Kollade upp lite kring detta med genusforskning och hela köret och fann att en före detta kursare till mej från tiden i Lund är engagerad i detta ämne. Sara Edenheim heter hon och trots att det nu gått mer än 10 år kände jag igen henne direkt när jag såg ett foto av henne i samband med en
intervju hon gav för Sydsvenskan för några år sen. Men det är inte för att gräva ner mej i gamla tider som jag skriver utan för att intervjun och annat som jag läst av henne fått mej att reagera. Inte direkt på hennes generella åsikter utan en specifik, nämligen den att all forskning är politisk.
Den stämmer så till vida att en forskare har svårt att undgå att ta ställning om forskningsområdet har politiska konsekvenser, t ex sociologi eller appliceringar av historieforskning på en viss period. Men det är fullt möjligt att faktiskt frångå politiken inom forskningen, framför allt om man bara ser till att hålla sej till rena fakta utan att tolka dom på nåt vis. Det är dock svårt för man vill gärna sätta saker man ser eller läser i ett specifikt sammanhang för att lättare få kontroll över läget.
Man tillåter forskningen att bli politisk och då riskerar man att verkligen välja sida, omedvetet eller medvetet. Det finns dom som även går in i ett visst forskningsfält med en färdigställd politisk åskådning. Det är ännu sämre för då blir allt politiskt och man får svårt att se något annat än politik.
Klimatdebatten är nedlusad med sådana människor. Därför är jag numera mer försiktig med att gå in i en debatt eftersom man då riskerar att stöta på såna som utgår från att politik och forskning hör ihop som ler och långhalm. Såna får man vara försiktig med. Så upplever jag det i alla fall. Min bestämda politiska åskådning har väl påverkat min syn på vetenskap och forskning också (tyvärr!) men jag försöker hålla politik och vetenskap isär.
T ex lägger jag inte på nån politisk åskådning när jag tolkar andra människors motiv för en viss åsikt. Jag utgår från att oavsett ideologi är de som skriver utifrån politisk åskådning inom ett vetenskapligt ämne har begått forskningsmässig seppuku och bör således tona ner denna politiska sida så mycket som möjligt. Det är forskningen och resultaten jag är intresserad av, inte vilka tolkningar forskaren själv har gjort utifrån rådande politiska genrer. Rättare sagt, jag försöker att hålla isär dessa två saker. Jag anser för övrigt att politik är nåt som inte borde få så stor uppmärksamhet som det hittills fått. Det handlar ju ändå om en verklighetsflykt, en sorts bubbla genom vilken man ser världen på ett sätt som bara man själv och de sina kan göra.
Jag minns förresten en episod från tiden vid Lunds universitet där vi hade en text om Engelbrekt Engelbrektssons intrång med sina mannar på nåt slott. Denna text hade tolkats på olika vis av historikerna Sten Carlsson (1917-89) och Erik Lönnroth (1910-2002). Meningen var att vi skulle i grupper skulle komma fram till vem av dessa herrar bäst hade beskrivit originaltextens handling utifrån ett källkritiskt synsätt. I min grupp (Sara var inte med i den) kom vi fram till även om Lönnroth var aningen närmare en korrekt beskrivning kunde vi inte förlika oss med hans politiska appliceringar på det som hände på 1430-talet. Båda hade alltså fel enligt oss. Detta förvånade vår kursledare som ville ha fram att Lönnroth ju var den som var närmast eftersom han hade anammat källkritikens syn vilket Carlsson inte hade gjort. Jag skulle tro att kursledaren gärna hade velat se oss kora Lönnroth som vinnare den terminen eftersom de hade engagerat just honom som gästföreläsare under vårterminen. Vi hade ställt frågor om originaltextens tillförlitlighet vilket vi dock fick bra poäng för eftersom vi pekade på saker som inte ens Carlsson eller Lönnroth hade gjort. Vad texten direkt handlade om kommer jag inte längre ihåg. Det jag kommer ihåg är denna episod samt vår kursledares förvåning när han hörde vad vi hade kommit fram till.
För övrigt minns jag Sara som en trevlig människa med bestämda åsikter. Hon satt tyst under föreläsningarna och tog in allt som sades utan att göra större väsen ifrån sej förrän hon ansåg det nödvändigt. Under pauserna vill jag minnas att hon gärna ville sätta det vi diskuterade i de sammanhang som hon gärna diskuterar professionellt idag, nämligen genusperspektivet. Vi läste historia i Lund tillsammans och det var en rolig tid, tyckte jag i alla fall.
Jag slutade sen för att jag inte kände att jag kunde komma vidare. Kanske jag tar upp forskningen mer aktivt nån gång i framtiden. Jag har fortsatt på amatörnivå istället. Sara har dock fortsatt med sitt värv. Vi hade inte riktigt samma inriktning på vårt forskande, hon och jag. Vad Sara håller på med har väl framgått av den länkade artikeln ovan. Min inriktning har mer varit att försöka sätta samman arkeologi och historia, att hitta realiteten bakom sagor och dokument. Mitt specialområde är bråket kring Sveriges tidigaste historia, den så kallade vaggan. Den är garanterat könlös men lika garanterat kontroversiell. Hur kontroversiell? Bara följ min blogg då och då så kommer det nog nåt matnyttigt.
