Vetenskapshörnan: Mer om jordbävningsrättegången

Det är tydligen bortglömt av medierna nu men för den som inte glömt det blev ju ett antal forskare dömda till fängelse för sin involvering i den skandal som följde på jordbävningen i L'Aquila, Italien 2009. Det verkar som om media än en gång fått en del av rättegången och dess utgång om bakfoten.

Det handlar tydligen inte om att forskarna hade kommit med felaktiga prognoser utan om att de hade förmedlat icke komplett information om de faror en framtida jordbävning skulle kunna innebära. De ska ha medvetet försökt tona ner riskerna och faran med att bo i L'Aquila med omnejd, enligt åklagaren.

Så kan det låta i juristernas värld. I mina ögon förändrar denna "mediamiss" inte mycket. Forskare har väl rätt att diskutera sinsemellan? Visst finns det en fara om man tonar ner riskerna men som sagt, att tolka de data man får från seismografer är ingen exakt vetenskap. Det är förstås klandervärt att man försöker lugna upprörda invånare som går på detta budskap och stannar kvar när jordbävningen slår till men jag tycker ändå att rättsväsendet gör en hel hönsfarm av en fjäder. Det är omöjligt att veta i förväg hur en jordbävning ska arta sej.




"Jag kan förstå att det finns människor som gillar en viss sorts musik,
men jag kan inte förstå att dom gör det"

Dagens foto

Så här ser det ut på ett typiskt område mellan två försäljare av bilar. Volvohandlaren skymtar i högerkanten. Peugeothandlaren är i ryggen på fotografen.




"Det borde vara med lagar som med kläder, att de lagas för att passa den som skall använda dem."

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sex - Språken, traditionerna och kulturen

De indoeuropeiska språken är rätt lika i vissa avseenden, nämligen namnen på olika kulturella och traditionstyngda beteckningar. Detta upptäcktes tidigt av de olika folken själva när de väl etablerat sej i en viss trakt. Men framför allt var det arbeten på 1800-talet av bl a bröderna Grimm med flera som ledde fram till vår definitiva förståelse av kopplingen mellan språk och kultur, inte bara för de indoeuropeiska språken. Åtminstone trodde de då att de hade en förståelse mellan språk och kultur. Det har visat sej att den visserligen är stark men inte så stark att den överbryggar allt. Man trodde t ex att när ett språk dog ut var det för att hela folk hade dött ut. Riktigt så enkelt är det dock inte, har det visat sej.

Många gånger har ett språk från den styrande eliten varit så starkt att det helt enkelt raderat ut det ursprungliga språket. Ibland är det tvärtom, som i fallet med ostrogoterna som slog sej ner i norra Afrika (ung. dagens Tunisien och östra Algeriet) på 400-talet där de gjorde sej till herrar en kortare tid innan arabernas kom och det enda spåren av dom är att vissa än idag är blåögda och har lite ljusare hår än resten av befolkningen. Alla är inte slavättlingar i denna del av världen som är blonda och blåögda. Av det gotiska språket finns inte ett enda spår. Det är därför det är farligt att som Gimbutas och Renfrew så (närmast) självsäkert peka ut vissa arkeologiska lämningar som varande tecken på indoeuropeiska folks rörelser över jordytan.

Personligen var jag förr en anhängare av Colin Renfrews vågfrontsteori, dvs att de indoeuropeiska språken fördes med jordbruket som en idé under den neolitiska stenåldern för ca 7000 år sen med utgångspunkt i dagens Anatolien. Jag var mer eller mindre motståndare till Marija Gimbutas kurganhypotes, den som går ut på att indoeuropeiska folk spridit de olika språken under senare delen av stenåldern, precis innan bronsålderns början för ca 4000-5000 år sen, med utgångspunkt i dagens Ukraina. Jag är det fortfarande men jag har även glidit ifrån vågfrontsteorin för jag anser numera att jordbruket allena inte var avgörande för spridningen av de indoeuropeiska språken. Det vore att underkänna andra folk som talade andra språk i regionen då jordbruk nämns bland sumerer, babylonier och egyptier redan för 5000-6000 år sen. Inget av dessa folk talade nåt indoeuropeiskt språk.

