Där man bränner böcker bränner man snart också människor

Orden i rubriken är tysken Heinrich Heines, från början av 1800-talet. Han var inte alls fel ute i sitt uttalande. Kulturarv gick under en masse alla de gånger bokbål anordnades. Nu för tiden är det väl inte så vanligt att man bränner böcker men det bränns en massa energi på internet för att bränna människor där. Vadan detta ständiga behov att förstöra för andra? Har folk sån brist på sympati och empati att de måste få ner andra till sin låga nivå? Dagens nätidioter är av samma skrot och korn som de som anstiftande bokbålen förr i tiden och som drogs med i vågen av förföljelser över hela världen genom historien.

Det är sant som nån ska ha sagt; vi är dömda att upprepa historien eftersom vi varken vill eller kan förstå den, lika lite som vi vill eller kan förstå vår samtid. Jag skriver detta eftersom jag hela tiden blir så besviken på folk som till varje pris ska förstöra för andra. Nej, jag tänker inte främst på hoten mot "våra" politiker som det skrivits om i tidningar och pratats om i TV.  De som utför sånt här mot dom är av samma tarvliga sort som de jag beskrivit ovan men på nån underlig vänster är jag av åsikten att politiker som varande offentliga personer måste kunna tackla såna situationer. De får inte ta med sej sånt dumt hem lika lite som vi vanliga människor, som faktiskt gör nåt konstruktivt i det här landet, får göra det.

Det stora problemet med demokrati är att idioter får komma till tals. Vi får helt enkelt acceptera att människor med yttrandeproblem har rätten att yttra sej och i den vevan också kommer med ord som är helt förkastliga. Jag skulle nämligen inte tro att någon av de som yttrar sej i diverse fora och i e-post verkligen tänker göra de dumheter de hotar med. Det är bara luft, tomma ord, framhasplade av människor som tror de är nåt och när de märker att de inte är det försöker ta ner andra till deras egen väldigt låga nivå. De är bara avundsjuka på andra som har uppnått succé i sina liv.

Är verkligen internet till för hot och hat? Det sista kan jag svara på, även om svaret är lite krångligt. Internet är till för allt, men bara om folk har nytta av det. Det som inte har nån nytta eller relevans för oss bör hållas borta. Oartiga inlägg, hot och förolämpningar har ingen relevans och saknar nytta. Därför hör inte hat och hot hemma på internet. Däremot sarkasm, ironi och satir. De som inte förstår att använda sej av dessa tre saker bör hellre tiga. Kort sagt: Har ni inget nyttigt att komma med, håll då tyst. Det gör jag när jag inte har nåt nyttigt att komma med. Däremot är klagomål och konstruktiv kritik välkommet.

Vi kan nog inte få dessa människor att sluta hata och hota men vi kan begränsa deras influenser genom att ignorera dom. De är ju bara harmlösa själar som vill ha lite uppmärksamhet, sina 15 minuter i solen. Slutligen, till er som läser tidningarna om de senaste hoten mot politiker; det här är ingen speciellt genusbunden fråga. Det är inte specifikt kvinnor som drabbas av dessa uppmärksamhetskrävande personer. Alla kan drabbas, oavsett kön, utseende eller yrke. Avundsjukan ser inte skillnad på dessa saker. Så det så.



"En klagosång är till för att höras, inte en skrivning som ska rättas."

När ska science fiction sluta bli tråkigt i längden?

Science fiction är en genre som är mycket rolig att uppleva, såväl på TV som i bokform. Det är en lisa för själen att få flyta bort för en stund i en tänkt framtid där människan har helt andra saker att kämpa emot för att överleva än vi har. Isaac Asimov, Ray Bradbury och Phillip K. Dick har skrivit några av de bästa och mest tänkvärda böckerna i genren. Ofta har filmatiseringarna av dessa böcker och noveller lämnat mycket övrigt att önska men de är åtminstone någorlunda sevärda i en del fall. Dock är de begränsade versioner av verken för de är manusförfattarnas och regissörernas syn på böckerna.

