Farväl Henke!

Tyvärr klarade Henke sej inte. Han dog idag trots att proceduren för att rensa hans urinrör lyckades. Men vi fick tre år tillsammans. Farväl Henke!

En rufsig Henke i piggare dagar.

"Please Mrs. Avery, I just gotta talk to her
I'll only keep her a while
Please Mrs. Avery, I just wanna tell 'er goodbye

Tell her goodbye

Please
Tell her goodbye"

Min favoritmusik: Fly By Night

Till skillnad från min serie med Dire Straits kommer jag inte ta Rush kronologiskt. Jag tar albumen som jag kommer på dom. Till exempel denna platta som jag kom på just för att jag fick titelspåret i huvudet alldeles nyss. Detta är första plattan med trummisen och låtskrivaren Neil Peart och även om han precis kommit in i bandet märks hans närvaro direkt. Inte bara för att bandet blir samspelt, utan också för att hans texter är så mycket mer nyanserade än de Geddy Lee själv åstadkom på debutplattan. Gradvis ändras gruppens musikstil också från debutens Led Zeppelin-inspirerade bluesrock till en mer progressiv rock.

Det första man märker som skillnad mellan Fly By Night och debuten är hur mycket mer spets det är på musiken. Till en början verkar det som om Geddy Lee har problem med att sjunga texterna men han kommer in i det ganska snart och anpassar dom till sitt sätt att sjunga, som är ganska unikt i rockvärlden. Han har en ganska ljus och raspig röst, som många har antingen retat sej på eller gjort narr av. Men den är också dramatisk och han har stor känsla för humörsvängningarna i Pearts texter. Lägg därtill att Alex Lifeson verkar ha fått en ny inspirationskälla för sitt gitarrspel till de texter Peart kommer med.

Hela plattan känns fräsch fortfarande snart 40 år efter att den kom ut (den kom 1975) och även om det där med wah-wah-pedal och långa gitarrsolon kanske inte står så högt i kurs bland skivbolagen idag känns denna plattan mer aktuell än någon technobaserad musik. Någon politisk text finns inte, ej heller någon renodlad kärleksstext. Däremot finns här en individuell ideologi, deklarerad av såväl Lee som Peart, i låtarna Anthem och Best I Can. Dessutom finns här, som i många andra progressiva verk från tiden gott om fantasy-betonade texter. Det mer än åtta minuter långa eposet By-Tor And The Snow Dog är ett prima exempel på detta sistnämnda.

Rivendell visar upp en mjukare sida, nåt som inte hördes lika mycket på debuten, och som inte har hörts så mycket senare heller. Texten är förstås inspirerad av Tolkiens skildring av alvernas huvudbostad i Sagan om Ringen-böckerna med samma namn. På det hela är hela skivan en angenäm resa in i ett land av skräckinjagande figurer, personliga ståndpunkter och framför allt bra spelad musik. Så här inspirerad på en andraplatta har jag sällan hört en grupp vara. Det blev inte deras genombrott men plattan etablerade dom som en musikalisk kraft att räkna med. Man får ibland kalla kårar av att dels höra hur bra de är på egen hand, men dels kan vara så samspelta.

Det är framför allt den tidigare nämnda By-Tor And The Snow Dog (uppkallad efter två hundar en kompis till bandet hade) men också den kortare och mer intensiva Beneath, Between And Behind som visar hur rasande bra de är, såväl som individuella spelemän som band. Ibland blir det dock irriterande med all professionalism och det nästan överpedantiska sätt som gruppen ihop med sin producent Terry Brown arbetar på. Det är nästan som om robotar hade spelat. Men så kommer det sköna liret in i form av dundersköna texter och lika dunderskönt gitarrspel. Syntarna hade ännu inte gjort sitt intåg i studion hos Rush.



"There's a time for feelin' as good as we can
The time is now and there's no stoppin' us
There's a time for livin' as high as we can
Behind us you will only see our dust"

Trött, men nöjd

Jag hade tänkt skriva om det som irriterar mej i vardagen idag, men en sjuk katt kom emellan. Då jag inte har någon bil fick jag släpa katt i bur flera kilometer fram och tillbaka. Han hade stopp i urinröret så han blev spolad. Det är inte över än, för det kan komma fler stopp eftersom maten han hittills ätit har skapat kristaller i urinen. Men nu har jag fått mat med mej som kissen ska äta. Bilden ovan visar honom när han var något yngre och piggare. Nu ligger han i en kartong(!) och vilar sej. Han vill vara med men orkar inte riktigt visa sej så han gömmer sej i den. Vi får se när han kvicknar till.

För egen del är jag väldigt trött och hungrig men jag är samtidigt hungrig och nöjd. Nu ska jag äta köttfärssås med bandpasta. 