Kurganhypotesen kan å sin sida inte förklara alla skillnaderna som existerar mellan de olika indoeuropeiska språkgrupperna. Avstånden i sej mellan de olika språkgrupperna av idag kan förstås förklara en del, de har ju levat i relativ isolering från varandra de senaste 3000 åren, men det finns tecken som tyder på att skillnaderna var relativt stora redan innan dess.

På den här bilden finns alla de områden som är intressanta för vår diskussion. Bild från  bloggen Gryningens ljus.

T ex var hettiternas och andra anatoliska folks språk redan klart distinkta från de mykenska grekernas språk för ca 3500 år sen. Hettiterna var förresten främlingar i Anatolien, varifrån de kom är oklart eftersom de bara nämnde att de var främlingar. Så stora var skillnaderna att de inte utan hjälp av tolk kunde prata med varandra. Jag är tämligen säker på att det krävs mer än ca 1000-2000 år för att utveckla dessa skillnader. Jag är mer anhängare av teorin att ursprunget till de indoeuropeiska språken är att finnas ännu längre bort än Renfrews Anatolien och Gimbutas ukrainska stäpper. Jag skulle vilja förlägga det ursprunget till Kaspiska havet, runtom hela sjön.

Spridningen av de indoeuropeiska språken har skett på många olika vis. Den första vågen tror jag var med vanliga jägare och samlare. Den andra vågen med herdar och tidiga jordbrukare, tredje vågen med jordbrukare av det mer klassiska snittet, fjärde vågen med mer lösliga sällskap som mest var ute efter land att styra. Det kan förstås ha skett lite annorlunda, de lösliga sällskapen kan ha kommit när som helst. Min poäng är att man med DNA-teknik kommit så långt som att man vet att de allra flesta som talar ett indoeuropeiskt språk hör till haplogrupperna I1, R1 och G för Y-kromosom-DNA (Y-DNA) och H, I, K, R och U (som alla är undergrupper till N) för mitokondrie-DNA (MT-DNA). Det gemensamma ursprunget för alla dessa är ett ungefärligt område sydöst om Anatolien, nära Kaspiska havets södra strand.

Problemet är att många andra som inte talar ett indoeuropeiskt språk också ingår i dessa haplogrupper och gör det lika naturligt som alla andra. Baskerna är ett sånt exempel. Dessutom finns det andra haplogrupper som visserligen är mindre spridda men som inte desto mindre är såpass vanliga att de bör nämnas. T är en MT-DNA-grupp som förekommer i viss mängd kring Östersjöns stränder men totalt färre än 10 % av alla européer beräknas tillhöra den här gruppen. Många kungligheter tillhör T-gruppen och ska man gå på det resonemang jag fört ovan är de som tillhör T-gruppen ättlingar till en elit som en gång spreds över Europa och kanske hörde till överklassen i många samhällen, möjligen under jordbrukarstenålderns höjdpunkt.

En annan mindre tätt förekommande men inte desto mindre spridd är MT-gruppen V som finns i Spanien, på Irland, bland samer i Norden samt bland berberna i Tunisien. Så även här finns svagheter som kan stjälpa den mest ambitiösa teori. Vi kommer troligen aldrig att kunna para ihop folkslag med språken helt och hållet. Ej heller kulturerna till fullo. Att religiösa yttringar och vissa traditioner stämmer överens till stora delar är förstås ett indicium för ett gemensamt ursprung men det talar tyvärr inte om var.

Nästa gång går vi vidare och undersöker de olika gemensamma traditionerna och historierna som finns bland de indoeuropeiska språkens talare.




"Just think about it for a moment: One gram of DNA can store 700 terabytes of data. That's 14,000 50-gigabyte Blu-ray discs"

Bilar kan tas i förslag

Bild av Josh.

Bilen kan tas i beslag vid upprepade förseelser (tre gånger inom en sexårsperiod) - för alltid. Det är ett förslag som nu ska övervägas av justitieministern och som kan bli verklighet. Som det är nu tas väldigt få bilar i beslag och man kan få tillbaka den, i vissa fall.

Detta förslag är nog passande för att komma åt dom som kör rattfulla eller med andra droger i kroppen. Att de kan komma åt andra bilar gör inget, det är bara att ta in de bilarna också. De som lånar ut sina bilar borde få stå sitt kast för att de är så dumma att de låter knarkare och fyllon köra deras bilar.




"Alkohol konserverar allt utom värdighet och hemligheter."

