Dagen efter

Det gick inte så bra för Piratpartiet i valet till Europaparlamentet. Ytlighet, opportunism och frågor som är aktuella för stunden var tydligen viktigare för det svenska folket än de riktiga EU-frågorna. Nationalism, genusfrågor och små miljöfrågor passar bäst inom respektive medlemsländer, inte på internationell nivå. Det låter kanske som att jag är en dålig förlorare, till viss del är jag väl det också, men det verkar som att medierna lyckats i sitt uppsåt att få fram sina kelgrisar på Piratpartiets bekostnad. Kelgrisarna är förstås F!, SD och MP, opportunisternas egna partier.

Folk har inte förstått att det är ett internationellt val det är fråga om, eller så tror de att de kan uttrycka sitt missnöje genom detta val. Visst, det är deras rätt att uttrycka sitt missnöje, men då har de inte fattat vitsen med EU-valet. För vitsen är ju att man ska arbeta i EU, antingen för att stärka den eller försvaga den. Inte motarbeta den hemifrån genom att rösta på isolationister och nationalister, kort sagt opportunister. Jag grämer mej inte så mycket över att PP förlorade sina två platser, utan mer för att kortsiktigt tänkande än en gång trumfat över rim och reson. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det just såna människor som styr agendan bland politiker och opinionsbildare.

De som röstat fram MP till nya höjder, röstat in F! och SD i Europaparlamentet kommer snart att märka att deras kandidater snabbt blir förförda av makten och härligheten. Vad som händer i nästa val återstår att se. Mitt råd till alla som nu tänker rösta i höstens val är som följer: Rösta på vad du vill men tänk efter vad det är du röstar på. Är verkligen det parti du sett ut "ditt" parti? Jag anser att minst 90 % av alla åsikter man själv har ska stämma överens med det parti man sympatiserar med, annars kan lägga det åt sidan och rösta på nåt annat.

Helst borde man rösta på sunt förnuft men sånt finns inte inom politiken, tyvärr. Men vi kan trösta oss med att politik inte har nån reell påverkan på samhället i det långa loppet. Bara vi slipper alla naiva åsikter om invandringen, klimatet och genusfrågor som sprids i medier, såväl gammelmedia som så kallade alternativa mediekällor. Naiviteten kommer sej naturligtvis av okunskap om det man har åsikter om. Missnöje kommer också av okunskap och oerfarenhet. Det märks inte minst hur okunniga alla är som röstat på alla dom partier som fått nya platser i EU-parlamentet nu. Med risk för att verka arrogant, det är inte lätt att sitta på stor kunskap i dessa tider där ignorans och naivitet dominerar mediebruset...



"Kommer dom att komma in i riksdagen?"

Skräpmat?

Vi äter för mycket, inte fel sorts mat. Det är inte vad vi äter utan hur vi äter och hur vi rör oss som är problemet med oss. Fettet är inte boven, inte heller sockret. Vi måste finna en bra balans mellan vårt ätande, dvs det beteendet vi har när vi äter, och vårt rörelseschema. Vi kanske inte blir smalare direkt av att ändra vårt beteende men om vi bara har tålamod nog går det i sinom tid.

Howard Bloom hävdar att skräpmat inte existerar. Det tror jag han har rätt i. Man kan äta vad man vill på Burger King och liknande ställen, och må bra på kuppen, bara man äter med måtta samt äter lugnt och metodiskt. För egen del är detta svårt då jag är präglad på vårt moderna sätt att leva; äta snabbt, sova snabbt och arbeta snabbt. Från och med i morgon ska jag försöka leva långsammare, utan att stressa för att det går långsamt. Sen ska jag försöka äta mer balanserat och mindre portioner.

Men jag äter ingen skräpmat. Skräpmat blir det bara om man äter för mycket och för lite rörelse före och efter. Kalorier ska man inte heller räkna. Om man ska räkna något så är det kilojoule och då endast för att se till att man får tillräckligt.