Termen är väl lite felaktigt använd och har väl misshandlats lite väl mycket av tidningsmedia som har (som vanligt) missuppfattat hela genren som varande en homogen grupp av verk, vilket det absolut inte är. Science fiction betyder kort och gott vetenskap i fiktiv form och mycket mer än så behöver man väl inte säga om genrens betydelse rent språkligt sett. Det finns subgenrer men gemensamt för dom alla är tanken på det fiktiva i kombination med en betoning på det vetenskapliga inslagen i historien man vill berätta. Men jag tänker inte ge mej in på den diskussionen här och nu, den får andra ta. Jag vill veta varför science fiction i serieform alltid tenderar att bli tråkig i längden. Det enkla svaret är tvådelat, 1) ju mer man skriver om samma sak desto mindre har man att komma med och 2) blandar man in fler författare i t ex en TV-serie blir det olika en massa olika åsikter som drar serien i olika riktningar.

Det svårare svaret är att man visst kan skriva engagerande hur många delar i en serie man än redan har skrivit. Se bara på just Asimov vars serie om Stiftelserna eller de om robotarna beskrivs i många böcker och noveller. Inte heller Douglas Adams böcker, som rör sej i gränslandet mellan ren fantasi, satir och science fiction, blir tråkiga trots att de spänner över många ämnen och går in i varandra. Men till slut finns det även en gräns för hur mycket man kan skriva och beskriva. Adams drog gränsen vid fem böcker i sin "trilogi".

Jag skapade det här inlägget främst med tanke på TV-serier som Star Trek och Stargate. Den senare har fått två avläggare och har svällt ut till nåt som jag inte tror att ursprungsfilmens skapare hade tänkt sej. Det kom nämligen en film med titeln Stargate 1994. Det är en mycket bra film som inte bygger på någon bok eller ens har något gemensamt med tidigare scifiproduktioner att göra. Hela konceptet bakom Stargate bygger på en i sej helfläng teori att utomjordingar i någon form ska ha kommit och byggt pyramiderna som landningsplatser för sina skepp. I fantasins värld fungerar detta dock och så länge man gör det någorlunda bra och håller sej till den världen går det bra.

Men Stargate i serieform har utvecklats till ett monster i sej där man kommit lite väl långt ifrån ursprunget. Det handlar numera lite väl mycket om krig och klassisk rymd-scifi. Från början tror jag det var tänkt som en sorts realistisk form av science fantasy, av samma typ som Stjärnornas krig eller Förbjuden värld.

Star Trek är mer av en västern i rymden med klara drag av den österländska filosofi Gene Roddenberry följde privat. Det är en utopisk framtid med harmoni och framåtanda. Originalserien från 1960-talet och filmerna från 1970-talet och fram till ca 1990 följer originalformatet rätt bra men från och med 1990-talet har även detta format tummats på till förmån för en mer actionbetonad stil där filosofi och tanken på en bättre värld tonats ner.

Precis som med många andra av mina inlägg finns det inget svar på VAD som kan göras för att åtgärda en situation, snarare ett konstaterande att en situation råder. Ett möjligt svar torde dock vara att så fort man som manusförfattare märker att det börjar gå på tomgång ska man inte fortsätta mjölka kon utan hoppa på nåt annat projekt. Här var Babylon 5 unik såvida att man höll sej till samma format hela tiden och bara lät serien utvecklas under fem säsonger vilket var grundtanken. Försök att återuppliva den i andra former har gjorts men man har egentligen inte kommit nånvart.

Science fiction är inte ensamt om att ha detta problem men det märks extra mycket här eftersom det är så utsatt för sina begränsningar för även om universum är stort så är utvecklingsmöjligheterna inom området inte så stora som skulle kunna tro. Det är av samma typ som många actionserier lider av. Hur många gånger kan man variera besöken till en annan planet? Hur många intergalaktiska händelser kan tas upp utan att det blir tjatigt?

Som sagt...




"Live long and prosper!"

En liten anekdot

Nån gång i början av 80-talet, när jag bodde i Göteborg, var jag och min mamma en dag på Frölunda Torg för att handla. Där satt Ulf Lundell vid ett litet bord mitt ute på köpcentrets golv och sålde sin då nya bok. Vi gick fram för att se vad boken handlade om. Vad boken hette kommer jag inte ihåg nu men hjärta kan ha ingått i titeln. Min mamma tyckte sej inte ha råd varvid Lundell sa på sin karaktäristiska stockholmska: Scheel en, vet ja!

Hur det nu var köpte vi ingen bok, vad jag vet.