arbete, rakt av. De som vill byta med en själv kanske har samma utbildning eller så har företaget man jobbar på en liten intern utbildning för den som vill komma in istället för en själv. Så svårt ska det väl inte vara att byta jobb, eller hur?

Det borde inte heller alla gånger behövas en massa högskole- eller gymnasieutbildningar innan man får ta ett jobb. Det borde dessutom vara en individuell pensionsålder som anpassas år för år allteftersom individen utvecklas fysiskt och mentalt. Orkar man inte längre än kanske till 55 års ålder ska man kunna få prova på arbeten, utan en massa projekt inom AF och andra instanser. Staten får stå för kostnaden. Det är ju trots allt politikernas fel att vi har det som vi har det i dagens samhälle. De fingrade på saker som inte behövdes ändras på, annat än att uppdatera det då och då.

Vi människor är av naturen varelser som vill göra saker, oavsett om vi klarar av dom eller ej. Prova på allt åtminstone en gång, som ett ordspråk säger. Som jag skriver ovan är arbetstakten viktig. Pressen på folk att jobba hårdare och snabbare bör inte vara universell utan individuell. Alla är inte klara med 3000 fakturor på en dag eller kan lyfta 1000 kg stål för hand.

Det jag vill ha en flytande, individanpassad pensionsålder som verkligen gör skäl för namnet. Arbetstagaren och arbetsgivaren ska kunna komma överens om när tagaren ska sluta. Framför allt inom den kommunala sfären bör man ta tillvara den kompetens som finns hos de som jobbat där länge. Som det är nu klipper man av alla band med arbetstagaren så fort pensionsdagen kommer, ofta utan pardon. Detta är en uppfattning jag fått av diverse diskussioner jag haft med människor som arbetat inom den kommunala sektorn.

Till sist har vi det där med lönen. Kan man  - ska man - verkligen jämföra yrken och deras respektive löner med varandra? Företagen får själva bestämma grundlönen (inom rimliga gränser förstås!) till sina anställda och sen kommer de och facken överens om resten. Det enda som borde gälla är att man får en så dräglig lön att man kan leva på den från månad till månad, kunna unna sej och sin familj en redig semester då och då, kunna spara ihop till vad man nu vill ha - utan att behöva pussla med slantarna. När man sen sitter på gungstolen och tänker tillbaka på sitt liv borde inte pensionen vara lägre än den lön man fått under sitt yrkesverksamma liv. Dessutom borde pensionen vara skattefri. Det är ju ens egna skatter man får tillbaka!

Jag hoppas att jag gjort mej förstådd trots att jag klippt och klistrat ihop den här texten i mitt huvud från många olika tankar jag haft de senaste dagarna om detta förslag. Detta är, som många andra av mina inlägg i den här debatten, inget färdigt arbete utan ett som ständigt uppdateras. Meningen från min sida är inte att presentera ett färdigt koncept utan peka på för- och nackdelarna. Lösningarna får vi komma på tillsammans.




"Den siste idioten är inte född än"

Jag är inte röd (inte blå heller) men jag är ändå kulturarbetare

Jag ser mej som kulturarbetare då jag fotograferar för en ideell förenings räkning, bloggar varje dag, skriver på annat håll likaså och fotograferar ö h t. Det är väl inte den sortens kultur vissa människor ser som kultur men om man ser till ordet kulturs språkliga ursprung (från latinets colere, odla, varav cultura, odling) så handlar ju kultur om att odla olika aspekter av samhället i diverse former så nog räknas även mitt arbete in i beteckningen kultur, åtminstone är det en kul tur att göra.

Nu ställer en annan kulturarbetare, Bengt Ohlsson, en fråga som är relevant: Måste kulturen vara vänster?

Nej, den måste inte vara "vänster", inte "höger" heller. Precis som en kommentator skriver till Bengts artikel: "Kultur ska beröra hjärtat". Politik handlar inte om hjärta eller hjärna, enbart om makt och utövandet av denna makt. De som får nåt gjort för sina medmänniskor inom politiken gör så för att de åsidosätter sina politiska ideal för en stund och tänker medmänskligt. Men inte är det kultur, eller? Nu har konstnärer, musiker, grafiker och andra med dom lagt beslag på ordet kultur och i mångt och mycket sen 1960-talets glada dagar har det röda laget lagt beslag på kulturarbetet.

Det sista får väl främst sägas gälla Sverige men även vissa andra länder har fått sin släng av den röda sleven. Det handlar väl lika mycket om att konstnärliga människor som kom fram under 1960-talet var uppvuxna i den socialistiska tanken och levde således ett sådant liv. Deras kulturella gärning kom således att bli en del av deras politiska livsåskådning. Sen har det hängt kvar, bilden av kulturarbetaren som bohemisk jovialisk kommunist lever kvar som ett spöke som vägrar lämna kråkslottet. Men frågan är om inte detta i stort är en myt. Det är de som hörs mest som är av denna generation, man "litar" på dom från mediernas håll för de har ju producerat så mycket "bra" genom åren.

För egen del ser jag mej som fristående från de politiska ideologierna som dominerat politiken de senaste 200 åren. I alla fall inbillar jag mej det. Att man blir påverkad av dom på ett eller annat sätt är väl ofrånkomligt men jag ser mej ändå som en del av dom. De som bara ser världen i svart och vitt hittar nog ändå ett sätt att placera in mej i respektive fålla. Mest för att de inte klarar av att tänka på nåt annat vis. Dessa personer är förhoppningsvis försvinnande få, de som kategoriserar andra efter sin egen inre modell (hm, vad har jag själv precis gjort?).

Min kulturella gärning är dokumenterande för framtiden och för att jag tycker vissa saker är vackra. Så vackra att de bara måste dokumenteras. Vad politik och ideologi har med detta att göra förstår jag inte. Politiska protester i kulturell form har jag inga problem med men om kulturen enbart går ut på att kränga sina politiska ideal är det inte längre kultur, då är det politik.


"Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan."

En liten kortis om skolan

Låt oss leka med tanken att någon i offentlig ställning skulle komma på att alla som gått i skolan har varit offer för barnarbete. Att gå i skolan skulle alltså ses som barnarbete och nu vill denna person att vi alla som slitit och slavat i ett decennium (minst!) ska få ersättning retroaktivt av staten för dessa övergrepp. Pengarna ska motsvara i lön det man gjort under detta decennium och samtidigt passa in på det som verkligen fick göra under denna tid. Skulle staten då gå i konkurs?

Nej, jag tror inte det för dels blev vi utfodrade, dels fick vi böcker bekostade av staten att använda och sist men definitivt inte minst fick vi använda utensilier av diverse slag som staten i slutändan hade bekostat. Rejäla avdrag alltså.

Min egentliga tanke med detta experimentet var det att nog finns det pengar och vilja att satsa på skolan men det verkar som om dessa pengar inte når fram och viljan därmed dör många gånger. Felet? Jo, att vi har lagt ansvaret på kommunerna. Ansvaret har hamnat i händerna på politiker och myndigheter som är som stora barn i en godisbutik. Snacka om barnarbete!