"Äta här eller i påse?"

Min favoritmusik: On Every Street

Jag är tämligen säker på att Mark Knopfler hade velat säga stopp för Dire Straits redan efter turnén för Brothers In Arms. Samlingsplattan Money For Nothing som 1988 tyder på detta. Dire Straits som fenomen hade blivit för stort. Men han beslöt sej för att göra ett sista ryck innan han lade den sidan av sin musik på hyllan för gott. 1990 gick han och gänget in i studion i London för att spela in vad som skulle bli denna platta. Resultatet, som kom i slutet av 1991, är en skiva med mycket tveksamheter. Å ena sidan är det lika välspelat och samspelt som alltid, å andra sidan är det mycket tamare och mer likriktat än andra skivor med Dire Straits. Inte ens Mark Knopflers soloplattor från 1996 och framåt är så här tama.

För det första dominerar countrymusiken alldeles för mycket. Till och med den rockigaste låten, Heavy Fuel, får en anstrykning av country då en steel guitar är med i den. Jazzinslagen finns förstås med, men även de får en smak av country. För det andra saknar plattan det där som gjorde de flesta andra Dire Straits-plattorna unika, nämligen Mark Knopflers gitarrspel. Visst, han spelar rytm- och sologitarr, men det finns inget som sticker ut som på de andra skivorna, nåt som talar om för världen att detta är Mark Knopfler. Han låter andra spela solon istället.

Det är bara då och då man hör Knopfler blixtra till med sin gitarr. Annars låter han den vara i bakgrunden. Texterna är det inget fel på. Det är samma olyckliga och/eller cyniska figurer som alltid. Den stenrike och inskränkte festfixaren i My Parties som glatt visar upp sin hemska attityd till världen ställs mot den kristne mannen i Ticket To Heaven. Sen visar han upp sin jazziga sida och hyllningen till den musikstilens traditionella födelseplats i Planet Of New Orleans. Här finns också en kompis till privatdeckaren från Love Over Gold, i titelspåret. Det är totalt tolv låtar på On Every Street och det är kanske några för många.

Som sagt, musikaliskt är det inget fel på denna platta. Det är inriktningen och valet av musikstilar som stör. Det är för lite rock och pop, för mycket country och det märks att Mark Knopfler var lite trött på Dire Straits vid det här laget. Kanske vill han ordna ett passande slut för gruppen genom en platta så likriktad som möjligt? Det är absolut inget fel på plattan som sådan. Det är för många låtar och för mycket country bara. Men det är ett passande slut i alla fall. Tretton år efter debuten var nu Mark Knopfler världskänd och kunde i praktiken göra som han ville musikaliskt sett. Gruppen fanns kvar på papperet några år till men sen tog det slut.



"Well it's a strange old game - you learn it slow
One step forward and it's back to go
You're standing on the throttle
You're standing on the brakes
In the groove 'til you make a mistake"

Att ha fördomar är inte att vara rasist

Det låter som om jag just har kommit på nåt självklart men så är inte fallet. Det är nödvändigt att skriva detta eftersom jag nyss läst en krönika i Corren om invandrare och jobben i vårt land. Likt krönikören har undertecknad vuxit upp med den mörkare hudfärgen som nåt exotiskt. Ordet neger var inget skällsord hos oss, enbart en beskrivning från förr på svarta i Afrika och Nordamerika. Vi hade förstås som alla före oss fördomar om mörkhyade, men dessa fördomar gick på 70- och 80-talet inte ut på att de skulle ha varit sämre än oss eller att de skulle ta våra jobb, snarare att de skulle vara elakare och mer benägna att ta till våld. Förmodligen byggde dessa fördomar på de karaktärer vi såg i TV-serier och i nyheterna där krig i Afrika var vanligt under denna tidsperiod.

Att hysa fördomar mot andra människor på grundval av dålig kunskap gör en inte till rasist eller främlingsfientlig. Tvärtom, som jag skrivit tidigare, kan fördomar vara en fördel på nåt vis då man kommer insläntrande i en situation där man inte kan så mycket men lär sej desto mer därför att man blir nyfiken. Normala människor blir nyfikna. Det är en del av alla djurs natur, att undersöka sin omgivning. Den som inte är nyfiken rensas obönhörligen ut i naturen. Därför är fördomar en bra väg att ta. Det är inte bra dock att odla sina fördomar. Då finns risken för främlingsfientlighet. Däremot är steget till rasism väldigt långt. Rasism har jag inte sett många tecken på nånstans på sistone. Många använder ordet rasism fel.

