Musikaliskt växlar skivan från rock över progressiv rock till reggae och ska. Jazz och pop ingår också i ljudbilden, men förekommer endast sparsamt.
Det är på denna platta en av Rush mest kända låtar, Tom Sawyer, finns. Den inleder plattan genom att drabba lyssnaren direkt. Man får liksom ingen chans att värja sej mot dess framfart och innan man hunnit hämta sej har låten fått sin slutgiltiga karaktär med allt vad låten innebär, en beskrivning av en modern rebell som arbetar inifrån för att förändra (förbättra?) samtiden. Min absoluta favoritlåt här är The Camera Eye, en elva minuter lång titt på folk och fä i New York och London, sedda som genom ett fisköga i en kamera.
Alla låtarna är noterbara, inte minst den instrumentella YYZ och Witch Hunt. Den sistnämnda är tredje delen i en trilogi om fyra låtar(!) och den handlar om hur våra fördomar blir till skräckpropaganda. Alltihop blir en fantastisk låt som känns väldigt angelägen och modern i våra tider när man nästan förväntar sej hötjugor och facklor varje gång något händer i Europa. Den förstnämnda är som sagt instrumentell och inleds med en spelad version av morsekoden för Torontos flygplats. Denna låt är väldigt härlig att höra, framför allt live och med ett trumsolo från Neil Peart.
Limelight har en speciell plats på skivan i det att den handlar om Neil Pearts egna olustkänslor inför att helt plötsligt vara en kändis. Man lider med honom samtidigt som låtens lite hårdare stil antyder att även de övriga i bandet, Alex Lifeson och Geddy Lee, inte heller tycker om celebritetsstatusen de fått genom framgångsrika plattor alla gånger. De låtar jag hittills inte nämnt är Red Barchetta, en sorts dystopisk framtidsskildring där bilar som kör för fort råkar illa ut, och Vital Signs, en låt jag faktiskt inte förstår mej på.
Skaffa den här skivan, om det så knäcker din ekonomi. Den är väl värd allt du kan ge, från plånbok till högtalarna.
"Quick to judge
Quick to anger
Slow to understand
Ignorance and prejudice
And fear walk hand in hand"