"She came with excellent references"

Vad rasister, främlingsfientliga, religiösa fundamentalister och miljöalarmister har gemensamt

Rasister, främlingsfientliga, religiösa fundamentalister och miljöalarmister styr agendan nu för tiden och det verkar inte finnas någon ände på vad för dumheter de kan tänkas komma med. Lars Bern har fångat detta väldigt bra i sitt senaste inlägg på sin blogg. Det är ganska skrämmande att se dessa i grunden likartade synsätt på världen, att se hur de lägger under sej folkgrupper en masse. Det de har gemensamt är att kunna styra över så många människor som möjligt och de som inte håller med brännmärks på olika vis. Såna här människor sätter demokratin både ur och på spel med sina metoder och skadar folks förtroende för politiker ännu mer.

Vår moderna adel sitter i diverse parlament och de som vill in har inte vanligt folks väl och ve för ögonen utan vill vara med och leka politik. Se bara på Sverigedemokraterna. Så fort de kom in blev de likadana som alla andra. Att de får fortsatt förtroende bland så många beror nog främst på nyhetens behag, de ses fortfarande som uppstickarna. Men ge dom några år till så märks det nog att de bara vill åt makten och härligheten som alla andra. De vill rida på våra ryggar och struntar snart i sina politiska ideal. Miljöpartiet har lyckats hålla sina siffror uppe främst för att majoriteten av alla journalister är just miljöpartister och på så vis kan påverka opinionen i den riktningen.

Men som sagt, de har en sak gemensamt alla dessa ideologier och det är att kväsa oppositionen. Oppositionen är inte politisk utan består av rim och reson, de som verkligen kan nåt. De som vet att världen inte förändras för att politiker gör nåt utan att den förändras trots politikerna. För det är tjänstemän, akademiker, arbetare som får världen att förändras. Många av oss förleds att tro att politikerna och den politik en regering råkar föra verkligen har förmågan att styra ett land, men de är egentligen bara verktygen som gör det sista arbetet när det verkliga arbetet redan har utförts av andra. När vi nu röstar in nästa omgång snyltare i såväl EU som våra nationella parlament får vi väl önska dessa blodsugare lycka till. Vi andra kan bara leva våra liv som förut.




"Christianity, judaism, islam and hinduism - 
we put the fun in fundamentalism. 
We put the mental in there too"

Min favoritmusik: Foghat (Rock And Roll)

Det häftigaste med denna skiva är egentligen omslaget, som på ett skämtsamt vis illustrerar rock'n'roll. Men musiken är minst lika schysst. Road Fever, Feel So Bad och Long Way To Go är de tre bästa låtarna här, men de övriga sex är väldigt bra de med. Detta album är från 1973, samma år som Status Quo befäste sin storhet i England och Nazareth såg till att göra Dunfermline i Skottland till hårdrockens huvudstad för en kortare tid. Foghat 1973 års album är inte lika bra som debuten men har samma energi och ös, med lite mer rock än blues.

Peverett & co verkar ha fått blodad tand också av framgången med debuten för man har inkluderat sångkör och blås i vissa av låtarna, speciellt Ride, Ride, Ride och tidigare nämnda Road Fever. Det är också på denna platta Rod Price visar sitt kunnande med sliden på allvar. Dave Peverett sjunger bättre här än på debuten, förmodligen för att han har blivit varm i kläderna och har funnit sin nya stil, drygt två år efter han lämnade Savoy Brown. Speciellt i What A Shame hör man hans härliga röst. Den låten har dessutom ett politiskt budskap om att svarta och vita bör kunna lyssna på varandras musik och gilla den för den är i grunden samma musik.

Det jag enda ogillar med plattan, och det är egentligen bara en liten struntsak, är att sista låten Couldn't Make Her Stay är för kort. Den känns helt enkelt ofullbordad, som om de tog vad man hade och gick in i studion med den trots att den verkar sluta mitt i. Resultatet är visserligen en riktig bluesrockpärla, men den borde varit längre än strax under två minuter som den är nu. Men det är väl jag som griper efter halmstrån och överdriver det kritiska tänkandet. Musik ska avnjutas, inte sönderdelas i småbitar som sen granskas med lupp. Sätt på den här plattan och njut av engelsk bluesrock från tidigt 1970-tal som blev ganska stort i USA.