Språkhörnan: Hur man ställer en fråga

Frågor är ett vanligt sätt att få reda på saker. Men de kan också användas som en vänlig påtryckare, t ex "Kan du vara snäll och hjälpa mej med den här tunga soffan?" eller "Kan du flytta på dej?", vilket ju är ordrar i förklädnad. Sen har vi konstaterande frågor och det är här mitt problem kommer in. Jag vet att många använder denna typ av frågor för de tycker det låter artigare att använda dessa frågor istället för de längst upp men rent semantiskt har de fel.

Frasen "Gör du detta senare?" är bara giltig om man redan har kommit överens om en sak. Den kan, och bör, aldrig inleda en diskussion. Att inleda en begäran med "Gör du detta?" är helt fel. Jag vet att en del ser detta som en artigare form än "Kan du göra detta?" men i mina öron låter det som en förklädd begäran, en order utan att vara en order. På så vis tycker jag detta låter mer oartigt än "Ska du göra det idag?" eller "Vill du göra det åt mej?"

Jag låter väl som en lingvistisk rättshaverist men det känns fel att använda en konstaterande fråga som inledning till en händelse. Så här tänker jag mej att det borde gå till:

1. Någon vill ha en tjänst utförd. Han/hon frågar mej, "Har du lust att hjälpa till?"
2. Jag svarar och får problemet förklarat för mej.
3. Sen frågar personen "Gör du det senare?"
4. Jag svarar igen och så är den diskussionen avklarad.

Men många inleder samma sorts diskussion med "Gör du det åt mej?" och då får åtminstone jag inte samma inställning till den tjänst man begär av mej. Jag känner större press på mej att utföra tjänsten utan att få en chans att säga nej, om jag inte kan eller vill utföra tjänsten. Därför är det bättre att inleda en fråga med orden kan eller vill.




"Allt som jag kallar grammatik låter sig sammanfattas i ett enda ord: Oregelbundenhet."

Dagens foto

En liten bild så här på morgonkvisten innan allvaret börjar.




"Om min rumpa inte är för stor för att bli fotograferad, borde den inte vara för stor för mig heller."

Ledarlös ledare i DN

Medan jorden fortsätter sin svagt elliptiska cirkel runt solen fortsätter cirkelresonemanget kring klimatdebatten på de stora drakarnas ledarsidor. Ett cirkelresonemang som går ut på att människan är en stor bov för det vi gör mot klimatet, vilket är konstigt eftersom klimatet är en skrivbordsprodukt framtagen för att återge den cykel vädret beskriver från år till år. Så hur kan vi skada en skrivbordsprodukt?

Här är det DN som cirklar hej vilt i klimatdansen. Det som mest slår slint är beskrivningen av alla satsningarna på vad som kallas klimatkamp. Vad det egentligen handlar om är det dåliga samvete vissa har för att vi har det bra samtidigt som vi förstör vissa ekologiska samband med vår moderna livsstil. Artikeln går på i samma stil hela tiden med den samvetstyngda undertonen att vår ekonomi ska rädda oss ur situationen. Vi har pengar och vi ska satsa dom - kosta vad det kosta vill. Det är vad man anser.

Problemet är ju att vi nu har en ekonomisk situation som inte tillåter några såna här extravaganser utan att vi allvarligt skadar vårt samhälle. Men om man är konspiratoriskt lagd kan man kanske säga att det är dithän de vill ta oss med sina avtal och påbud. Har vi råd att rädda världen från ett problem som har sitt ursprung i ett misstag begånget av folk som blandat ihop klimat och miljö?

Uppdatering dagen efter: Läs Lars Kamëls inlägg i samma ämne och om samma ledare. Det är uppfriskande läsning.


"Den som uppträder som en åsna får inte ta illa upp om folk börjar rida på honom."

Vetenskapshörnan: Egyptisk prinsessgrav funnen

En del av graven prinsessan Shert Nebti ligger i.

För 4500 år sen begravdes hon, välkänd av sin samtid, med fulla regalier som det anstod en prinsessa i Egypten. Hennes namn var Shert Nebti och hon var ungefär samtida med de faraoner som lät bygga de största pyramiderna vid Giza. Det var ett tjeckiskt arkeologilag som grävde ut graven.

