Egentligen borde jag inte gilla sån här musik. En massa syntar som dominerar ljudbilden är vanligtvis inte vad jag gillar, speciellt inte om de tar bort uppmärksamheten från resten av musiken. Men jag gillar likväl Signals från 1982. Det är ett mycket kompetent album där ljudbilden har byggts upp mycket noga och syntarna dominerar egentligen inte ljudbilden utan ÄR ljudbilden. Gitarrerna, basen och trummorna spelar i bakgrunden, oftast. Alex Lifesons gitarr kommer fram när den behövs, inte annars, men när den gör det så märks det direkt. Ingen kan leverera solon och plötsliga brott i melodin som han kan.
Syntarna hanteras som vanligt av Geddy Lee. De är smakfullt invirade i alla låtar och bygger upp många av dom. Ända från första låten Subdivisions, till Countdown finns dom där, redo att föra låten framåt. Här finns samhällskritik (Subdivisions), samhällsbetraktande (Digital Man och New World Man) och en noggrann genomgång av vad kärlek är, rent kemiskt (Chemistry). Andra delen i en trilogi med fyra(!) låtar (The Weapon) behandlar våra rädslor och hur de blir ett vapen i fel händer. Allt till nån sorts pseudo-diskomusik som faktiskt är den bästa låten på hela plattan.
Förvänta er inga "utbrott" av Neil Peart på denna platta. Det enda som är mer än säkerhetsspel är introt till Digital Man, som faktiskt är lite boogieaktig, ett drag inte så vanligt hos Rush, och det introt är ytterst kort. Annars är den låten mer reggaeinfluerad. Sen spelar han ju som alltid som en äkta rockgud så varje gång man hör en låt med Rush lyssnar man efter småsaker som han kan tänkas ha för sej. Men här är han förvånansvärt tillbakadragen och återhållsam.
En som är tillbakadragen är Alex Lifeson. Han är nästan en statist. Men faktiskt den som är mest undanskuffad är Geddy Lee själv. Han gömmer sej bakom syntarna och glömmer bort det instrument han egentligen hanterar, sin bas. Den kommer bara fram då och då, när syntarna inte behövs lika mycket.
På det hela är Signals ett trivsamt album och syntarna bidrar med mer än de stör. Men det är samtidigt ett mycket tidstypiskt album och hela ljudbilden låter väldigt mycket 80-tal. Men ett av de bättre albumen från det decenniet!
"Dancer slows her frantic pace
In pain and desperation
Her aching limbs and downcast face
Aglow with perspiration"