"Good music on the radio,
A whole lotta people don't wanna know
They say that black is black and white is white

You can't cross over 'cause it don't seem right
Ain't it shame, ain't it a pity
The bluebird's gone from the windy city"

Ännu ett inlägg om religion

Jag tänker ta upp lite gammalt material från min egen källare om min syn på religion. Ett axplock på det jag skrivit förr i tiden finns länkade här nedan. Från början av 2011 skrev jag om min syn på och sammanfattning av religionernas historia:

• Vår religiösa evolution del ett
• Vår religiösa evolution del två
• Vår religiösa evolution del tre
• Vår religiösa evolution del fyra
• Vår religiösa evolution del fem

Sen har jag skrivit om problemen med religionerna. Det blev många inlägg:

• Problem med religioner del ett
• Problem med religioner del två
• Problem med religioner del tre
• Problem med religioner del fyra
• Problem med religioner del fem
• Problem med religioner del sex
• Problem med religioner del sju
• Problem med religioner del åtta
• Problem med religioner del nio
• Problem med religioner del tio
• Problem med religioner del elva
• Problem med religioner del tolv

Jag har skrivit många inlägg om religion och det orimliga i många religioner. Men jag är själv väldigt stolt över mitt inlägg om Bhagavad Gita och psykopatin denna skrift lär ut.

• Bhagavad Gita - en studie i psykopati

Ett inlägg jag är förvånad över att ingen muslim har utfärdat en fatwa emot mej för är det om Muhammed ska ha existerat eller inte. Sen väntar jag fortfarande på miljörörelsens reaktioner på mitt utspel om att den skulle vara en religion. Jag sitter här vid en dator nånstans i världen och väntar på världens reaktioner. Alltmedan religioner fortsätter skapa oro i världen.

"Science is the belief in the ignorance of experts."

Min favoritmusik: Quo

Det finns två plattor med Status Quo på min lista över absoluta favoritalbum. Denna skiva, från 1974, är ett veritabelt mästerverk. Åtta låtar (nio med singelbaksidan Lonely Night som är med på den remastrade CDn) som är så sköna att det skär i mej ibland av lycka över att bara få lyssna på dom. Quo börjar också rätt rått, med röjarlåten och publikfavoriten Backwater. Det är utan tvekan en av deras bästa låtar och en av få de spelade in under denna tid med en synt, troligtvis en mellotron. Den hörs bakom Rossis gitarrsolo i slutet.

I övrigt är det piano som gäller bland klaviaturen som gästspelar, för detta är ju ett gitarrband. Det jag mest tänker på när jag hör denna platta är dock den taktfasta rytmen, den som är så taktfast att en metronom kan ställas efter den. Det enda man kan klaga på är Alan Lancasters sångröst, som inte direkt är nån höjdare, och den hörs i minst en låt för mycket. Den funkar bra i röjarlåtar som Backwater och Don't Think It Matters (som för övrigt har världens bästa riff!), men mer tunga rocklåtar som Drifting Away och Just Take Me passar inte hans stil. Den förra är dessutom mer än han egentligen klarar av.

Bästa låten är Slow Train, en knappt åtta minuter lång boogiefolkrocklåt. Den har klara folkrocktendenser som påminner om Steeleye Span i deras bästa stunder. Tvärtemot titeln är detta en snabb låt där herrar Rossi och Parfitt faktiskt får briljera med sina gitarrer, vilket de sällan gör. De föredrar att vara mer subtila. Men lyssnar man noga hör man hur genialiskt de spelar. Det spelar till synes enkelt men man hör på andra artister som spelar Status Quos låtar hör hur svårt dessa andra har för att återge låtarna.

Singeln skivbolaget Vertigo valde var Break The Rules, en rockabilly-aktig glad låt med såväl honky tonk-piano som munspel. Man kan förstå skivbolaget. En gladrocklåt gillas alltid av den stora populasen. Bandets eget val, Backwater, är tyngre och mörkare i tonen. Två låtar har jag inte nämnt hittills, Fine Fine Fine och Lonely Man. Den förra är en glad countryrocklåt och den senare är en lugnare rocklåt i samma stil som The Rolling Stones Angie, fast mycket, mycket bättre.