För övrigt är det egyptiska ordet för kung inte farao utan nesoe eller heqa. Ordet farao (pr-Aa) betyder det stora huset och syftar på det palats den egyptiske kungen bodde i, senare även som benämning på släkten. Det var Thutmose III som ändrade på detta då han talade om sej själv som varande huset.




"If a man speaks in the woods, and there isn’t a woman around to hear him, is he still wrong?"

Bildsöndag

Lite bilder från mitt valv:

"The human intelligence is constant, the human population is however growing."

Lite humor?

Såg dessa bilder alldeles nyss:

"Dramat är en episk knut som ska lösas upp."

Du kan borsta tänderna när du vill

Expertisen inom tandvård, tandläkare och tandhygienister, säger oss vanliga dödliga att vi gör bäst i att borsta tänderna enligt mönstret nedan:

2  2  2

vilket står för 2 cm tandkräm på borsten, 2 minuter varje gång samt 2 gånger per dag. Det är ett enkelt råd att följa för det tar ju inte upp speciellt mycket av ens tid alls. Varför glömmer vi då bort detta så enkelt? I mitt fall har det varit lättja. Jag har resonerat som så att jag kan ta det senare. Vilket lett till att jag, med mitt huvud fullt av allt möjligt, glömt bort denna lilla procedur, denna återkommande ritual. Inte ens bilden av en vacker kvinna med vackert dekolletage som borstar sina tänder har kunnat få mej att komma ihåg. Så disträ kan man vara.

Men så kom då informationen om 2 2 2 i våras och sen dess har det blivit bättre. Men klassikern, borsta efter första måltiden på morgonen och innan läggdags, går jag inte på. Det är i så fall bättre att borsta tänderna det första man gör när man stiger upp om morgnarna och att den andra borstningen äger rum nån gång på eftermiddagen. Det kvittar nämligen när man borstar dom eftersom munnen inte är lika styrd av tider som kroppen i övrigt är.

Om man borstar tänderna först av allt på morgonen får man bort allt som samlats i munnen sen gårdagen och natten vilket ger en behagligare frukost faktiskt. Under eftermiddagen tar man hand om det som samlats i munnen under dagen. Sen repeterar man dagen efter. Men som sagt, man kan borsta tänderna när man vill, bara det är 2 2 2.

Det är mitt lilla råd för den som vill må bra överallt. Nu gäller det bara att bli lite mer vig i kroppen också. Finns det kroppsborstar för sånt?




"Många svin går på två ben."

Ur arkivet: Intressant läsning om alla helgons dag

För fyra år sen skrev jag första gången om verkligheten bakom det som okunniga människor försöker göra till en tradition även här i Sverige. Vi har ALDRIG haft den traditionen med skallar och ljus! Förmodligen var inte heller kelternas traditioner så våldsamma som historien bakom pumporna antyder.  Det var nog mer dans och gamman för att hålla andarna borta snarare än att skrämma folk från vettet. Såna var inte vi på våra breddgrader. Däremot var vi här i Norden lika väl medvetna om det där med andar och deras hyss. Det gällde att hålla dom borta och med ett ljus av nåt slag kunde man göra just det. Det berörde jag lite lätt för ett år sen.

Dans och gamman, inte skallar och död.

Problemet med Samonios, Samon eller liknande namn och dess betydelse i samband med festen är nåt jag inte tog upp vid något av tillfällena då jag skrev. Samon betyder sommar och är släkt med vårt ord sommar, vilket är ett ord som ursprungligen betyder halv och i det här fallet syftar på det ljusa halvåret. Som jag skrev i första inlägget så kan det egentligen ha varit det keltiska ordet för samling som åsyftas. Sommaren firade man i juli och augusti under festen Lughnasa, med diverse stavningsvarianter, (det som senare förvrängdes till Lammas i vissa anglosaxiska trakter) men det här är ju en vinterfest där hösten tar slut enligt kelterna. 

Samling och sommar kommer inte från samma indoeuropeiska ursprung men kan ändå blandats ihop på grund av ljudlikheten. Kanske man ville fira för att få sommaren tillbaka, eller minnas den.

Vinterns slut och övergång i våren firades för övrigt 1 februari och kallades av många kelter för Imbolc, en fest för de kommande lammen och allmän fruktbarhet. Beltane (det finns många stavningsvarianter på detta ord) var sommarfest och firades 1 maj. Det ska jag skriva om till våren, 30 april för att vara exakt, och avslöja varför vi borde fira naturen snarare än arbetarna den här dagen.