Vi ser ofta främlingsfientlighet och fördomar som dyker upp, men rasism? Nej, inte så mycket. Vi ser inte många som ser sej som viktigare än andra på grundval av deras utseende och bakgrund i vårt samhälle. Det finns såna, förstås, men de märks inte i bruset av främlingsfientlighet. Det är därför viktigt att skilja på rasism och främlingsfientlighet. Båda sakerna är lika dåliga förstås. Hur får vi bukt med dessa hemska företeelser? Utbildning är en viktig punkt på denna agenda. Så låt oss se tiden an. Det bör inte vara så svårt att utbilda folk, eller hur?



"Fantastiskt!"

Min favoritmusik: Brothers In Arms

Mark Knopflers gitarr av märke National pryder omslaget till Dire Straits mest kända och mest sålda album. När skivan kom 1985 var det ett paradigmskifte i det att detta var den första platta som sålde en miljon skivor, och senare också mer, i det då nya formatet CD (Compact Disc). På sätt och vis talar omslaget om denna blandning av gammalt och nytt. Gitarren är från 1937, molnen och himlen är tidlösa medan själva omslagsdesignen skvallrar om det typiska för 1980-talet. Det skulle vara färgglatt och pråligt, men samtidigt stramt och tillrättalagt, samt aningen ödesmättat. Sån är musiken också, stram och tillrättalagd, ödesmättad men också med en nypa bitsk glädje.

Melankolin är typisk för Mark Knopfler vid denna tid. Föregångaren Love Over Gold var likadan, fast utan den här plattans glada utrop mitt i. Det glada utrop jag talar om förstås Walk Of Life, en rockabillylåt om livet som gatumusikant i Londons tunnelbana. Den bitska glädjen är Money For Nothing, Dire Straits största singelhit. Annars dominerar svårmodet på denna platta. So Far Away, Ride Across The River, The Man's Too Strong, Brothers In Arms och Why Worry är alla genomgående melankoliska och i de allra flesta fallen är ämnet av största betydelse för låtarnas stämning. Det är olycklig kärlek, militärer med hemska upplevelser i minnet, motstånd mot krig samt osäkerhet i ett förhållande.

De låtar jag hittills inte nämnt, Your Latest Trick och One World, är udda jämfört med resten av plattan i det att de dels varken är glada eller melankoliska utan snarare ger intryck av att vara eftertänksamma. Båda har jazzbetonad musik, den ena med lite fusion och den senare med en god blandning av blues och rock. Hela skivan är mycket kompetent gjord och det finns inte en tråkig stund här. Det är ingen trist melankoli utan allt är väldigt intressant, framför allt hur välspelat allt är. Det finns inga felspelningar nånstans. Bandet är så samspelt också att det nästan är skrämmande.

Åttiotalet var saxofonens stora decennium inom pop-och rockmusiken och även här finns ett tydligt avtryck i form av Michael Brecker, som spelar på Your Latest Trick, vilket gör låten ännu mer jazzig än den var från början. Även hans bror Randy, som lirar trumpet, är med på denna låt (alldeles i början) samt på Ride Across The River. Musikaliskt är det som alltid gott om olika stilar. Det är country, rock, pop, jazz och nu återkommer även reggae. En sak är säker, det är alltid en härlig stund att lyssna på Dire Straits. I mitt tycke är detta deras näst bästa platta, väl värd att lyssna på, länge och väl.



"I'm a soldier of freedom in the army of man
We are the chosen, we're the partisan alright
The cause it is noble and the cause it is just 
We are ready to pay with our lives if we must"

Dumheter världen över

Nationalismen frodas på individens och lokalpatriotismens bekostnad. Se bara på vad som händer i Ukraina där proryska separatister lever i en värld där de anser att ukrainare förgriper sej på dom rent politiskt och kräver därför självstyre. Nationalismen är en fluga som tyvärr har hållit i sej sen tidigt 1800-tal. Den utgår från den felaktiga tanken ett land ett folk, enbart på grundval av att ser man någorlunda likadan ut, pratar ett någorlunda likadant språk och har en någorlunda liknande kultur så hör man ihop i ett enda land. Inte minst DNA-tekniken har ju motbevisat denna tanke, men skrapar man lite på historieskrivningen ser man ju hur fel nationalisterna har. Inget land har en enhetlig befolkning med gemensam kultur- eller språkhistoria. Så det så.

Felaktigheter dominerar tydligen i världen, trots att vi lever i vad som kallas den bästa tiden. Nordkorea, eller som jag gillar att kalla landet Nördkorea, är ett sånt exempel. Vissa saker är förbjudet att fotografera var man än kommer i världen, som hemliga anläggningar eller ännu viktigare, folks privatliv utan tillstånd, men i Nordkorea får man tydligen inte fotografera ens soldater, magra och fattiga människor eller statyer bakifrån.

