Politikerna och sanningen om storbranden

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson kör det typiska opportunistiska tåget rätt in bland lågorna i storbranden i Västmanland och menar i förbigående att branden är ett utslag av de mänskligt inducerade klimatförändringar Romson och hennes följare lever så högt på. Att branden startades av rent slarv vid skogsavverkning och blev så stor på grund av området är torrt i enlighet med det rådande klimatet i området på sommaren bryr sej såna som Romson inte om. Det viktiga är ju att koppla denna händelse till klimatet.

Politiker gör allt för att vinna politiska poäng på en stor och katastrofal händelse, i stort sett allt verkar det som. Medan politiker gör allt för vinna sina poäng på motståndarsidan avslöjas det att ingen av dom egentligen vill ta itu med det överhängande problemet på allvar, nämligen att det saknas beredskap för såna här bränder sen politikerna sagt nej till införskaffande av materiel som behövs för att bekämpa såna här bränder. Problemet ligger i att alltför mycket lagts på lokala myndigheter och politiker, istället för att vanligt folk fått chansen att gå samman och skapa ett brandförsvar värt namnet.

Problemet är just det att vi har för stor tilltro till den offentliga sektorn, framför allt på lokal nivå. Att skylla på klimatförändringar är att göra det alltför lätt för sej. Strutsar gömmer inte huvudet i sanden för att de är rädda, de lyssnar efter insekter och andra smådjur de kan fånga. Men politiker med en kollektivistisk inställning och med klimatet som ledstjärna gömmer nog mer än gärna huvudet i sanden när de får svar på tal. Men de kommer inte att få svar på tal från våra etablerade medierepresentanter.

Romson började med associationen till klimatet. Undras vilka politiker som följer henne i spåren. Vissa politiska kommentatorer har redan höjt sina röster i frågan, och det är definitivt inte kul läsning. Ingen bra läsning heller.



"A book, too, can be a star, a living fire to lighten the darkness, leading out into the expanding universe"

Almedalen - en studie i skräck

Jag har inte följt Almedalsveckan speciellt noga, och är inte speciellt intresserad heller. Det kvittar ju vilket parti vi röstar på, vilka kandidater vi än väljer, för det kommer ändå att gå lika dåligt med dom allihop som ledare. Vi väljare hamnar i björnsaxen vem som än "vinner". De som verkligen styr landet sitter på departementen i mer än en mandatperiod och inom näringslivet. Politikerna går bara deras ärenden och skapar visserligen lagar och förordningar, men vilka är det som kommer med förslagen, vilka ser till att det ens finns förslag?

Är jag cynisk, naiv, elak, sanningsenlig, okunnig eller allt på en gång? Troligtvis det sistnämnda, för jag kan bara det om politik som vi fick lära oss i plugget och som man fått höra genom andra vid senare tillfällen. Valfläsket står i vilket fall redo att hämtas i den stora butik Almedalen nu är. Journalisterna dansar förstås med i den virvlande dervischdans som går hög och vild just nu. De är ivriga att vinkla vad som helst så att det passar deras egna syften och politiska hemvist.

Skräck, skriver jag som del i rubriken, vad är det i sammanhanget? Skräcken består i vad som skulle ske om Miljöpartiet verkligen fick sånt inflytande i politiken att de kan börja dra i trådarna. För mej framstår många av Miljöpartiets anhängare som rena fascisterna som med sina förslag vill kunna bestämma vilken mat vi ska äta och när, vilken sorts energi vi får använda och hur samt en massa andra rent ut sagt tokiga förslag som i en del fall strider mot naturlagarna.

Sverigedemokraterna är i sammanhanget bara ännu ett av alla dessa tråkiga konservativa partier som vinner röster på stel opportunism. Jag tror inte deras representanter kommer att vilja ändra på nånting. De är för upptagna med att sola sej i glansen som deras befattningar ger. Samma med Vänsterpartiet.

Kristdemokraterna ger uttryck för samma trista politik som de två ovanstående partierna. Moderaterna och Socialdemokraterna borde sluta svassa kring varandra och göra slag i saken. En sån regering skulle vara katastrofal för en del, men absolut logisk för många andra eftersom deras politik egentligen är densamma. Folkpartiet har blivit ett skämt, liksom Centern.

Till den röran kommer Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Det förstnämnda partiet är en spegling av Vänsterpartiet, med ett uns av Folkpartiets tappade ideal. Det andra är det närmaste vi kommer ett riktigt missnöjesparti i det här landet.

Det är denna blandning som vi alltså har att ställa våra förhoppningar till. Huvaligen!



"Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen; de är i majoritet i folket!"

Om Nordkorea faller

Ponera att den styrande regimen i Nordkorea faller, vad kommer efter den då? Vilka krafter kommer att råda? Som det ser ut nu verkar man i det lilla landet vara rätt desperata eftersom man fortsätter med den här charaden. Möjligen är dom på väg att förlora greppet över landet. Hur reagerar Kina i fall Nordkorea blir nåt annat än det är nu? Hur reagerar Ryssland, USA och framför allt, Sydkorea?

Bild från Amos magasin.