"Bara en dygdig människa kan älska och hata människor."

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fem - Balkanproblemet

Illyrier på marsch, från ett monument i nuvarande Albanien.

För två tusen år sen skulle ett besök på Balkan ha inneburit en chock för de som är vana vid hur språken och dialekterna låter idag. Grekiskan hade förstås varit relativt igenkännlig och möjligen albanskans föregångare, vilken det nu än var, men de övriga är okända för de som är vana vid dagens slaviska och liknande språk. Närmast norr om grekiskan talades förutom albanskans föregångare även makedoniskan, diverse illyriska språk, en del keltiska språk, dakiska, latin, thrakiska och en hel del andra språk som vi kanske aldrig får ordentlig koll på vilka det var.

Saken är den att det fortfarande finns spår i dagens språk av de gamla språken, spår som de nyare språken inte har kunnat utplåna. Tyvärr vet vi inte tillräckligt om de gamla språken för att nöjaktigt kunna säga hur de såg ut rent morfologiskt och hur de förde sej semantiskt. Allt vi har är fraser inristade på objekt såsom bägare och keramikfat, samt ortnamn spridda över hela Balkan. Illyrierna dyker upp som några av de tidigaste av alla folken norr om Grekland och de omnämns av samtidens skrivkunniga som stolta krigare och duktigt sjöfolk.

Albaner anser sej i mångt och mycket vara ättlingar till illyrierna och även om det språkliga materialet från de gamla folken är magert är det tänkbart att det är så. Det mesta illyriska materialet är från gränstrakterna mellan Grekland, Albanien och Makedonien. Det sistnämnda landet är för övrigt platsen där makedonierna, mest kända för Filip II och Alexander den store, höll till. Makedonierna var ett indoeuropeiskt folk som talade ett språk närbesläktat med såväl grekiskan som de illyriska språken, av allt att döma.

Här ska inflikas att illyrierna inte var en beteckning på alla folken som idag kommit att kallas illyrier utan förmodligen var namnet på ett enda folk som bodde grannar med grekerna. Grekerna hörde sen andra folkslag tala samma eller liknande språk och sen har beteckningen förts över på alla dessa folk också.

Österut fanns thrakerna, ett indoeuropeiskt folk dom med, som var uppdelade i många olika folkslag med ett språk (eller flera språk) som talades i ett område från nuvarande norra Grekland, genom Bulgarien, Rumänien och upp till Ukraina. De levde till skillnad från grannarna i väster, söder och öster sällan i städer utan levde i små byar på toppen av en kulle eller inne i de stora skogarna.

Rörigt? Inget mot hur det måste ha varit för en utomstående som kom dit första gången vid den här tiden. Ett folk jag inte nämnt hittills är frygierna, ett folk som till viss del tidigt flyttade över sundet vid Hellesponten till Anatolien och där försvinner ut ur historien på 600-talet efter vår tideräknings början (fvt). En intressant sak för alla grekälskare kan sägas att gudinnan Cybele egentligen är en anatolisk gudinna med namnet Kubileya hos frygierna. Varifrån frygierna ursprungligen kom är föremål för debatt eftersom de flesta avvisar tanken att frygierna ska ha kommit från Balkan till Anatolien då det inte finns några direkta bevis för ett balkanförflutet. Det fanns säkerligen grupper och enskilda personer som flyttade, som alltid har hänt, men det tycks inte ha varit hela populationer.

I vilket fall verkar Balkan ha varit ett hopkok av folk och språk, vilket är fallet än idag. Inflyttningen av slavisktalande folk har inte förändrat detta speciellt mycket. Förmodligen bytte folk bara språk utan att för den sakens skull ha bytt traditioner och kultur. Det leder oss till nästa del i serien om de indoeuropeiska språken.

Nästa gång handlar det om språkens koppling till traditioner och kulturen.




"Det är meningslöst att prata om gruppens intressen, om man inte förstår individernas intressen."

Är ordet vetenskap värt namnet numera?