Det finns många myter som borde krossas totalt om immigration och som har med bland annat nationalismen att göra. Det är ett fåtal bland de som kommer från andra världsdelar till Europa som är inskränkta, skriker om våld och hatar folk som inte gillar deras religion. Men det beror ofta på att de möter inskränkthet, hot om våld och ogillande av deras religion. Både dessa människor och deras belackare är få till antalet, men de som skriker högst om detta är desto fler och de har så fel, så fel. Det man borde reagera på gör bara ett fåtal och de som svarar på reaktionen gör det på fel sätt, genom att klaga på utsocknes kommande.

Vad menar jag nu med denna harangen i stycket ovan? Jo, vi lever just nu en tid då bankerna, tjänstemännen och politikerna har orsakat en kris vlket framkallat ett system som innebär att vad vi vanliga människor än gör så hamnar vi i fällan hela tiden. För att kollra bort oss skriker demagoger högt om att krisen är orsakad av massinvandring. Det i sin tur leder till att människor som egentligen borde hålla käft för deras åsikter inte har med demokrati att göra nu gör sina röster hörda. Man kallar dom högerextrema. Jag kallar dom bara för extrema eftersom det i mitt sinne inte finns någon höger eller vänster. Behöver jag påpeka för alla att NSDAP var ett socialistiskt parti och utförde det mesta av sin politik i just socialistisk anda? Vilka av dagens nynazister skulle kalla sej socialister?

Jag föreslår att vi kallar dom efter deras ideologi, inte var på en fantasilös skala de skulle kunna tänkas höra hemma. De är fascister, nationalister, islamister, fundamentalister, radikala, socialister, kommunister, vad som helst utom höger eller vänster. Det finns inte längre nåt höger eller vänster. Den tiden då man satte sej till höger eller vänster om talmannen i det franska parlamentet och utformade sin politik efter var man satt är förbi. Men jag tillät mej en utvikning här, det handlade ju om att krossa myter och istället krossade jag nåt annat. Den största myterna om immigrationen till Europa är att de tar våra jobb och sakta tar över våra liv.

Jag pratar inte arabiska, farsi eller finska, inte heller äter jag hummus eller memma. Inte heller har jag sett någon från ett annat land som fått ett jobb på infödingarnas bekostnad. Tvärtom, de tar jobb som vi är för lata att ta. Vi har blivit så bekväma att vi ser oss som britterna i sina kolonier; sittandes i solstolen med varsin tjänare som viftar fläktande vindar över oss medan vi ser på när andra arbetar. Inte undra på att det är så svårt att få européer att göra nåt. Vi vill inte för vi har blivit offer för vår egen framgångssaga. Samtidigt som de styrande och de med resurser gör allt för att vi ska fortsätta lata oss. Så kommer människor från andra länder och bland dom råkar det finnas några få rötägg som inte kan sköta sej och genast skriker de största latmaskarna av alla, extremisterna, att nu kommer de för att ta våra jobb och våra liv.

Malena Ernman oroar sej över att solen går ner över Europa. Det har den gjort för länge sen. Det är månljust ute nu, på grund av de styrandes makthunger, bankernas och storföretagens ekonomiska girighet, nationalisternas listiga lögner och vår lättja. De få bland de utsocknes kommande (immigranterna alltså!) som inte kan anpassa sej ska förstås inte stanna här, men alla andra är välkomna och bör få en plats bland sina genetiska och kulturella bröder och systrar. För vi hör ihop och vi bör blanda oss så mycket som möjligt, så att inaveln inte breder ut sej för mycket. Nationalism och protektionism leder till inavel - på sikt.

Hitler drömde om ett Festung Europa. EU, bankerna, nationalisterna och extremisterna verkar göra allt i ett oheligt samarbete för att förverkliga hans dröm...



"Banana Republic, Septic Isle
Screamin' in the sufferin' sea, sounds like cryin'
Everywhere I go, yeah everywhere I see
The black and blue uniforms, Police and Priests"

Min favoritmusik: Love Over Gold

Love Over Gold från 1982 är Dire Straits bästa skiva. Det är jag inte ensam om att tycka. Det är här Mark Knopfler gör sin bästa insats som låtskrivare och arrangör. Fem låtar, varav den längsta är över 14 minuter lång. Härligt! Denna låt, Telegraph Road, är en lång beskrivning av hur en väg blir till en stad som sen stagnerar under låtens gång, alltmedan musiken illustrerar denna uppgång och fall. De avslutande fem minuterna, som är helt instrumentella och riktigt rockiga för att vara Dire Straits, kan säkert sägas vara beskrivande för hur de flesta samhällen som en gång växte upp som svampar senare övergavs när jobben tog slut och samhällena bytte karaktär.

