De flesta i västvärlden känner nog igen historien om David, den lille strunten, som med en slangbella hade ihjäl den store krigaren Goliat. Ännu ett exempel ur bibeln på dels en orimlighet som går att dela upp i många delar vilket vi kommer till snart, dels ett exempel på ett självförhärligande som kanske inte alls har med dagens folk i Israel att göra.
Bakgrunden är de krig som beskrivs i gamla testamentet mellan filistéerna och hebréerna. Här möttes vid ett specifikt tillfälle två arméer, som vanligt beskrivs bronsålderns möten mellan småländer i grandiosa ordalag, varav den filisteiska armén hade en jättelång drasut vid Goliat. Goliat, klädd i en imponerande rustning, utmanade den hebréiska armén på ett envig, en sed som var vanlig under bronsåldern och senare under större delen av järnåldern innan styrkorna inom en armé blev såpass starka att de kunde utmana varandra utan envig. Krigen var alltså ännu inte så opersonliga de är idag. David, av texten att döma en ung man, får ett infall och besvarar utmaningen. Han tar sin slangbella och fem stenar och lyckas fälla jätten med en av stenarna. Sen skär han av dennes huvud och visar upp det i triumf för sitt folk, också det en sed från den här tiden.
Så långt det som står i första boken om Samuel kapitel 17. Problemen hopar sej här och man får svårt att applicera denna berättelse på verkligheten. För det första: Berättelsen är nedskriven väldigt långt efter att denna händelse ska ha ägt rum, den ska ha ägt rum ca 1100 f v t, alltså för ca 3100 år sen, och den är nedskriven ca 700 år senare. Vi vet inte vad som egentligen har hänt så långt tidigare eller vilka som egentligen var involverade. Filistéerna har sen dess mer eller mindre kunnat identifieras med ett
folk som först bodde på Balkan och var nära länkade till Mykene, den äldsta grekiska högkultur vi känner till där. Vissa element i arkeologiska utgrävningar tyder på detta liksom deras namn som svårligen kan skiljas från namn på Balkan. Möjligen är de nämnda i egyptiska krönikor som ett av de folk
egyptierna med stora svårigheter kunde besegra efter att dessa folk, med samlingstermen Sjöfolken, krossat resten av civilisationerna längs östra Medelhavet. Klart är att filistéernas närvaro i området runt nuvarande Gaza är från ungefär den här tiden som slaget med Egypten ägde rum, ca 1178 eller 1175 f v t.
Filistéerna var de första i området att använda järn i sina vapen och de tycks ha varit frikostiga med denna kunskap för de är försvunna sen länge in i andra folk som utnyttjade järnet mer effektivt. Det har påpekats med rätta att berättelsen mer stämmer överens med järnålderns beskrivning av stående arméer än med sena bronsålderns mer primitiva anfall i stora och små grupper där envig var vanligare. Det är vanligt att man blandar ihop vissa element med andra element och sen har vi påverkan från andra kulturer. Det finns tecken som tyder på att judendomen kan ha skapats utifrån och sen blivit hebréernas egen religion. De tecknen är bland annat hur deras gud, Jahve, beskrivs och de änglar och andra figurer han omger sej med. Lilith, den första kvinnan i skapelseberättelsen är t ex en gammal gudinna i den gamla babyloniska religionen. När texterna skrevs ner, ca 200 f v t, var Mellanöstern en del av den hellenistiska kultursfären. Alexander den stores arméer hade från hans hemland Makedonien erövrat inte bara grannlandet Grekland utan även Anatolien, Persien och dess lydriken utan även nått ända fram till Indien.
Men vi fortsätter vidare längs problemens väg. Vilka var dessa hebréer som nämns i texten? Är de verkligen samma folk som senare bekänner sej till judendomen? Jag skulle vilja säga både ja och nej. Genetiskt är de nog samma folk, men så är det med andra folk i regionen också. Men jag tvivlar på att de hade samma religion då. Det som står i Samuels bok är pådyvlat vid ett senare datum för att kunna dra religiös nytta av den forna glans som hör ihop med det en gång så magnifika kungariket Israel. Det var ett rike som man ännu inte
kunnat hitta i någorlunda samtida texter. Egypten nämner endast ett folk öster om sitt eget som de kallar habiru och det är långt innan detta påstådda rike ska ha existerat. Det enda rike i regionen som kan verifieras är
Kanaan. Detta finns verifierat i texter från städer och länder norr och öster om Kanaan.
