Almedalen - en studie i skräck

Jag har inte följt Almedalsveckan speciellt noga, och är inte speciellt intresserad heller. Det kvittar ju vilket parti vi röstar på, vilka kandidater vi än väljer, för det kommer ändå att gå lika dåligt med dom allihop som ledare. Vi väljare hamnar i björnsaxen vem som än "vinner". De som verkligen styr landet sitter på departementen i mer än en mandatperiod och inom näringslivet. Politikerna går bara deras ärenden och skapar visserligen lagar och förordningar, men vilka är det som kommer med förslagen, vilka ser till att det ens finns förslag?

Är jag cynisk, naiv, elak, sanningsenlig, okunnig eller allt på en gång? Troligtvis det sistnämnda, för jag kan bara det om politik som vi fick lära oss i plugget och som man fått höra genom andra vid senare tillfällen. Valfläsket står i vilket fall redo att hämtas i den stora butik Almedalen nu är. Journalisterna dansar förstås med i den virvlande dervischdans som går hög och vild just nu. De är ivriga att vinkla vad som helst så att det passar deras egna syften och politiska hemvist.

Skräck, skriver jag som del i rubriken, vad är det i sammanhanget? Skräcken består i vad som skulle ske om Miljöpartiet verkligen fick sånt inflytande i politiken att de kan börja dra i trådarna. För mej framstår många av Miljöpartiets anhängare som rena fascisterna som med sina förslag vill kunna bestämma vilken mat vi ska äta och när, vilken sorts energi vi får använda och hur samt en massa andra rent ut sagt tokiga förslag som i en del fall strider mot naturlagarna.

Sverigedemokraterna är i sammanhanget bara ännu ett av alla dessa tråkiga konservativa partier som vinner röster på stel opportunism. Jag tror inte deras representanter kommer att vilja ändra på nånting. De är för upptagna med att sola sej i glansen som deras befattningar ger. Samma med Vänsterpartiet.

Kristdemokraterna ger uttryck för samma trista politik som de två ovanstående partierna. Moderaterna och Socialdemokraterna borde sluta svassa kring varandra och göra slag i saken. En sån regering skulle vara katastrofal för en del, men absolut logisk för många andra eftersom deras politik egentligen är densamma. Folkpartiet har blivit ett skämt, liksom Centern.

Till den röran kommer Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Det förstnämnda partiet är en spegling av Vänsterpartiet, med ett uns av Folkpartiets tappade ideal. Det andra är det närmaste vi kommer ett riktigt missnöjesparti i det här landet.

Det är denna blandning som vi alltså har att ställa våra förhoppningar till. Huvaligen!



"Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen; de är i majoritet i folket!"

Sextimmarsdag - endast om pengarna och den reella viljan finns

Sextimmarsdag med lön för åtta timmar, det låter väl perfekt? Det är nåt som diskuterats fram och tillbaka de senaste fyra eller fem decennierna. Nu utlovar Vänsterpartiet detta om de vinner valet i Göteborg i höst. Risken finns dock att pengarna inte räcker till. Enligt en insändare till GP skulle tilltaget kosta minst 28 miljoner kr, och då har hon räknat enbart på en genomsnittlig sjuksköterskelön, det vill säga ganska måttligt. Slår man ut det på hela den arbetsföra befolkningen i hela landet blir det ett ordentligt stort valfläsk.

Valfläsk. Bild från Mintur.se

Visst, jag är för sextimmarsdag jag med, men inom rimliga gränser. Var ska man få pengarna till fler anställda ifrån? När det går dåligt, vem ska betala alla övertaliga? Höj lönerna kraftigt, skär ner på antalet skatter till bara inkomstskatten (som kan vara vilken nivå som helst), sen kan vi snacka sextimmarsdag. Detta är förstås inte enda lösningen. Företagen måste lockas att samarbeta och ständigt vara före i utvecklingen. Ett samhälle varken är detsamma som, eller står och faller med dess politiker.



"Meet the new boss,
same as the old boss"