Som det är nu är Nordkorea en isolerad näst intill efterbliven stat, en ö av repressiv hemskhet, mitt bland alla moderna stater. En totalitär regim som inte tål kritik, vare sej inifrån eller utifrån. Folket har blivit vana vid snart 70 års förtryck och skulle då regimen ryckas bort blir säkert många förvirrade. Vanligt folk har lidit länge nog i landet. Det är dags att hjälpa dom med mer än bara mat för dagen. De behöver lugn och ro, frihet att göra och säga vad de vill utan repressalier. För dom skulle regimens fall innebära en förändring till det bättre. Kanske inte omedelbart men på sikt. Hoppas den dagen då Nordkoreas regim faller kommer snart.



"En diktatur är en stat där det är förenat med livsfara att ha en papegoja."

Klimatfrågan endast en förevändning för bevarande av höger-vänsterpolitiken

Teorin om att människan genom utsläpp av koldioxid ska ha påverkat klimatet globalt sett är just bara en teori. Men denna teori har höjts upp till, om inte vetenskaplig sanning, så åtminstone politisk sådan. Det är främst pga opportunisten Al Gore och hans film "En obekväm sanning" som mer eller mindre blivit okränkbar efter att den vunnit en Oscar för bästa långfilmsdokumentär och dess upphovsman, Gore himself, fått Nobels fredspris. Detta trots att filmen fått hård kritik och t o m försetts med ett domstolsutlåtande i Storbritannien där man måste påpeka de fel som förekommer i filmen.

En annan som gjort teorin till sanning är hoppjerkan James Hansen, verksam vid NASA, som åker från land till land och anklagar allt som har med olja och kol för att vara näst intill klimatets motsvarighet till Antikrist. En tredje är Michael Mann, mannen som gav hockeyklubban en annan användning än den man är van vid. Genom att manipulera trädringsdata till sin egen fördel såg han till att helt radera ut den bevisade förekomsten av klimatsvängningar genom historien.

Men allt detta vore ingenting utan den polarisering som kallas höger-vänster och som präglat internationell och nationell politik ända sen slutet av 1700-talet. Båda sidor har tagit skamgrepp på denna teori och upphöjt den till politisk sanning. I de flesta länder har politiker utan att bry sej om källkritik tagit denna teori till sej och frotterar sej med den som om den vore svaret på alla frågor som mänskligheten nånsin ställt sej. De har med andra ord anammat den syn från 1800-talets slut som går ut på att människan inte är en del av naturen utan ett hot mot den. Ett hot som måste tas itu med.

Forskare som vill ha mer pengar till sin forskning måste i nuläget vända sej till politikerna eftersom företagen inte vill lägga ut mer pengar på forskning som inte direkt berör deras verksamhet och för att få pengar måste alltså forskarna själva bli opportunister. De hoppar således på detta tåg där redan politikerna sitter.

Och som naturen är för dessa höger-vänster-typer bjuder de över varandra och skäller på varandra för att inte göra tillräckligt inom ramen för denna fråga. Att sedan teorin inte är bevisad eller ens falsifierbar bryr de sej inte om. Det enda de tänker på att göra sej en karriär på detta och att nå miljörörelsen så mycket som möjligt.

Enda smolken i alla dessas glädjebägare är den att den stora grå massan, den s k opinionen, inte är intresserad. Den oroar sej mer för vardagen, dvs att få ekonomin att gå ihop, att få behålla jobbet, att grannen tittar konstigt på en samt att ungarna inte vill gå till skolan eller inte sköter sej där. Alla försök hittills att få folket intresserat har stupat på just att politiker och forskare inte har samma fina renommé längre. T o m fildelningen och rädslan för Storebror är nåt som engagerar mer.

Så nu tar man media och diverse organisationer (t ex WWF, Greenpeace mfl) till hjälp för att föra ut sitt budskap, come hell or high water som engelsmännen uttrycker det. Företagen har gått på detta nu också med grönt öl, klimatchoklad, bilar som inte släpper ut så mycket koldioxid och flygbolag som satsar allt på att de minsann är lika miljövänliga som alla andra trafiksystem. De självutnämnda experterna inom området dyker förstås upp som svampar ur jorden. Att de inte kan så mycket gör inget, de hör ju till de "godas sida".

Själva vill dessa inte debattera med kritikerna av teorin, man gör allt för att undvika en direkt konfrontation. Man gör det helt klart av två skäl; 1) att man vill behålla momentum och vara på topp hela tiden, 2) man är rädd att teorin inte ska stämma i slutändan. Man kör på precis som i låten Hellbound Train av brittiska bluesrockbandet Savoy Brown utan att bry sej om de kritiker som med goda argument emot teorin gör ner den varje dag. Istället tar man till gammal beprövad taktik som att kalla motståndarna med öknamn och ge dom epitet som för tankarna till hemskheter som ägde rum för 65-70 år sen.

Listan på kritiker med mer kött på benen är lång. Jag behöver bara nämna två av dom för att alarmisterna, som de troende på teorin om människans involvering i klimatet kallas, ska få stora skälvan, Richard Lindzen och Henrik Svensmark. Den förre är amerikan och den senare är dansk. Kolla gärna också upp Freeman Dyson, Nir Shaviv, Lord Monckton för fler som är klimatrealister.