Vad som egentligen hände under bronsåldern i denna del av Mellanöstern var troligtvis att filistéerna, efter att ha besegrats av Egypten i slaget om deltat, fick bosätta sej österut från Egypten sett där Ramses III och hans efterträdare kunde hålla koll på dom. Detta gjorde att filistéerna hamnade i konflikt med redan bofasta folk i trakten, framför allt kanaanéerna och det är nog dessa strider som återges i de senare böckerna. Det lilla rike som man från hebreiskt håll kallar Israel var nog endast ett litet hövdingadöme runt den stad som idag kallas Jerusalem. Israel var helt säkert ett lydrike åt Kanaan, ett förhållande man försöker åtgärda i de senare texterna. Religionen fanns säkert redan då men var inte monoteistisk. Jahve hade kompisar, något man i texterna också försökt åtgärda.
Det ska hållas i minnet att perioden 1400-900 f v t var en tumultartad period, många riken gick under på ett ögonblick och många andra blev inte långlivade. Det var ur denna period av oro och problem som den äldsta verifierbara monoteistiska religionen uppträder ,
Solskivan eller Aten, en religion instiftad av den egyptiska faraon Amenhotep IV, eller Akhenaten (Ekhnaton om man så vill) under hans regeringstid 1353-1334 f v t. Det var inte populärt bland de präster som satt i Luxor eller Amarna att tvingas ge upp sina gudar till förmån för denna tolkning av solguden Ra som den ende guden. Framför allt som de förlitade sej mer på guden Amon, en annan gud som ansågs allenarådande i Egypten.
Vi kan inte verifiera judendomen till tidigare än ca 550 f v t då det stor nämnt att en stor del av den befolkning inom kung Kyros II rike benämns som judar. Kyros II var kung över det Persiska imperiet mellan 559-530 f v t. Hans far och farfar hade krossat det Babyloniska riket och upprättat det första rike nånsin byggt på religionsfrihet och en någorlunda frihet att verka politiskt. Det är också den första gången judar nämns som en enskild religiös entitet. Det är inte omöjligt att denna religion uppstod bland de folk fördes från Kanaan av assyrierna i det land som sen togs över av babylonierna efter Assyriens fall år 612 f v t. Religionen kan ha uppstått som ett sätt att hålla samman gentemot fienden. Jahve blev möjligen en symbol för ett motstånd här.
Man tog således element från sitt hemlands traditioner och det växte ut till en helt ny religion med en dröm om ett rike som förmodligen bara var ett litet hövdingställe. Som alltså blev små föremål till stora heliga objekt som man måste söka efter, som en sorts skattjakt. Att de sen fick det bättre än Kyros II utlovade religionsfrihet utan någon speciell favorisering av någon religion spädde bara på uppfattningen om judarnas egen förträffliga religion. Inte desto mindre beskrivs Kyros som en stor man inom judendomen, följaktligen även inom kristendomen, och hans namn är vanligt i östeuropeiska länder än idag, framför allt genom en grek som bar en variant på hans namn.
Orimligheten kommer jag till nu. Den handlar om att den lille David skulle ha sån skicklighet att han med en sten skulle kunna träffa Goliats panna så perfekt att han föll död ner. Visserligen har tester visat att slangbellor i krig är förträffliga vapen men att träffa ett såpass litet mål som en panna, som dessutom enligt Samuels bok var till största delen täckt av metallhjälm, är ganska svårt. Det handlar nog mer om tur än skicklighet. Jag kan nämna att denna berättelse förekommer även i annan form, i Iliaden där Nestor som ung besegrar en jättekrigare vid namn
Ereuthalion. Berättelserna är förvånansvärt lika, från utmaningen till envig till dödandet av jätten och arméernas flykt. Förmodligen ligger det nån form av verklighet bakom men vilken det är får vi nog aldrig veta. Kanske det är ett arvegods från nån händelse under just den period (1400-900 f v t) jag tidigare beskrev som tumultartad.
För övrigt tyckte jag aldrig om det där att en liten knatte besegrar en stor man med en slangbella. Fortsätter man så att läsa om David att han som kung blev så betuttad i en kvinna att han lät hennes man vara längst fram i ledet vid fronten och således bli dödad blir jag bara beklämd. Detta så att David kunde äkta denna kvinna. Är det en handling värd en man utvald av en god gud? Denna David har nog aldrig funnits, i alla fall inte som han beskrivs i texterna. Det låter mer som en figur ur samtida grekisk historia (texten till Samuels bok skrevs ner nån gång på 200-talet f v t som jag redan skrivit).
Men ta inte det jag teoretiserat mej fram till som nån sanning. Det som framstår som möjligt för mej är kanske inte det för dej. Ta detta som en utmaning till att själv hitta nåt som passar bättre.
