Love Over Gold från 1982 är Dire Straits bästa skiva. Det är jag inte ensam om att tycka. Det är här Mark Knopfler gör sin bästa insats som låtskrivare och arrangör. Fem låtar, varav den längsta är över 14 minuter lång. Härligt! Denna låt, Telegraph Road, är en lång beskrivning av hur en väg blir till en stad som sen stagnerar under låtens gång, alltmedan musiken illustrerar denna uppgång och fall. De avslutande fem minuterna, som är helt instrumentella och riktigt rockiga för att vara Dire Straits, kan säkert sägas vara beskrivande för hur de flesta samhällen som en gång växte upp som svampar senare övergavs när jobben tog slut och samhällena bytte karaktär.
Liksom plattan före kan varje låt här sägas vara en film i sej. Detta gäller inte minst den lugna men ominösa Private Investigations som handlar om en privatdeckare på uppdrag i storstadsdjungeln. De sista minuterna på denna sju minuter långa låt är instrumentella men de berättar mer än många låtar med många och långa ord just för att den är så förbannat bra skriven, arrangerad och framförd. Här får den annars så lugna låten lite fart i och med basen som här får illustrera stegen längs gatorna, följt av en elak elektrisk gitarr som skär genom den övriga musiken som ett gevär eller en pistol som avfyras.
Varje melodi speglar texten otroligt väl, och mer överensstämmande än Industrial Disease får man leta efter. Texten är lustig, politiskt färgad och ironiserar starkt över Margaret Thatchers Storbritannien anno 1982. Det verkar inte ha gått så bra för alla under hennes styre. Samtidigt är musiken spetsigt elak och ganska snabb, rockig och med två elaka gitarrer. Det är på sin plats att nämna den andre gitarristen, den amerikanskfödde Hal Lindes, som numera är mer känd som kompositör av musik till filmer och dokumentärer. Han och Alan Clark, som spelar keyboards och andra klaviaturer, var då nya till bandet. Det verkar som om Knopfler fick blodad tand av samarbetet med Roy Bittan 1980 för Love Over Gold domineras stundtals av keyboards.
Men de tar inte över eller för bort uppmärksamheten från de övriga instrumenten, snarare förstärker de hela skivan. Titelspåret är ett perfekt exempel på detta. Pianot som inleder Love Over Gold spelar en vacker melodi som besvaras av en lika vacker gitarrmelodi. Min favoritlåt är den sista, den åtta minuter långa It Never Rains, en låt som byggs upp från en vacker liten orgelmelodi till en stark bluesrock och som avslutas med ett tre minuter långt gitarrsolo. Jag har förstått att låten är en attack på en före detta flickvän och fru. Om deras förhållande var som låten måste det ha varit ganska hårt, för låten blir väldigt hård. Närmare hårdrock än så här kommer inte Dire Straits.
Den här plattan förtjänar att spelas dygnet runt för så bra är den. Spela den gärna i sin helhet för även om låtarna var för sej är det som helhet skivan är bäst.
"I go down to Speaker's Corner I'm thunderstruck
They got free speech, tourists, police in trucks
Two men say they're Jesus one of them must be wrong
There's a protest singer singing a protest song - he says
'they want to have a war to keep us on our knees
They want to have a war to keep their factories
They want to have a war to stop us buying Japanese
They want to have a war to stop Industrial Disease
They're pointing out the enemy to keep you deaf and blind
They want to sap your energy incarcerate your mind
They give you Rule Brittania, gassy beer, page three
Two weeks in Espana and Sunday striptease'
Meanwhile the first Jesus says 'I'd cure it soon
Abolish Monday mornings and Friday afternoons'
The other one's on a hunger strike he's dying by degrees
How come Jesus gets Industrial Disease"
