En kall och ogästvänlig värld

Nej, jag menar inte klimatdravlet den här gången, även om det på sätt och vis är ett utslag av det jag vill diskutera. Jag är ute efter att beskriva en olustkänsla jag ibland får inför den värld vi lever i. Det handlar inte om att framtiden är osäker, inte heller handlar det om att man får ett annat perspektiv på världen när man växer upp.

Nej, det är en värld som är genuint kall och ogästvänlig, som om allt vi gör blir ogjort på nåt vis av andra. Det blir maktskifte i Egypten men vilka som tar över vet vi inte ännu och vi kan inte heller vara säkra på att det blir nån förändring. Som Roger Daltrey sjunger i slutet av The Who-låten "Won't get fooled again": Meet the new boss, same as the old boss. Det kan mycket väl bli så att vi får ett Egypten som är precis som innan. Samtidigt som Mubarak kan fly med en stor förmögenhet nånstans utomlands. Men världen har inte förändrats för det. Kylan hos många människor är kvar.

Jag fick ett nytt jobb i höstas. Mest skriva på dator och det är av den typen där företaget får betalt av staten för att mej där. Jag själv får inte ett öre för det. Jag jobbar alltså ideellt. Jag får förstås komma ut och träffa människor, får en ny erfarenhet av arbete. Men skulle man se rent logiskt på detta är denna form av sysselsättning för oss arbetslösa väldigt ologisk i längden. Men jag spelar med för jag behöver få träffa människor. Hittills har jag bara suttit här hemma och lekt med datorn ända sen jag officiellt skrev in mej som arbetslös för ca 10 år sen.

Olyckskorparna som skriker på världens undergång är på högvarv. De var väl som mest högljudda under kalla kriget då kärnvapenhotet var reellt, mest på grund av senila diktatorer å ena sidan och unga militäriska hökar å den andra. Dessa korpar vill dock ha mer hot att skria om så de hittar på så många de kan hitta på. Skogsdöden, ozonhålen, koldioxidutsläppen, vad kommer härnäst? Jag börjar skönja ett klart mönster här. Alarmisterna rör sej allt högre upp. Snart kommer de säkert att hitta nåt vi människor skapat som gör att vi är mer mottagliga för gammastrålning från döende stjärnor också. Eller vad sägs om att våra signaler från TV och radio lockar hit äckliga utomjordingar. Då går väl SD i taket av ren indignation och harm. Vem vet, kanske Apophis gör olyckskorparna till viljes? Kan den inte slå ner på Greenpeace högkvarter, på nåt annat alarmistiskt ställe eller nåt viktigt politiskt ställe?

Känslan jag har av olust inför vår värld delar jag med en vällust inför alla människor jag träffar i verkliga livet samt ser och hör om på TV eller internet. Människan gillar jag starkt men mänskligheten kan jag vara utan. Det är en känsla jag har svårt att beskriva. Den kommer över mej när jag är trött eller ligger i badet. Den handlar delvis om hur vi ska hantera den värld vi lever i utan att förstöra för mycket för oss själva och vår omedelbara omgivning.

Den kallaste olustkänslan jag får är när jag läser om vårt så kallade rättssystem. Nu har jag aldrig haft nån direkt närkontakt med det men så mycket har jag läst om det och hört från folk jag känner att jag bildat mej en uppfattning om det som ett system som inte räcker till. Det är för inskränkt och för litet. Det ger mej intrycket av att vara skapat för en befolkningsmängd som levde för kanske 100-200 år sen. Att tillsätta politiskt färgade nämndemän i tingsrätten är det största felet. Det näst största felet är att vi har så få domstolar. Det sänder signalen att man inte bryr sej om vare sej offer eller familjer till de involverade i en rättssak.

Sen det här med straff för diverse kriminella handlingar. Mord, knarkbrott, övergrepp, ekonomiska oegentligheter och överfall är sånt som är självklara brott som förtjänar ett straff. Men det finns många andra som jag faktiskt inte tycker är brott. Gömma en flykting som själv aldrig begått nåt brott är en god handling, en god gärning. Det handlar om solidaritet. Jurister i all ära men det är sällan de ser verkligheten för vad den egentligen är.

Samma sak gäller med politiker av idag. De skapar sin egen verklighet och förväntar sej att vi andra ska se världen som de gör. Där finns också en kall syn på världen som jag känner djup olust inför.

Märk väl att jag inte presenterar någon lösning här. Det är inte vad inlägget handlar om. Det handlar om att försöka finna vad olustkänslan består i. Den finns kvar här nu även efter att jag har skrivit detta i ca 40 minuter. Men den är borta sen. Det är väl en känsla som säger mej att jag inte borde filosofera så mycket.