Min favoritmusik: Dire Straits

Inspirerad av andra musikbloggar (se min blogglista i högermarginalen!) gör jag nu min blogg till en musikguide och tänker därför då och då presentera delar av min musiksmak. Jag börjar med Dire Straits, en grupp jag gillat sen början av 1980-talet då jag var liten.

Dire Straits första platta kom 1978 och då var jag inte intresserad av sådan här avancerad musik. För avancerad är den, trots att den framstår som enkel när man först hör den. Två gitarrer, en bas och ett trumset låter kanske inte som nåt speciellt, men om man betänker att det är Mark Knopfler vi har att göra med så är det verkligen nåt speciellt. Fel, ordet är SPECIELLT! Den mannen har en osviklig förmåga att fånga känslan i en historia i både sin gitarr, sin sångteknik och de texter han skriver. Han låter som en Bob Dylan som kan sjunga, samtidigt som han också har dennes känsla för en bra historia.

Första gången jag hörde denna platta trodde jag dock att det var nåt fel på skivan, alternativt skivspelaren. Första spåret, Down To The Waterline, börjar nämligen väldigt tyst. Man hör bara ett svagt gitarrspel, framsmekt av Knopfler på det vis som nästan bara han spela. Vad Knopfler spelar är en blandning av allt. Det är jazz, rock, country, folkmusik och nåt obestämbart som bara är - Mark Knopfler. Redan från början märks dock hans förkärlek för country och jazz i en unik kombination. Ingen annan kan som han låta en rockabillylåt, Setting Me Up (som Dave Edmunds säkert skulle kunna göra nåt av om han får lust att göra en ny platta), följas av en jazzrocklåt, Six Blade Knife.

Den stora låten, den som Dire Straits blev kända med, är förstås Sultans Of Swing. Den spelas fortfarande då och då i radion, om än inte alltid i sin helhet vilket är synd för berättelsen om ett band som spelar på pubar är fascinerande. Likaså Knopflers gitarrspel, han spelar ut hela sitt register på bara några sekunder i slutet av låten. Hela plattan andas tekniskt kunnande. Marks bror David på gitarr, kompisen John Illsley på bas och en till kompis, Pick Withers, på trummor är väldigt samspelta och det märks att de repat låtarna både en och två gånger innan de fick Muff Winwood att producera deras debut. Lyssna bara på den sista miuuten av In The Gallery där man bara inte kan sluta digga med när bandet far ut i nåt slags improviserat slut.

Det är ovanligt att Mark Knopflers låtar improviseras i studion, men just på denna plattan finns små ögonblick som är lite påhittade under inspelningens gång. En låt som jag fastnade för redan första gången jag lyssnade på plattan var Lions. En perfekt blandning av country och jazz i bästa Willie Nelson-stil, ungefär som om Knopfler lyssnat på alla Nelsons skivor samtidigt, och slutet är underbart. Man riktigt ser för sej den solnedgång Knopfler sjunger om i början av låten. Mycket av det Knopfler sjunger om handlar om hans betraktelser av sin omgivning och varje sång är en liten novell i sej.

Jag har svårt att se hur någon artist, stor eller mindre, ska kunna göra en bättre debutplatta än Dire Straits. Denna rekommenderas starkt, inte bara för dess starka låtar utan också för texterna. Jag hoppas jag med denna alldeles för långa text har lockat den hågade att prova Dire Straits, som är så mycket mer än bara den platta de är mest kända för idag, Brothers In Arms. Jag återkommer med fler recensioner.



"Every single time I roll across 
the rolling River Tyne
I get the same old feeling
Every time I'm moving down the line"