Äkta vetenskap ska vara förutsättningslös, det vill säga att den inte ska föregås av vare sej förutfattade meningar eller teorier som ska bevisas. Man ska gå in i ett ämne med inställningen att man har fel. Man ska helt enkelt tänka tvärt emot vad man själv anser. Såna är de principer Sir Karl Popper lade fram och de ska väl inte vara så svåra att följa. I övrigt kan sägas att forskning inte ska styras av vare sej rådande moden eller påtryckningar från företag och stater som kan tänkas vilja styra forskningsresultaten i en viss riktning.

Så när Vetenskapens värld säger att Mitt Romney (vars politik i alla fall inte är ett vitten värt) går emot vetenskapen blir jag mer än förtvivlad. Politiker ska man definitivt inte lyssna på när det gäller vetande, och journalister är av allt att döma inte mycket bättre. Vems vetenskap är det han går emot? Ja, det är en giltig fråga i sammanhanget. Det kan inte vara den Popper drog upp riktlinjerna till för klimatvetenskapen som den förs av dagens största profilerna är i praktiken i samma liga som new age, homeopati, organiserad religion och UFO-forskning.

Romney har säkert blivit övertalad att tala i en viss riktning och när han säger att "vi inte vet vad som orsakar klimatförändringar" har han alldeles säkert fått höra det från folk som förstått forskarna fel. Vi vet mycket väl vad som orsakar dom, men det mänskliga är försvinnande litet i jämförelse med den övriga naturen. Det framgår av båda sidors forskning, med skillnaden att de jag och andra kallar alarmister anser att det är det mänskliga tillskottet som är droppen som fått bägaren att rinna över.

Det är inte bara inom klimatvetenskapen denna ovetenskapliga hållning är i svang. Inom arkeologin och historieforskningen håller man på sina hävdvunna kunskaper och många gånger accepterar man sällan nya rön utan strid. Det är därför svensk historieskrivning stagnerat som den gjort. Sen har vi problemet med att så många forskare är styrda i sin forskning av företag och regeringar, som ställer krav på resultat i vissa riktningar.

Det kanske inte är så konstigt då att de forskare som syns och hörs mest inom klimatforskningen är de som är sponsrade av medel de får från regeringar och företags fonder/stiftelser. Vad vore t ex Johan Rockström utan de pengar han får från riksdagen och stiftelser? Han verkar strunta i att beakta Poppers tankegång, att utgå från att han har fel, för hur än vädret gestaltar sej upprepar han sitt mantra att världen är på väg att gå under för att vi släpper ut så mycket växthusgaser.

Så frågan huruvida vetenskapen som beteckning är värd namnet går att besvara med ett rungande NEJ!



"Då får man en väldigt mild och god smak"

Planetlistan

Tänk dej att hitta en planet utanför vårt solsystem med liv. Tänk dej att kunna höra tecken på civilisation ute i rymden, att förverkliga alla science fictionförfattares drömmar om att möta utomjordingar. Man kan undra vad de tycker om oss, om de händelsevis redan vet om vår existens.

Så långt kommer vi nog inte under min livstid men drömma kan man ju. För att så ska kunna ske måste följande saker uppfyllas; i tur och ordning hoppas man finna planeter cirklande runt stjärnor, att planeterna ska vara någorlunda lik jorden i massa, sen att dessa planeter ska cirkla på rätt avstånd från sin stjärna, följt av att temperaturen ska vara den rätta för vatten, sen att det ska finnas liv här och så vidare. Stjärnan i sej ska också vara "den rätta". Det verkar nämligen som om stjärnor som liknar vår sol i storlek och ljusstyrka passar bäst för att ha planeter med liv. De ska också cirkla kring Vintergatan på ett visst avstånd från dess centrum, ca 30,000 ljusår.

De amerikanska astronomerna Jill Tarter och Margaret Turnbull har skapat en lista över stjärnor där de hoppas att ovanstående saker ska stämma in. Varje år får deras projekt tid att kolla upp de stjärnor de har på sin lista och teleskopen går då varma. De stjärnor man har på sin lista kallas på engelska habstars, efter engelskans habitable stars (beboeliga stjärnor), eller bostjärnor på svenska om man vill.

Än så länge har de inga högre civilisationer eller ens liv att föra in på sin lista men de har bidragit till att öka på vår kunskap om dessa stjärnor man granskar. Jill Tarter är för övrigt inspirationskällan till Carl Sagans hjälte i boken "Kontakt".

"Beviset för att intelligent liv finns i rymden, är att de inte kontaktat oss"