Den här plattan rekommenderas starkt för den som gillar ös, röjarrock och raka rör. Du lär inte bli besviken. Spela den högt och bara njut.



"I wrote a rockin' song, gonna sing it at the station
I'll finish all the words when I reach my destination
I guess it doesn't matter
As long as I can get my head down in the sun"

Historiehörnan: Svastikans tidigaste historia

Svastikan, hakkorset, är en gammal symbol för tur, lycka, livet, solens gång på himlen. Nazisternas förvrängning av denna symbol tänker jag lämna därhän. För övrigt anser jag att ett förbud mot svastikans användande bara gör att den än mer cementeras som ondskans symbol. Vi borde ta tillbaka den och använda den på rätt sätt, som man gör i Indien. Men det är inte i Indien vi har de äldsta spåren, även om det är här de allra flesta tidiga spåren finns. Indusdalen under tidig bronsålder är full av svastikor och får man tro dagens användning av symbolen så var den en lyckosymbol redan då.

Men ännu tidigare finns svastikan bland folk i sydöstra Europa, för ca 7-8000 år sen i den så kallade Vinčakulturen som bebodde ett område som motsvarar delar av dagens Rumänien, Serbien, Makedonien, Bulgarien och Bosnien. Den ingår i vad man skulle kunna kalla en protoskrift, alltså tidiga försök att återge tal på pränt.

Bild från Wikipedias artikel om Vinčakulturens protoskrift.

Jag skriver detta kortfattade inlägg eftersom nån tok sprejat en svastika på Dror Feilers hemmadörr. Svastikan får inte fortsätta vara ondskans symbol. Vi måste ta tillbaka alla dessa tecken som felaktigt använts av alla elaka människor världen över. Svastikan är en lyckosymbol, ett tecken på godhet. Låt oss hoppas på att så sker nån gång i framtiden. Men låt oss för den delen inte glömma bort hemskheterna som utfördes med denna symbol på en fana.



"Got it in me, I've got it in me,
Ain't gonna quit until it all comes out.
Gonna do it, ain't nothin' to it
Just shake my hips, throw my head back and shout...
Been a long education
But my homework is done"

Min favoritmusik: Foghat

Foghat är ett engelskt bluesrockband som inte många här i Sverige känner till, tyvärr. De låter, eller snarare lät, som en blandning mellan Status Quo och Savoy Brown. I USA var de ganska stora under 1970-talet men i hemlandet, som de lämnade när succén var ett faktum, föll de så småningom i glömska. Sångaren och gitarristen Dave Peverett, med smeknamnet Lonesome Dave, var sångare i Savoy Brown men när den ständigt ombytlige bandledaren Kim Simmonds ville byta stil något tog Peverett med sej basisten Tony Stevens och trummisen Roger Earl och rekryterade Rod Price från ett annat band och tillsammans bildade de Foghat, ett namn som lät kul bara.

De spelade in första plattan 1971 och fick en oväntad framgång med den och uppföljaren i USA. Jag kan förstå det för denna platta är något av det bästa en grupp har presterat i debutväg. Det är simpel bluesrock färgad med lite boogierock och poprock, men ändå känns detta som en skön resa för öronen. Det märks att deras hjältar är bluesmänniskor som höll på under 1950-talet och framåt, som Willie Dixon och Chuck Berry, för det är raka rör i deras anda. Framför allt när de gör just covers på deras låtar, I Just Want To Make Love To You respektive Maybellene.

Hela plattan andas 70-tal och känns förvånansvärt modern trots den relativt dåliga inspelningskvaliteten. Någon direkt favorit har jag inte, det finns delar i varje låt som håller väldigt hög klass, men skulle jag tvingas nämna någon speciell kan jag säga att jag håller Sara Lee ganska högt. Detta är en debutplatta du kan skaffa om du verkligen gillar bluesrock. Dessutom, gillar du slide så lyssna på Foghat. Rod Price håller oerhört hög klass på alla deras 70-talsplattor.