Liksom plattan före kan varje låt här sägas vara en film i sej. Detta gäller inte minst den lugna men ominösa Private Investigations som handlar om en privatdeckare på uppdrag i storstadsdjungeln. De sista minuterna på denna sju minuter långa låt är instrumentella men de berättar mer än många låtar med många och långa ord just för att den är så förbannat bra skriven, arrangerad och framförd. Här får den annars så lugna låten lite fart i och med basen som här får illustrera stegen längs gatorna, följt av en elak elektrisk gitarr som skär genom den övriga musiken som ett gevär eller en pistol som avfyras.

Varje melodi speglar texten otroligt väl, och mer överensstämmande än Industrial Disease får man leta efter. Texten är lustig, politiskt färgad och ironiserar starkt över Margaret Thatchers Storbritannien anno 1982. Det verkar inte ha gått så bra för alla under hennes styre. Samtidigt är musiken spetsigt elak och ganska snabb, rockig och med två elaka gitarrer. Det är på sin plats att nämna den andre gitarristen, den amerikanskfödde Hal Lindes, som numera är mer känd som kompositör av musik till filmer och dokumentärer. Han och Alan Clark, som spelar keyboards och andra klaviaturer, var då nya till bandet. Det verkar som om Knopfler fick blodad tand av samarbetet med Roy Bittan 1980 för Love Over Gold domineras stundtals av keyboards.

Men de tar inte över eller för bort uppmärksamheten från de övriga instrumenten, snarare förstärker de hela skivan. Titelspåret är ett perfekt exempel på detta. Pianot som inleder Love Over Gold spelar en vacker melodi som besvaras av en lika vacker gitarrmelodi. Min favoritlåt är den sista, den åtta minuter långa It Never Rains, en låt som byggs upp från en vacker liten orgelmelodi till en stark bluesrock och som avslutas med ett tre minuter långt gitarrsolo. Jag har förstått att låten är en attack på en före detta flickvän och fru. Om deras förhållande var som låten måste det ha varit ganska hårt, för låten blir väldigt hård. Närmare hårdrock än så här kommer inte Dire Straits.

Den här plattan förtjänar att spelas dygnet runt för så bra är den. Spela den gärna i sin helhet för även om låtarna var för sej är det som helhet skivan är bäst.



"I go down to Speaker's Corner I'm thunderstruck
They got free speech, tourists, police in trucks
Two men say they're Jesus one of them must be wrong
There's a protest singer singing a protest song - he says
'they want to have a war to keep us on our knees

They want to have a war to keep their factories
They want to have a war to stop us buying Japanese
They want to have a war to stop Industrial Disease
They're pointing out the enemy to keep you deaf and blind
They want to sap your energy incarcerate your mind
They give you Rule Brittania, gassy beer, page three

Two weeks in Espana and Sunday striptease'
Meanwhile the first Jesus says 'I'd cure it soon
Abolish Monday mornings and Friday afternoons'
The other one's on a hunger strike he's dying by degrees
How come Jesus gets Industrial Disease"

Min favoritmusik: Making Movies

Dire Straits tredje album kom ut 1980 och detta var det första album jag personligen kom i kontakt med. Min mamma köpte detta när det var nytt och spelade skivan ganska ofta och några år senare tog jag över. Detta är en riktigt bra platta som förtjänar att spelas flera gånger på raken. Precis som med första plattan är denna fylld med låtar som berättar varsin speciella historia. Första låten Tunnel Of Love är en självbiografisk skildring av Mark Knopflers egen uppväxt i Newcastle, dit familjen flyttat från Glasgow när barnen var små under 1950-talet.

Plattans titel är Making Movies och man skulle väldigt lätt kunna göra en film av var och en av de sju låtarna. Texterna ger gott om utrymme för manus. Det är olycklig kärlek mellan två unga i en version Shakespeare kanske inte skulle ha känt igen (Romeo And Juliet), rå sexuell spänning (Expresso Love), en flicka på rullskridskor som drömmer stora drömmar (Skateaway), bögar i München som gillar franska filosofer (Les Boys), en regnfylld beskrivning av modern kärlek (Hand In Hand) och en ganska positiv syn på livet som uttrycks i form av glad rock som får en på härlig humör (Solid Rock).

Musiken är som alltid väldigt bra framförd, och här får bandet hjälp av klaviaturisten Roy Bittan från Bruce Springsteens band. Hans bidrag ger en extra dimension till låtarna, men tro inte att det låter speciellt mycket Springsteen över dom. Kanske Hand In Hand är närmast på den punkten med sin lite amerikanskinfluerade poprock i bästa balladstil. För en nybörjare som kommer in nu i Dire Straits musik är Making Movies den perfekta början. Här finns allt som fanns med på första plattan, plus den kaxiga attityden hos tvåan, samtidigt som självförtroendet hos Mark Knopfler nu vuxit så mycket att han vågar sej på riktigt intrikata kompositioner. Det bästa skulle snart komma...



