Detta är ett av mina favoritalbum alla kategorier. Jag var förstås alldeles för ung när skivan kom 1976 så min koppling till den är av betydligt senare datum, 1990 för att vara exakt. En del av låtarna hade jag hört tidigare men inte alla. Därför var den, och är fortfarande, en glad överraskning med hela sin arsenal av nio sköna rocklåtar som glider in i ens öron smärtfritt. Detta är Status Quo när dom är som bäst. Och kaxigast, för de gav ut ett album utan namn på framsidan, endast de fyra grabbarna i allehanda jeansattiraljer. Namnet på plattan står på baksidan. Men denna skiva är allt annat än bakom, tvärtom.
Det är något av det hårdaste Quo har gjort också. Inte så att det är heavy metal men det är väl inom hårdrockens område i många låtar. T ex Is There A Better Way, Rain och Ring Of A Change hade lika gärna kunnat vara med på en platta med Kiss eller Thin Lizzy från samma tid. Ring Of A Change låter faktiskt som en tidig speed metal-låt, fast med mer känsla och schvung. Allt det som är typiskt för Status Quo finns med här; de svängiga rocklåtarna, boogiegunget och de lite mer lättsamma sakerna som bandet brukade ta med för att inte allt skulle upplevas som enformigt.
Men inte kan man väl uppleva Status Quo som ett enformigt band med tråkig musik? Lyssnar man riktigt noga upptäcker man att det är rätt svårt de spelar. Följ med i introt till That's A Fact och samspelet mellan Francis Rossi och Rick Parfitt så upptäcker man snabbt att de är två väldigt kompetenta gitarrister.Titta också på videon nedan. Killen i den videon visar hur de spelar sinsemellan och killen som spelar är riktigt duktig, nästan lika bra som Rossi och Parfitt själva. Killen spelar Rossis gitarrspel i den större rutan och Parfitts i den mindre:
Som vanligt vill Alan Lancaster sjunga mer än han borde göra. Hans röst duger till lite råare låtar, t ex titelspåret som är en jazzig bluesrock i lugn takt men med skarp underton, men lite gladare låtar som Ease Your Mind är inte hans starka sida. Hans starka sida är basspelet och hans känsla för hur en låt ska spelas är svårmatchad. Likaså John Coghlan vars trummande som alltid är så säkert att man kan använda honom som metronom!
Hela plattan är så bra att det är svårt att plocka ut en distinkt favorit, men jag märker att Rolling Home spelas aningen oftare än de andra. Det är en härligt rullande boogielåt med skönt gung som går på från början till slutet tre minuter senare. Man riktigt känner hur man befinner sej på vägarna i full fart i sin bil eller MC. Så kan man också sammanfatta deras musik. Det är musik för vägen. De som inte gillar sån här musik för flytta sej ur vägen för här kommer vi!
"Late last night my motor broke a rotor
Broken down by the road
Even though I need it, I just had to leave it
Head down to the show
There in the crowd my lady I found
Movin' around reelin' and rollin' alongMe and my lady like the way you're rollin' home"