"When my picture's in a frame
In the fool's hall of fame
There'll be no one you can blame but me"

Min favoritmusik: On The Level

1975 års bästa skiva, tillsammans med Queens A Night At The Opera och Vangelis Heaven And Hell. Men detta är ingen bombastisk, omväxlande och skojfrisk platta. Detta är en skön inblick i röjarrockens paradis. Det är kanske inte pubrock men inte långt ifrån. Dave Edmunds har säkert lyssnat en och annan gång på de låtar Francis Rossi skrivit, I Saw The Light låter ganska mycket Edmunds. Det är skramligt, lite sjabbigt, fullt av inklippt studiosnack i början på vissa låtar, möjligen för att ge lyssnaren en inblick i hur Status Quo arbetar och resonerar som band. Kort sagt, ett röjarrocksalbum.

Detta är ett album som bäst avnjutes utan något annat ljud i rummet. Låt skivan drabba dej för det kommer den att göra. Första spåret, Little Lady, ser till att så sker. Den är både snabb och spännande. Rossis solo i mitten av låten är ett av de bästa solona nånsin, alla kategorier och genrer inräknade. Ska man vara rättvis bjuder inte On The Level på nåt nytt, speciellt inte för att vara Status Quo. Här är deras namn verkligen passande, läget oförändrat. Men det är spännande musik och den känns fräsch, framför allt som skivan saknar syntar och orglar. Syntarna vid denna tid lät minst sagt fjantiga så det är bara bra att såna inte är med. Detta är ett mer avskalat album och det låter också lite tunnare i ljudbilden än de album som kom före och efter.

Den avslutas med en Chuck Berry-cover, Bye Bye Johnny, och i Quos version blir låten ösigare än i någon annan artists version. Detta är en platta väl värd att lyssna på flera gånger på raken. Den bjuder på bluesrock, lugnare folkrock och stenhård rock'n'roll. Skaffa den nu!



"May I be wiser, yes, than most men will ever be?
May I be younger most of the time"

5:2 - Glöm inte bort att räkna kilojoule!

5:2-dieten är populärare än nånsin och den verkar funka också, för många människor. Men kom ihåg, det är inte längre kalorier som räknas, det är joule. Joule är enheten för energi. 250 kilojoule (kj) motsvarar ungefär 60 kalorier. Eftersom joule är enklare att beskriva energi på tycker jag det inte är mödan värt att hålla fast vid kalorier. Så ut och beräkna kilojoule!

"That's all gone!"

Bra sagt av Lennart Bengtsson

Jag har hittills undvikit att ta upp bråket kring professor Lennart Bengtsson, för övrigt den bäste klimatforskare vi har i Sverige, men nu går det inte längre. Han har skrivit ett öppet brev som fungerar som en programförklaring och detta har hamnat på såväl Klimatupplysningens blogg som Lars Berns egen blogg.

Som en aptitretare citerar jag detta stycke ur hans text:

"Tyvärr är det ändå inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte. Härtill kommer all osäkerhet om världens framtid. Detta inses av alla om vi förflyttar oss tillbaka i tiden och därifrån ser vad som verkligen hänt. Som Daniel Boorstin uttryckte det: ”The greatest enemy of knowledge is not ignorance, it is the illusion of knowledge”."

Forskningen har spårat ur, inte bara inom detta fält utan många andra. Mycken forskning har politiserats, detaljstyrts av företag, professionella tyckare, aktivister och politiker samt urholkats av rädslan för att inte få mer pengar till sina institutioner. Risken är att detta fortsätter, kanske till och med eskalerar. I Sverige har vi redan problemet med läkemedelsindustrin som är på fallrepet och som riskerar att helt raderas ut. All annan större industri har antingen helt eller delvis sålts av till utlandet, eller ingår i större internationella konglomerat. Så har skett i många andra länder också. En giltig fråga i sammanhanget är vilka som äger allt detta.

Vem äger debatten kring klimatfrågan?