"House of cards
never built for shock
You could blow it down 
in any kind of weather"

Rösta pirat!

Jag säger bara: Rösta på Piratpartiet! Det är inte det bästa du kan göra, men det är bättre än något av riksdagspartierna. Riksdagspartierna står bara för stagnation av samhället och vill inte dej som individ något gott. Over and out!



"Har någon sett Sabina?"

Min favoritmusik: Communiqué

Om debuten var lyckad så brukar uppföljaren innebära problem, framför som alla jämför tvåan med ettan och pekar direkt på saker som borde ha gjorts bättre. Vad gäller Communiqué, som kom 1979, kan man säga att detta verkligen gäller, för det finns småproblem med skivan. Visserligen är låtarna väldigt bra, skivan välproducerad och texterna är som vanligt när det gäller Mark Knopfler väldigt intressanta, men det är nåt som känns fel. Inget stort fel för skivan är fantastisk. Nej, felet är att skivan är för bra. Detta borde ha varit debutskivan för låtarna är ännu bättre rent individuellt än på debutplattan. Det märks att Knopfler blivit varm i kläderna här. Han till och med vågar sej på andra musikstilar än på debuten, som pop, reggae, calypso och renodlad rock.

Den synnerligen ironiska Once Upon A Time In The West inleder hela plattan och med sin reggaebetonade rock sätter den tonen för hela plattan, som om den utmanar alla andra artister att göra lika bra inledningslåtar. Här har country- och jazzinfluenserna tonats ner i många av låtarna, kanske mestadels genom påverkan från Jerry Wexler och Barry Beckett som producerade skivan, men i titelspåret, Angel Of Mercy samt Portobello Belle visar sej åtminstone countrymusiken. Annars är det popen som dominerar. Barry Beckett spelar för övrigt piano och orgel på skivan under pseudonymen B. Bear. David Knopfler verkar dock ha tröttnat på att spela "andrafiol" och lämnade året efter, när tredje plattan spelades in.

Hela skivan andas perfektionism, samtidigt som det känns inspirerat och mycket taget ur luften på ett sätt som gör att man inte tänker på pedanteriet från Knopflers sida. Synd bara att Mark verkar ha glömt bort sin bror, som kommer helt i skymundan långa stunder. Det verkar som om även producenterna verkar ha glömt bort hans insats. David blir ofta elefanten i rummet och hade det inte varit för att man vet att han är den som spelar i högra högtalaren hade man som lyssnare också glömt bort honom. För den som gillar mjuk gitarrrock när den är som skönast, och som gärna kan tänka sej att låta skivan gå om och om igen är Communiqué väl värd sitt pris, oavsett om du väljer vax (LP) eller plast (CD).



"Some people get a cheap laugh breaking up the speed limit
Scaring the pedestrians for a minuteCrossing up progress driving on the grassLeaving just enough room to passSunday driver never took a test
Oh yeah, once upon a time in the west"

Min favoritmusik: Dire Straits

Inspirerad av andra musikbloggar (se min blogglista i högermarginalen!) gör jag nu min blogg till en musikguide och tänker därför då och då presentera delar av min musiksmak. Jag börjar med Dire Straits, en grupp jag gillat sen början av 1980-talet då jag var liten.

Dire Straits första platta kom 1978 och då var jag inte intresserad av sådan här avancerad musik. För avancerad är den, trots att den framstår som enkel när man först hör den. Två gitarrer, en bas och ett trumset låter kanske inte som nåt speciellt, men om man betänker att det är Mark Knopfler vi har att göra med så är det verkligen nåt speciellt. Fel, ordet är SPECIELLT! Den mannen har en osviklig förmåga att fånga känslan i en historia i både sin gitarr, sin sångteknik och de texter han skriver. Han låter som en Bob Dylan som kan sjunga, samtidigt som han också har dennes känsla för en bra historia.

Första gången jag hörde denna platta trodde jag dock att det var nåt fel på skivan, alternativt skivspelaren. Första spåret, Down To The Waterline, börjar nämligen väldigt tyst. Man hör bara ett svagt gitarrspel, framsmekt av Knopfler på det vis som nästan bara han spela. Vad Knopfler spelar är en blandning av allt. Det är jazz, rock, country, folkmusik och nåt obestämbart som bara är - Mark Knopfler. Redan från början märks dock hans förkärlek för country och jazz i en unik kombination. Ingen annan kan som han låta en rockabillylåt, Setting Me Up (som Dave Edmunds säkert skulle kunna göra nåt av om han får lust att göra en ny platta), följas av en jazzrocklåt, Six Blade Knife.

