Science fiction är en genre som är mycket rolig att uppleva, såväl på TV som i bokform. Det är en lisa för själen att få flyta bort för en stund i en tänkt framtid där människan har helt andra saker att kämpa emot för att överleva än vi har. Isaac Asimov, Ray Bradbury och Phillip K. Dick har skrivit några av de bästa och mest tänkvärda böckerna i genren. Ofta har filmatiseringarna av dessa böcker och noveller lämnat mycket övrigt att önska men de är åtminstone någorlunda sevärda i en del fall. Dock är de begränsade versioner av verken för de är manusförfattarnas och regissörernas syn på böckerna.
Termen är väl lite felaktigt använd och har väl misshandlats lite väl mycket av tidningsmedia som har (som vanligt) missuppfattat hela genren som varande en homogen grupp av verk, vilket det absolut inte är. Science fiction betyder kort och gott vetenskap i fiktiv form och mycket mer än så behöver man väl inte säga om genrens betydelse rent språkligt sett. Det finns subgenrer men gemensamt för dom alla är tanken på det fiktiva i kombination med en betoning på det vetenskapliga inslagen i historien man vill berätta. Men jag tänker inte ge mej in på den diskussionen här och nu, den får andra ta. Jag vill veta varför science fiction i serieform alltid tenderar att bli tråkig i längden. Det enkla svaret är tvådelat, 1) ju mer man skriver om samma sak desto mindre har man att komma med och 2) blandar man in fler författare i t ex en TV-serie blir det olika en massa olika åsikter som drar serien i olika riktningar.
Det svårare svaret är att man visst kan skriva engagerande hur många delar i en serie man än redan har skrivit. Se bara på just Asimov vars serie om Stiftelserna eller de om robotarna beskrivs i många böcker och noveller. Inte heller Douglas Adams böcker, som rör sej i gränslandet mellan ren fantasi, satir och science fiction, blir tråkiga trots att de spänner över många ämnen och går in i varandra. Men till slut finns det även en gräns för hur mycket man kan skriva och beskriva. Adams drog gränsen vid fem böcker i sin "trilogi".
Jag skapade det här inlägget främst med tanke på TV-serier som Star Trek och Stargate. Den senare har fått två avläggare och har svällt ut till nåt som jag inte tror att ursprungsfilmens skapare hade tänkt sej. Det kom nämligen en film med titeln Stargate 1994. Det är en mycket bra film som inte bygger på någon bok eller ens har något gemensamt med tidigare scifiproduktioner att göra. Hela konceptet bakom Stargate bygger på en i sej helfläng teori att utomjordingar i någon form ska ha kommit och byggt pyramiderna som landningsplatser för sina skepp. I fantasins värld fungerar detta dock och så länge man gör det någorlunda bra och håller sej till den världen går det bra.
Men Stargate i serieform har utvecklats till ett monster i sej där man kommit lite väl långt ifrån ursprunget. Det handlar numera lite väl mycket om krig och klassisk rymd-scifi. Från början tror jag det var tänkt som en sorts realistisk form av science fantasy, av samma typ som Stjärnornas krig eller Förbjuden värld.
Star Trek är mer av en västern i rymden med klara drag av den österländska filosofi Gene Roddenberry följde privat. Det är en utopisk framtid med harmoni och framåtanda. Originalserien från 1960-talet och filmerna från 1970-talet och fram till ca 1990 följer originalformatet rätt bra men från och med 1990-talet har även detta format tummats på till förmån för en mer actionbetonad stil där filosofi och tanken på en bättre värld tonats ner.
Precis som med många andra av mina inlägg finns det inget svar på VAD som kan göras för att åtgärda en situation, snarare ett konstaterande att en situation råder. Ett möjligt svar torde dock vara att så fort man som manusförfattare märker att det börjar gå på tomgång ska man inte fortsätta mjölka kon utan hoppa på nåt annat projekt. Här var Babylon 5 unik såvida att man höll sej till samma format hela tiden och bara lät serien utvecklas under fem säsonger vilket var grundtanken. Försök att återuppliva den i andra former har gjorts men man har egentligen inte kommit nånvart.
Science fiction är inte ensamt om att ha detta problem men det märks extra mycket här eftersom det är så utsatt för sina begränsningar för även om universum är stort så är utvecklingsmöjligheterna inom området inte så stora som skulle kunna tro. Det är av samma typ som många actionserier lider av. Hur många gånger kan man variera besöken till en annan planet? Hur många intergalaktiska händelser kan tas upp utan att det blir tjatigt?
Som sagt...
"
Live long and prosper!"