"Nån näsa vill jag inte ha"

Säreget och dumt från klimathotshållet

I en debatt ska man vara saklig och inte sänka sej till invektiv och dumheter när någon kommer med uppenbar rappakalja som inte håller måttet rent faktamässigt. Men nu finner jag att har svårt att hålla mej, speciellt som personen ifråga, Eva Franchell, har levererat liknande rappakalja tidigare. Nu kommer hon med påståendet att översvämningarna i Bosnien och Serbien är orsakade av klimatförändringar. Såvitt jag förstått var det regn och dålig jordmån som orsakade denna katastrof. Att klimat förändras har ingen egentlig betydelse för hur vädret gestaltar sej från månad till månad. Det är inte mängden vatten som avgör hur stor katastrofen blir utan hur vi människor bygger och var vi bygger.

Vi människor har nämligen förmågan att bygga bra bostäder när vi vill, men oftast blir det hus som fungerar för stunden. Det bevisade våra förfäder för flera tusen år sen att det gick att bygga bra förr i tiden, med endast trä och sten. Man byggde på pålar och långt från områden som ofta drabbades av översvämningar, som naturligtvis var lika vanliga för tusentals år sen som de är idag. Det är bara vår rapportering av dom som har ökat i takt med bättre kommunikationsmöjligheter, inget annat. Men Franchell är klimathotstroende, i brist på annat ord, och i hennes värld existerar bara de problem som hon ser framför sej. I samma värld ingår också hårda regleringar, starkare intrång från statlig sida och mindre individualism.

Visst är det hemskt vad som skedde på Balkan men att skylla på klimatförändringar är som att beskylla korvförsäljaren för att hemmalaget förlorade senaste matchen. Korven var kanske dålig, laget var dåligt men dessa händelser hänger inte ihop. Inte heller hänger det myckna regnandet och klimatförändringar ihop. Det förra är ett typiskt väder och det andra sker hela tiden, oavsett om det regnar mycket eller litet. Det enda vi kan skylla på är att vi bygger för dåliga hus och på fel platser.



"I wanna leave some happy 
woman living on"

Vetenskapshörnan: Hur många lämnade Afrika?

Kanalen Axess är en väldigt bra kanal för oss som är intresserade av kultur, historia, naturvetenskap och reella diskussioner inom politik och ideologi, även filosofi. Härom dagen hade jag förmånen att se första delen i en miniserie om människans historia, presenterad av den eminenta dr Alice Roberts, och jag blev inte besviken. Människans långa färd har hittills varit ett rent nöje att se och uppleva. Vi får följa med till områden där de genetiska skillnaderna är som störst idag, nämligen södra Afrika, Namibia och Botswana, men också östra Afrika. Härifrån tänker man sej att folk sen rörde sej norrut för att söka sej nytt land för ca 130,000 år sen. Asien nåddes för ca 100,000 år sen. Men jag har ändå ett par frågor som jag tycker inte besvarades i programmet. Den första frågan är från ett segment som jag nog måste förklara för er som inte sett programmet.

Alice Roberts var i Israel och visade ingången till en grotta, Shkulgrottan, där tio skelett har hittats omsorgsfullt nedgrävda. Hon liksom många andra menar att eftersom dessas genom inte helt stämmer överens med dagens genuppsättning i världen så är dessa en evolutionär återvändsgränd. Men det är konstaterat att de ändå är rätt lika dagens populationer så de som begravde de tio här vid grottans ingång torde ha gått vidare i tillvaron och stötte kanske på andra hominider. De är vitt spridda dateringsmässigt, 70,000-120,000 år och de har inte riktigt samma utseende som dagens människor. Så frågan är: Vilka begravde dessa tio individer och vart tog de vägen? Roberts menar nämligen att vi alla ca sju miljarder människor som har vår härstamning numera i Europa, Asien, Australien och de båda amerikanska kontinenterna kommer ur en enda stam. Åtminstone anser hon att det är tänkbart.

Den viktigaste frågan är dock: Hur många lämnade Afrika? Underfrågorna är när och var de tog sej över till Asien. Vi måste ställa dessa frågor eftersom vi måste utgå ifrån de skillnader som ju finns mellan alla människor i världen utanför Afrika? Den skillnaden är faktiskt ganska stor. Se bara på våra utseenden och våra kroppar. Dessutom är inaveln inte så stor. Visst kan vi ha blivit av med en del inavel genom blandningen med neandertalare och denisovaner, men ändå skulle detta inte ha räckt med den enda stam Roberts tänker sej att vi alla härstammar ifrån.