Den stora låten, den som Dire Straits blev kända med, är förstås Sultans Of Swing. Den spelas fortfarande då och då i radion, om än inte alltid i sin helhet vilket är synd för berättelsen om ett band som spelar på pubar är fascinerande. Likaså Knopflers gitarrspel, han spelar ut hela sitt register på bara några sekunder i slutet av låten. Hela plattan andas tekniskt kunnande. Marks bror David på gitarr, kompisen John Illsley på bas och en till kompis, Pick Withers, på trummor är väldigt samspelta och det märks att de repat låtarna både en och två gånger innan de fick Muff Winwood att producera deras debut. Lyssna bara på den sista miuuten av In The Gallery där man bara inte kan sluta digga med när bandet far ut i nåt slags improviserat slut.

Det är ovanligt att Mark Knopflers låtar improviseras i studion, men just på denna plattan finns små ögonblick som är lite påhittade under inspelningens gång. En låt som jag fastnade för redan första gången jag lyssnade på plattan var Lions. En perfekt blandning av country och jazz i bästa Willie Nelson-stil, ungefär som om Knopfler lyssnat på alla Nelsons skivor samtidigt, och slutet är underbart. Man riktigt ser för sej den solnedgång Knopfler sjunger om i början av låten. Mycket av det Knopfler sjunger om handlar om hans betraktelser av sin omgivning och varje sång är en liten novell i sej.

Jag har svårt att se hur någon artist, stor eller mindre, ska kunna göra en bättre debutplatta än Dire Straits. Denna rekommenderas starkt, inte bara för dess starka låtar utan också för texterna. Jag hoppas jag med denna alldeles för långa text har lockat den hågade att prova Dire Straits, som är så mycket mer än bara den platta de är mest kända för idag, Brothers In Arms. Jag återkommer med fler recensioner.



"Every single time I roll across 
the rolling River Tyne
I get the same old feeling
Every time I'm moving down the line"

Hur man med demokratins hjälp skapar monopol

Sanktionerat av alla riksdagspartier och hyllat av de företag som vinner på detta system. Vilket system? Jo, det som är i bruk i dagens samhälle och som kallas entreprenad genom offentlig upphandling. Enkelt och något naivt beskrivet går det ut på att landsting och kommuner, även staten, har en tjänst de vill sälja för de vill ha något gjort. Men de vill inte göra den själva så de lägger ut tjänsten till offentlig upphandling, en sorts auktion där lägsta budet vinner. Kommuner och landsting vinner på detta för de behöver inte lyfta ett finger samtidigt som de får in pengar, företagen vinner på detta för de behöver inte betala så mycket och alla i beslutsfattande positioner blir nöjda och glada. Ju mindre pengar desto sämre service, har det dock visat sej i många fall.

Vårdhem, järnvägar, sophantering, vägskötsel och länstrafik är bara några av de områden där tjänsterna har lagts ut på entreprenad bara för att man inte gitter göra något själva. Men detta är inte det största problemet ur demokratisk synvinkel. Detta är ett problem i sej som dryftats i mången tidning och överallt på nätet. Det demokratiska problemet är att denna modell möjliggör monopol, ibland oligopol, vilket inte stämmer speciellt bra överens med demokratitanken. Det gör ju att bara en röst hörs (det företag som vann upphandlingen) och den rösten är väl inte så intresserad av att höra kritik alla gånger.

Det finns privata alternativ förstås till allt detta, vilket alltid är bra. Men den rösten hörs inte i allt pladder som kommer från våra folkvalda om hur förträfflig denna modell med offentlig upphandling är. Men den stänger ju ute de som kanske har en bättre service men som är tvungna att göra det lite dyrare. I detta läge märks det verkligen att vår form av demokrati innebär att vi väljer våra diktatorer. Speciellt som denna modell har så många svagheter att man undrar över att den fått vara med såpass länge som den har. Jag förespråkar istället att kommunerna (landstingen ska bort!) inte befattar sej med någon av dessa tjänster och lämnar detta åt privata bolag. Ett kommunalt bolag som konkurrerar med de privata på lika villkor kan förstås få finnas, men offentlig upphandling är bara ännu ett sätt att behålla makten över medborgarna på.



"You are my sunshine 
my only sunshine
You make me happy
when skies are grey"

Varför vi behöver kritiskt tänkande

Tidigare idag skrev jag om hat kontra konstruktiv kritik. Knappt har jag skrivit klart i det inlägget förrän jag får vatten på min kvarn. För inget är väl så ogenomtänkt och hatiskt, inte bara mot kvinnor utan även mot män och människor generellt, som sharialagar? Det tänker nämligen det lilla stormrika sultanatet Brunei införa successivt, vilket får många rationellt tänkande människor att skaka på sina huvuden världen över. Dessutom har många börjat bojkotta verksamheter ägda av bolag från Brunei. Inte för att bojkotter verkar ha någon effekt nu för tiden, men de får i alla fall uppmärksamhet. Vem vet, kanske sultanen av Brunei ändrar sej och drar tillbaka sina dumma propåer?