Vi kanske ska börja fundera på hur stor en stam är. Från skriven historia känner vi till att stammar kunde vara flera tusen individer utspridda över flera klaner och indelade i mindre enheter, t ex byar eller mindre gårdar. Ett antal tusen människor kan jag gå med på att vi härstammar från. Än så länge är genetiken en relativt ny vetenskap så hur många det var som faktiskt lämnade Afrika kanske kan avslöjas i framtiden. När och var kanske också får sina förklaringar. Hittills har det stått mellan Bab el-Mandeb (Tårarnas port) vid infarten till Röda havet och Sinaihalvön längre norrut i samma område. När är nog svårare. Hittills visar all forskning på att vi härstammar från Afrika med början för ca 160-200,000 år sen och att vi genomgick ett genetiskt stålbad för ca 60,000 år sen.

Minst ett par tusen människor lämnade Afrika och det tog inte slut där, för genom historien har många lämnat Afrika och även återkommit och beblandat sej med varandra. Det kan således vara svårt att utröna exakt hur det gick till när vi lämnade Afrika. Dessutom har långt ifrån alla människor DNA-testats. Kanske finns det genetiska överraskningar där ute? Vi får se.



"Det är nån som kidnappar små, små barn
och torterar dom med tuggummivåld"

Mina tio favoritskivor

Här listar jag nu mina tio favoritskivor och samtidigt får den ärade läsaren en inblick i min musiksmak, såvida inte mina inlägg om mina favoritskivor har gjort ett varaktigt intryck. Mina favoriter är resultatet av flera års lyssningar och granskningar, samt en genomgång i mitt huvud av hur jag reagerat på musiken. Ingen speciell ordning, den får du lista ut själv utifrån mina korta recensioner i de andra inläggen. Jag tänker inte heller tala om skälen för min lista. De framgår i min presentation av respektive skiva.

Moving Pictures - Rush (1981)

Blue For You - Status Quo (1976)

Love Over Gold - Dire Straits (1982)

Time - Electric Light Orchestra (1981)

Selling England By The Pound - Genesis (1973)

Demons And Wizards - Uriah Heep (1972)

Heaven And Hell - Vangelis (1975)

Jailbreak - Thin Lizzy (1976)

Quo - Status Quo (1974)

A Night At The Opera - Queen (1975)

"In held twas in I"

Rikare javisst!

De rika blir rikare. De får gärna bli rikare, men inte på andras bekostnad. De får gärna behålla sina rikedomar, ingen ska ta ifrån dom deras pengar, förutsatt att de förtjänat dom på hederligt vis. Vad som behövs är att fler får chansen att bli rika. All världens fattiga behöver också bli rika. Kanske inte nödvändigtvis bli ekonomiskt rika, utan snarare ekonomiskt oberoende med allt vad det innebär. Man behöver inte kunna köpa sej en ny bil varje gång man tröttnar på den gamla. Det räcker med att kunna gå i en affär och välja ut det man vill ha utan att behöva tänka efter om pengarna räcker till.

Det sättet att resonera inför pengar och användandet av pengar är mycket bättre än såväl det borgerliga som det socialistiska sätten att resonera på. Det kombinerar välfärdstänkandet med omtanke utan att någondera sättet blir lidande. Men ideologerna bakom respektive ideologi kanske lider eftersom de med detta sätt att tänka blir akterseglade. Förhoppningsvis. Det är bra att nya ideologier kommer in och ruskar om.

Jag har inget emot rika människor. Jag har inget emot att själv bli rik. Inte heller har jag nåt emot att se rika människor visa upp sin rikedom. Men de rika ska inte trycka sina rikedomar i ansiktet på andra, och fattiga ska inte överdriva sin misär för att samla "poäng". Att vara rik kan man vara på många olika sätt, det gäller att förstå hur man kan bli rik, vare sej det rör sej om pengar, erfarenhet eller hälsa. Men rika ska vi alla bli.



"My bills are all due and the babies need shoes
But I'm busted
Cotton is gone down to a quarter a pound
And I'm busted"