För den som inte är så hemma i vad sharialagar är för något, så är de den moderna versionen av Hammurabis lagar, de där lagarna som alla i regionen sen kopierade och som sen hamnade i bibeln (naturligtvis, allt som står där är ju hämtat från tidigare källor!). Principen för dessa är lika för lika, alltså straffet ska vara lika hårt som man anser att skurken ifråga är kriminell. En mördare ska alltså dödas, en tjuv ska få ena handen avhuggen osv. Men mord gav inte dödsstraff i gamla Babylonien, vilket alltså får ses som en anpassning till mer "modernt" tänkande.

Detta är alltså ett viktigt skäl till varför kritiskt och konstruktivt tänkande behövs. De som vill ha sharialagar måste faktiskt vara antingen helt känslokalla eller helt och hållet går på instinktiva känslor. De som försvarar människorna bakom sharialagarna bara för att de är muslimer måste vara blinda. De flesta muslimer följer inte sharialagarna, för de är knappast intresserade av gammaldags idéer. Vi följer knappast bibeln i vår vardag, varför skulle då muslimer i gemen följa koranen? Jag säger till sist som Bionic Dance säger på sin YouTubesida: Kör inte på autopilot, tänk istället.



"Det här är ju världens bästa kladdkaksrecept"

Vad är hat och vad är konstruktiv kritik?

Det pratas väldigt mycket om hat, men väldigt lite om kritiskt tänkande och kritik. Det är förvånansvärt många som faktiskt kommer med äkta kritik där ute, men de skriver olyckligtvis ganska dåligt eller har en dålig dag så deras skrivelser liknar mer hattexter än det de tänkt sej från början. De har fallit in i det dåliga sätt att skriva som dom de tänkt kritisera. För nog är de flesta där ute som klagar på rasism, kvinnohat och religionsförföljelser själva hatfyllda och trångsynta. Mer än dom som blir uthängda som hatare många gånger.

Värt att notera för alla som tycker jag ställer mej på "fel" sida, jag tänker mej för en stund att det inte finns några riktiga rasister, homofober, misogyna eller religionsförföljare utan att de som verkligen vågar kritisera det politiskt korrekta är offer för kollektivismens hydra. För jag tänker nämligen så här: Att våga kritisera är en av de viktigaste aspekterna av yttrandefriheten. Den delen vill människor med makt på agendan ta ifrån oss, bland annat genom att svartmåla sina motståndare och bästa sättet att göra det är att använda ord som i detta fallet blir till skällsord. På så vis har man brännmärkt sina motståndare och "vunnit".

Men frågan är vad man vinner på att brännmärka sina motståndare i längden? Kritik är vad som för samhällsutvecklingen vidare. Att smäda sina meningsmotståndare är således kontraproduktivt. Men vad är hat och vad är konstruktiv kritik? Det är egentligen väldigt lätt att skilja dom åt. En som hatar skriver bara invektiv och uttrycker sej hotfullt när han/hon blir trängd. Den som skriver konstruktiv kritik är egentligen inte ute efter dom han/hon kritiserar utan vill enbart sätta fingret på vissa saker som antingen är oklara, dåligt underbyggda eller helt enkelt inte stämmer överens med verkligheten.

Att få sin maktbas undergrävd på detta vis av kritiskt tänkande är aldrig bra för de självutnämnda moralpredikanterna med fötterna på den moraliska höga kullen. Därför väljer de ofta den fega attacken, personangreppet. Detta följs ofta av användandet av skällsord. Så många gånger är det dom som skriker högst om rasism, misogyni, religionsförföljelser och homofobi som själva är hatarna. Ju högre utbildning och finare ord att linda in sitt hat i desto värre. Men ibland kokar det över på dessa hatare, som kanske märks i Thunderfoots film nedan. Han listar just såna som jag pratar om, och passar på att göra narr av dom på samma gång.

De som skriker högt om hat är påfallande ofta människor med allvarliga personliga problem som de av olika anledningar vill göra offentliga utan att egentligen tala om dom som sina problem. Många gånger projicerar de därför sina problem på andra människor. Så nästa gång du hör en arg människa anklaga en annan för någonting och det inte verkar som att den som anklagar har fog för sitt utbrott, tänk då på ramsan som man lärde sej på dagis: Den som sa't han va't. Så där, nu kan vi återgå till "verkligheten".



"They've got groupies for their bands,
all I've got is my right hand"